I dag fick jag mig en riktig näsbränna! Men vi ska börja i rätt ordning...

Började eftermiddagen med skott + lydnad på bruks. Eftersom apporteringen blev kaos efter förra skott-tillfället så hade jag bestämt mig för att bara kasta ett föremål den här gången. Tre skott, föremål på sista. Vilda satt uppbunden under tiden. Såg hur lugnt och fint ut som helst. Hon går inte heller upp i stress av att jag slänger föremålen, sitter bara fokuserad som den värsta retriever! Nå, jag sköt, kastade, packade lugnt ihop mina saker och gick tillbaka till henne. Skickade - och visst sprang hon iväg! Fullt ös, hittade leksaken - men hade inte en tanke på att komma in med den! Nu blev jag riktigt upprörd! Inte så jag visade henne det, lockade och pockade och fick till slut in henne. Men hallå, en hund som apporterat in föremål spontant sedan åtta veckors ålder ska väl inte plötsligt börja bete sig som den värsta slyngel! Nå, jag får helt enkelt se till att komma igång med upplet-träningen igen, ska bli spännande att se hur hon beter sig där!

Körde sedan igenom en lydnadsetta hyggligt tävlingsmässigt (men var ensam, ingen som kommenderade). 

Linförighet: ok, men en hel del slarvfel. Beter sig fortfarande riktigt bra i språngmarschen! Tränade att köra ettganska långt program och sedan belöna under en lång raksträcka. 

Läggande: körde hela momentet, såg riktigt bra ut. 

Inkallning: Bra tempo, lite tveksamt på slutet (väntade väl på var belöningen skulle dyka upp!)

Ställande: Jomen faktiskt, nog fick hon till ett par ställanden som åtminstone skulle ha gett poäng på tävling. Men inga tior, precis!

Apporteringen: snygg! 

Hopp: snyggt!

Platsliggning gjorde vi inte, eftersom vi var ensamma. 

Framförgående: repeterade eftersom det var så länge sedan, och visst märktes det. Hon var lite osäker i starten, men gick sedan rakt och fint. 

Åkte sedan hem och hämtade Daisy, shoppade med mig en kaffe och mjukglass från McDonalds. Planen var en skogspromenad, sedan ett upplet, och avslutningsvis en ännu längre prommis. Jag hade hittat en ny, härlig skog som jag ville undersöka. Det första som hände var att vi sprang på en älg! Daisy tycker att älgar är för stora djur, så hon låtsades inte se den. Vilda gruffade lite misstänksamt och blev överlycklig när jag kallade in henne... Fortsatte gå. Och gå. Hela tiden enligt min princip att promenerar gör man i terräng, inte på stigar. Konstaterade hur olika vegetationen var på olika skogsskiften. Bestämde mig för att gå tillbaka och köra uppletet innan hundarna blev för trötta, det var rätt varmt och Vilda galopperar ju hela tiden... Vände, gick några hundra meter och - kom fram på en grusväg! Vad i hela friden kom den ifrån?? Började fundera och bestämde mig för att jag nog visste vilken väg det var. Men lite obehagligt kändes det, då hade jag ju lyckats gå runt och förbi bilen... Knallade på. Längre och längre. Inte en bil, inte en vägskylt - och absolut inte ett spår efter asfaltsvägen jag trodde att jag skulle komma ut på, eller min bil. Bara en massa timmerhögar. När ska man egentligen vända? Till slut var det bara att inse - jag var helt vilse! Jag, som har så gott självförtroende i skogen och "alltid" har en fungerande kompass! Nu hade jag inte en susning om var jag befann mig (därav rubriken till dagens blogginlägg!). Efter ytterligare en rejäl promenad, två hundar med tungor som slipsar och en synnerligen urdrucken kaffemugg så hörde jag ett ljud i skogen. Någon röjde sly någonstans! Jag tog sikte på ljudet och plötsligt klev en man fram ur buskarna! "Skrämde jag dig?" Nej, jag blev jätteglad! Var i hela världen är jag?! Fick en vägbeskrivning och en trekvart senare var jag tillbaka vid min bil. Något upplet blev det inte... 

Men nu har jag lärt mig en läxa (för ett tag i alla fall!). Tänk om inte grusvägen varit där - hur långt in i skogen hade jag fortsatt då innan jag anat att jag var fel?? Antagligen minst en halvtimme - timme till, jag är ju rätt envis...

Så, att komma ihåg: Mobiltelefonen ska vara i fickan, inte i bilen!

På nya marker kan det vara idé att vara koncentrerad, och inte kika på älgar, rovfåglar, skogstyper och bara lita på "magkänslan". Typ. 

Nu är Vilda nybadad inför morgondagens kennelträff och bara en fråga återstår: varför växer den oanvändbara pälsen på rumpan dubbelt så fort som den värdefulla pälsen på hals och huvud? Kan pudelpälsar retas??