Alla inlägg under augusti 2012

Av Anna Svensson - 30 augusti 2012 22:05

Lyskväll med goda vänner på besök i helgen, tenta i tisdags. Det har inte blivit någon träning alls på sistone! :0) Men nu var det dags!


Började dagen med ett sökpass i Stormorshäll. Finns en stig uppför berget där som vi hade som mittstig. Blir rätt rolig och varierad terräng. Vilda fick sex skick med figge på varje. Kanske hälften låg på fullt djup. Jag tycker att hon jobbade jättefint. Det enda jag har att klaga på är att hon gör små korta stopp ibland. Inte så att hon frågar mig, utan det är mer som att hon väljer strategi! Kan jag se figgen? Kan jag höra honom? Eller finns det spårvittring någonstans? Om svaret på de tre föregående är nej, får jag väl fortsätta springa... Typ så!


På kvälleb var jag en av två ansvariga för fria agilityträningen. Vi byggde bana. Hade planerat en agility klass 1-bana av Kenth Svartberg, men pga många nybörjare så valde vi att korta ner banan och skippa gungan mm. Totalt 15 hinder. Vilda gick fantastiskt bra med Hanna, inte fullt så bra med mig! Jag hinner verkligen inte med! Dessutom kanske jag måste köra Vilda själv i tävlingen hon är anmäld till i Bollnäs. Hjälp!

Det enda sorgliga i kväll var att Vilda var ordentligt strykrädd utanför agilitybanan. Sist vi var på klubben fick hon rejält med stryk av en annan hund, fruktansvärt obehagligt. Den bara ruskade och vägrade släppa taget. Vilda skrek och skrek. Tack och lov var ägaren nära och fick upp käften på sin hund till slut. Men minnesbilden hos Vilda var stark, det märktes ikväll.


Lydnad blev det ingen ikväll, men väl häromdagen. Körde en kortis med kryp, framförgående, fot, apportering. I krypet gäller det att få till starten, med lite otur kan hon lätta där. Annars är jag väldigt nöjd. Tränar nu att göra en inkallning före krypet. Dels för att ordningen är så på tävling, men mest för att "tagga" henne lite och provocera henne... :0)  I framförgåendet nöter vi att gå sakta. Fot körde vi rätt planlöst sist. Apporteringen, där tränar vi gripanden. Belönar korrekta, säger vänligt men tydligt nej om hon plockar fram tassarna... Kör en del gripanden av metallen också.


Planering just nu: sökläger i helgen! Agilitytävling nästa helg. Söktävling helgen efter det. Sedan blir det vilohelg för Vilda, och efter det är nog tävlingssäsongen slut..? Kanske klämmer in ett till lägresök, ska bestämma mig efter helgens läger.

ANNONS
Av Anna Svensson - 23 augusti 2012 00:08

I dag var vi i Glössbo. Lättsprungen terräng. Planen var att Vilda skulle få gå lite tomslag, för att få upp självförtroendet. Samtidigt så ville jag bilda mig en uppfattning om jag ska våga anmäla henne till tävling om tre veckor. Så vi gjorde en tävlingsruta, ca 100 meter lång, med figgarna enligt följande: Figge 1 i första högra hörnet. Figge 2 mitt på vänstra sidan. Figge tre i bortre högra hörnet.

Skicken då? Tja, lite vilda västern...


Skick ett, högra hörnet: ut jättefint men vek av lite för tidigt och missade figgen. Jag bestämde mig för omskick (tveksam om det var rätt beslut, hade kanske varit bättre att köpa det som tomskick). Då vindade hon in utgångsspåret och sprang så fint ända fram... *suck* Skick två, vänstra hörnet, så vindade hon in figgen som låg i mitten av rutan och markerade den. Helt okej, jag har bestämt mig för att ha filosofin att hon får dra i rutan. Men sedan måste hon kunna gå ut och täcka av området hon missat. Så medan vi gjorde påviset på figge två, smög figge ett ut igen och lade sig i vänstra hörnet, för att hon skulle få belöning på att gå ut rakt framför mig. Tyvärr klantade jag till det och skickade henne mot fel snitsel!! Men hon gick ut fint på djupet och gjorde till och med ett litet framslag, så skicket blev hel ok, även om hon inte fick den förstärkning som jag hade tänkt. Nästa skick, höger sida: ut halvvägs i rutan, slog framåt en rejäl bit, jobbade sig sedan ut i rutan och letade på där tills hon hittade figgen i bortre högra hörnet...

