Har ju anmält till ett par lägrespår, så i dag var det dags att kolla formen på allvar! Vilda fick ett tävlingsmässigt lägrespår. Hon fixade det galant! Inga tapp, alla pinnar med hem (bara en sån sak!), bra tempo, till och med riktigt lätt för matte att läsa i spårarbetet. Precis vad självförtroendet behövde! Terrängen var iofs lätt, men ändå. Nöjd är jag! Nästa gång ska jag försöka få till korsande spår, för att känna mig lite tryggare när det gäller den biten. Och kanske terrängskiften, men det har vi kört en hel del utan större problem. Tänk att hon tog alla pinnarna...   

Senare på kvällen ville jag träna dolda figgar. Den första var så rolig att se! Hon låg på sonens studsmatta, oåtkomlig pga skyddsnätet. Vilda rusade dit, fick figgen, gjorde en rad känguruhopp för att kolla läget innan hon tog rullen. In till mig, studsade upp och ner vid studsmattan igen! Inget fel på entusiasmen! Figge två var innanför en boddörr med hål i, inget problem. Hon stoppade in huvudet och snodde lösrullen, bra påvis. Men figge tre... Den var inomhus, och hög. Hon jobbade och slet i en evighet i sina försök att dels lokalisera, dels bestämma sig för om hon skulle markera eller inte. En gång markerade hon, men ångrade sig och kom inte ända till mig med rullen. Spottade ut någon meter ifrån, gick sedan till mig och tog den igen. Tydligt brydd! Vi löste situationen hyggligt, men framför allt fick jag mig en tankeställare. Dels att inte göra för svåra legor - hon ska ju inte bli räddningshund. Men framför allt: VAD är det jag tränar när jag tränar dolda??? Vill jag att hon ska våga markera på avstånd - som vid en hög figge? Vill jag att hon ska lära sig att jobba sig riktigt nära - som man vill i 99 procent av fallen, när figgen faktiskt ligger på backen i en låda eller liknande? Min egentliga tanke i dag var att belöna bra påvis. Men problemen kom ju redan vid markeringen. Det hade jag inte tänkt igenom alls!

Alltså, så här: Jag vill såklart att hon ska jobba sig så nära figgen det går. Men när hon väl gjort det, så ska hon våga markera med sin egen rulle. Allt blir så enkelt för hundarna när man jobbar dolda figgar med lösrulle. Man letar tills man hittar lösrullen, problemet löst! Om ingen lösrulle finns måste hunden själv ta beslutet. Men: tränar man med fasta rullen, så riskerar man att hunden slarvar och tar rullen på för klen vittring. Hmmm. Hmmm. Hmmm. 

Förresten har Ansu, som hjälpte oss med lydnaden på Cefeuslägret, lagt ut en massa fina bilder. Bland alla kelpiesar finns även Vilda med på ett hörn! http://ansu.galleria.fi/kuvat/Cefeus-leiri+2012/