Ojojoj...

Åkte upp på klubben för att köra igenom lägrelydnaden inför lördagens tävling. Fri träning ikväll, med många ekipage på lydnadsplanen. Vilda är fortfarande påtagligt påverkad sedan hon blev biten, går helst långa omvägar runt den hunden och är allmänt tittig på lydnadsplanen. Har betydligt svårare att koppla bort de andra och fokusera på mig än tidigare. Det märks framför allt på inkallningen, där hon vill "kolla av läget" innan hon springer. Jaja, bara att nöta vidare. Nästa gång jag köper hund ska jag ha en korsning mellan pitbull, jack russell och ovtjarka!

Nå, till träningen då:

Budföring. Körde en fullång, med några hundar på planen men ingen annan störning. Gick fint. Lite senare raggade jag upp en "skytt" som stod på halva sträckan och (i brist på pistol) klappade händerna! Sträckan var iofs bara 50-60 meter, men jag tror inte den spelar så stor roll. Glädjande nog visade hon ingen tendens alls att vika av vid "skytten.

Kryp: nötte starter. Efter varje annat moment lade jag ner henne och körde några steg kryp. Ibland gick det bra, ibland lättade hon i starten. Resten av krypet är jättefint. Däremot är hon ofta dålig på själva nedläggandet, onödigt!

Läggande under gång: första gången hade jag korv i näven och då lade hon sig inte alls! Sedan fick jag några riktigt snygga lägganden.

Hopp över hinder: körde bara en gång. Hon satte sig lite nära hindret, men momentet var 10-mässigt.

Apportering: Lite morr inför gripandet, förutom det urtjusiga apporteringar! Men jag vet ju redan nu att det kommer att se annorlunda ut på lördag... *suck*

Framförgående: Riktigt snyggt! Jag har ju börjat träna lite "sakta" inför framåtsändandet, och det gör att hon inte ligger på så mycket. Duktig! Däremot är hon lite het och tjuvar gärna...

Inkallning: Gjorde ett par vanliga. Hon var jätteosäker innan hon vågade springa, men sedan gjorde hon den snyggt.

Sammanfattningsvis känns det som om lydnaden kan gå precis hur som helst! Nästan vartenda moment kan hon göra tiomässigt, men det finns också goda möjligheter att nolla... Nåja, vi får börja med att se om vi ens tar oss till lydnaden! Längtar faktiskt efter att få tävla, själva söket ska bli så roligt!

I morgon ska det bli dåligt väder, så vi får se om jag har självdisciplin nog att köra ett skogspass ändå. Vore nog bra om hon fick köra slut på sig inför lördagen.

I går tränade vi skogslydnad, Vilda och jag. Hon fick gå sida i blandad terräng, och när det fungerade bra
(vilket tog överraskande lång tid) fick hon störning i form av en figge som gick
och ställde sig bakom ett träd. Sedan fick hon gå sida därifrån, och mot figgen.
När lusten att dra var som allra störst drog jag fram en kampis och lekte lite
med henne. Hon svarade jättefint på leken och engagerade sig helhjärtat. Sedan
fick hon gå mer sida, och när hon var sansad och trevlig fick hon springa till
figgen o käka godis. Rätt bra övning, tror jag, men det skulle behövas
mängdträning!!

Sedan körde jag en heldold lega, som hon klarade galant! Puh!
Efter det fick hon ett uppletande med små dummies.
Tre dummies, synretning, fullt djup. Hon jobbade supersnyggt med dem och gjorde
t o m några tjusiga sökslag. Däremot var ingångarna usla!! Tydligen är dummies
superroliga att leka med, eller bara ovana, för hon trixade en hel del.
Tappade/släppte, plockade med dem etc.
Allra sist blev det långpromenad med en snäll goldenhane. Jag försöker ju lära Vilda att springa till mig om det blir för tufft med en annan hund, och det verkar hon förstå nu. När han blev för springig så kom hon snabbt till matte. Perfekt, för då kan ju jag hjälpa till att bromsa den andra hunden.

I dag har vi bara varit i skogen och myst. Letat lite godis. Vi är en udda flock som kommer - två halvgalna hundar, en matte med bebis i sele på magen, en illgrön bumbostol i ena handen och en termosmugg i den andra... Jo just ja, körde lite skogslydnad också. Inkallning och sida. Ojojoj vad välbehövligt, men det blir snabbt bättre.

