Läste en träningsblogg ikväll av en duktig SM-nivåperson. Hon skulle ta timeout från tävlandet för att hon och hunden, SM-hunden, fått en låsning i fria följet. Det lät skönt o befriande. Jag och Vilda tar en tungen-timeout vi också. Då hinner ev småinflammationer läka och vi får ha kul i stället. Tävlingsmässigt innebär det att jag kan tvärglömma uppflytt i brukset i höst. Jag tävlar ett par tävlingar i sök resp spår ändå, avstår tungen och siktar på godkänt. Det är mycket annat som ska funka i brukset, vi får helt enkelt samla lite erfarenhet. Och så får jag uppgradera lydnadslydnaden. Där har vi momenten hyggligt färdiga och behöver "bara" få dem att funka alla samtidigt... :)

Sitter här med en sur tennisarmbåge och ett knä som nätt och jämt håller för löpning på mjuka skogsstigar. Fick i samband med dagens tungträning en tanke: kan samma sak ha hänt Vilda? Kan hon ha fått någon inflammation i käk- eller nackmuskulatur av allt tung-bärande? Hon har blivit alltmer ovillig att gripa och lyfta, fastnar i att stå och ta omtag på ett nästan stereotypt sätt. Ibland funderar jag på om hon får sura uppstötningar - det blir ju ett rejält buktryck. Hmm. Självklart kan det vara så enkelt som att jag gör fel i träningen, men jag börjar mer och mer misstänka annan orsak. Någon som har erfarenhet..?
Träningen har ju åkt rutschkana från att kännas "yes, vi har det" till att vara på minus på bara någon vecka. Smärta skulle kunna vara en rimlig förklaring.

I dag fick Vilda två spårupptag med något hundratal meter spår efter varje. Sååå fina upptag! Bra jobbat i spåren också och alla pinnar. Kändes fint!

Tungapporten... För ett par dagar sedan kändes det som om vi nästan var i mål. Sedan körde vi ett par pass där jag satte för strikta belöningskriterier (tror jag i alla fall) och nu är vi på minus igen... Snart ger jag upp.
Framåtsändande hann vi också med några repetitioner. Känns sådär, en ok grund men långt ifrån tävlingsklart. Vi står ju bara och stampar! Frustration!!

Bloggar från mobilen och det går tydligen inte att plocka upp o fortsätta på ett inlägg i den. Så - det här är fortsättningen på inlägget nedan!
Spårupptaget var jättefint, riktningsbestämningen likaså. Ett helt ok spårarbete, en missad pinne men ändå bra. Spetsvinkeln tog hon superfint. Men efter ca halva spåret hände något, jag är osäker på vad. Tror att hon blev nyfiken på vilt. Tok blev det, och eftersom jag inte hade snitslat så blev jag jätteosäker. Bestämde mig för att backa tillbaka. Problemet var att jag då antagligen, vid något tillfälle, hindrade henne från att ta spåret. Och det gjorde henne jätteosäker. (Hon var så svårläst att jag inte ville riskera att släppa på henne på fel ställe och ge henne cred för ett viltspår eller skenspårning, ville hellre backa tillbaka till "säker mark"). När vi väl var tillbaka på en punkt där jag visste att spåret gick så var hon väldigt osäker. Vi hade strulat massor, spåret var säkert en halvtimme äldre och hon har aldrig varit med om det förr. Ytterst tveksamt och med mycket störtning tog hon sig genom den del vi redan spårat. Men sedan kom belöningen! Nu skippade hon helt att strula i "strulpartiet", tuffade bara på resten av spåret. Tjoho! Men jag lovar att både hund o matte var trötta när spåret var klart. Hoppas verkligen att jag valde rätt sätt att tackla problemet. Alternativet hade varit att bara ta henne av spåret. Få se nästa gång... Då ska jag i alla fall snitsla!!!

