Jag har ett erkännande att göra: jag är en nörd. En riktig skogsnörd. När snön försvann från asfalts- och grusplaner så trodde jag ett tag att det fanns hopp för lydnadsmänniskan i mig. Det kändes så roligt och inspirerande att äntligen kunna börja träna på riktigt igen, och jag var både flitig och lade upp fina planer. Men sedan tinade skogen också fram - och vips, nu känns lydnaden tråkig igen! Jag bara längtar ut till nästa sökpass, till nästa härliga spår, till alla roliga uppletanden, till mossa, träd och stenar...

I dag blev det dock ingen skog för Vilda. I stället ett besök hos veterinären (där hon skötte sig exemplariskt, först pussade hon alla men när det blev för tråkigt så lade hon sig på bordet och sov!) Fick i alla fall papper på att hennes knän är friska, dvs patella u.a Skönt! Hem fick hon och husse åka tåg - bra miljöträning, men inget som bekom henne.

Mannen smet från en inplanerad shoppingrunda igår så plötsligt hade jag en timme över till hundtärning! Kastade mig i bilen och åkte ut i spårskogen för att testa en ny idé om hur jag ska öka hennes pinnintresse. Fick en rad kloka råd på ett pudelforum, blandade dem och rörde ihop en egen "soppa"!

Vilda tycker ju att spåret är så mycket roligare än att behöva stanna och plocka pinnar. Så jag ville störa Vilda så lite som möjligt i spåret, men ändå få in lite mängdträning à la pinnstig. Så jag lade "typ ett appellspår" med massor av pinnar, kanske 7-8 stycken. Blandat skogs- och vanliga spårpinnar. Tyvärr hann jag bara med en halvtimmes liggtid, alldeles för kort.  Sedan hade jag med mig klicker och köttbullsstora blodpuddingsbitar (tanken var köttbullar, men det får bli nästa gång. Mindre kladdigt för fingrarna...).
Sedan hade jag henne i kort lina, 5-8 meter, växlade lite under spårets gång. Tanken var att, när hon lyfte upp en pinne, klicka och kasta en godis till henne. Sedan låta henne fortsätta i spåret utan en massa störning från mig. Första pinnen som var "vanlig" gick jättebra, även om hon verkade lite förvånad över nyordningen. Andra pinnen, bra. Tredje var en naturpinne, den tänkte hon springa förbi. Då bromsade jag henne faktiskt för att få ett belöningstillfälle och stärka henne i att plocka naturpinnar. Extra plus ändå på den pinnen för att den låg nära färsk rådjursspillning, som hon inte brydde sig om alls. Resten av pinnarna plockade hon klockrent! Och det roliga var att hon verkligen jobbade på dem, och att intensiteten blev högre och högre ju längre vi spårade. Jämfört med förra gången, med mina gamla belöningar, då hon tappade markeringsvilja för varje pinne. Så rent spontant känns det som en bra metod, få se i längden om den håller eller inte. Men jag kommer i alla falla att testa att fortsätta så här så länge det går åt rätt håll. Sedan ska jag nog lägga in enstaka längre pauser, för att få in en naturlig vila i spåret. Och kunna ge vatten etc.

(Spåret i sig var väl ingen vacker syn, alldeles för färskt för min heta tös. Tycker ändå hon var hyggligt spårnoga, men lät som om hon skulle kvävas vilken sekund som helst. Och så hade hon lite struligt med vittringen från en stig som löpte parallelt med spåret i ca 70 meter, det gick människor och hundar där en stund innan vi skulle ta spåret och det var sååå spännande. Minns även från förra säsongen att jag fick träna förledningsspår aktivt för att få henne att släppa den nyfikenheten, men det gav sig efter ett tag! Kanske lite extra spännande med hundlukt nu också eftersom hon löper...)