I dag skulle det genrepas inför söktävlingen på lördag. Upplägget var enkelt: ca 100 meter ruta, en figge i varje hörn. Figge ett satt helt öppet på en campingstol, figge två (goa lilla sonen) var heldold. Medan jag var på påvis på figge två smög det ut en figge i vart och ett av de bortre hörnen. Sedan skulle jag köra tomt dit. Vindförhållandena var perfekta, med en sidvind som gjorde att vi hade "medvind" längs stigen, dvs hon skulle inte få figgen för tidigt.

Vad händer?

Tja, slag ett och två minns jag inte så mycket av. Säkert nå't småstruligt med dem, men hon tog båda figuranterna och markerade utan problem både den heldolda och den helt öppna. Sedan skickar jag ut henne på det första tomslaget - som senare skulle visa sig vara det enda... Pudelrackarn springer ut på ca 30 meters djup och drar sedan nästan hela rutan! Jag är helt övertygad om att hon letade utgångsspår. När hon inte hittat något på 70-80 meter så vinklar hon in mot stigen (obs - inte mot mig, utan 90 grader in från den plats i rutan hon just då befinner sig på) och tänker dra rakt över. Men precis när hon ska korsa stigen så känner hon spåret av figgarna, hugger det och spårar som en blodhund ut till den ena av dem! Gaaahhh - vad gör jag nu? Hon har gjort typ alla fel av alla möjliga, förutom ett: jag bad henne hitta figge, och det gjorde hon! Tog sedan in henne och skickade henne på andra sidan, no problem. Gick ut fint på djupet och fick figgen. Under tiden lades en ny figge ut i den del av rutan som hon missat att söka av första gången. När jag skickade henne där gick hon ut alldeles för grunt, men fint på omskick.

Kändes extremt frustrerande. Skiss på ungefär hur söket blev:

Mina snälla sökkompisar lät mig köra ett par extraskick när alla hundar var klara. Nu ville jag få ut henne på djupet! Så jag bad en figge stanna kvar i ena första hörnet, och lät resten vara tomt. Tanken var: skicka tomt till första hörnet, går hon ut grunt så mata ut henne tills hon har kollat av det ordentligt. Vänd dig sedan om på stigen och skicka åt andra hållet, så får hon bingo på djupet där. Enkelt och bra. Men vad händer? Jo, jag skickar ut henne på första tomskicket - och hunden försvinner! Hon drar ut hyggligt på djupet , gör en framslag (kanon, tänker matte, det går bra det här!), men sedan viker hon liksom aldrig in igen... Jag ser bara en liten ullboll försvinna längre och längre bort i rutan, och till slut ser jag henne inte alls. Om jag ropade på henne? Gissa! Men lilla väna pudelfröken har förvandlats till Tarzan i söket och tycker att hon klarar det här alldeles utmärkt själv. Stör mig inte matte, jag jobbar! Till slut kom hon tillbaks, och eftersom det vänstra hörnet råkade vara enda området i hela rutan som hon missat så skickade jag ut henne på ett nytt tomslag. Du ska gå heeela vägen ut, gumman... Det gjorde hon - inklusive att hon drog hela rutan en gång till. Nu suckade jag djupt och skickade henne på andra sidan, hon gick ut fint och hittade figge. Men ärligt, så 100% olydig som hon var idag har hon aldrig varit förut. Visst har hon struntat i min inkallning när hon haft figge i näsan, men nu brydde hon sig inte om mig en sekund.

På söklägret i helgen som var sa Mette att hon tyckte att Vilda växte med tomslagen, och att hon byggde på sig av den kuperade terrängen där hon fick ta i och klättra rejält. Jag tror henne! Det här är en hund med helt annat självförtroende än för några veckor sedan. Att hon dessutom fått spåra en del och kört lite häftiga agilitylopp men knappt behövt ägna en sekund åt lydnad har säkert också bidragit!

Men nu behöver jag hjälp. Ska tävla på lördag, en fin bana som passar Vilda perfekt. Finns det någon smart övning jag kan ta till för att plocka hem henne åtminstone en liten gnutta rent lydnadsmässigt? För nu är det tvärknäck i lurarna! Tacksam för råd! Vill dock helst inte blanda in ledarskap, utan köra bara positivt. Är det möjligt?

Först söket: tränade dolda figgar med Vilda igår. Sonen ställde upp igen - och det gick så bra! Tränade i bodar och olika hundburar... Några svängar till såhär så ska det nog ordna sig. Överväger att muta med honom ut i skogen i morgon, så jag kan få till en doldis även i "vanligt sök".

