I dag kom kameran med ut i skogen! Foto: Elin Svedberg

Jahaja, idag var det sökdags igen! Vilda fick fyra skick, och initialt gick det sådär. Vi planterade ut en figge, hon sprang dit men tvekade lite halvvägs. fullföljde sedan och markerade fint. Bra påvis. Bytte sida till figge två, planterade ut, men nu fick jag ännu lite mer tvekan på utgången. Sedan fick figgen gå framåt i skogen, vi följde med, lekte, gick tillbaka. Återigen en lite tveksam start (men resten bra, om än bara 80 procent av hennes vanliga intensitet). Hmmm. Avslutade med en hittaövning, igen med sidbyte. Nu bestämde jag mig för att skippa lekbelöningen och lämnade över en praslande godispåse till figgen, som luktade härligt av lagom sunkigt älgkött. Och tänk, vad hände då? En riktig kanonstart, fullt ös ut till figgen igen utan minsta tvekan... 

Gjorde en analys tillsammans med Kim och kom fram till följande: 

Vi har gått väldigt fort fram med träningen med Vilda den här veckan. Mycket av det har varit för min skull, för att ladda mig med möjliga övningar och en vettig stegringsplan. Kombinationen lite svåra övningar, värme, träning för sjätte(!) dagen i rad och ett mindre lyckat val av belöning gjorde nog att tösen blev lite tveksam. Av de olika faktorerna är dock jag ganska säker på att 90 procent sitter i belöningen. För att försöka få lite hjälp i felsökningen så fick hon två skick till när alla andra var färdiga. Vi gjorde dem lättare, ca 30 meters djup, och bara som hitta-övningar. Dessutom med tydligt överlämnande av godis till figgen. Återigen två jättefina skick med hög motivation och fullt tempo rakt ut. 

Hmmm, när man ser den här bilden kan man ju undra vem som kutat runt mest i skogen?? Matte ser ju helt slut ut, medan Vilda är mer på alerten! 

Så, planen framöver: 

1. Godisbelöning!! Däremot kan sista figgen få ha leksak också, kanske till och med en pip-boll...Typ bingo-figge. Komma ihåg att ibland träna med bara en figge, "bingo", in i bilen och sedan kanske köra två skick till senare på dagen.

2. Blanda in hittaövningar igen, kanske särskilt om det blir lite mer tungsprunget. 

3. Möjligen flytta figgarna närmare stigen, där ska jag känna mig för lite. Tänker nog inte gärna göra det om det inte absolut behövs. Men märker jag tvekan att gå ut igen efter att ha tänkt på 1 och 2, så finns 3 att ta till!

Har tyvärr ingen bild på Gunilla och Gorm + Binks, av olika skäl var hon inte med i skogen i dag. Men det har varit så himla roligt att ha henne här och surra hund snudd på dygnet runt! Vi har tränat lydnad och sök, pratat allt från avel och mentalitet till momentträning, tävlingstaktik och - ja, allt! Nu har hon dessutom sett Vilda i arbete i flera dagar så nu vet jag vem jag kommer att terrorisera när jag kör fast!         Det är få som har så bred erfarenhet och har kört upp hundar av så vitt skilda raser till elit i såväl lydnad som spår och sök. 

Nu ska jag snart iväg till klubben för att betala min nya klubbjacka och, faktiskt, träna lite lydnad med Vilda. Med betoning p ålite. Vi är ju anmälda till en lydnadsetta i Gävle i morgon. Lite dålig timing efter en så intensiv vecka, men det får gå som det går. Tänkte i alla fall hoppa hindret och lägga en platsliggning med henne. Och kanske göra en apportering. Och... sedan ska jag försöka begränsa mig! 

I morgon blir det som sagt tävling, och sedan - vila!!! 

 Bilden är "fejk", dvs inte från i dag utan från en av våra första sökträningar! Hur i hela friden lyckades jag förresten kombinera ihop den där outfiten..?

I dag blev det “bara” sök. Orsak: Vi har kört hårt i fem dagar, flera av dem med både sök, uppletande och lydnad. Dessutom var det stekande hett och sol i dag. Under de förutsättningarna så räcker det väldigt bra med “bara” sök!

