Skulle egentligen ha jobbat ikväll men det blev avblåst i sista stund. Simon var hos en kompis. Plötsligt - en hel, fin, varm sommarkväll som bara "blev över"! 

Packade med mig båda hundarna och åkte ut i skogen.

Tänkte att "nu ska jag inte lägga ett 150 meters förarspår med två vinklar och tre apporter åt Vilda". Jag lade ett 150 meters förarspår med två vinklar och, håll i er, två(!) apporter åt Vilda. Imponerande fantasi, eller..? Nej, jag hade faktiskt tänk till. Jag gjorde för första gången ett godisspår åt henne, på IPO-vis med noggrant placerade godisar precis i fotstegen. Syftet var inte att öka intensiteten, det behövs inte, utan att öka noggrannheten. Snitslade dessutom extremt noga. 

Daisy fick ett "vanligt" 400-metersspår med omväxlande terräng, började på kalhygge, gick in i blötmarker med skvattram. 

Medan spåren låg till sig gick vi en lång och härlig skogspromenad. Jag höll fast vid filosofin "inga stighundar" och plöjde rakt ut i terrängen. I början var det nyavverkat och lite bökigt, men efter ett tag blev det finare mark. Då tog jag mod till mig och testade att terrängjogga lite! Kändes riktigt bra. Vilda for som en skottspole hela tiden, hon älskar att studsa upp på stenar och leker verkligen i markerna. Däremot ser jag inga tendenser till att leta spår och försöka hitta vilt, skönt! 

Daisy spårade sitt spår småslarvigt men entusiastiskt. Fina markeringar på pinnarna, inga problem med övergångar. Jag är inte så detaljerad om hennes prestationer eftersom hon bara aktiveringsspårar. 

Vildas spår var spännande. Jag bromsade intensivt och hon var riktigt hygglig. Jag tycker att hon blir bättre och bättre för varje spår, även om hon fortfarande är slagig i tekniken. Men slagen avviker mindre och mindre från spårkärnan. Godisarna i spåret underlättade nog också en hel del! Framför allt var de ett bra komplement till mitt intensiva bromsande. När Vilda blev tveksam (jisses, vill inte människan att jag ska spåra? Varför bromsar hon så?) så var belöningen oftast inte långt borta! Fler godisspår ska det bli. På slutet av spåret var det ganska kraftig motvind, men då försökte jag vänta ut henne så hon inte skulle vinda för mycket och även det fungerade riktigt ok. Pinne ett missade hon, slutet markerade hon men halvhjärtat. 

Efter spåret tog vi ytterligare en skogspromenad - sedan avslutade vi med en tur till klubben. Där skällde Vilda ut en av de två hundar som var där. Hon har blivit klart sämre sedan de två jakterna hon blivit utsatt för de senaste veckorna. Men det var bekantingar "i andra änden av snöret" så hon fick hälsa på hunden, sedan pysslade vi på med saker på varsitt håll , lade sedan en gemensam platsliggning (som gick bra) och avslutade med att prata en stund så hundarna fick lägga sig till ro i fri passivitet. Så funkar Vilda jättefint. 

Momentmässigt så tränade jag i princip bara framförgående och hopp. Framförgåendet börjar lossna riktigt fint. Jag varvar med target åt ena hållet, "fritt" utan target åt andra hållet (kastad boll som belöning). Tycker det blir en bra balans/blandning. Hade lite problem i dag med Vildas fantastiska minne - hon skulle absolut gå mot den plats som targeten var förra gången, inte dit där den stod idag! Det tog några vändor att övertyga henne... 

Hoppet känns jättefint, hon hoppar bra på kommando, går ut lagom långt på andra sidan och har nu förstått att det kan komma ett "sitt" ibland. Däremot blev hon förvånad när jag försökte länka samman hela momentet, och sittandet följdes av ett nytt "hopp". Totalt frågetecken i pudelhuvudet! Lite lustigt, jag hade inte förutsett den svårigheten eftersom vi tränat återhopp så ofta parallellt. Men sammanlänkat var en nyhet. Det är verkligen lätt att missa saker när man tränar! 

