Då var det dags, jag och Vilda hade officiell tävlingsdebut! Det skedde på en appellspårtävling i Njurunda. Dräglig starttid (8.30, skönt särskilt när mna ska ha med sig en fyraåring!), jättefina spårmarker och bra väder. Simon drog lott åt mig och vi fick spår fyra. Vi hamnade lite vid sidan av tillsammans med en jättetrevlig tjej från Timrå BK. Det visade sig att hon kört en massa sök, både räddning och tävlat fram en BCH, så det blev mycket sökprat! Dessutom så hade jag ju sonen att pyssla med, så tiden i skogen gick fort. Vilda var jätteladdad, och jag önskade verkligen att jag hade haft någonstans att bränna ur henne med ett litet upplet eller något annat!

Spåret gick fint. Hon låg på som 17, men var lättläst, tog vinklarna kanon och apporterade in apporterna - men bara två av tre... Den mittersta missade hon, jag hade lagt den lite för nära ett träd och hon gick på fel sida trädet. Tror aldrig hon fick den i näsan. Eller så valde hon bort, vem vet. Fick i alla fall full pott på själva spårarbetet, betyg 8, vilket är max man kan få med en apport borta. 

Nästa moment: budföring. Gick klockrent - andra gången... Första gången blev hon nyfiken på domarna, ett tomt domarbord och, tja,lite allt möjligt, innan hon i full fart drog till mottagaren. Jag beslutade mig snabbt för att göra om momentet ("glömde" fråga om jag fick), och se, nu när nyfikenheten var stillad så sprang hon fullt ös raka vägen...

Bara en av de startande hundarna sprang budföringen. 

Lydnaden var ömsom vin, ömsom vatten. Det positiva var bra tempo, hög motivation, inga tecken på att tappa efterhand. Linförigheten var stora delar jättefin, men några halter var jättesneda och språngmarschen blev rena hopp- och studsleken! Tror vi fick sjuor. Framförgåendet - spikrakt, hög intensitet, lite för mycket drag kanske, stannade fint på första halten (men vände sig mot mig), satte sig på andra halten... Betyget blev förstås inte så högt. Direkt efter detta var det läggande under gång. Det tyckte inte Vilda, hon ville fortsätta med det roliga framfrögåendet och gick väl en meter framför mig på transportsträckan... Jag köpte inte det utan gjorde omstart, sedan strulade hon ändå på läggandet. Nolla. 

Inkallningen - lade sig ner när jag lämnade henne *suck* men superfint för övrigt och åtta i betyg. Apporteringen passade den lilla rackaren på att göra en bussväng bakom min rygg! Det blev jag faktiskt förvånad över! F ö bra tempo, hyggligt gripande, inget tugg. Minns inte betyget. Avslutningsvis hoppet - så grymt snyggt! Dubbeltia, och den håller jag verkligen med om! 

Summa summarum: vi fick 179 poäng. Hade vi lagt (och klarat!) platsliggningen så hade vi varit uppflyttade på 229 poäng. Men efter den missade spårpinnen och nollade budföringen så trodde jag att det var kört. Jag förstod ju att lydnaden skulle ha lite brister här och där    och efter allt Vilda varit med om på sistone så känner hon sig lätt otrygg med stora hundar som hon inte känner. Därför avstod jag från att lägga henne. Varför riskera att få henne påflugen om det ändå inte finns en chans att bli uppflyttad? Men platsliggningen blev lugn, och poängen skulle ha räckt... 

Vad jag är nöjd med efter dagen: 

- Att Vilda var precis lika pigg och samarbetsvillig vid dagens sista moment som vid dagens första. Fick flera spontana positiva kommentarer om henne efteråt, det värmde matte-hjärtat!

- Att jag faktiskt klarade av att följa min plan - inte utsätta henne för en platsliggning i onödan. 

- Att vi hade en superrolig dag, Vilda fick precis den positiva tävlingspremiär som jag ville ge henne. Jag var glad och genuint nöjd med henne, hon uppskattade belöningen hon fick när hon gick av lydnadsplanen jättemycket, ja, det kändes som att det blev en tävling hon växte av. 

Vad jag är mindre nöjd med: 

- Att jag sumpade vår chans till uppflyttning... 

