Ikväll blev det lydnadsträning på klubben. Lilla dottern var vaken en del, så träningsupplägget blev lite sönderhackat. Inte alls så tokigt för Vilda egentligen. Träna några moment, vila, ett moment till, vila... Perfekt för "av- och påknappen". Skönt också att se hur snabbt hon varvar ner, duktiga tösen. Trots att vi tränade många snabba moment.

Efter tisdagens lydnadstävling så blev det naturligt fokus på rutan - hur få henne att inte sätta sig? Jag testade några olika varianter. Det som funkade bäst var att byta kommando från stanna till "kvar". Dessutom tänkte jag på att vänta en stund (minst tre sekunder!) innan jag belönade eller började röra mig mot rutan. Inga problem. Däremot så tyckte jag hon slarvade lite väl ofta med sin placering. Valde att styra upp henne med target ibland. Belönade med att kasta hennes favvo-tygråtta till henne i stället för att använda bollen.

Fritt följ körde jag dels själv, med externbelöning, dels med kommendering. Lite dålig följsamhet i språng marschen, plus en liten tendens att tro att det var ställande på gång när jag lade ut externbelöningen. F ö riktigt bra.

Apportering - ett av dagens glädjeämnen. Trots att hon var rejält taggad (och jag körde många repetitioner) kom det inga skall och inga "ärevarv" utan bara snygga apporteringar (med undantag av snett sättande, hmmm - hur ska jag kunna peta i det och ändå belöna den jättefina apporteringen??)

Budföring - dagens negativa överraskning! Hon stannade på halva sträckan! Iofs körde vi 100 meter, vilket vi bara gjort vid enstaka tillfällen tidigare. Dessutom med störningar i form av folk och hundar vid sidan av. Men ändå, lite paff blev jag! Valde att kalla in henne och skicka om. Då gick det hur fint som helst. Hon fick sedan springa till mig, och därefter åter till mottagaren (utan problem!) för att där få godis och lek. Blev en minnesbeta om hur viktigt det är att träna med störningar på sträckan, samt att avståndet verkligen spelar roll.

Krypet gick halvslarvigt. Lite snabb upp ibland, lite långt fram ibland, riktigt fint däremellan. Vilda ålade vid ett tillfälle, och jag belönade det. Vips, så testade hon att åla lite då och då... Åhh, vad jag önskar att jag varit lagd åt shaping-hållet! Det hade passat så klockrent på den här hunden! Hon bjuder verkligen på beteenden, och är blixtsnabb att plocka upp det hon belönas för.

Dagens bästa var fjärrdirigeringen! Jag tror att jag har hittat lösningen på problemet! Jag har ju grundat Vilda med att väldigt ofta belöna första skiftet, uppsättandet. Antagligen har jag fastnat i det för länge. Nu, när jag snabbt skulle få henne tävlingsklar för tvåan, började jag lägga till fler skiften. Min tro är, att i Vildas värld så var en fjärrdirigering att "matte går iväg, när hon säger sitt så sätter jag mig och då kommer korven". När korven uteblev och det i stället blev ett ligg-kommando, så tror jag hon uppfattade det som en korrigering. "Nähä, jag skulle inte sätta mig, skulle tydligen ligga kvar". Jag tror inte att hon fångade helheten i momentet. I stället så lärde hon sig snabbt att när matte säger sitt så är det tydligen fel att sätta sig... Boten blev att göra om det till ett snabb lek där man skulle sätta-lägga-sätta-lägga-sätta-lägga-sätta sig. Äh, vet inte om jag alls lyckas förklara hur jag tänker här??? Jag körde i alla fall en massa snabba skiften med mycket hjälper och mig på nära håll (inomhus, i morse). Ikväll när jag kollade av det på klubben så gjorde hon plötsligt en 10-mässig fjärrdirigering! Dessutom med mycket störning. Få se om det håller i sig.

Så, till sist, en spårfråga! (Lyft från en kommentar häromdagen).

"Det verkar ju vara mycket det där med att man ska ha föremål (ej pinnar) i spåret när de håller på att lära sig. Men jag känner att för Selma så blir det nästan att pressa henne att leka i ett sådant läge. Däremot en liten dosa med godis uppskattar hon så att man får in det där att det kan ligga en grej i spåret och att man då gör en spårpaus innan man fortsätter. Och hittar hon en pinne så plockar hon upp den utan att vi har specialtränat pinnarna. Så säger jag bara "tack" och får den i handen. Min tanke är att fortsätta ungefär såhär men alla verkar ju tycka att det är så viktigt att de blir pinntokiga. Tror du verkligen jag behöver göra större affär av pinnarna än att bli jätteglad och belöna när hon plockar upp dem? Hon är en sådan där som gärna tuggar på pinnar så jag har lite i bakhuvudet inför klass tre :-) att även om det är en helt annan pinnhantering så vill jag inte att pinnar i sig ska vara allt för triggande. Vad tror du???"

Först och främst så är jag egentligen helt fel person att fråga! Tycker själv inte att jag har så imponerande resultat på pinnplockning. Men genom åren har jag provat en lång rad olika metoder, och jag är helt inne på din linje. Ingen av mina pudlar har gillat att kampa i spåret. Jo, precis i början, när kamp med leksak var spårslut. Men det har inte hållt i längden (och då har jag rätt kampglada pudlar). I stället så har jag kört på olika varianter av godisbelöning och skulle absolut fortsätta med det om jag var du. Särskilt efter att i tisdags ha införlivat ett nytt ordspråk i min samlig över kliché-favoriter: if it ain't broken, don't fix it! Tror det var en klok människa som kläckte det ordspråket... :0)