Så, tja, rörigt blev det, men jag kände mig nöjd med att honletade fint och var väldigt motiverad. Dessutom hade hon massor av energi och arbetslust kvar när hon var färdig, så om inte annat får jag se det här som en motivationshöjande övning!

ANNONS
Av Anna Svensson - 21 augusti 2012 21:27

Fick till en träningsstund i dag och var mentalt helt inställd på att börja med framåtsändande. Hade väl ingen klockren plan, men visste i grova drag hur jag skulle göra. Läste dessutom Canis lydnadsbok igår och blev extra inspirerad. Och visst, det funkade - men bara delvis. Jag fick henne rätt snabbt att förstå att bara passgång gilldes. Men klicka rätt tempo gav snabbt bieffekten att hon vände sig om titt som tätt! Inte bra! Så nu får jag klura lite till...

F ö tränade jag krypstarter: om krypet går fel är det mest i starten. alltså är det idé att träna just själva nedläggandet och de första stgen. Särskilt efter något högtempat, som t ex inkallning.

fritt följ: stegförflyttningar mm

sättande under gång: för första gången! Körde nos mot näsa, dvs backade med henne framför mig. Valde också att blanda mellan ställanden och sättanden, vill från början lära henne att lyssna på ordet!

hopp - återhopp: Vilda gör en rolig/irriterande snurr för att titta efter bollen varje gång hon hoppar. Körde nu utan bollkast för att dämpa den förväntan. Valde att i stället belöna direkt efter sättandet respektive efter fullbordat moment.

metallapportering: fokus på korrekt gripande utan tassande. Blev riktigt lyckat, och som längst kastade jag den 7-8 meter och fick ändå ett fint gripande. Jag har valt att bara sitta tyst me dgodis i handen och låta henne själv komma på att hon ska gripa den- Däremot så säger jag faktiskt ifrån om hon börjar slå på den med tassarna.


Avslutningsvis blev det en sväng på agilitybanan. Fokuserade "som vanligt" på slalom, kontaktfält och gungan. Visst går det framåt, men mycket fattas än!

Av Anna Svensson - 18 augusti 2012 20:21

I dag skulle Vilda ha tävlat lägre sök. Men eftersom hon inte klarade att markera heldolda figgen på veckans genrep, så beslöt jag mig för att stryka mig. Det är inte schysst mot hunden att begära att hon ska klara saker på tävling som hon inte är tränad för. I söket kan det dessutom göra hela situationen pressande för hunden. Den hittar en figge som den inte markerar, och får därför gå en massa extra tomslag. Plus att jag tror att det skapar en konflikt i hunden, att ha hittat men inte lyckats lösa situationen och få göra påvis.

Men så hade jag kompisar som skulle tävla lägre spår, och fick veta att det var återbud där och inga hundar på reservplats. Så jag tog en chansning och kollade med tävlingsledaren om de ville ha fler tävlanden. Och tänk, det ville de! Vi fick komma med trots att vi anmälde oss dagen före. Verkligen bussigt!
Spårmarkerna var fina. Till kanske hälften gick de genom gles tallskog med vitmossa. Resten var över ett kalhygge som inte var alltför knöligt. Däremot var det nog rätt krävande för hundarna, varmt i luften och så kändes backen torr. Vilda blev betydligt tröttare i dag än vid lägrespåret förra veckan. På slutet hade hon en snygg, rosa slips! Men spårarbetet gick fint. Vi missade bara första pinnen och hade fullt på upptaget. Det känns så härligt att spåra med Vilda nu. Hennes arbete i spåret är begripligt och jag kan läsa henne. Inte alls samma yra donna som för ett år sedan!