Vilda fick fyra skick:

Ett och två var likadana som tidigare, hon fick gå med ut och plantera figgarna. Valde att lägga dem på olika sida vägen. Vilda var fokuserad, sprang rakt och med högt tempo och intensitet. Däremot var hon lite tveksam i markeringen. Tog och släppte rullen, tvekade innan hon gick in. Men sammantaget två fina skick. Tredje skicket blev lite tokigt. Hon fick en popup. Såg väldigt fokuserad ut innan, men när hon väl kom ut så såg hon ut att väja lite, tyckte kanske att det varit ett “spöke” som studsat runt i skogen,… Men det fina i kråksången var att hon jobbade ut och löste situationen, hittade och markerade figgen. Skick fyra var en “vanlig” planterad figge, norsk variant (utgång bakom legan). Nu tappade Vilda rullen på vägen in, och kom in utan den. Antagligen för att jag ropade på henne väldigt intensivt i syfte att få till ett framslag. Hon brukar annars stanna och plocka upp rullen igen om hon tappar. Nu “tjatade” jag nog in henne medan hon höll på att leta. Vid påviset plockade hon upp rullen igen och hade med den ut till figgen!

Sammanfattning, plus: stort figurantintresse, raka, fina skick, bra påvis, högt tempo, bra fokus. Minus: Lite osäkrare i markeringarna, lite “slapp i munnen” med rullen.

Åtgärd: Komma ihåg att be figgarna hålla i rullen, så hon får kampa loss den. Även träna “markeringsövningar”, sök i riktigt lätt terräng där jag verkligen ser vad som händer. Fortsatt apporteringsträning.

Har fått ett bra träningsförslag av Kim, hur jag ska jobba vidare.

Måste ännu en gång strö rosor över sökgruppen, som bestått av Martti med Kim (SBCH), Kim med Styx (flera sökcert, kvalad till Norska Mästerskapen i sök i augusti), Gunilla med Gorm (certpoäng elitsök, dessutom är ju Gunilla ägare till Puh och Binks!), Maria med Fang (elitspår, vet faktiskt inte vad han tävlar i söket?) och, till och från, även Cefeus-Pia själv med söknybörjaren PimPim.

Varför var sökgruppen så bra?

1. Hög kompetens med kloka analyser och bra upplägg.

2. Otroligt generös attityd till mig som nybörjare i söket. Vi fick gott om söktid, nybörjarhunden var inget man “klarade av med lillfingret” utan hon fick verkligen jobba på utifrån sin kapacitet. Alla var med och engagerade sig, hjälpte mig att planera bra övningar, utvärderade, stöttade med problemlösning. Jag fick också hjälp att lägga upp en träningsplan för hennes fortsatta utveckling. Särskilt tack där till Kim och Martti, som varit med från första till sista skicket, hela tiden med samma engagemang. Det är inte varje dag en liten pudelnybörjare får sådana erfarna mentorer!

3. Positivt och bra figurantarbete.

4. Inte ett enda ont ord om Vilda - bara uppmuntran och en skönt positiv attityd. Inget man som pudelägare tar för givet bland framgångsrikt brukshundsfolk!

5. Allmänt hundvänlig attityd, positiva träningsmetoder. Om en övning går mindre bra så skyndar man sig inte att skylla på en “dålig hund“, utan då ifrågasätter man om man verkligen valt rätt övning.

Martti och Kim på påviset. 

Har haft en grymt rolig och lärorik dag i skogen med Cefeus-gänget. Kört både sök, uppletande och en mini-lydnad (bara platsliggning och budföring!). 

Är otroligt nöjd med Vildas prestation, hon har sprungit raka, fina skick i högt tempo och med fina markeringar. De övriga i sökgruppen har gett oss massor av tips om hur vi kan planera träningen framöver. Också roligt att få så positiva omdömen om sin hund! Nu har jag fått lite mer självförtroende med mig, och bestämt mig för att vi visst kan köra söket! Med rätt konditions- och sökträning ska vi nog kunna ta oss upp en bit i klasserna också. 

Nu har jag också fått se hur de som kommit riktigt långt tränar sina hundar och hur man kan lösa olika typer av problem. Ska försöka skriva mer om det när jag får tid och ork, om inte annat så för mitt eget minnes skull! Lite lustigt dock att de inte körde med pop-uper, jag som just bestämt mig (lite mot min magkänsla) för att det nog får bli sådana ändå. Dags att ändra sig igen..? 

Samma sak i uppletandet. Vi fokuserade på att hämta flera föremål på rak linje. När Vilda ville hitta alla innan hon kom in, fick jag testa med att gömma mig för att få bättre ingångar och "tvinga" henne att sluta byta föremål. Fungerade finfint. Roligt att se hur många skick hon glatt fixade utan att gå ner sig i intensitet. 

Längtar redan till i morgon...   

Varför ska jag planera när jag inte kan hålla en plan i en dag??

