Ett irritationsmoment i hundträning: när jag ser ett problem, gör en hyggligt genomtänkt analys, kommer fram till något som verkar som en rimligt bra lösning - och sedan struntar fullkomligt i alltihop och bara fortsätter träna "som vanligt"! Grrr!

Är i den fasen med "rutan" just nu. Fungerar hyggligt bra, lite ojämnt, men jag tror att jag bör byta till en lugnare belöning. Ändå fortsätter jag med min boll. Kan någon köra lite "nej"-träning på mig?!

Styrde kosan mot klubben i dag för att träna lite lydnad och försöka filma några moment. Dels är det otroligt nyttigt att titta på sig själv, dels har jag fått många bra och värdefulla kommentarer från er bloggläsare. 

När jag redigerade dagens filmer blev en sak uppenbar - jag måste få ordning på ingångarna!! Vilda växlar mellan gamla och nya ingången, och jag hjälper henne alldeles kopiöst mycket. Mitt syfte är att stötta henne i att välja, och få till, den nya ingången. Men jisses, plocka isär momenten då och träna det separat! Ni kommer att se vad jag menar...  

Tränade hopp, apportering, lite framförgående, lite ruta och ett par lägganden idag. Rätt nöjd med själva träningen. Dessutom kom Bengan förbi så det blev tandvisning och rottweilerlek!

Lägger in en snutt från hoppträningen. Jobbar med att befästa avståndet "tre stora steg" från hindret efter landning, funkar hyggligt. I dag försökte jag också få till ett sättande på andra sidan, något hon inte alls förstod första gången, men så småningom greppade när vi gjorde om det. Inget fel på farten och motivationen i alla fall! 

Igår var det soligt och fint, så jag mutade sonen med en glass och åkte upp på bruks. Jag hade tankar på att störnings- och socialträna lite, efter skärtorsdagens katastrofpass. När vi kom dit var det bara en tjej där, och hon var precis på väg att åka. Vilda var lite gruffig på hennes hundar. Men någon riktig träningsmöjlighet blev det inte eftersom hon försvann så fort. Nå, jag ändrade inriktning från störningsträning till momentträning i störningsfri miljö. Man måste vara flexibel!

Började med hopp över hinder. Tränade uthopp med target på andra sidan, tre stora steg bort. Det satt som smäck! Vilda gjorde fina, fartfyllda uthopp och svängde runt på targeten varnda gång. I början lite yrt, letandes efter bollen. Jag fick variera timingen för belöningen, ibland kasta direkt, ibland låta henne vända upp och stå och vänta en stund för att få henne lite mer fokuserad på mig. Snyggt var det i alla fall! För att komma vidare provade jag också att vid ett par tillfällen kommendera sitt. Eftersom hon har så hög förväntan på boll så förstod hon absolut ingenting! Aldrig hört ordet förut! Jag gick då till henne (hon stod hela tiden kvar jättefint, intensivt bollväntande!), tog fram en skinka och gjorde "valpsättande", bara för att få henne lite förberedd på att momentet faktiskt kan se ut så!

Ställde ut en ruta, men använde den inte direkt utan gick och lekte med sonen en stund. På väg tillbaka började Vilda dra mot rutan när det var 30-40 meter kvar. Jag lät henne gå, och hon bjöd på en perfekt placering mitt i! Vilda gör ofta första rutskicken bäst, jag undrar om hon blir lite för taggad av bollen? Måste nog verkligen skärpa mig och variera belöningen. Det följande skicket var halvhyfsat, det sista skicket var det sämsta någonsin, första gången hon inte ens gått in i rutan, utan mest bara chansat hejvilt lite överallt!

Läggande under gång börjar bli fint. Filmen från förra veckan, dock! (Inte har jag väl lagt ut den redan??) Tror det går lite snabbare ner nu än det gjorde då.

Testade ett ganska långt fot-program utan belöning (jo, klart hon fick belöning när programmet var slut, men inte under tiden). Hon håller ut riktigt bra! Tappar inte i intensitet. Däremot finns det förstås detaljer att slipa. Hon släpper fortfarande i helt om, trots att hon känns pigg och fokuserad. Lite allmänt svajig. Men helt ok för en ung appellhund.

Slät inkallning - jättefin, lite slarviga avslut.