Efter mycket om och men bestämde jag mig för att låta henne springa budföringen, trots förra tävlingens obehagliga upplevelse med skott i lilla hundörat. Vilda tittade på skytten flera gånger under sträckan, men visade inga tecken på att väja eller tveka i budföringen.

Lydnaden för övrigt var väl inget att skryta över. Men några konstiga nollor som förra tävlingen behövde vi inte drabbas av. Hon var helt klart rejält trött, men kämpade på. Jag vågade inte låta bli att dra upp henne lite extra före lydnaden, och jag vet inte ens med facit i hand om det var rätt. Nu gjorde hon lite smådumheter, men samtidigt så var hon ju med i matchen hela programmet. Hade jag lagt henne lägre före start så kanske hon hade börjat sega? Hon fick i alla fall leka med sin externbelöning, se mig stoppa undan den i barnvagnen och sedan springa och ta den när programmet var slut. Linförigheten var riktigt snygg, tyckte jag. Hade hon låtit bli att smånagga mig i benet så hade vi nog fått ett riktigt bra betyg där!     Tjuvstartade på framförgåendet, dessutom låg hon på som en siberian husky, men det köper jag. Några tecken på tvekan som sist, när hon "gick in i väggen", fanns inte. På krypet skötte hon sig bra till 95 %, men var rejält hög en kort stund så jag var lite rädd för att vi till och med skulle nolla. Hade varit synd på ett f ö rätt hyggligt kryp. Nu fick vi en femma. Apportering var det den vanliga visan... Skrutthund! :0)

Resten gjorde hon riktigt hyggligt, om än med ovanligt mycket slarv och med sämre stuns än en utvilad Vilda presterar. Till saken hör också att det var soligt och rejält varmt när vi körde lydnaden. Nästan alla hundar var rejält påverkade.

Efter lydnaden följde en nervös väntan. Att jag hade uppflyttningspoäng totalt var jag säker på, men frågan var om de skulle vara rätt fördelade. Och ja, den här gången höll det hela vägen! Vi fick fina 500,5 poäng och vann!

 

Duktiga, fina lilla Vilda är nu klar för högre spår. Men det blir definitivt inte förrän nästa år!

Något jag måste ta med mig från den här tävlingen är att träna hennes uthållighet ännu mer. Hon är stark, men efter ett rätt svårt (tror jag) spår och med lite värme på det så fick hon verkligen plocka fram sina sista krafter på lydnadsplanen. Med lite mer spårträning, större rutin på olika underlag etc så ska hon inte behöva bli så trött av ett lägrespår. Träna, träna..! 



Av Anna Svensson - 15 augusti 2012 16:14

I går körde vi sök i Olberget. Ett helt okej pass, som var tänkt som genrep inför lördagens söktävling. Men, tyvärr, så har Vilda fortfarande såpass stor osäkerhet inför markering av heldolda figgar att jag har bestämt mig för att skippa helgens tävlande. Min bedömning är att vi har kanske 50 % chans att få markering på dolda figgen och det är för dåliga odds för att jag ska vilja prova. Varför då, varför inte chansa? Och man kan ju faktiskt bli uppflyttad även om man missar en figge? Jo, men en sak har jag lärt mig med åren. Jag har världens sämsta tävlingsnerver. Det sista jag vill att min hund ska lära sig är att en tävling/tävlingsplan är en plats där matte blir stressad, konstig och upplever obehag. Jag vill gå in på en tävling och känna att "det här kan vi" och det ska otur till för att det ska gå åt skogen. Vi ska liksom inte behöva Alexander Lukas-tur för att lyckas. Sitter momenten och tävlingen går bra förvandlas nervositeten till en positiv energi som smittar av sig på hunden, och som den bär med sig till nästa tävling. Efter helgens märkliga lydnad vill jag också få chansen att köra ett lydnadspass innan nästa tävling. Och den här helgen är sonens sista sommarlovsvecka, och därför i stora drag vikt åt honom. Så - vi passar.