- Att Vilda faktiskt fortfarande tycker att det är lite jobbigt med nya, stora hundar. Jag tycker dock att det går bättre och bättre. 

Här kommer några bilder från nybörjarkursen i sök! Vissa är på lite långt håll, men det är en serie från ett och samma sökskick så de får vara med! Foto: Annika Wallström. 

Aha - det finns någonting roligt där ute!

Men vart tog han vägen? Måste skynda mig att hitta honom - tänk om han har gått vilse!

Där var han visst! Jippie! Vilken trevlig kille, hade med sig både godis och leksaker till lilla mig. Hoppas han går vilse fler gånger... :0)

Tänkte jag skulle hinna skriva mer från lägret men får fortsätta skjuta fram det...

Gårdagen bjöd på två träningspass. Jag börjar med det sista: sök. 

Fem skick, två korridorer, en i mot- och en i medvind. Körde fyra skick i rad med Vilda, sedan fick hon gå till bilen. Efter sista hunden fick hon sedan köra ett sista skick på minnesbild. Det var så härligt att se att det funkade! Söket känns verkligen roligt just nu, sedan får vi se hur långt det håller. 

Mindre glädjande är lydnaden! Men jag tror jag börjar ana problemet. Vilda är supermotiverad och jätteduktig i vissa moment, disträ och mindre duktig i andra. Jag börjar misstänka ett samband: alla moment med bollbelöning är favoritmoment! Däremot fot, läggande och annat "trams" som jag belönar med godis och leksak kan man klara sig utan, enligt Vilda. Åtminstone på appellplanen. I köket kan det vara värt att jobba för en korvbit, där får man ju ändå aldrig någon boll. Hmmm. Helgens appell får jag nog se som en träningstävling. Sedan blir det till att ta sig en rejäl funderare på lydnadsbiten! 

Dagens bästa nyhet var skotten. På pudellägret hade de platsliggning med skott vid två tillfällen. Eftersom Vilda tyckte det var lite jobbigt med så många nya hundar så bestämde jag mig för att hon fick höra skotten på lite längre avstånd, bara tillsammans med kompisen Freda. Det gick utmärkt. Men sedan skulle jag åka med sökgänget ut i skogen, så jag stoppade in Vilda i bilen och åkte till planen. Fick då veta att det skulle skjutas mer, och korkad som jag var öppnade jag bagageluckan och tog ut Vilda. Det första hon gjorde var att få syn på en "livsfarlig" storpudel, som hon hysteriskt började skälla på. Då kom första skottet... Jag försökte att verka oberörd och lunkade iväg med Vilda, men hon hade huvudet fullt av alla stora, nya hundar som lekte och kampade överallt. Superläskigt. När vi väl kom undan så vi var själva så var det bara ett par skott kvar, och då verkade hon helt oberörd. Men hon bromsade med alla tassarna när vi skulle tillbaka till planen. Aj, aj. Jag tolkade det som en reaktion på de andra hundarna, men det fanns en liten, gnagande osäkerhet - kunde det vara skotten? Dagen efter hade vi planerat att vara långt bort från de andra hundarna. Men då missade vi skotten, så jag fick inget kvitto på vad rädslan satt i. Men så igår, på hemmaplan, så åkte jag upp på klubben. Knöt upp henne, gick iväg och sköt fyra skott med apportkastaren. Inte en reaktion. När jag släppte henne sprang hon glatt fram till skottplatsen och gjorde ett uppletande. Puh - inget där som tydde på berördhet i alla fall. Som extra bonus bestämde de sig för att träna på en närbelägen skjutbana under vår sökträning. Nu fick Vilda en ganska massiv skottmängd på hyggligt nära håll i såväl sökarbete som passivitet i bilen. Fortfarande ingen reaktion. Gissa om det kändes skönt!

Vildas hundrädsla tror jag är ett överkomligt problem. Hon har haft otur och blivit jagad flera gånger på kort tid, men när hon får en chans att närma sig hundar på sina egna villkor så leker hon glatt med de flesta och blir snabbt trygg i situationen. Får hon bara lite tid och slipper fler jakter så kommer hon snart att vara sitt gamla vanliga jag!