Erika

15 april 2012 09:48

Jösses vad du jobbar på, till och med på vilodagen :-). Härligt! Måste erkänna att jag inte har skott-tränat den lilla labradåran alls, men vi har turen att ha en skytteklubb bredvid brukshundsklubben så ibland låter det som rena inbördeskriget där. Bland annat polisen är därute och tränar.

Men igår på jaktkursen fick vi äntligen testa markering med skott. De oerfarnaste hundarna fick börja så att de inte skulle sitta och ladda. Det var helt osvårt. Selma struntade i skotten och fokuserade på den spännande, dunsande dummien :-).

Anna Svensson

15 april 2012 16:23

Så skönt när man känner sig säker på skotten! Vilda har inte heller haft några reaktioner hittills, men eftersom jag inte uppfattar henne som någon tuffing så vill jag ända ha hängslen och livrem - därför har jag haft en petnoga planering kring hennes träning! Tyvärr har vi ingen skjutbana i närheten, så vi får aldrig den mängdträningen.
Härligt med jaktapporteing!

Erika

15 april 2012 17:24

Mycket klokt av dig. Man vill ju verkligen inte ha in skotträdsla med tanke på vardagliga situationer och nyår och sådant. Tävlande skulle man ju bara kunna lägga ner i sådana fall men det är mycket pangpang man inte kan undvika, liksom. En av mina kurskompisar har varit mycket noggrannare än jag med att ge hunden positiva associationer till skott och jag kan ju tycka att man egentligen inte ska slarva som jag faktiskt har gjort med den biten.

Anna Svensson

15 april 2012 18:49

Nej, har man otur så kan det ju bli problem då. Å andra sidan så kanske du egentligen haft rätt bra koll, mtp skjutbanor etc?
En annan orsak till att jag är så noga är att jag är så rädd för att hunden ska bli skotträdd att jag är rädd för att min rädsla smittar av sig! (Hmmm, hur många "rädd" kan man klämma in i en mening??). Genom att planera tärningen och ha kontroll, så kan jag grunda utan att behöva befinna mig i närheten när det smäller. När jag sedan börjar känna mig övertygad om att vovven tål skott i alla dess former törs jag vara i närheten utan att riskera att sända ut dåliga vibbar! :0) Vilda har det inte alltid helt lätt med sin matte!

Erika

15 april 2012 20:00

Hihi, vilken hund har det lätt med sin matte egentligen *pekar påmig själv*! Eller hur, man rycker gärna till när det skjuts.

Jo, jag har ju sett att Selma inte har reagerat alls när det pangar. Men... Det är lite annorlunda både i brukset och i jaktträning än på nyår eller när skytteklubben går loss. I brukset för att skotten är lite ... konstiga... och plötsliga mitt i tyssstnaden... och dessutom med väldigt hög volym (tycker jag). Och i jakten för att skotten kopplas till en stark (om än positiv) förväntan vilket leder till ett visst (eventuellt enbart inre) stresspåslag. Men med jaktfrökens kloka uppbyggnad så kommer det nog att bli finfint!

Anna Svensson

18 april 2012 15:40

Håller med dig, det blir ju väldigt olika situationer. Jag kör med en liten bytta med tomhylsor som skottsignal, för att göra hunden mentalt förberedd. Skrammel med den = förvänta dig ett skott. Vet inte om det gör så stor skillnad för hundarna, men allt som får matte att tro det är bra! ;0)

Erika

19 april 2012 13:06

Så smart! Det ska jag tipsa mina brukskompisar om!

Gunilla Persson

29 april 2012 16:10

När jag hade flatte, som skott-markerade pga förväntan på nerfallande anka - så började jag med att tala om för min hund - att "nu pangar det" - dvs innan jag lägger ner hunden.
Gjorde likadant m Puh - som faktiskt tittade efter skytten när jag sa så - och då kunde jag lägga till att han ska ligga ändå. Funkade jättebra.

Gör likadant m Gorm, min kelpie - som är oberörd av skott.
Och håller på med samma sak m Binks.

Skrammel m hylsor, el ett speciellt ord funkar lika bra som förvarning. Fast ordet är lättare att ta med sig in på tävling...

Anna Svensson

29 april 2012 20:03

Ja, principen är densamma. Fördelen med tomhylsorna är ffa i början av skotträningen, när jag är mer nervös och spänd. Då vill jag inte riskera att smitta av mig med att låta nervös... Däremot när vi komit en bit i träningen, som nu, när jag känner mig helt trygg med henne, så vore det nog en god idé. Särskilt som jag är en vimspotta och förr eller senare kommer att glömma min hylsburk hemma! :0)