Trött, stressad men med en stark längtan ut hade jag beslutsångest inför kvällen. Regnet gjorde att jag bestämde mig för att stanna hemma. Efter en timme slutade dropparna falla, samtidigt som sonen frågade om vi inte skulle ut i skogen… Lite visare efter gårdagen bestämde jag mig för en långpromenad på flyget (där hundarna kan springa lösa och sonen kan cykla bredvid mig). Övertalade mannen att följa med och så blev det ett lysande tillfälle att få till lite filmning! Ville gärna ha en fimsnutt på framförgåendet, då det är ett moment som ofta diskuteras. Jag har provat några olika metoder men fastnat för följande:

1. Få hunden intresserad av att gå framåt. Med Daisy gick jag iväg långt, låtsades vara intresserad av backen och gick tillbaka, ”fingerad punkt”. Med Vilda hade jag en helt annan plan, så jag köpte en sorts godishållare i noshöjd. Lät henne se när jag lade dit godis.
2. Till Daisy körde jag belöning ”från himlen” redan från början, det fanns ju inget att hitta på den fingerade punkten… Belöningen kom alltid långt innan hon var i närheten av punkten, så hon inte skulle lockas att nosa i backen.
3. Med Vilda gjorde jag initialt så att jag släppte kopplet och lät henne springa till godishållaren. Men ganska snabbt (efter ca 3-4 träningar med 4-5 repetitioner per träning) ville jag kunna vända henne och gå sträckan åt motsatt håll. Då blev boll framför nosen den givna belöningen. Fascinerande är att hon, redan första gången jag vände henne, förstod att hon skulle gå framför när hon fick kommandot. Detta trots att ”draget”, godishållaren, befann sig bakom henne och därmed borde ha motsatt effekt. Det blev inte så många steg framför, och lite tveksamt, men ändå! Det var för ca en vecka sedan (gissar jag, får väl kolla bloggen…)
4. I går bestämde jag mig för att testa på ny plats, utan godishållare, och hon greppade direkt! Det såg ut ungefär som dagens filmning. Tror det blev bättre än gången innan tack vare att hon inte hade någon godishållare bakom ryggen!
5. Nu handlar det om att befästa, få henne att fungera i olika miljöer (vilket hon ytterligare visade i dag att hon faktiskt fixar), bygga på med ställande etc.
6. Den stora risken är förstås att man råkar belöna om/när hon vänder sig om, så hon börjar gå och kika bakåt…
7. Ambitionsnivån i det här momentet är inte en tia, det är helt ok för mig att hon stretar i kopplet.

På de filmade sekvenserna ser man följande:

Vilda på ett ställe där hon aldrig gjort framförgående förut. Jag har inte gått sträckan eller gjort någon annan retning före. Hon är ändå jätteladdad och tjuvstartar hela tiden! Trots att sambon står halvvägs och filmar, vilket stör henne lite, så gör hon momentet riktigt fint! Jag håller tillbaka henne rent fysiskt från tjuvstarterna men bråkar f ö inte så mycket om det. En senare fråga!

Andra gången tycker jag är riktigt bra. Mindre störd, bra intensitet, ”lagom” på alla sätt. Observera störningen i form av sonen som skymtar förbi! Tredje gången visar hur jag råkar misslyckas totalt. Kastar bollen, hon vänder på huvudet och råkar få belöningen precis när hon tittar bakåt. Aj,aj!

Men sista klippet, från den fjärde och sista repetitionen, visar ingen ökad tendens att titta bakåt. Min ”plan B” om hon skulle börja göra det är att använda klickern och klicka när hon tittar framåt. Nackdelen med det är att hon då vänder sig om på klickljudet och själva belöningen kommer när hon är vänd åt helt fel håll. Fördelen är att man inte får en hund som går och lyssnar efter ljud från armrörelser…

Sammanfattningsvis är jag jättenöjd med framförgåendet vi har, även om ”allt” runtomkring fattas: framföringssträcka, ställande etc. 

Sist men inte minst gjorde vi några riktigt lyckade budföringar på full sträcka, kändes fint efter gårdagens trassel. Sedan blev det långpromenad (och då började förstås regnet igen...) Skön kväll blev det i alla fall!