Sedan agilityn:

Vilda tog sin andra pinne i dag! Hon var verkligen extremt laddad. I första loppet, som var ett agilitylopp, gick hon till och med ur hand för Hanna. Hoppade bara ett par hinder, sedan drog hon och tog en tunnel och balansen! Vi var nog lika snopna båda två, Hanna och jag!

I lopp två var hon lite annorlunda uppvärmd och hade inga planer på att dra. Däremot blev hon lite skrämd av två stora hundar som skällde rejält (såg aldrig vad som hände, om de kanske muckade med varandra?) nära henne vid starten. Och då letade Vilda genast efter mig. Det hade hon med sig under loppet, ett halvt öga som kikade efter matte, och fick några onödiga tapp. Men inte värre än att Hanna med tydlig handling lyckades få henne felfri runt banan! En andraplats och pinne blev det. Bra jobbat av båda två!

Idag blev det mest lingonplockning och skogspromenad. Men framåt kvällen så mutade jag sonen - du får spela dator om du hjälper mig med lite hundkurragömma först! Till saken hör att min lilla femåring är en utmärkt figge. Orädd och liten går han att gömma i dolda legor som ingen vuxen fixar! Vi körde bakom dörr, stående i en agilitytunnel, i övertäckt hundbur och bakom en annan dörr. Vilda tog sig bra, från att ha varit väldigt tveksam i början till att bli säkrare och säkrare. Men jag såg två viktiga saker: 

- Hon har svårare att specificera en lega än jag trott. I söket med halvdolda figgar är det ju sällan svårt för hunden att hitta. Men när det blev heldolt så fick det svårt, och visade också vissa tendenser att lämna figgen. Måste jobba mycket, mycket mer på heldolda! 

- Hon "blindade" eller inte... Jag hade lagt kamo-väven på backen för att använda senare, och när hon inte lyckades speca var figgen var så markerade hon den. Begripligt, men ett observandum. 

Men, dessa missar till trots, så gjorde hon ett sammantaget väldigt fint jobb. På måndag ska jag muta med sonen ut i skogen, så hon får lite dolda legor där!  :0)

I dag har det mest blivit mental träning för Vilda. Först åkte vi upp till bruks och fikade. Hon tycker fortfarande att det är lite läskigt där och håller koll så det inte kommer några andra hundar. Hoppar helst in i bilen. Men om man gör någonting aktivt med henne så köper hon det. Däremot märker jag att hon är allmänt skvättig däruppe, reagerade på ljud från vägen som hon aldrig gjort förr. Så kvällens skotträning var enkel att välja bort - ska inte skapa några onödiga rädslor, tack! På väg från bruks somnade bebis, så då gjorde vi ett stopp i skogen. Förutom en liten promenad så körde jag uppletande. Eftersom jag har gjort pinsamt många misslyckade uppletanden (för att jag lagt dem på för svår nivå), så bestämde jag mig för tat testa en ny variant. Vilda fick följa med mig ca 50 meter ut. Vallade en smal korridor, 5-10 meter. Därute satte jag henne på kommando, och så fick hon se hur jag kastade ut fyra prylar runtom henne. Alla blev rätt väl dolda i riset. Sedan tog jag med henne in till stigen och skickade ut henne. Perfekt metod! Hon var jättetaggad, tvingades använda näsan när hon kom ut på djupet, gjorde jättefina ingångar och behöll intensiteten alla fyra föremålen. Egentligen borde jag bara ha skickat henne tre gånger, men hon gick så bra och jag hade en nödplan om hon skulle misslyckas med fjärde föremålet. Nödplanen behövde jag aldrig använda. Hon hittade allt, snabbt och snyggt. Lite extra roligt eftersom jag valt lite svårare föremål: två i hårdplast, ett i mjukplast och bara ett mjukt.

Senare på kvällen var vi ut och snitslade tävlingsspår med klubben. Vilda och Daisy fick följa med. Dessutom så gick en yvig och springglad vorstehhane med oss. Eftersom han var totalt ointresserad av Vilda var han rena terapin för henne! En stor "glufs" som man kunde spana in i lugn och ro!

Okej, dags att styra upp verksamheten igen!

Det har tävlats mycket på slutet, men träningsmässigt ser det värre ut. Åtminstone på lydnadsfronten. Det är svårt att hinna med fyra grenar och det syns. Ren lydnadsträning tycks helt ha försvunnit ur min agenda på slutet. Inte bra!