Lite putt över hennes hundskällande beslutade jag mig för att avsluta kvällen med en promenad på stan. Vi mötte tre främmande hundar, hon skällde inte på någon. En fick hon hälsa på. Var lite försiktig men inte överdrivet. Kändes som ett bra avslut på dagen!

Spårat, en kopia på gårdagens spår. Jättefint arbete av Vilda, lite lama markeringar men helt ok. Och mycket noggrannare än tidigare (vilket inte är = väldigt noggrann, men ett steg i rätt riktning!) Jag bromsade duktigt hela tiden, vilket antagligen hjälpte. Roligt att se hur hon står på sig om jag bromsar "fel" dvs för mycket när hon faktiskt är rätt. 

F ö varit ute mest hela dagen men känner mig fortfarande sliten efter förra veckans kurs så det har inte blivit så mycket nyttigt gjort, tyvärr. 

Började dagen med en tur till sommarstugan. Bertil fixade lite praktiska saker, jag och Simon roade oss - och hundarna - på ön. Knallade runt en del i den steniga, risiga terrängen och jag fortsätter fascineras av Vildas enorma förmåga att ta sig fram. Och ta sig fram snabbt! Efter ett par timmar blev det hemfärd. Då packade jag med Vilda och Simon för en spårsväng. 

Planerade för ängsspår, men det blåste så kraftigt så jag ändrade mig till ett skogsspår som gick ut en liten bit på äng. Tre apporter. 

Under liggtiden körde jag först ett upplet. Jättesmal ruta, ca 5 meter, men fullt djup (ungefär, i alla fall!). Fem föremål, tre som satt högt (två vantar och en mössa), två som låg på backen (tennisbollar). Vilda fick se när vi vallade och sköt iväg som ett skott på kommando! Roligt att se att hon letade målmedvetet, så fort hon fick första föremålet i näsan jobbade hon ut det, grep och kom in i fullt ös. Inget tramsigt "kolla av rutan", inga planer på att byta föremål. Däremot så tog det enstund för henne att komma ut på fullt djup, hon snurrade lite halvvägs innan hon sköt iväg sista biten och fick föremålet i näsan. Andra skicket fanns ingen tvekan på djup, full fart hela vägen ut, hittade, kom in. Helt okomplicerat och jättesnyggt! Tredje skicket överraskade hon mig med att inte tveka alls, självklart skulle hon ut och leta fler grejer! Roligt, mtp att jag inte kört så många skick så ofta (bara om jag varvat med Daisy). Hon hade jättefint tempo, letade målmedvetet. Testade nu att gå lite utanför rutan men insåg snabbt att det inte lönade sig, vek in i rutan och hittade. Bingo! 

Efter det visade jag prov på mognad och omdöme(?!) och skickade inte henne på något fjärde skick - även om jag tror att det hade gått bra. Nu slutade vi med tre kanonfina skick i ryggen. Däremot så gick vi ut tillsammans i rutan för att plocka in snitslar och återstående föremål. Vilda hade näsan påkopplad och kom in med båda - jättefint!

Tränade lite framförgående också, vi har inte kommit så långt men jag börjar känna att jag har början på momentet riktigt fint grundad. 

Spåret fick liggtid ca 50 minuter, var nog ca 200 långt. Första pinnen ignorerade Vilda helt (eller fick inte i näsan), tvåan "slömarkerade" hon, liksom trean. Hmmm! Däremot var jag väldigt nöjd med hennes spårarbete idag. Ett par tapp, ett par slarv, men mestadels riktigt spårnoga och fint. Det är sååå viktigt att jag bromsar henne i spåret. Blystövlar på! Dessutom tror jag att det passar henne att ha gjort någonting annat före spåret, så hon inte är för het. 

Sammanfattningsvis en fin hunddag!

Övertaggad matte och övertaggad hund körde lite lydnadslydnad igår. Resultatet blev väl lite småslarvigt här och där, men roligt hade vi! Planerna för dagen är sommarstugan, spår och mer nötande av framförgående. 