Det var inte helt enkelt att lägga om hennes ingångar, hon blandar och ger! Ibland kommer hon in vid sidan, iböand går hon runt. Hmmm.

Efter träningen ville varken jag eller Simon åka hem! Så vi åkte över till kennelklubben och hoppades på fler hundar där. De hade kurs, så det var bingo! Köpte lite fika och tränade på agilityhinder medan de var inne och hade teori. SImon fick hjälpa mig att locka Vilda genom tunneln, fungerade finfint! Långa hoppet studsade hon över som en gasell. A-hindret och balansen, roligt, roligt!

När valparna kom ut satt vi bara och kikade, jag klickade för passivitet och gott uppförande. Vilda var riktigt duktig, även om hon gruffade lite om det blev för stökigt. I bakgrunden sköts det för fullt, perfekt! Ingen reaktion hos fröken. Avslutade med lite framförgående och precisionsfot, mest bara för att jag inte har tålamod att vara passiv så länge(!). Simon hittade nämligen en kompis på klubben och ville aldrig åka hem. Och inte är jag den som tjatar hem min son från en hundklubb!

Gick dygnsjour igår så då blev det automatisk vila. I dag är hjärnan så snömos så det torde inte bli så mycket träning i dag heller (kanske några små detaljer bara... Eller inget alls!) Vilda blev i alla fall badad och fin igår, så hon blev väl mentalt trött gissar jag!

Spår med Elin & Freda. Plats: på flyget.

Vi gick ut varandras spår, båda fick skogsspår pga blåsväder. Vilda spårade jättefint men slarvade lite med pinnarna – snabbduttade på den första, tog den andra fint, missade slutet helt. Iofs begripligt, det var ganska torr och svår terräng där så hon hade det lite allmänt jobbigt. F ö ett rätt fint spår med hög intensitet och låg näsa, lite slagigt men inte farligt. Gissar att ointresset för pinnarna kan ha att göra med att det var ett icke förarspår, har blivit för några sådana den senaste tiden. Tränade också ett par budföringar, vilket var en upplevelse då sonen fick för sig att han skulle vara ”målvakt” och försöka fånga Vilda när hon sprang till Elin. Snacka om störningsträning! Hon brydde sig inte det minsta, parerade honom snyggt och fortsatte till Elin! Som bonus sköt de på skjutbanan i närheten och vi fick ganska rejäla skott i bakgrunden. Ingen reaktion på någon av hundarna – skönt!!

24 april, spår med Elin & Freda på flyget.  Tänkte mig ett ängsspår, pga blåsten valde jag bort det och Vilda fick ett spår som gick omväxlande i ung tallskog, omväxlande ut på äng. Inga apporter, bara ett slut. Tyvärr var marken snustorr, och ängen inte lika skyddad från blåsa som jag trodde. Dessutom fick hon för lång liggtid, ca en timme i stället för 30 min. Så, jag som brukar säga att man ska träna en svårighet i taget, lyckades klämma in en hel lista: icke förarspår, övergångar äng/skog x flera, torr mark, blåst, lång liggtid (för förhållandena), långt spår (nog det längsta hon gått, varmt (ganska tidigt på dagen men stekande sol). Vilda slet som ett djur! Hon tappade spåret ibland, fick för det mesta upp det tämligen snabbt, lyckades spåra fint i långa sträckor, tappade igen, spårade, missade tyvärr slutpinnen…. Lite antiklimax blev det, när jag inte fick till ett bra avslut. Men jag selade av och klappade om, belönade ändå så gott det gick.  Är grymt imponerad av hennes förmåga att trots allt klara större delen av spåret, samt hennes uthållighet och totala ovilja att ge upp! Är på samma sätt lite besviken på min egen oförmåga att se svårigheterna i förväg och göra en vettig planering.