Skulle ju ha semester fram till midsommar. Men, det finns så många men! Igår var jag helt slut i hjärnan efter att ha jobbat massor och sovit alldeles för lite. Att ta en tupplur var inte möjligt, har ju älsklingsungen att tänka på också. Vad passar då bättre än att ge sig ut i skogen..?

Så det gjorde vi, med Tina & Molly som sällskap. Eftersom jag betraktade min hjärna som i viloläge så ville jag ha träning som krävde minimal inblandning från min sida. Vilda fick ett spår, ca 400 meter, ca 1,5-2 timmars liggtid, bara en slutapport. Det enda jag behövde göra var att sätta på selen och åka med...

Hon spårade gudomligt fint. Jag hade gjort ett upptag ca 15 meter ut, det gick hon ganska rakt på, med näsan som en dammsugare hela vägen ut. När hon kom till spåret hade hon nog tänkt sig någonting färskare, så hon fortsatte ca fem meter till, bestämde sig sedan för att det var det där gamla skruttet som gällde, och riktningsbestämde det helt korrekt.

I spåret hade jag lagt några vinklar, och gått på stigar. Fint arbete i alla svårigheter. Först på slutet blev hon lite yr på ett ställe, jag hade nog lagt svårigheterna lite för tätt mtp att det blåste rätt ordentligt. Men då hörde jag Mauds röst i mitt huvud, bromsade, lät henne tänka, och - yes! - då löste det sig på bästa sätt!

Sedan skulle Daisy få ett aktiveringssök (hon fick faktiskt ett godisspår också - Vilda "stal" ett för Molly, och det fick Daisy gå färdigt!). Korridor, och ett sökskick med Tina och SImon i samma gömme. Med färdigvallad ruta och utlagd figge kunde jag fröstås inte hålla mig. Tog med mig Simon in och skickade sedan Vilda. Bara ett skick, med en tydligt vallad korridor men utan någon direkt vittringsstig från figgen. Däremot en rätt kraftig synretning från "storesyrrans" sök! Det gick jättefint, fullt ös, ingen tveksamhet. Fin markering. Jag testade också att flytta mig lite när hon var på väg in, och hojta "här är jag" till henne. Som någon slags test inför framslagsträning. Inga konstigheter, tyckte pudeln.

Sammanfattningsvis en jättelyckad träning och trevliga timmar i skogen (Tack till Tina som bland annat åkte rymdraket till ostplaneten med min son medan jag gick spåret!). Dessutom är det så spännande att se träningen av Molly, som håller på att lära sig jaktapportering. Heja!

I dag fick sonen vara sökfigge till Vilda! Först under en papplåda inomhus, sedan ute i en bod, tredje gången också i en bod men med trasig dörr som Vilda kunde komma in i. Båda skötte sig finfint! Första gången, med lådan, hade mamma glömt bort att säga att man måste vara tyst när man leker hundkurragömma... Så sonen pratade glatt hela tiden, Vilda var lite förvirrad och försökte hitta den "riktiga" figgen - folk som pratar brukar inte gillas när det är sök! Men till slut så knallade hon fram till lådam, hittade slangen och markerade. Skick två var i en stökig och halvmörk bod, sonen hade krupit in och gömt sig jättebra bland alla saker. Vilda fick pyssla på ett tag innan honkom ända fram, men markerade sedan fint. Simon belönade med en leksak han hade i fickan, var strängt tillsagd att inte ta fram den förrän jag sagt till! 

Sista skicket skickade jag Vilda rakt fram mot boddörren som Simon satt bakom. Hon rusade i väg jättefint, tyvärr tyckte Daisy att måttet var rågat och kom farande, så det blev lite kaotiskt innan jag fått iväg henne. Men Vilda behöll fokus på uppgiften och vågade krypa in till Simon i den mörka boden, ta rullen och gå tillbaka på påviset. Tre ganska "yra" men roliga sökskick. Oklart hur mycket de tillfört Vildas sökträning, men det blev i alla fall markeringsträning och lite miljöträning!  

Avrundade med en platsliggning, Daisy satt och kelade med farmor just då så Vilda fick ligga själv. Lade henne plats ganska nära bron. Sedan kom sambon ut, och sonen, och det blev en hel del liv och rörelse. Men sådant bryr hon sig inte om. Måste komma ihåg att träna platsliggning ibland!

Tillägg till dagens blogg: Jag har dragit en slutsats!    Se längst ner i bloggen, efter min beskrivning av gårdagens sök.

