I dag var det hawaii-sök inplanerat. Stigen vi skulle använda var kortare än jag trodde, så vi fick bara in fem slag. Gjorde därför en omgång före och en efter fikat.

Första serien: Figgarna på fullt djup, stod halvdolda bakom träd, liten popp med armvift före skick. När hon kom fram blev det belöning direkt, sedan kampade de fram henne ca 10 meter längs bakre linjen. Samtidigt flyttade jag fram 20 meter, till nästa skickpunkt. När Vilda var färdigbelönad blev figgen passiv och jag kallade in.

Resultat: supermotiverad hund, högt tempo, fina, raka skick, bra fokus. Bra inkallningar när figgarna blev passiva. Hade varit guldläge att träna flying, men Vilda är alldeles för ofärdig i söket för det. Hon behöver stanna upp och koppla på hjärnan, tror jag.

Sedan kom en respektive till en i sökgruppen på besök. Jag passade på att använda honom som figge, för att Vilda skulle få hitta en ny karl i skogen. Det syntes på henne att det var skillnad på "hennes" sökgäng och denna nya, en viss osäkerhet fanns. Men inte värre än att hon både markerade och påvisade utan problem. Tror det blev lite extra läskigt av att han satt upp och hade kamo-väven över sig, lite spöklik blev han allt... :0)

Efter det blev det Hawaii-pass två. Nu var figgarna lite mer dolda, och så körde jag retning-retning-oretat-oretat-retning. Skick tre blev dåligt, då gjorde hon en 90-gradare igen. Dock lite osäker den här gången på om hon kollade gammellegan från den nya figuranten, eller om hon var på spårjakt. Tyvärr lyckades hon få tag på figgens spår. När jag kallade in så stängde hon bara öronen och sprang ända fram till figgen. Nu testade jag en annan strategi. Eftersom hon brutit inkallningen (både första gången när jag lät glad och lite senare när jag lät betydligt surare!) så bad jag figgen vara passiv, tog med Vilda till stigen och skickade om. Nu blev det såklart raka vägen ut och belöning som vanligt. Nästa skick var också oretat, men det gick hon spikrakt på. Sista skicket ville jag inte riskera ett misslyckande så hon fick en rejäl popp.

Sammanfattningsvis 10 skick av 11 som var riktigt bra. Det misslyckade visar hur nära under ytan hennes gamla beteende ligger, och vikten av att fortsätta poppa, vara medveten om risken etc även i fortsättningen. Men sammanfattningsvis är jag nöjd med träningen. Tror också att ett Hawaii-pass var alldeles lagom för henne i dag, som en "rensa hjärnan"-övning!

I dag skulle jag inte träna alls, utan bara åka förbi ett gäng träningskompisar, kolla av en möjlig framtida sökruta och ta en prommis med Vilda.

När jag kom dit hade de vallat tre korridorer och var precis på väg att köra uppletande. Kunde jag motstå frestelsen? Nix!

Först tittade vi på när två hundar körde. Vilda laddade mer och mer och började till slut pipa. Ingen bra uppladdning för henne, med andra ord. Piper gör hon faktiskt aldrig när jag varvar henne och Daisy i ett upplet.

Sedan var det dags att köra henne. Det fanns två föremål kvar ute, ett i korridor ett och ett i korridor två.

Jag gjorde nu världens feltänk:

1. Lät henne sitta och ladda på de andra hundarna, dvs skapa en enorm nyfikenhet på hela området.

2. Skippade den (kraftiga!) retning hon brukar få eftersom hon oftast ser när jag vallar rutan.

3. "Passade på" att köra föremål som inte var mina egna - något Vilda endast gjort vid ett fåtal tillfällen.

4. Som grädde på moset lät henne gå på de föremål som en annan hund (med stort!! föremålsintresse) misslyckats med - dvs knappast de lättaste prylarna...

