Ikväll var det ruskigt varmt. Hemma i stan hade vi 29 grader inomhus… Det blev ett kort lydnadspass på klubben med linförighet, ställande, läggande, inkallning, hopp, sittande o liggande i grupp. Lite överraskande reste sig Vilda på platsliggningen. Gick ingenstans, stod blickstilla som en staty, men ändå! Ställandet var ok, men lite väl hög förväntan på boll. Hmm.

Söket, då. Sonen var med och ville absolut gömma sig för Vilda. Och vad gör man inte för sin lilla unge?! Så vi gjorde först ett tantsöksskick med dubbelfigge – fullt ös, klockrent. Sedan stod Vilda och jag kvar i gammellegan och tittade när Simon o Håkan gick iväg till nästa lega. Gick sedan ut till stigen och skickade – spikrakt och fint! Markeringarna är också bra. På väg in från andra skicket snubblade Vilda och gjorde en ordentlig kullerbytta. Då stannade hon och letade plikttroget sin slang och gav sig inte förrän hon hittat den!

Skick tre kunde jag inte hålla mig utan gjorde en chansning (jag vet, jag vet…). Testade en hemmavariant av X-figge, som Järverud skriver om i sina böcker. Typ riktningsfigurant. Figgen fick gå ut tio meter i rutan sedan tog jag bort Vilda. Då backade figgen ut igen och gick via en omväg ut i rutan på fullt djup. Så Vildas minnesbild var en figge tio meter rakt ut från skickpunkten. Ingen vittringsstig att följa ut på djupet. Lite nervös var jag men – jisses, vad fint hon sprang! Spikrakt ut i ca 30 meter, en lätt båge bakåt, men rätade sedan upp sig och innan hon kom till den bakre linjen och spåret.

Stärkt av framgången gjorde jag samma sak skick fyra, med lika fint resultat. Därefter bröt jag. Så nu har jag möjligen hittat ett bra sätt att stegra svårighetsnivån för henne?