Tänkte jag skulle hinna skriva mer från lägret men får fortsätta skjuta fram det...

Gårdagen bjöd på två träningspass. Jag börjar med det sista: sök. 

Fem skick, två korridorer, en i mot- och en i medvind. Körde fyra skick i rad med Vilda, sedan fick hon gå till bilen. Efter sista hunden fick hon sedan köra ett sista skick på minnesbild. Det var så härligt att se att det funkade! Söket känns verkligen roligt just nu, sedan får vi se hur långt det håller. 

Mindre glädjande är lydnaden! Men jag tror jag börjar ana problemet. Vilda är supermotiverad och jätteduktig i vissa moment, disträ och mindre duktig i andra. Jag börjar misstänka ett samband: alla moment med bollbelöning är favoritmoment! Däremot fot, läggande och annat "trams" som jag belönar med godis och leksak kan man klara sig utan, enligt Vilda. Åtminstone på appellplanen. I köket kan det vara värt att jobba för en korvbit, där får man ju ändå aldrig någon boll. Hmmm. Helgens appell får jag nog se som en träningstävling. Sedan blir det till att ta sig en rejäl funderare på lydnadsbiten! 

Dagens bästa nyhet var skotten. På pudellägret hade de platsliggning med skott vid två tillfällen. Eftersom Vilda tyckte det var lite jobbigt med så många nya hundar så bestämde jag mig för att hon fick höra skotten på lite längre avstånd, bara tillsammans med kompisen Freda. Det gick utmärkt. Men sedan skulle jag åka med sökgänget ut i skogen, så jag stoppade in Vilda i bilen och åkte till planen. Fick då veta att det skulle skjutas mer, och korkad som jag var öppnade jag bagageluckan och tog ut Vilda. Det första hon gjorde var att få syn på en "livsfarlig" storpudel, som hon hysteriskt började skälla på. Då kom första skottet... Jag försökte att verka oberörd och lunkade iväg med Vilda, men hon hade huvudet fullt av alla stora, nya hundar som lekte och kampade överallt. Superläskigt. När vi väl kom undan så vi var själva så var det bara ett par skott kvar, och då verkade hon helt oberörd. Men hon bromsade med alla tassarna när vi skulle tillbaka till planen. Aj, aj. Jag tolkade det som en reaktion på de andra hundarna, men det fanns en liten, gnagande osäkerhet - kunde det vara skotten? Dagen efter hade vi planerat att vara långt bort från de andra hundarna. Men då missade vi skotten, så jag fick inget kvitto på vad rädslan satt i. Men så igår, på hemmaplan, så åkte jag upp på klubben. Knöt upp henne, gick iväg och sköt fyra skott med apportkastaren. Inte en reaktion. När jag släppte henne sprang hon glatt fram till skottplatsen och gjorde ett uppletande. Puh - inget där som tydde på berördhet i alla fall. Som extra bonus bestämde de sig för att träna på en närbelägen skjutbana under vår sökträning. Nu fick Vilda en ganska massiv skottmängd på hyggligt nära håll i såväl sökarbete som passivitet i bilen. Fortfarande ingen reaktion. Gissa om det kändes skönt!

Vildas hundrädsla tror jag är ett överkomligt problem. Hon har haft otur och blivit jagad flera gånger på kort tid, men när hon får en chans att närma sig hundar på sina egna villkor så leker hon glatt med de flesta och blir snabbt trygg i situationen. Får hon bara lite tid och slipper fler jakter så kommer hon snart att vara sitt gamla vanliga jag!