98 % katastrof

I torsdags blev det en sådan där träning som man önskar att man aldrig åkt på. Trots att detvar skärtorsdag hoppades jag att det skulle vara någon på klubbens fria träning, så jag och Vilda åkte upp. Precis när jag skulle åka bad Bertil att jag skulle ta med Daisy och det gjorde jag. Tänkte att ”hon får väl sitta i bilen”. När jag och Vilda klev ut på planen så var hon helt annorlunda jämfört med kvällen innan. Hon började med att skälla ut en tollare. Samma hund går på vår lydnadskurs och hon hade träffat den senast dagen innan helt utan problem! Sedan muttrades det hejvilt på det mesta. Jag förstod inte alls vad som hände utan försökte jobba med henne som tidigare och belöna när hon avstod från mutter. Fungerade hyggligt men hon var rätt splittrad. Jag förstod inte varför, förrän jag kom hem. Jag hade ju med Daisy, som på sitt allra avundsjukate vis satt och vrålskällde i bilen. ”Hallåååå, jag sitter i fängelse och den där lilla rackarn får vara ute och träna. Orättviiiiist!”.

Jag har tidigare påstått, och trott(!), att Vilda arbetar tämligen ostört trots Daisys skall. Fel, fel, fel! Det är sant inne i vårt hus, men definitivt inte på en lydnadsplan. Hmm, nyttigt uppvaknande!

När jag kämpade där med min hund som var olik sig så frågade en tjej jag känner väl, med ung schäfertik, om det var okej att hon hade sin hund lös under hoppträningen. Hunden är snäll men burdus. Jag hade innan tränat rutan ca 30 meter från hindret. Jag sa glatt ”okej” och backade iväg till en annan del av planen. Testade bland annat stegen. Sedan händer det som bara inte får hända. Jag ser att Vilda börjar dra sig mot rutan, älsklingsmomentet. Jag kastar ett öga mot schäfern, ser att hon står med sin matte och låter Vilda springa till rutan. Precis när hon kliver in med perfekt position i rutan ser jag hur schäfern kommer farande och siktar rakt på Vilda. Sedan blir det en jakt runt planen som känns evighetslång. Jag försöker få in Vilda till mig men varje gång vänder hon med bara en meter kvar. Svansen mellan benen, livrädd. Till slut duttar schäfern till Vilda, jag vet inte om det var med tass eller nos, så hon skriker till. Dock inte särskilt högt eller så. Då stannar jakten av och ägaren kan ta sin hund. Vilda är förstås jättelåg men verkar helt oskadd. Jag är just då så förb--d att jag inte vet vart jag ska ta vägen, samtidigt så kan jag egentligen inte skylla på någon annan än mig själv. Tjejen med schäfern hade sagt till, jag hade sagt ok och sedan missbedömt situationen när jag trodde att hon hade sin hund under kontroll. I den bästa av världar så kanske hon skulle ha tagit sin hund när hon såg att Vilda var på väg mot rutan, sannolikt uppfattade hon det inte för att hon var helt inne i sin egen träning. Jag skulle i alla fall definitivt ha hållt mig på längre avstånd.

En nyttig läxa i det hela blev påminnelsen om hur otroligt sårbar en liten hund är. Nästa gång, med en annan hund, kanske jaktleken avslutas med att bytet ”klipps” i slutet. Jag kommer att tänka mig för både en och två gånger innan jag tränar fartfyllda moment som rutan och inkallning när det finns andra lösa hundar på planen, särskilt sådana jag inte känner. Att en hund kan många tävlingsmoment betyder inte att den kan vanlig vardagslydnad.

Om det finns hundar jag inte litar på i närheten så kommer jag också att bli noggrannare med att ha koppel på Vilda – då ökar chansen att man kan hjälpa henne genom att skrämma bort den andra hunden (eller, i sista hand, faktiskt lyfta upp henne!).

Typiskt nog var det en kväll med skott på en skjutbana en bit bort också, så all denna rädsla och stress skedde med en skottmatta i bakgrunden. Precis helt tvärtom hur man tänkt sig att skotträningen skulle gå till!

Det enda bra med kvällen, de 2 procent jag uppfattar som "icke-katastrof" var att jag tänkte till efter incidenten, bad tjejen med schäfern att vi skulle stå och prata en stund så Vilda fick spana in hunden. Sedan kom det fler och fler ekipage till vår lilla ”relaxhörna” och till slut satt vi 7-8 personer med olika hundar, pratade hund och lät hundarna bara slappna av. I början var Vilda lite på sin vakt men ganska snabbt så tycker jag att hon slappnade av. Skjutandet fortsatte och jag såg ingen reaktion på det. När Vilda kändes helt lugn och fin gick vi upp och gjorde ett roligt avslut. Tränade lite hopp, inkallning och fot. Då kändes hon precis som vanligt igen, trygg, glad, energisk. Kontrollerade inte de andra hundarna. Tilläggas kan att vid det laget hade även Daisy tröttnat på att protestera så det var tyst och lugnt i bilen…