Sedan har en annan känsla smygit sig på. Jag har hela tiden vetat att min möjlighet att köra sök är på lånad tid. Med två barn modell yngre så är det svårt att satsa så mycket av sin lediga tid som söket kräver. Men eftersom både jag och Vilda älskar sökträningen så har jag tänkt att jag kör så länge det håller. Så - senaste dagarna - har jag bara känt för att lägga ner. Inte på grund av någon direkt svacka - dolda figgar kommer Vilda att lära sig - utan på grund av så mycket annat. När jag försöker rannsaka mig själv kommer jag fram till följande digra lista:


* Vildas fysiska begränsning i söket. Hon kommer aldrig att tävla sök på samma villkor som en malle, kelpie eller riesen.

* Skaderisken. Vilda är inte rädd om sig i skogen. Jag vet inte hur många, rätt tuffa, vurpor hon har gjort när hon flänger fram mellan stock och sten.

* Tiden träningen tar. Fick mig en riktig tankeställare efter helgens spårtävling. Vilda hade gått elva spår i år innan den tävlingen. Räkna en timme per spår att lägg och gå spåret, dvs satsad träningstid på spår totalt elva timmar i år. Det räckte till tior på såväl spår som upptag. Hur mycket sök har vi tränat? Tio gånger så mycket? Tjugo gånger så mycket? Och inte tror jag att vi får någon dubbeltia i söket, inte...

* Vildas talang på andra områden. Hon har förutsättningar att, med rätt träning, gå långt i såväl spår som lydnad och agility. Varför då slösa tiden på den gren som hon saknar fysiska förutsättningar för?

* Bebisen. Min älskade lilla dotter växer och har varit betydligt mer missnöjd med att vara med mormor i skogen de senaste träningarna. Och hon går först, utan diskussion. Så funkar det inte att träna hund pga henne, tja, då måste hundträningstiden minska.


För att fortsätta med söket talar:

* Uppflyttning till högre känns helt inom räckhåll. Det vore ju trevligt att åtminstone få den meriten som belöning för alla timmar vi har lagt ner.

* Socialt. Söket är en social gren och vi är en fungerande, trevlig sökgrupp.

* Jag har precis anmält mig till en sökkurs....

* Vilda är en duktig sökhund som har massor av driv och vilja i söket.

* Sist, men inte minst, tycker både Vilda och jag att söket är störtkul. Även om jag har en liten svacka just nu.


Just exakt nu är planen att skippa tävlingen i helgen, lägga sökträningen på underhållsnivå (dvs ca en gång/vecka), gå sökkursen och anmäla till en eller två tävlingar efter den. Risken är stor att Vilda löper då, men det kan jag inte göra så mycket åt. Njuta av att ha några tävlingsfria veckor, pyssla på med lite av varje och bara mysa.


Tränade förresten ett kort agilitypass ikväll. Slalomingångar, kontaktfält och gungan. Vilda börjar bli riktigt duktig. Jag pressar henne rätt hårt på slalomen. Kör bara fyrapinnars. Testar att skicka henne väldigt snett, på vänsterslalom fixar hon faktiskt 90 graders vinkel. Inte riktigt lika säker på högerslalom. Dessutom kör jag olika andra varianter på min egen placering, t ex att jag står vid mitten av slalomet och kör en start med henne, att jag springer bredvid och förbi henne. Andra helgen i september är hon anmäld till en hoppetta och en agilityetta, ska bli spännande!


Av Anna Svensson - 12 augusti 2012 15:54

I dag var det dags för Vilda att debutera i lägre spår i Bollnäs. En mycket märklig dag.