Under liggtiden åkte vi till skjutbanan och skottränade. Uppmuntrad av hennes icke-reaktioner på skotten ett par dagar innan, samt påmind om att hon kommer att exponeras för skott då och då i situationer som jag inte har kontroll över,  så tyckte jag att det var dags. Jag kör min egen metod! Elin fick hålla Vilda, jag visade ”skottkassen” och skramlade med lilla plastlådan med skott. Gick sedan iväg ca 40 meter och sköt ett skott. Ingen reaktion på Vilda, hon stod bara och var taggad på att komma till mig. När jag skjutit fick Elin släppa henne och hon fick springa till mig. Fullt ös, ingen tvekan, svansen i vädret. Snabb koll på apportkastaren, sedan fortsatte vi som en vanlig budföring och hon fick springa tillbaks till Elin. Nu testade jag med tre skott till, Vilda satt lugnt och fint hos Elin och sprang till mig i fullt ös när skotten var klara och hon fick tillåtelse. Det känns helt underbart att skotten tycks fungera bra! Nu ska vi bara få till en hygglig sista april också…

Planering: lätt, kort, snällt spår nästa gång! Tänka mig för extra mycket med pinnarna när det är annan spårläggare. 

98 % katastrof

I torsdags blev det en sådan där träning som man önskar att man aldrig åkt på. Trots att detvar skärtorsdag hoppades jag att det skulle vara någon på klubbens fria träning, så jag och Vilda åkte upp. Precis när jag skulle åka bad Bertil att jag skulle ta med Daisy och det gjorde jag. Tänkte att ”hon får väl sitta i bilen”. När jag och Vilda klev ut på planen så var hon helt annorlunda jämfört med kvällen innan. Hon började med att skälla ut en tollare. Samma hund går på vår lydnadskurs och hon hade träffat den senast dagen innan helt utan problem! Sedan muttrades det hejvilt på det mesta. Jag förstod inte alls vad som hände utan försökte jobba med henne som tidigare och belöna när hon avstod från mutter. Fungerade hyggligt men hon var rätt splittrad. Jag förstod inte varför, förrän jag kom hem. Jag hade ju med Daisy, som på sitt allra avundsjukate vis satt och vrålskällde i bilen. ”Hallåååå, jag sitter i fängelse och den där lilla rackarn får vara ute och träna. Orättviiiiist!”.

Jag har tidigare påstått, och trott(!), att Vilda arbetar tämligen ostört trots Daisys skall. Fel, fel, fel! Det är sant inne i vårt hus, men definitivt inte på en lydnadsplan. Hmm, nyttigt uppvaknande!

När jag kämpade där med min hund som var olik sig så frågade en tjej jag känner väl, med ung schäfertik, om det var okej att hon hade sin hund lös under hoppträningen. Hunden är snäll men burdus. Jag hade innan tränat rutan ca 30 meter från hindret. Jag sa glatt ”okej” och backade iväg till en annan del av planen. Testade bland annat stegen. Sedan händer det som bara inte får hända. Jag ser att Vilda börjar dra sig mot rutan, älsklingsmomentet. Jag kastar ett öga mot schäfern, ser att hon står med sin matte och låter Vilda springa till rutan. Precis när hon kliver in med perfekt position i rutan ser jag hur schäfern kommer farande och siktar rakt på Vilda. Sedan blir det en jakt runt planen som känns evighetslång. Jag försöker få in Vilda till mig men varje gång vänder hon med bara en meter kvar. Svansen mellan benen, livrädd. Till slut duttar schäfern till Vilda, jag vet inte om det var med tass eller nos, så hon skriker till. Dock inte särskilt högt eller så. Då stannar jakten av och ägaren kan ta sin hund. Vilda är förstås jättelåg men verkar helt oskadd. Jag är just då så förb--d att jag inte vet vart jag ska ta vägen, samtidigt så kan jag egentligen inte skylla på någon annan än mig själv. Tjejen med schäfern hade sagt till, jag hade sagt ok och sedan missbedömt situationen när jag trodde att hon hade sin hund under kontroll. I den bästa av världar så kanske hon skulle ha tagit sin hund när hon såg att Vilda var på väg mot rutan, sannolikt uppfattade hon det inte för att hon var helt inne i sin egen träning. Jag skulle i alla fall definitivt ha hållt mig på längre avstånd.

En nyttig läxa i det hela blev påminnelsen om hur otroligt sårbar en liten hund är. Nästa gång, med en annan hund, kanske jaktleken avslutas med att bytet ”klipps” i slutet. Jag kommer att tänka mig för både en och två gånger innan jag tränar fartfyllda moment som rutan och inkallning när det finns andra lösa hundar på planen, särskilt sådana jag inte känner. Att en hund kan många tävlingsmoment betyder inte att den kan vanlig vardagslydnad.