Pinsamt, men så var det. Resultatet blev därefter. Vilda flängde över hela rutan gång på gång. Gick rakt ut först vid ett par tillfällen, for helt ostrukturerat vid ett par. Men några grejer hittade hon då inte. Trösten i det hela var att jag är rätt nöjd med mitt sätt att lösa det hela. Dels insåg jag alla tankefel jag gjort, och blev inte det minsta irriterad på henne. I stället kopplade jag på hjärnan. Satte henne så hon inte kunde se korridorerna, bad sedan en kompis att lägga ut fyra föremål på olika djup i den mittersta korridoren. Bara att Vilda fick sitta och varva ner en stund hjälpte en hel del. Skickade henne sedan, nu plockade hon raskt in två föremål. Fick sedan problem med tre och fyra. Då testade hon igen att söka av ett jätteområde men fick förstås ingen utdelning på det. Kom dessutom på inkallning... För att samla henne satte jag nu på koppel, gick med henne ut i korridoren lugnt och fint. Utnyttjade vinden och såg att hon fick vittring på båda de kvarvarande föremålen. När hon markerade dem så belönade jag henne muntligt, "bra, tjejen", men drog henne samtidigt därifrån i kopplet. Gick tillbaka till stigen och skickade. Nu plockade hon utan minsta tvekan in de sista två prylarna.

Fördelar med detta sätt att lösa problemet (tror jag), är att hon skapar sig erfarenheten att "flängande" inte lönar sig. Näsan måste vara påslagen... Dessutom så lönar det sig bäst att leta framför matte! Däremot så har jag lite funderingar på hur uppletet ställer sig i förhållande till söket. 20 meters framslag i en uppletanderuta är ju jättemycket, samtidigt så är det ju inte så konstigt om en liten vovva som nöts i just framslag plötsligt gör det även i det här momentet? Hmmm. Valla bredare korridor så det ryms både en in- och en utgång i samma korridor? Typ 10 meter bred? Ska fundera lite - och läsa vad Git skriver i sin bok!

I lördags körde jag, mot bättre vetande, ett kort och totalt misslyckat agilitypass. Var trött och lite stressad innan, men skulle bara "hinna med" ett par enkla saker. Bl a testa en kombination på Vilda. Tyckte att Vilda låg för högt i varv, blev mer stressad av det, lyckades inte varva ner henne - och så blev det bara kaos. Tack och lov bröt jag.

Eftersom mina analyser alltid kommer lite sent, så tog det en stund innan jag insåg hur mycket min egen stress, och sedan irritaton, påverkat henne (och inte tvärtom, som jag tyckte!).

Så idag åkte vi upp till klubben en kortis bara för att ha det mysigt och avspänt på banan. Det var rätt mycket folk i farten däruppe, så det blev lite pratande och ett par budföringar först. Vilda sprang budföringen jättefint, vi började på cirka 50 meter och slutade på kanske 80.

Själva agilityn blev också lyckad. Jag började med 12-pinnars slalom, både ensamt och i kombination. Tricket med slalomen är att få henne att jobba hela vägen ut även om jag springer bredvid! Men det funkar allt oftare. LIgger jag bakom sitter den nästen alltid. Körde mycket högeringångar. Spädde på med att träna släpp, både i "start" och "målgång". Gjorde en liten velodrom (där bl a däcket och slalomet ingick) som jag bara körde högervarv. Sedan, sist av allt, så fortsatte jag med kontaktfälten. Uppgångarna sitter jättefint. Nergångarna tycker jag är klurigare. Hon har en tendens att ta ett jämfotaskutt ner sista biten och nästan vända sig om i luften och vänta på belöning... Särskilt om jag lägger dit en target!  Så jag körde en tvåstegsraket där. Började med att belöna ett sänkt tempo. När hon väl fattade det, och nästan började smyga på slutet, så lade jag dit en mini-target på ca 5x5 cm. Då gick det faktiskt att få henne att stanna med två på, två av, i stället för att göra sitt vanliga cirkusskutt. Min plan är att nästan på en gång ta bort targeten igen, ville bara ha den ett par gånger för att ge henne en aha-upplevelse. Sedan var min hund så trött, och hämtningen kom, så vi hann inte med mer. Men det blev ett avslappnat, roligt och trivsamt pass för både Vilda och mig.

Ler fortfarande efter dagens sökpass! 