När vi kom till klubben var vi först på plats. Jag rastade lite, och tänkte sedan passa på och träna lite på ett hinder som stod på gräsmattan utanför lydnadsplanen. Vilda hoppade, men började nosa när hon skulle sätta sig och vägrade sedan sätta sig. På nästa uthopp drog hon direkt 90 grader höger och satte sig lååångt ifrån den obehagliga fläcken. Jga flyttade hindret och gjorde om momentet lite senare. Då vägrade hon hoppa helt, gick fram till hindret och ställde sig och vädrade över kanten på det... Jag körde med rejäla bollbelöningar några gånger och fick det att lossna. Men skumt var det med fläcken. Om det bara hade varit hundkiss/bajs så brukar hon förvisso ta en omväg, men inte lägga på sig så väldigt att hon inte vill hoppa när hindret är flyttat!


Ut i skogen,jättefint påsläpp och ett suveränt spårarbete. Alla föremål, 17 minuter av tiden använd. Och det bästa av allt var att jag kände mig helt trygg med henne hela tiden. Hon har verkligen mognat fint i spårandet. Dubbeltia på både påsläpp och spår.



Tillbaka till klubben för budföring. Skytten stod helt öppet på halva sträckan och Vilda tog ingen notis om honom. Jag kände mig rätt lugn. Har tränat några gånger med synlig skytt utan problem. Men nu upptäckte hon skytten under tiden hon sprang sträckan, och det var tydligen inte bra! Hon vek av i fullt ös till skytten - som dessutom drog av skottet trots att Vilda var nästan framme vid hans fötter. Aj f-n, tänkte jag - undrar hur hon reagerar på det där? Jag har inte funderat så mycket på saken tidigare, men trodde självklart att man höll inne skottet om hunden sprang fel. Måste ju vara extremt hög risk för hörselskador och skotträdda hundar annars. Nu är, tack och lov, Vilda extremt noggrant skottränad, och kanske var det räddningen den här gången. För när jag skickade om henne (för träning - och för att se att hon inte lagt på sig) så sprang hon sträckan utan att vara det minsta berörd.  Platsliggningen var direkt efteråt, också helt utan tecken på reaktioner. Med facit i hand skulle jag inte ha kört budföringen - vi hade nog med poäng på specialen ändå.


Så var det lydnaden. Kände mig inte så orolig - men det borde jag ha varit! Mönstret från morgonens hoppträning återupprepade sig, men nu på lydnadsplanen.  Hon tyckte att ett område på planen var extremt läskigt. Tydligast syntes det på framförgåendet. Där kan hon få avdrag för att hon är het och/eller vänder sig i halten, men gå rakt gör hon "alltid". Nu var det som om hon gick in i en vägg! Gick ut spikrakt, med samma pondus som vanligt. Efter en bit så var det tvärnit! Hon ve 90 grader åt höger och försökte göra en kringgående rörelse runt - vadå? När jag pressade henne så fortsatte hon gå, men slog och försökte bara ta sig därifrån. Samma sak när vi vände och gick åt andra hållet. Gjorde sträckan före och sträckan efter "monsterområdet" fint. Men fixade det inte alls där. Gjorde sedan ett bra läggande (som jag gav oss onödigt avdrag på genom att vända mig om och titta på henne, eftersom hon kändes splittrad efter framförgåendet). Inkallningen var fin, men avslutades i "hemska området" och hon tappade fokus i avlutet. När vi så skulle förbereda oss för krypet fick vi tack och lov vara på en annan fläck. Men då betedde sig Vilda som om hon avreagerade sig efter något obehagligt (avslutet på inkallningen?) och jag fick henne inte alls att fokusera. Nollade därför detta viktiga moment, koeff 5. Och därmed var vi borta. Apporteringen var lite mindre strulig än vanligt, hoppet gjorde hon ok. Men hela hon var splittrad och jag med, tyvärr. Med facit i hand tycker jag att jag var alldeles för påverkad av att inte känna igen min hund, i stället för att försöka reda upp situationen och fundera på varför senare. Kände mig dessutom rejält missnöjd när jag gick av planen och glömde, åter, bort att belöna Vilda som faktiskt gjort en fin insats utifrån förmåga.