Tränade i alla fall ikväll, och eftersom mannen följde med tänkte jag att han kunde passa på och filma ett sökskick. 

Vi gjorde det enkelt för Vilda med en smal korridor i stället för full ruta. Däremot så fick hon ingen synretning alls. Hon fick vara med och valla rutan, sedan fikade vi, gick ett valpspår med Flatte-bebisen Molly, och sedan tog jag Vilda raka vägen från bilen till söket. Det är roligt att se vilken förväntan hon trots det har! Och det är ganska självklart för henne att det är den vallade rutan som är intressant. Husse vill hon förvisso heja på, men släpper direkt.

Tyvärr klarar jag inte av att redigera ihop snutten med själva skicket och snutten med påviset, så det får ligga som två separata filmer. Jag är i alla fall nöjd, hon går ut fint utan retning, drar lite åt höger men det tycker jag är okej. Man kan ju undra om jag valde rätt plats att skicka från? Jag vill ju vara noga med att hon ska täcka kanten/hörnet i upplet – vilket jag tror hon kanske börjat greppa. Då ska jag väl inte skicka henne mitt i korridoren… Sannolikt var det ”rätt” av henne att dra mot kanten. Blir glad över att hitta sin figge, markerar och påvisar fint.

Sedan gjorde vi ett skick till, som egentligen var emot mina principer. Vi använde nämligen samma korridor och samma figge, så vill jag helst inte göra. Nu låg hon betydligt närmare stigen. Det var roligt att se Vilda. Hon valde helt bort Bertil, som stod halvvägs ut i rutan och filmade. Men han stod i jämnhöjd med figgen, så när hon fick vittring gjorde hon en snabbcheck av honom, släppte snabbt och letade vidare. Men vad hon hade svårt att hitta! Hon hade vittringen, letade intensivt i området precis till höger om figgen, men fick verkligen hålla på en stund. Då var det roligt att se att hon höll i, använde näsan bra och inte övervägde att ge upp. När hon väl hittade blev det en bra markering och ett bra påvis.

Avslutningsvis hade jag lagt ett ängsspår. Tyvärr kom det folk och gick där under liggtiden. Vilda jobbade bra, men fick kämpa ordentligt på ett par ställen där det nog var mycket störande vittring. Jag hade smygit in en spetsvinkel som hon klarade hyggligt. Missade en pinne men tog skogspinnen som låg som slut. Godkänt, men inte mer. Nästa gång blir det skogsspår. Lydnad hade jag planerar men energin tog slut (hos mig, inte Vilda!) och klockan blev mycket för sonen, som också var med. 

Och här kommer den utlovade slutsatsen:

Jag har ju funderat en hel del på hur jag ska gå vidare med söket. Utvecklas, men inte skynda på för mycket etc. När man ser klippet från skick två tycker jag svaret blir rätt uppenbart - självklart ska jag dra nytta av min erfarenhet från räddningen och börja köra svårare legor! Springa kan Vilda, figurantintresse har hon, håller i och fokuserar gör hon - men hon är oerfaren på olika typer av legor och terräng. Så nu är det sluttränat på flyget ett tag! (Eller, iofs inte, finns en hel del bra "skyttediken" där som man lätt kan täcka och ha dolda figg under...)  Nu gäller det bara att ha lagom svårighetsnivå, och att ha tänkt igenom hur man ska göra om hon inte hittar.

Det är grymt nyttigt att blogga sin träning, dels för att man tvingas tänka igenom vad man gör och varför, dels för att man ibland tycker att det blir tråkigt med all text och vill lätta upp med en filmsnutt och - vips- ser en massa saker som man inte sett innan. Och, inte minst, tack vare kommentarer och synpunkter man får!

Efter en dag med hällregn lugnade det ner sig mot kvällen och övergick till sparsamt duggande. Vi var fyra tappra sökhundar och en liten valp som träffades (Edgar, Loke, Nike, Vilda och Camillas söta nytillskott Selma).

Edgar fick ett aktiveringsskick, men eftersom kroppen sätter stopp för honom så nöjde sig Katti där.

Nike, Loke och Vilda fick fyra skick var, med varierande upplägg.

För Vildas del var jag inspirerad av gårdagens lyckade upplet, så jag bestämde mig för att testa ungefär samma upplägg i sökrutan. Vi vallade av en hel appellruta, lade sedan en figge i vardera av de bortersta hörnen. Vilda fick en synretning i att det var sök, dvs fick se figgarna lämna bilarna/gruppen, men fick inte följa med upp till rutan och se var de gick ut. Tanken var ju att se om hon skulle gå på den riktning jag angav. I skogen var det i princip vindstilla, så någon med-/motvindssida kunde jag inte erbjuda henne.