Hade plockat med mig en hel del av tipsen vi fick efter förra veckan. Framför allt så satsade vi på att få mer flyt i söket, mindre plockande med hunden på stigen och att släppa iväg henne snabbt på nästa figge. Det funkade superbra, det blev nästan lite "flying" över det hela... :0)

Dessutom införde vi att transportera in figgen efter varje skick. Har länge kört med flyende figurant (tror jag det heter, när figgen blir kvar i skogen och flyttar sig fram till nästa lega, rätta moig gärna!). Risken jag ser med det är att intransport av figge blir = tomt i skogen för hunden, eftersom avslutet är enda gången man transporterar figgen. Vid skicken innan vet hunden att man lämnat kvar en gubbe i skogen...

Däremot gick jag helt ifrån min egen (och din, Gunilla!) plan när det gällde stegring av svårighetsnivå. Till skick ett ställde Vilda upp sig och var så grymt fokuserad rakt ut att jag skickade direkt. Fullt ös ut på fullt djup, fin markering och ett snyggt framslag in med rullen! Tjoho!!

Skick två, såg ut ganska exakt som skicket som strulade på förra veckans film. Ut spikrakt ca 30 meter, vek 90 grader vänster - MEN nu kom hon direkt när jag ropade på henne (nästan som att hon visste att det blivit tokigt...) , och när jag gick ut ca 10-15 meter i rutan och skickade om så gick hon rakt ut, hittade, markerade med framslag och var bara så grymt duktig! Skick tre - fullt fokus rakt ut, jättesnyggt skick. Framslaget var till och med gnuttan för långt, vilket jag aldrig tror har hänt tidigare! Skick fyra var det sista och jag ville ha popp för att inte riskera att få ett dåligt avslut. Men poppen var så liten att varken jag eller Vilda såg den, och Vildas fokus ut var så starkt ändå, så hon fick gå iväg. Bingo igen, såväl på skick som på framslag! YES, vilken lycka! Var stolt som en tupp när vi gick tillbaka!

Efter fikat körde vi alla hundar ett varv till. Nu fick Vilda börja på den svåra sidan (men längre in i rutan). Jag hade lagt figge ett lite grundare, ca 30 meter,för att ge henne utdelning utan att börja slå. Det fungerade klockrent. Figge två - lika bra. Figge tre, dagens sista. Där blev det ett litet strul, men inte så farligt. Jag var lite för snabb med att skicka henne, hon hade inte låst ut i skogen utan vred huvudet lite fram och tillbaka.I stället för att vänta ut henne (eller ta ett kliv fram i rutan!)  så skickade jag när jag tyckte att riktningen på blicken verkade okej - trots att hon fortfarande var "flackig". Det straffade sig förstås och det blev ett tramsskick. Ut ca 20 meter, sedan ett framslag och en tveksam blick på mig. Tog in henne. Eftersom jag inte var riktigt nöjd med skickpunkten (figgen låg egentligen lite snett bakåt i rutan), så backade jag ca fem-sju meter på stigen, riktade in och skickade om (från stigen). Nu var det inga problem. Ska man vara riktigt petig var det lite mer båge än på de andra skicken (men det tror jag har mycket med stenarna att göra), hon jobbade sig ut på djupet jättefint och hittade direkt. Fick direktbelöning. 

Känner mig sjukt nöjd! "Du skulle ha haft med dig videokameran i dag i stället" sa en av träningskompisarna. Och ja, jag hade gärna haft med den i dag också. Men inte i stället, för jag tror att många av tipsen från då gjorde att det blev så mycket bättre nu. 

Planen till nästa gång är att köra ett lite kortare pass och då köra en Hawaii. Tror det blir lagom. Jag har ju i princip slutat jobba nu och är hemma och väntar på bebisen. Det gör att vi kan klämma ihop ett komprimerat pass mitt i veckan - och då tror jag Hawaii blir perfekt! 

Däremot så kommer jag nog att köra poppar gången efter, åtminstone om vi är i ny terräng. Är jätterädd för att skynda för fort (jaja, jag vet att det var just det jag gjorde i dag, och tog en jätterisk! Men jag hade i alla fall en plan B om det inte funkat...)

Förstår nu din känsla efter Stars grymt fina sökpass, Kerstin! :0)