Efter avslutad tävling tog jag ut Vilda en sväng till, och hon fortsatte undvika samma område. De övriga hundarna, då? Ja, vi var bara två (!) och den andra verkade inte bry sig. För säkerhets skull gick jag också ditt skytten stått, för att se att det inte var någon reaktion på skotten. Men nejdå, inga problem.

Min gissning är att det var björnlukt. Jag vet att det går en hona med ungar vid den klubben. Vilda är extremt björnrädd. I veckan var vi på ett ställe där det fanns ett björnskinn, och hon började reagera på lukten på rätt långt avstånd. Kanske björnkiss? Alternativt hundskit, men då brukar det bara vara ett område på en meter eller två, och det skulle hon ju inte lägga på sig. Nå, jag lär aldrig få veta säkert. Hoppas bara att det här inte har skapat några negativa bestående minnesbilder för Vilda.


Totalpoäng för dagen blev 431,75, uppflyttningsgräns 420. Men eftersom poängen var "fel fördelade" med för lite poäng på lydnaden så blev vi bara godkända. Jag ska försöka njuta av att hon gjorde en fin special och inte grubbla för mycket på lydnaden. Ska försöka få till ett träningspass i lydnad och ett i sök den här veckan, och utifrån dem bestämma om jag ska tävla i helgen i Järvsö. Vi börjar få ett rätt dåligt tävlingsfacit i brukset, kanske är det bättre att lägga ner för i år och träna i lugn och ro. Det kommer ju fler tävlingssäsonger.


...och ja, det känns skitsurt att förra gången, när vi sumpade specialen, så hade vi enormt fina poäng på lydnaden! Nu hade vi full pott på specialen och sumpade lydnaden... Och ja, jag vet att det är en av svårigheterna med brukset. Men ändå!!!    :0)



Av Anna Svensson - 9 augusti 2012 09:19

Varsågoda, här kommer några störtsköna bilder från gårdagens agilitytävling, tagna av Lisa Sandström! Tycker de säger rätt mycket om Vildas attityd, och så gillar jag hur man ser hennes kontakt med Hanna vid slutet av slalomet. "Okej, vad ska vi göra nu, då?"!

       


Och så film, tagen av Helena Palmqvist-Rösth:


 

Av Anna Svensson - 8 augusti 2012 22:15

Okej, säger det på en gång: Jag är sjukt imponerad av min hund!! Hon är den mest fantastiska lilla tös man kan tänka sig. Vad man än erbjuder henne för uppgift, så säger hon "jajemen" och kastar sig över den helhjärtat! Hon har dessutom en störtskön förmåga att kombinera fart och hjärna.


Vadan denna lovsång? Jo, Vilda agilitydebuterade ikväll. Två lopp i hoppklass 1. Första loppet var svårt med många diskningar och bara en felfri hund i medium. Vilda fixade, tack vare jättefin handling av Hanna, en klurig slalomingång som många hundar hade problem med. Tyvärr blev Vilda lite ivrig och sprang bort sig längre fram på banan. Men i andra loppet stämde allting och de tog hem en pinne och seger!

Vad är det då som är så fantastiskt med en agilitypinne? Tja, dels är det ju en bedrift i sig. Lägg till att Hanna och Vilda bara tränat tillsammans 3-4 gånger tidigare, och att de inte känner varandra för övrigt. Ändå klarar Vilda att helt släppa mig på tävlingsplatsen, följa och tolka Hanna (som är en tydlig, välplanerad och jätteduktig handler) och ösa på järnet! Addera att Vilda förutom agilityn tränas och tävlas i sök, spår och lydnad, och kastar sig över allt med samma entusiasm och glada humör! Superpudel!   


 

Filmer och fler foton från kvällen kommer så småningom!

Presentation


Välkommen till min blogg, ett komplement till min hemsida (se presentationen). Jag heter Anna Svensson och den här bloggen ska handla om hunddelen i mitt liv. Just nu består den av storpudeln Daisy och mellanpudeln Vilda.

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2012 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Gästbok

Valpar från min uppfödning

Arbetande pudlar

Pudeluppfödare

Sök i bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se