Tänkte bara visa lite av vår apporteringsträning. Vilda har ju varit lite ”slapp i greppet”. Hon apporterar gärna, helst mjuka, härliga saker men tar även metallen och tungen. Men tappar, slarvar, plockar upp, tappar igen etc om det är ”fel” apport. Träapporter ska t ex helst vara tunna! Visar en typisk Vildaapportering för några veckor sedan:

Fick tipset på vår tävlingslydnadskurs att hålla emot apporten, låta Vilda få kämpa och dra lite för att få den.  Redan första gången jag testade gav det resultat direkt.  Nu har vi kört det 4-5 gånger. Visar själva träningen och en hel apportering:

Tycker det var ett bra och användbart råd som jag härmed delat med mig av!

Sista april blev en vilodag för Vilda. Tillbringade dagen och kvällen i sommarstugan. Pga kraftig blåst (och ett stort städbehov!) så stannade vi mest inne. En rejäl kvällspromenad blev det dock, och då var det roligt att se hur Vilda flyger fram i den steniga terrängen där ute. Hon skulle baske mig kunna fixa söket, sin pyttiga storlek till trots!

Daisy var utlånad till snälla kompisen Tina, för att slippa allt vad smällare och fyrverkerier heter.  När det brakade loss framåt kvällen hos oss lyfte inte Vilda ett öra.

Första maj var en riktig hunddag. På BK var det inofficiell tävling i brukslydnaden. Vi åkte dit, fikade, miljötränade. Jag märker att Vilda spänner upp sig ordentligt första 5-10 minuterna, sedan slappnar hon av och sköter sig riktigt bra. Hon behöver sin miljöträning, men det känns hoppfullt! Hon visade inte heller någon reaktion på skotten.  Efter drygt en timme på bruks åkte vi rakt över vägen till kennelklubben. Lade ut ett spår först (ca 300 meter, icke förarspår, tre apporter – för svårt IGEN!) och fortsatte sedan vår fika/hundpratsturné med nya hundar och nya störningar. På KK är det lite mer ”lösa boliner”, hundar som knallar lösa, barn med hundar som kommer fram och hälsar etc. Det är för- och nackdelar med det, men för Vildas del passar det rätt bra just nu. Vi hade en trevlig timme där också med mycket hundprat. Vilda fick testa lite agilityhinder men för övrigt så var det bara slappna av och spana in hundar som var träningen.

Spåret hade en liggtid på minst 1,5 timme när vi kom dit. Återigen hade jag lyckats knöla in alldeles för många svårigheter samtidigt. Det började bra, Vilda gjorde ett hyggligt upptag, spårade fokuserat och fint och plockade de två första pinnarna. Sedan började strulet… Dels vek hon av helt fel (vilt? Vindvittring från joggingspåret bredvid? Färskare korsande spår? Annat??), dels var hon lite allmänt vimsig och ofokuserad på apporterna. Första halvan av spåret var en femma i betyg, andra halvan en etta. Och matte, som planerat det hela, får IG. Igen.

På kvällen åkte vi hem till en kompis och fikade. Hon har tre hundar, varav en storpudel. Vilda har inte träffat dem sedan hon var valp. När vi går mot staketet kommer storpudeln springande, hoppar över staketet och börjar jaga Vilda. Igen blir det en ganska lång jakt, varv på varv, där Vilda försöker klösa sig in i bilen. Jag blir så trött. Inte konstigt att hon blåser upp sig mot andra hundar när hon blir jagad gång på gång? Till slut fick jag tag på henne, hela hunden bara skakade. Jag försökte initialt lugna henne vid mig, för att lära henne att söka sig till mig när hon blir skrämd. När vi gick in så gömde hon sig under bordet och vägrade komma fram. Vi blev sittande ganska länge så Vilda hann lugna ner sig, bli nyfiken och våga sig fram. På slutet tyckte hon det var ganska okej med alla hundarna, knallade runt och viftade på svansen, om än fortfarande lätt skeptisk mot storpudeln.