Om det finns hundar jag inte litar på i närheten så kommer jag också att bli noggrannare med att ha koppel på Vilda – då ökar chansen att man kan hjälpa henne genom att skrämma bort den andra hunden (eller, i sista hand, faktiskt lyfta upp henne!).

Typiskt nog var det en kväll med skott på en skjutbana en bit bort också, så all denna rädsla och stress skedde med en skottmatta i bakgrunden. Precis helt tvärtom hur man tänkt sig att skotträningen skulle gå till!

Det enda bra med kvällen, de 2 procent jag uppfattar som "icke-katastrof" var att jag tänkte till efter incidenten, bad tjejen med schäfern att vi skulle stå och prata en stund så Vilda fick spana in hunden. Sedan kom det fler och fler ekipage till vår lilla ”relaxhörna” och till slut satt vi 7-8 personer med olika hundar, pratade hund och lät hundarna bara slappna av. I början var Vilda lite på sin vakt men ganska snabbt så tycker jag att hon slappnade av. Skjutandet fortsatte och jag såg ingen reaktion på det. När Vilda kändes helt lugn och fin gick vi upp och gjorde ett roligt avslut. Tränade lite hopp, inkallning och fot. Då kändes hon precis som vanligt igen, trygg, glad, energisk. Kontrollerade inte de andra hundarna. Tilläggas kan att vid det laget hade även Daisy tröttnat på att protestera så det var tyst och lugnt i bilen…   

Igår var det kurs i tävlingslydnad. Vår instruktör var själv, de brukar vara två, så det blev inte så många minuters individuell träning per ekipage. Vår kursledare var i alla fall väldigt positiv till Vilda - roligt att höra, förstås!

Under kvällen hann vi få med: sittande i grupp, liggande i grupp (har bestämt mig för att inte börja slarva med gruppsittandet, vill inte få in förväntan att så fort det är grupp så ska man lägga sig!), tandvisning, genomklämning inkl tandvisning på bord (utställningsträning på G!), budföring, hopp över hinder (ut- och återhopp, men separat), apportering x flera, fritt följ, läggande under gång och rutan.

Moment värda att kommentera är apporteringen, där Vilda har en tendens att hålla apportbocken väldigt löst. På Kjells förslag testade jag att hålla emot några gånger och låta henne dra loss den från mig. Resultatet blev jättebra, genast började hon hålla den med ett fastare grepp. Ska köra så ett tag (inte glömma bort..!) Kändes som ett bra steg framåt.

Lägger in en filmsnutt från filmningsdagens apportering. Jag kastar nästan aldrig apportbocken, utan kör mycket inkallningar med apportbocken i munnen.

Nästa moment värt att kommentera är rutan. På kursen hade Kjell ställt upp två rutor åt oss, en med vanliga koner, en med sådana där som är ganska platta. Jag tänkte inte träna rutan, men... Tja, första rutan gick jättefint, fick faktiskt ett par riktigt fina placeringar även utan target. Allt eftersom kvällen gick och vi hade tränat det mesta, inklusive passivitet, så började jag fundera på om jag inte skulle testa "svårrutan" med plattkonerna också. Annars har ju Vilda bara kört på vår egen ruta. Bestämde mig för att göra det, men lägga target redan från början för att hon skulle få lyckas. Vad händer? Jo, när jag börjar gå mot rutan för att lägga dit targeten så drar Vilda, från kanske 20 meters håll, studsar in i rutan och bjuder på en fullt godkänd placering! Jag blev paff, glad och lyckades aldrig hitta belöningsbollen i någon av alla mina fickor... Sprang dit och godisbelönade i stället. Extra roligt att detta var efter drygt två timmars kurstid och Vilda var precis lika energisk och snabb som vanligt! Körde sedan ett par skick till med förvånansvärt bra resultat.

Sammantaget var vi på kursen i tre timmar, vi tog det lugnt, varvade ner ordentligt mellan momenten, var sociala med kurskompisar men fick ändå massor av saker tränade. En lyckad och trevlig kväll.

Det blev ingen vila igår heller. Vädret var härligt och Vilda pigg. Jag bestämde mig för att passa på och filma henne lite, för att få en uppfattning om hur det egentligen ser ut, det vi gör.

Sammanfattningsvis blev det inte så många överraskningar. Jag vet ju redan att vi har en bra start på många moment, men få färdiga moment.

Jag ska lägga upp lite klipp eftersom, så får ni se.