Ljuvlig sommarkväll. Först ett uppletande, tre föremål in snabbt och elegant, det fjärde tog en stund men vilda jobbade med full intensitet, kom direkt på inkallningarna och gick ut fint när jag skickade om henne. Nöjd!
Sedan ett spår som jag själv gått ut, liggtid nästan två timmar. Spårupptag på 10-15 meters djup. En spetsvinkel, lite brötig terräng, f ö inga konstigheter.

Här kommer en snutt på vår träning av tungapporten. Det enda som Vilda gör riktigt bra är avslutningen - då lyfter hon upp den med högburet huvud och sätter in sig hyggligt i position. Problemet är att hela vägen fram tills dess är ett strul av idel omtag och tjafs. Lyfter hon upp den tidigare så bär hon den någon meter, men med så löst grepp att den glider mot hennes kind efter 3-5 meter och då släpper hon den. Och så håller det på...

Eftersom hon alltid får in den till slut så har jag belönat, med förhoppningen att hon ska få bättre självförtroende och med tiden bättre teknik. I stället verkar hon ha lärt sig att det är såhär en tungapportering går till. Bara man lyfter upp den när man kommit fram så är det ok! 

På slutet av filmen ser man hur jag försöker få henne att lyfta den och sedan gå med den "riktigt" en bit innan hon får komma in och sätta sig. 

Tips, råd, idéer..?

För att riktigt förstärka hur uselt träningen gått lägger jag med några månadsgamla snuttar, som jämförelse.

Heja oss! :)

...men lyckad träning blev det idag! Måste ju passa på att träna med Elin när hon är hemma på besök! Dessutom så var det klockrent träningsväder. Vi får vila någon annan gång...
Uppletande: lättsprungen skogsruta, fem föremål ut, bröt planenligt efter fyra. Körde bl a med hockeypuckar. Vilda jobbade återigen superfint, jag är så glad! I mitt tycke ett tävlingsmässigt bra uppletande. Film från mobiltelefon finns, typiskt nog verkar bara det sista av klippen ha blivit riktigt uppladdat. Jaja, vi börjar med det får vi se om jag orkar joxa med de övriga någon annan dag. Man ser hur hon är ute i rutan och letar, kommer in tom. Hon har vid det här laget täckt av rutan riktigt bra, men behöver pga vinden gå utanför vallningen för att få sista föremålet, som ligger i bortre hörnet. Jag skickar om henne, hon jobbar jättefint i vinden och kommer in med föremål nummer fyra. Klart! Duktig Vilda!

ah, nu verkar de andra klippen funka: 

Spåret: klockrent spårupptag, gick ut fint (vilket iofs inte var så svårt, motvind!) riktningsbestämde lugnt, fint och rätt! Plockade alla pinnar och hade bara problem vid en grusväg. Roligt och lyckat spår!

Gahhhh, tungen är verkligen tuff för oss! Oförtjänt, tycker jag, eftersom det känns orimligt att hon ska bära två kilo. Men nu är det det som gäller, bara att gilla läget. Och visst, hon släpar in den, men med tusen omtag. Jag har testat olika träningsmetoder:
Träna mycket enkilos (föll på att skillnaden mellan ett och två kilo är för stor. Ettkilostungen är enkel för Vilda och förbättrar inte hennes tvåkilos-apporteringar)
Sitta nära och träna lyft med tvåkilos (jodå, funkade, men vi kom aldrig vidare).
Låta henne släpa in tvåkilostungen och tro att hon med erfarenhet ska lära sig ta bättre grepp och få in den utan omtag (katastrofal strategi, har snarare lärt henne att man kan joxa hur mycket som helst med apporten och ändå få godis).

Nu har jag hamnat i att jag nog måste förklara för hemne att det finns ett "rätt" och ett "fel" sätt att apportera tungen. Känns väldigt känsligt och svårt, krävs ju massor av självförtroende och "jäklar anamma" hos hunden för att fixa detta. Men jag testar. Står nära mittemot henne, hon får lyfta den och så backar jag några steg innan jag belönar. Strular hon för mycket i gripandet så får hon börja om. Får se hur det går...
Tränar dessutom skall (bakslag - hon har börjat lägga in morrningar) och saktagående. F ö vilar vi.