Söndagens vädergudar var snälla. Inte så soligt och en del vind, men det klagar man ju inte på när man tränar sök! Temperaturen var nog runt tio plusgrader. Vi hade en ruta där det fick plats cirka tre skick åt vardera håll. Jag bestämde mig för att köra full ruta, men ge Vilda mycket hjälp och stöd eftersom det var första söket efter vintersäsongen. Ena sidan hade klockren motvind (nå, vindar är ju aldrig klockrena, har jag upptäckt, men hyggligt klockren och väldigt kraftig motvind var det i alla fall), där fick vinden räcka som stöd. På den andra sidan bestämde jag mig för poppar. Det började bra. Första tre skicken gick riktigt bra. Fjärde skicket tyckte jag att hon var lite ”orak”, men å andra sidan så det hon gjorde var att ta en omväg runt en bunt stora stenar som låg i vägen. Godkänt, tycket sökkompisarna och jag får väl hålla med dem! Hon rätade upp sig bra och fortsatte jobba sig ut framför mig. Femte skicket var vind igen och gick fint.

Sedan kom haveriet! Sjätte och sista skicket, både jag och stighållaren uppfattar att Vilda sett poppen. Hon springer ut lite snett, men inte så farligt. Missar figgen, gör ett riktigt fint framslag men antagligen lite grunt, skulle gissa på att det låg på ca 40 meter. Men hon framslog!!! Och där hamnar jag i mitt dilemma – vad gör jag nu? Jag belönade henne med rösten och en godis för ett fint framslag, och gör en snabb övervägning med mig själv. Skicka om eller inte skicka om? Beslutar mig för att skicka om, och nu gör Vilda allt annat än ett snyggt sökslag. Viker nästan direkt 90 grader bakåt i rutan, jobbar sig sedan utåt tills hon hittar spåret efter figgen och får förstås utdelning i att hitta… Väl där blir hon kvar och jag funderar på om det blivit ett missförstånd mellan mig och figgen så att hon direktbelönat? Letar mig ut mot legan, när jag hunnit gå tio meter kommer Vilda glatt med rullen i munnen. Figgen berättar efteråt att Vilda sniffat reda på leksaken (en pipis), tryckt till på den så hon fått pipljud och sedan inte haft några större planer på att lämna figgen… Efter en stund så insåg hon det lönlösa och nöjde sig med slangen… Analysen efteråt var att hon antagligen var rejält trött på sista skicket. Hon hade lekt rejält länge med en annan hund när vi vallade rutan, hon har inte kört skog på flera månader (förutom dagen innan!) och har antagligen inte den mentala uthålligheten heller, även om hon fick mycket stöd. Och ni som följt bloggen tidigare vet att Vilda listat ut att det där med spår är ett rätt effektivt sätt att hitta figgar i sökrutan. Trodde jag fått bort det, men kanske återföll hon i gammalt beteende i och med tröttheten?

Min fråga nu är (Gunilla och andra sökkunniga - hjälp!): skulle jag ha tokbelönat tomslaget och brutit där? Hur ska jag tänka nästa gång hon kommer in tom fast det finns figge? Och hur gör jag om framslaget är fint men inte tillräckligt djupt? Hur skulle jag annars ha löst den beskrivna situationen? Tacksam för tips!

Signatur "desperat" !