Jag har vridit och vänt på hur jag vill prioritera, och kommit fram till följande:

Jag prioriterar upp söket i höst och till våren, ja, så länge det funkar med bebis helt enkelt. Om jag inte blir helt sänkt av höstens inplanerade tävlingar. Det innebär att agilityn och lydnadslydnaden helt läggs på is från och med nu (nå, kommande helg, eftersom Vilda ska tävla agility då). Enstaka repetitioner av slalom och kontaktfält, ja, men inte mer än så. Sedan plockar jag nog upp agilityn igen i vinter, på ridhusträningen. Treanmomenten är inte heller någon brådska. Har ju testat flera - sättande, vittring, hopp-apport, längre avstånd till rutan och alla känns greppbara. Fjärren är värst, men den kan jag väl fortsätta med på köksgolvet. Fem minuter i köket konkurrerar ju inte med någon annan träning.

Spåret blir också nedprioriterat. Någon enstaka gång då och då på underhållsnivå, om skogstid finns men sökgrupp saknas eller liknande. I spåret gäller det att få in skogspinnarna och fortsätta snitsla för att undvika felbeteenden.

Uppletande måste återinföras. Här måste jag skärpa mig och grunda momentet ordentligt. Gäller också att jag kommer ihåg vilken nivå Vilda är på och inte lägger upp för svåra övningar. Grundprincip just nu: lägga ut betydligt fler föremål än hon behöver hämta in.

I söket måste jag få till dolda figgar. Träna mer på tomslag, våga lägga in många tomslag på rad särskilt i lätt terräng. Träna tävlingsmässigt så att figgen ligger ute redan från början. Träna ingångsfiggar. Träna stående och öppet sittande figgar. Fortsätta jobba på djupet!

Ja, någonting åt det hållet...

I dag fick Vilda spåra igen. Taskigt nog så fick hon ett lägrespår även denna gång, lika långt, lika lång liggtid och främmande spårläggare. Enda skillnaden var att jag experimenterade lite med pinnarna. Lade tre apporter tidigt i spåret - och valde att ha naturpinnar, vilket jag inte tränat med på en evighet. Smala små rönnpinnar. Sedan apportfritt ända till slutet, som var hennes favvo-leksak.

Spårupptaget gick fint. Själva spårarbetet också, åtminstone initialt. Några mysko stopp gjorde hon där hon kollade av blåbärsriset mycket noga. Hoppades att spårläggaren kanske ätit blåbär, men nix. Så någon form av vilt sniffade hon nog efter. Dock fortsatte hon spåra utan problem. Pinnarna ignorerade hon i stort sett. Jag fick stötta henne alldeles för mycket. Bra att veta, hädanefter ska jag bara träna på naturpinnar. Är ju ändå det som gäller i elit, och kan hon hitta en liten rönnpinne så lär hon utan problem markera de vanliga spårpinnarna. Sedan fuskade hon på ett ställe, vindade in spåret och genade helt enkelt. Lätt att förstå varför, kalhygge och kraftig vind, men ändå... På tävling hade det garanterat kostat oss en pinne. Med ett par hundra meter kvar så lyckades jag stupa som en fura - rakt ner i backen med en smäll. Vet inte vad jag fastnade i. Men förutom att det gjorde rejält ont så fick jag en stubbe eller gren med full kraft in mot knäet, som snabbt svullnade upp. Fick halta mig fram resten av spåret. Vilda spårade jättefint och hade inga problem med orken. Ett roligt spår med en hel del terrängskiften. Men ändå, vilket facit: dålig pinnplockning, en rejäl genväg och ett trasigt knä. Nu har jag knäskydd på och hoppas verkligen på snabb läkning. Hade velat köra sök i veckan men nu är det knappast möjligt. Kanske träna några dolda figgar, bara...

Tänka på inför fortsatt spårträning:

- fortsätta snitsla spåren noga till vardags när jag tränar

- klicka in naturpinnar och bara köra sådana

- låta spåret ligga på underhållsnivå, satsa järnet på söket nu och inte känna mig stressad att spåra. Släng ut ett när du har tid, typ...

- däremot komma ihåg att börja träna lite uppletande igen! En evighet sedan sist. Och förhoppningen är ju att jag ska kunna tävla högre i någon gren till våren, i alla fall. Eller senast till hösten. Då behövs ett bra uppletande!