I går körde vi sök i Olberget. Ett helt okej pass, som var tänkt som genrep inför lördagens söktävling. Men, tyvärr, så har Vilda fortfarande såpass stor osäkerhet inför markering av heldolda figgar att jag har bestämt mig för att skippa helgens tävlande. Min bedömning är att vi har kanske 50 % chans att få markering på dolda figgen och det är för dåliga odds för att jag ska vilja prova. Varför då, varför inte chansa? Och man kan ju faktiskt bli uppflyttad även om man missar en figge? Jo, men en sak har jag lärt mig med åren. Jag har världens sämsta tävlingsnerver. Det sista jag vill att min hund ska lära sig är att en tävling/tävlingsplan är en plats där matte blir stressad, konstig och upplever obehag. Jag vill gå in på en tävling och känna att "det här kan vi" och det ska otur till för att det ska gå åt skogen. Vi ska liksom inte behöva Alexander Lukas-tur för att lyckas. Sitter momenten och tävlingen går bra förvandlas nervositeten till en positiv energi som smittar av sig på hunden, och som den bär med sig till nästa tävling. Efter helgens märkliga lydnad vill jag också få chansen att köra ett lydnadspass innan nästa tävling. Och den här helgen är sonens sista sommarlovsvecka, och därför i stora drag vikt åt honom. Så - vi passar.

Sedan har en annan känsla smygit sig på. Jag har hela tiden vetat att min möjlighet att köra sök är på lånad tid. Med två barn modell yngre så är det svårt att satsa så mycket av sin lediga tid som söket kräver. Men eftersom både jag och Vilda älskar sökträningen så har jag tänkt att jag kör så länge det håller. Så - senaste dagarna - har jag bara känt för att lägga ner. Inte på grund av någon direkt svacka - dolda figgar kommer Vilda att lära sig - utan på grund av så mycket annat. När jag försöker rannsaka mig själv kommer jag fram till följande digra lista:

* Vildas fysiska begränsning i söket. Hon kommer aldrig att tävla sök på samma villkor som en malle, kelpie eller riesen.

* Skaderisken. Vilda är inte rädd om sig i skogen. Jag vet inte hur många, rätt tuffa, vurpor hon har gjort när hon flänger fram mellan stock och sten.

* Tiden träningen tar. Fick mig en riktig tankeställare efter helgens spårtävling. Vilda hade gått elva spår i år innan den tävlingen. Räkna en timme per spår att lägg och gå spåret, dvs satsad träningstid på spår totalt elva timmar i år. Det räckte till tior på såväl spår som upptag. Hur mycket sök har vi tränat? Tio gånger så mycket? Tjugo gånger så mycket? Och inte tror jag att vi får någon dubbeltia i söket, inte...

* Vildas talang på andra områden. Hon har förutsättningar att, med rätt träning, gå långt i såväl spår som lydnad och agility. Varför då slösa tiden på den gren som hon saknar fysiska förutsättningar för?

* Bebisen. Min älskade lilla dotter växer och har varit betydligt mer missnöjd med att vara med mormor i skogen de senaste träningarna. Och hon går först, utan diskussion. Så funkar det inte att träna hund pga henne, tja, då måste hundträningstiden minska.

För att fortsätta med söket talar:

* Uppflyttning till högre känns helt inom räckhåll. Det vore ju trevligt att åtminstone få den meriten som belöning för alla timmar vi har lagt ner.

* Socialt. Söket är en social gren och vi är en fungerande, trevlig sökgrupp.

* Jag har precis anmält mig till en sökkurs....

* Vilda är en duktig sökhund som har massor av driv och vilja i söket.

* Sist, men inte minst, tycker både Vilda och jag att söket är störtkul. Även om jag har en liten svacka just nu.

Just exakt nu är planen att skippa tävlingen i helgen, lägga sökträningen på underhållsnivå (dvs ca en gång/vecka), gå sökkursen och anmäla till en eller två tävlingar efter den. Risken är stor att Vilda löper då, men det kan jag inte göra så mycket åt. Njuta av att ha några tävlingsfria veckor, pyssla på med lite av varje och bara mysa.

Tränade förresten ett kort agilitypass ikväll. Slalomingångar, kontaktfält och gungan. Vilda börjar bli riktigt duktig. Jag pressar henne rätt hårt på slalomen. Kör bara fyrapinnars. Testar att skicka henne väldigt snett, på vänsterslalom fixar hon faktiskt 90 graders vinkel. Inte riktigt lika säker på högerslalom. Dessutom kör jag olika andra varianter på min egen placering, t ex att jag står vid mitten av slalomet och kör en start med henne, att jag springer bredvid och förbi henne. Andra helgen i september är hon anmäld till en hoppetta och en agilityetta, ska bli spännande!