Alla inlägg den 13 oktober 2010

Av Anna Svensson - 13 oktober 2010 22:30

Spårträning på egen hand. Sonen har återupptäckt badhuset, så nu släpar han dit pappa varenda dag i stället för att göra mig sällskap i skogen!


Spåret: Tja, jag fick hybris. Eller snarare, jag var så grymt nyfiken på vad lill-illern klarar, så jag lade ett svårt spår för att testa henne. Ca 300 meter, liggtiden i kortaste laget, 40-45 minuter, förarspår. Upptag (och ja, jag menar upptag, inte direktpåsläpp. Skick från ca 10 meters håll)  på helt taskigt underlag - tallbarrsmatta med ytterst sparsam annan växtlighet. Ca 50 meter i skogen, sedan övergång till ängsmark. En pinne mitt ute på ängen. Därefter fortsatt äng, men in genom ett område med gamla mjölke, så växtligheten och sannolikt vittringsförhållandena ändrade karaktär. Vidare över ett pmråde med ganska sank mark. In i skogen igen, korsade en skogsbilväg, pinne, lite barr/lingonrismark och så spårslut.


Hur det gick? Riktigt hyggligt. Upptaget fixade hon, hade svårt att bestämma riktning men löste det. Efter 25-30 meter var det tvärstopp. Någon vittring störde ut henne helt. Hon sniffade, sniffade, sniffade på ett område 10x10 meter. Först trodde jag att hon letade spåret, mne til slut insåg jag att det var någonting annat. Klev då fram en bit med henne och hon blev så glad när hon "råkade" vara på spåret igen! Iväg som en iller, slog lite i övergången till äng men klarade det fint, spårade riktigt bar på ängen. Plockade upp pinnen, lekte, fortsatte sedan spåra när jag avslutade leken (första gången hon haft pinne i spåret och fortsättning direkt. Jag hade satt en snitsel ca 10 meter längre fram i spåret så jag hade en påsläppspunkt om det skulle bli problem, men det blev det inte). Skiftena i vegetation klarade hon bra. Andra pinnen missade hon dock - tror jag. Hon sprang över den, jag plockade upp den - men det var medvind där, så jag kan ha varit lite för snabb. Tyvärr blev sista 20 metrarna väldigt vimsiga, det var tuff terräng med tallbarr och glest med lingonris, och skruttan var väl trött. Hon lyckades i alla fall vimsa så hon fick spårslutet i näsan. Jag hade lagt en tyghund där, fastknuten i en tall. Jisses, vilken fullträff det var! Hon kastade sig över vovven, högg fast rejält, kampade, drog och slet i den och blev alldeles överlycklig. Lite diskret pillade jag upp knuten och när den väl lossnade från trädet hade jag Sveriges malligaste pudelvalp som sprang ärevarv i skogen!!


Lärde sig Vilda något? Tja, ja, absolut. Att växla mellan olika vittringsbilder. Uthållighet. Återuppta spåret efter pinne.


Plan framöver: Återgå till lätta spår - det här var ett test, inte den nya träningsnivån!! (Fyller fem månader på lördag - ta det lugnt...) Tveksam till annat föremål än pinne i spåret. Rädd för att pinnarna mister sitt värde. Varva lite  - spår med bara en slutpinne (precis som hittills) och ibland använda lång spårslutspinne som jag knyter fast i träd. Det kan nog bli bra!


Passivitet: Fikat fungerade mycket bättre i dag. Jag var ensam, dvs mindre störning för Vilda. Satte mig på asfalt - ingenting att gräva i eller tugga på. Dessutom bestämde jag mig för att tugga på medhavt ben är ok, så hon fick ligga och gnaga medan jag tuggade bulle och sörplade kaffe. Kändes väldigt lagom. Hon varvade ner, var lugn och trevlig och vi slapp kriga.


Lydnad: Tränade "sitt stanna kvar". Först betede hon sig som om det var en total nyhet för henne! Jag plockade faktiskt fram lite ledarskap efter att ha satt tillbaks henne fem gånger... Då satt hon lugnt och fint i säkert ett par minuter (med regelbundna belöningar, jag brukar göra så. Vill gärna snabbt få upp tiden, men kan gå tillbaks var 10:e - 30:e sekund och ge en godbit, bekräfta med ett bra och sedan gå iväg igen. Fördelen är att hunden snabbt accepterar att det här är en sådan där tråkig övning som tar tid och går ner i varv!).


Miljöträning. Vi gick en vända på stan också. Vilda tycker att det är stökigt med barn/ungdomar som hoppar och tjoar, och allra jobbigast är det om de vill kasta sig över henne. I går kom det en kille springandes när han fick syn på Vilda, hennes svans åkte ner och jag laddade för att be honom låta henne hälsa först etc. Då frågar killen om han får ge henne en frolic, jag nickar, han ger henne godisen och kilar iväg! Bingo! Vilda blev alldeles paff! En sådan där stökig en som levererar godis utan att kräva umgänge - de kanske inte är så tokiga ändå, ungdomarna!

F ö känns hon som att hon lagt sin spökighet bakom sig, det är sällan hon reagerar på något på stan. Däremot gillar hon inte riktigt mörker, men med tanke på att vi har ett halvårs solbrist framför oss så lär hon hinna vänja sig...

Presentation


Välkommen till min blogg, ett komplement till min hemsida (se presentationen). Jag heter Anna Svensson och den här bloggen ska handla om hunddelen i mitt liv. Just nu består den av storpudeln Daisy och mellanpudeln Vilda.

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4
5
6
7 8 9 10
11 12 13 14
15
16 17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Gästbok

Valpar från min uppfödning

Arbetande pudlar

Pudeluppfödare

Sök i bloggen


Skapa flashcards