Okej, dags att styra upp verksamheten igen!

Det har tävlats mycket på slutet, men träningsmässigt ser det värre ut. Åtminstone på lydnadsfronten. Det är svårt att hinna med fyra grenar och det syns. Ren lydnadsträning tycks helt ha försvunnit ur min agenda på slutet. Inte bra!

Jag har vridit och vänt på hur jag vill prioritera, och kommit fram till följande:

Jag prioriterar upp söket i höst och till våren, ja, så länge det funkar med bebis helt enkelt. Om jag inte blir helt sänkt av höstens inplanerade tävlingar. Det innebär att agilityn och lydnadslydnaden helt läggs på is från och med nu (nå, kommande helg, eftersom Vilda ska tävla agility då). Enstaka repetitioner av slalom och kontaktfält, ja, men inte mer än så. Sedan plockar jag nog upp agilityn igen i vinter, på ridhusträningen. Treanmomenten är inte heller någon brådska. Har ju testat flera - sättande, vittring, hopp-apport, längre avstånd till rutan och alla känns greppbara. Fjärren är värst, men den kan jag väl fortsätta med på köksgolvet. Fem minuter i köket konkurrerar ju inte med någon annan träning.

Spåret blir också nedprioriterat. Någon enstaka gång då och då på underhållsnivå, om skogstid finns men sökgrupp saknas eller liknande. I spåret gäller det att få in skogspinnarna och fortsätta snitsla för att undvika felbeteenden.

Uppletande måste återinföras. Här måste jag skärpa mig och grunda momentet ordentligt. Gäller också att jag kommer ihåg vilken nivå Vilda är på och inte lägger upp för svåra övningar. Grundprincip just nu: lägga ut betydligt fler föremål än hon behöver hämta in.

I söket måste jag få till dolda figgar. Träna mer på tomslag, våga lägga in många tomslag på rad särskilt i lätt terräng. Träna tävlingsmässigt så att figgen ligger ute redan från början. Träna ingångsfiggar. Träna stående och öppet sittande figgar. Fortsätta jobba på djupet!

Ja, någonting åt det hållet...

I dag fick Vilda spåra igen. Taskigt nog så fick hon ett lägrespår även denna gång, lika långt, lika lång liggtid och främmande spårläggare. Enda skillnaden var att jag experimenterade lite med pinnarna. Lade tre apporter tidigt i spåret - och valde att ha naturpinnar, vilket jag inte tränat med på en evighet. Smala små rönnpinnar. Sedan apportfritt ända till slutet, som var hennes favvo-leksak.

Spårupptaget gick fint. Själva spårarbetet också, åtminstone initialt. Några mysko stopp gjorde hon där hon kollade av blåbärsriset mycket noga. Hoppades att spårläggaren kanske ätit blåbär, men nix. Så någon form av vilt sniffade hon nog efter. Dock fortsatte hon spåra utan problem. Pinnarna ignorerade hon i stort sett. Jag fick stötta henne alldeles för mycket. Bra att veta, hädanefter ska jag bara träna på naturpinnar. Är ju ändå det som gäller i elit, och kan hon hitta en liten rönnpinne så lär hon utan problem markera de vanliga spårpinnarna. Sedan fuskade hon på ett ställe, vindade in spåret och genade helt enkelt. Lätt att förstå varför, kalhygge och kraftig vind, men ändå... På tävling hade det garanterat kostat oss en pinne. Med ett par hundra meter kvar så lyckades jag stupa som en fura - rakt ner i backen med en smäll. Vet inte vad jag fastnade i. Men förutom att det gjorde rejält ont så fick jag en stubbe eller gren med full kraft in mot knäet, som snabbt svullnade upp. Fick halta mig fram resten av spåret. Vilda spårade jättefint och hade inga problem med orken. Ett roligt spår med en hel del terrängskiften. Men ändå, vilket facit: dålig pinnplockning, en rejäl genväg och ett trasigt knä. Nu har jag knäskydd på och hoppas verkligen på snabb läkning. Hade velat köra sök i veckan men nu är det knappast möjligt. Kanske träna några dolda figgar, bara...

Tänka på inför fortsatt spårträning:

- fortsätta snitsla spåren noga till vardags när jag tränar

- klicka in naturpinnar och bara köra sådana

- låta spåret ligga på underhållsnivå, satsa järnet på söket nu och inte känna mig stressad att spåra. Släng ut ett när du har tid, typ...

- däremot komma ihåg att börja träna lite uppletande igen! En evighet sedan sist. Och förhoppningen är ju att jag ska kunna tävla högre i någon gren till våren, i alla fall. Eller senast till hösten. Då behövs ett bra uppletande!