Första klippet får väl bli fria följet. Här ser man att hon har en härlig attityd, är följsam och fin men släpper ibland, t ex i helomvändningen (som verkligen är en akilleshäl just nu, ska nöta det lite extra). Dessutom för hon stöttning då och då under programmet, hon är absolut inte färdig att gå ett helt tävlingsmässigt program ännu. Vad hon också gör ibland är att missa sättande vid halterna. Att jag ser ut som om jag har en planka i ryggen och ett gångjärn i nacken beror på tillsägelsen jag fick av vår instruktör att jag går som en ostkrok! Eftersom det tycks vara ett generellt problem, och inte bara när jag tränar hund, så blir jag lite konstlad i min nya uppräta position! Men jag tränar så mycket jag kan, även i vardagen, kanske får en allmänt bättre hållning efter det här!

Klipp två blir rutan. Där är det tre skick, alla från olika håll. Här ser man Vildas lite lustiga sätt att använda targeten! Hon stämplar den inte längre, men använder den ändå som stöd för att komma rätt i rutan. När jag tar bort target så hamnar hon för nära. Jag undrar lite om det också har att göra med att jag gjort flera skick och förväntan om belöning har stegrats – kan vara så. Ska testa att börja utan target nästa gång, och lägga dit targeten på skick två få se vad som händer! Lite lustigt är att hon lägger sig i rutan på tredje skicket, jag har aldrig någonsin kommenderat ligg i rutan.

Allra sist kommer en promenad på stegen. Jag belönar henne rätt flitigt för att hålla tempot nere. Trots att det bara är tredje gången hon går på stegen har den snabbt blivit ett favoritmoment. Ett par minuter after att den här snutten filmades gick hon faktiskt ur hand, sprang bort till stegen och tog den själv ett par gånger!

Hjälp - känner att Vilda borde få en vilodag snart. Samtidigt bjuds det hela tiden på så fina träningstillfällen, och Vilda verkar så pigg och på. Jag kan helt enkelt inte låta bli!

Igår hade jag bestämt att det skulle vara Simons dag i skogen. Hundarna skulle med, förstås, men fokus skulle ligga på Simonlek och inte på hundträning. Väl ute hade jag köpt med en isglass till sonen som fika. Medan han åt den uppstod ett gyllene tillfälle att lägga spår... Så det blev ett kort u-spår, ca 150 meter, till Vilda. Två apporter.

Sedan gick vi upp på en stenig ås och letade tomtar, lekte "inte nudda mark", låtsades att vi var ett dataspel (Suck! Dagens ungdom!) och letade guld i minst en timme. Då började mina hundsensorer igen  - nu hade vi ju faktiskt en färdigvallad ruta! Dessutom blåste det fint. Övertalade därför sonen att vi skulle leka "gömma saker" med hundarna - och vips, hade jag en uppletanderuta!

Jag gömde fem föremål. Vilda fick gå först. De första två gick så galant, full fart ut, hitta, full fart in. När hon skulle gå ut på tredje föremålet så blev hon först lite osäker, och när hon stod och tvekade upptäckte hon att det luktade supergott på marken precis bakom mig. Sannolikt en tappad godis från belöningen innan. Jag bestämde mig för att vara vrångtant och få in krav i momentet på ett bra sätt. Så jag förbjöd vänligt men bestämt Vilda att leta någon godis. I stället försökte jag hjälpa henne att komma på vad det egentligen var hon skulle göra. Lyckan var total när hon efter en liten stund, med en mental suck!, släppte tanken på godbiten och for iväg ut i rutan i full fart. Tack och lov hittade hon också, så jag fick ge henne en hejdundrande belöning!

Spåret gick fint utan konstigheter. Hittade och plockade båda pinnarna. Klarade att följa bra även genom skvattram-snåren.

Senare på kvällen kunde jag inte motså ett par rutskick. Ungefär oförändrat, hon vet att hon ska till rutan men inte var. Med target går hon rätt, men lustigt nog utan att markera på targeten...

Avslutningsvis ägnade jag några timmar igår åt att uppdatera hemsidan. Bara småsaker, men det behövdes. Har inte skrivit så mycket där efter som jag varken tävlat, haft några valpar eller gjort något annat på sistone. Det mer vardagliga hamnar ju här i stället. Men nu så tror jag att den känns lite mer up-to-date.