Inte för att jag hade haft tid att filma ändå, men... Rackarns vad jag är stolt över min lilla hund! Vi har varit på sökkurs i Ockelbo för Mette Klaevenes hela dagen (fortsättning imorgon).

Sökrutan var häftig men tuff - jämfört med vad vi brukar träna, i alla fall. Som ett V, där vi gick längst därnere och figgarna påfallande ofta låg längst däruppe. Så nog fick hundarna jobba!  Vi körde två pass, det första lade vi upp själva och det andra planerade Mette. Jag hade planerat ett tomslag på Vilda på första passet, det blev två då hon missade en figge men hade gjort ett så fint slag att vi köpte det som tomslag. Pass två hade Mette som sagt planerat, och jag fick inget veta. Extremt stressande! Men Vilda jobbade järnet och gick väldigt fint hela tiden - nästan!

För det var ett par saker som inte var bra. Men jag börjar med det som fungerade:

+ Raka, fina skick (långt över min förväntan, enligt mig kan inte min hund springa så raka fina skick som hon gjorde gång på gång i dag)

+ Fina framslag (också långt över förväntan, framslag nästan hela tiden. Det kan hon ju inte heller..?)

+ Konsekvent bra djup (med risk att vara tjatig - långt över förväntan, tycker annars att hon brukar slarva med djupet?!)

+ Mjölksyratålig . Skulle så gärna vilja ha på film när hon klättrade "rakt uppför"... Duktiga!! (...och ja, även det över förväntan. Har verkligen inte tränat sådan terräng - lutningen i Olberget är ingenting i jämförelse).

+ Fina markeringar (som väntat, för det brukar hon faktiskt ha!)

Men, så till det som jag ska plocka med mig hem:

+ Första skicken på vardera sida var rena kaoset. Jag fick ett kort stopp, Vilda sprang inte dit hon skulle, mycket strul. Fick där god hjälp i analysen. Vilda är jättetaggad inför söket, varvar upp lite för mycket och har helt enkelt inte hjärnan på de första skicken. Inte konstigt att det blev tokigt sist vi tävlade, när jag dessutom drog upp henne med pipleksak innan... *suck* Mettes råd är att vid träning mata ner henne med godis innan, tänka igenom förberedelserna för att ha henne så lugn som möjligt. Jag gör ju gärna tvärtom, vill så gärna att hon ska vilja att jag bara laddar på... Behövs INTE med Vilda, och det vet jag ju så förbaskat väl egentligen. Men vågar ändå inte lita på det. Till pass två gjorde jag det i alla fall, och då gick hon ut jättefint även på första-skicken. Men då hade hon ju också rusat av sig det värsta...

+ Andra sökpasset, med banan som Mette lagt. Där fick Vilda gå mycket tomt på den brantaste sidan, och gjorde enormt fina tomslag. Det märkliga som händer då är att jag blir jättestressad av att hon inte får belöning för sina fina tomslag, så jag blir mer och mer forcerad på stigen. Tappar fokus, känner mig stressad, ligger på 200 i puls och lägger ner all annan tankeverksamhet än "hon måste få en belöning snart!!!". Och, mycket riktigt, de två-tre sista skicken blir hon jättetveksam, går ut dåligt och jag får skicka om henne. Vad var det jag sa! Fått gått för hårt, tappat motivationen. Eller...? Nu fick Mette bryta mig, "sätt ner hunden, så jag får prata med dig!". Och så förklarade hon att Vildas tveksamhet kommit efter att jag börjat stressa upp, och sannolikt berodde mer på att hon blev osäker av mitt konstiga beteende än på att hon inte ville jobba mer. Därefter fick jag skicka Vilda igen och tänk, nu när jag varvat ner och försökte bete mig som vanligt, så sköt hon iväg som en kanonkula igen! Det var extremt nyttigt att se! Och så otroligt bra att det hände i en träningssituation. Ska jag kunna tävla i söket så måste jag få kontroll på mina egna nerver och mitt sätt att skicka henne. Annars får hon inte en ärlig chans.

Kan i alla fall stolt säga att Vilda fick mycket beröm i dag och nog gjorde bra reklam för pudelrasen!  Gullungen! :0)