 Kom hem sent igår pga kurs i Uppsala. Men när vädret var fint och Katti ville spåra så hakade jag förstås på. So far, so good. Men när jag kom hem hade det hänt en del saker på eftermiddagen, så jag var inte helt i allra bästa balans när jag åkte iväg. Fick dessutom för mig att både Daisy och Simon skulle följa med. 

Lade ut ett kort pinnspår till Vilda, som Simon fick följa med ut på. Sedan lade jag ett appellspår också. Daisy fick ett skogsspår av Katti. 

Sedan gjorde jag rader av misstag: 

Misstag 1. Bestämde mig för att Vilda skulle få frispåra pinnstigen. Hallå, hon med hennes tempo?? Det blev en racer iväg, förbi nästan alla pinnar, en pinne i näsan, in med den, sedan någon slags uppletandevariant med resten. In med pinnarna kom hon, men som inlärningstillfälle blev det kasst. 

Misstag 2. Bestämde mig för att varva ner och ta en fika. Jag brukar annars alltid låta hundarna rusa av sig en sväng, eftersom de blir så laddade av att komma ut i skogen. Att det var ett misstag att skippa dne rutinen visade sig under resten av kvällen...

Misstag 3. Passade på att träna lite lydnad med VIlda. Tandvisningen gick jättefint. Moment två, budföring. Nu med känd mottagare ville jag ha full sträcka. Problemet var bara att dels så kom sambon precis för att hämta sonen, och stannade på halva sträckan. "Ska gå ändå" tänkte jag, det var väl det som var misstag nummer tre... Vilda var jättedistraherad och tappade helt vad hon höll p åmed. Efter massor av stöd fatatde hon till slut och sprang tillbaka. 

Misstag 4. Gjorde om samma sak igen!! I stället för att korta ner avståndet så tänkte jag att "nu vet hon vad hon ska göra" och skickade om henne. Vilda älskar ju egentligen budföring. Resultat - ännu ett stort frågetecken och en ganska misslyckad övning. Men tro inte att jag gav mig! Nejdå, jag lämnade dörren öppen för... 

Misstag nummer 5! Jag skojar inte jag gjorde om samma grej igen! Till min stora glädje hade nu polletten trillat ner, som jag hoppats på, och hon sköt iväg som ett spjut. 10 meter. Sedan stannade hon till och nosade på en fläck! Nu surnade jag ur, något jag sällan gör på Vilda, och vrålade "nej" så det antagligen hördes neråt Gävletrakten... Resultatet blev fröstås inte att hon slutade nosa på fläckar, resultatet blev att hon inte vågade gå en meter ifrån mig... Löste dock det hela genom att fortsätta med några budöfringar till, på kortare avstånd... 

Sedan hade vi lite bra träning. Jag körde linförighet med dirigering, helt ok. Men jag noterade en sak - blir raksträckorna för långa så lämnar hon positionen. Då tror hon att det är framförgående på gång... Framförgående testade vi också, hon gick verkligen jättefint, bra utgång, hyggligt långa sträckor, ingen tvekan, för det mesta en bra position även om hon initialt låg lite långt åt höger. Däremot har jag inte vävt ihop hela momentet med halter, vändningar etc. 

Misstag 6. Vilda låg i bilen, körde lite rask lydnad, låg i bilen, bara snabbrastad, och så var det spårdags. När hon studsade som en speedad känguru bredvid mig borde jag ha... anat oråd. Men icke! Selade på, släppte på, hon for iväg... och var lost. Fick ägna de första fem minutrarna åt att få hunden att fokusera på uppgiften. Hela första raksträckan var illa, riktigt illa. Självklart tog hon inte heller någon pinne där. Men sedan började hon landa, och de sista 200 metrarna var helt godkända. Hon iddes till och med markera pinnarna! :0) 

Misstag 7. Under allt detta fylldes luften av ljuva vrål från en upprörd storpudel. 

Sedan tror jag inte att jag hann göra fler fel. Avslutade kvällen med att göra det jag borde gjort från början, ge hundarna en lång, härlig promenad... 

(Fråga: varför ska man lista sina misstag? Svar: därför att dels lär man sig själv något av att bearbeta dem, dels kanske det kan vara till hjälp för någon annan).