I dag stod spår på schemat. Med tanke på att det dessutom var älgjaktspremiär så höll vi till i trygghet innanför stängslet på gamla F 15!

"Vi" var: Susanne med Vide & Nova, Camilla med sönerna Emil & Albin samt bc Spot, jag med Simon. På besök kom också Simons pappa, morfar & Febe!

Spår med Vilda: Hade planerat för ängsspår, men det blåste kraftigt när vi kom så jag hade förstånd att ändra mig. Lade ett 75 meter långt, nästan rakt (nå, hade en s-sväng som var rätt klurig, nästan som två 90-gradersvinklar efter varandra) förarspår i höggräset vid vägkanten. Lite annorlunda vegetation än Vilda är van. Medvind. Förarspår, liggtid cirka en timme. Efter spårslutet gick jag ut på asfalten och gjorde ett nytt spårupptag en bit bort! Tanken var att Vilda skulle få två spår efter varandra för att träna uthållighet, samtidigt som hon skulle få en rejäl sluthandling vid sin spårpinne.

När det väl var dags att gå spåret följde min pappa med och kikade! Det var roligt, samtidigt som min prestationsångest som alltid gjorde sig påmind. Vilda spårade som en prinsessa på första spåret! Låg näsa, hög intensitet. Vid s-svängen tappade hon för ett ögonblick, slog en ring, fick tag på spåret direkt och tuffade vidare. Elegant! Plockade pinnen, men för första gången så var hon ljummet intresserad och tänkte fortsätta spåra! Nu fick hon inte det utan vi lekte precis som vid ett vanligt spårslut. Och när hon väl insett att det var färdigspårat var hon lika taggad på pinnen som vanlitg. Dessvärre hade jag glömt att ta med godis, så det var allt lite svårt att få in henne med pinnen... Sedan gjorde jag ett misstag, tror att det berodde på att jag inte var ensam i spåret. Efter att ha tagit bort pinnen så ville jag att hon skulle få varva ner innan nästa påsläpp. Men tyvärr hade jag lite för bråttom (väntade kanske ett par minuter), så hon höll rätt högt tempo ut. Hade lagt detsom ett spårupptag, inga problem att ta det eller analysera riktning. Däremot gick hon lite slagigt i spåret. För högt i varv? Trött? Eller kanske bara en effekt av att hon nu hade sidovind och inte fin medvind?

Jag korsade en skogsväg och hade dragit med foten för att se övergången. Det löste hon med att trycka näsan ordentligt mot backen och faktiskt lyckas spåra sig över. Riktigt bra fokuserat!! Spåret var ca 100 meter och hon gick i stort sett klockrent. Roligt att notera var att jag vid ett par tillfällen trodde att vi skulle åt ett håll, och hon envist släpade mig i en helt annan (korrekt!)riktning! Hon är uppenbart inte förstörd ännu - jag är ju ibland rädd för att jag ska råka styra henne. Tog pinnen och körde fullt race med den.

Sammanfattning: Lyckad variant på ängsspår, lyckad premiär på två spår i rad, elegant förmåga att klara korsande skogsväg. Grymt duktig hund.

Mindre lyckat var min glömska (hallå, ha med godis när man tränar hund, hur svårt kan det vara..?), samt tendens till otålighet inför påsläpp två.

Daisy fick ett 400 meter långt förarspår som legat 1,5 timme. Spårade lugnt och fint, klarade ett flertal svårigheter i form av terrängskiften, korsande av lite större vägar etc. Missade dock en apport. Sessan spårade ovanligt sakta, jag undrar varför? Är det ovana - har ju mest kört upplet på sistone? Effekt av min lugnande träning - försöker ju att dämpa henne så jag ska kunna träna Vilda utan att hon går i taket? Eller - hjälp! - håller hon på att bli gammal?

Kändes sammanfattningsvis som en lyckad träning även om det var mycket vi planerat men inte hann med (platsliggning, budföring, hantering etc...), men det hade börjat skymma när vi åkte hem.