Hennes förväntan var jättehög när vi gick ut i skogen och hon stack iväg som en kanonkula direkt när jag skickade iväg henne. Hon sprang inte spikrakt, men hon slog väldigt lite. Gjorde en liten avstickare på slutet. Men hon var aldrig mer än max tio meter från den teoretiska ”raka linjen” och hon jobbade sig direkt ut på djupet. Hittade figgen, tog rullen, men tyckte sedan att hon skulle pussas lite eftersom det var Katti som var figurant…      Lite hejarop från matte och vips var hon inne med rullen. Påviset körde jag med okopplad hund.

Nästa figge – jag riktar upp henne 180 grader åt andra hållet på stigen för att ta nästa hörn.  Hon tittar ut i skogen, sticker iväg (rakare den här gången), rakt på figge, tar rullen och kommer in. Så snyggt! Dessutom visade det sig senare att det var en lega som flera hundar fick svårt med, det var en rejält djup grop så jag gissar att vittringen spred sig dåligt.

Nu fick två figgar till smyga iväg och gömma sig, ingen synretning. Placering blev de andra två ruthörnen. Trean fick hon leta efter en liten stund, men hon var återigen duktig på att gå ut på djupet, målmedveten, högt tempo. Var in mot stigen och vände, men gav inte upp och kom till matte för att få hjälp… Letade sig i stället ut igen – och hittade! När det gäller rakheten så sprang hon initialt väldigt rakt och fint. När hon inte hittade så höll hon sig inom en korridor på ca 5-7 meter och letade. Dvs – framför matte finns figgen! Markeringen satt jättefint, påviset gjorde jag dumheten att köra kopplat. Ska man inte göra med turbohund! Höll på att vricka fötterna därute, men det löste sig…

Sista figgen: Vilda kändes lite tveksam innan men hade ändå fokus ut mot rutan. Skick – hon sprang tio meter, stannade, tittade på mig. Jag gav nytt sökkommando, hon såg ut att tänka ”jaha, du menar alltså på allvar att ännu fler har lyckats gå vilse i den här skogen??” och stack iväg. Fick figgen direkt och gjorde en jättefin markering. Stor belöning i skogen, stor gruppbelöning på stigen efteråt.

Tankar efteråt:

-         Ett helt otroligt bra sök för en hund som tränar sök för fjärde(!!) gången i sitt liv. Högt tempo, näsan påkopplad, markeringen med lösrulle funkar finfint, stort figurantintresse och jättemotiverad. Dessutom springer hon hyggligt raka skick…

-         Tror att hennes tidigare erfarenhet av uppletande bidrar till att hon greppar detta så fort.

-         Blir väldigt imponerad av hennes förmåga att omfokusera. Ute hos figge får hon först godis, sedan lek. Och då kampar hon loss rejält! Men sedan kan hon släppa det, och när jag riktar om henne till nästa skick, ja, då ligger allt fokus på det.

-         Hur, hur, hur ska jag fortsätta jobba i söket med henne? Att jag valt att lägga in markeringen direkt är ett medvetet val, så vill jag göra med Vilda. Men resten? Nu märker jag ingen avmattning i tempo eller söklust, men jag vill inte belasta henne så hårt att det börjar komma sådana tendenser heller. Hur ser en ”lagom” träning ut för henne? Egentligen har jag ingen brådska eller behov av att rusa fort fram. Samtidigt så vill jag heller inte fastna på en nivå långt under vad hon klarar, det blir ganska tråkig och  bortkastad träningstid. *kliar mig i huvudet*  Ska jag bromsa för att man ska? Eller ska jag fortsätta jobba framåt med henne, och bara vara uppmärksam på signaler på överbelastning??

Tänkte jag skulle hinna skriva mer från lägret men får fortsätta skjuta fram det...

Gårdagen bjöd på två träningspass. Jag börjar med det sista: sök. 

Fem skick, två korridorer, en i mot- och en i medvind. Körde fyra skick i rad med Vilda, sedan fick hon gå till bilen. Efter sista hunden fick hon sedan köra ett sista skick på minnesbild. Det var så härligt att se att det funkade! Söket känns verkligen roligt just nu, sedan får vi se hur långt det håller. 

Mindre glädjande är lydnaden! Men jag tror jag börjar ana problemet. Vilda är supermotiverad och jätteduktig i vissa moment, disträ och mindre duktig i andra. Jag börjar misstänka ett samband: alla moment med bollbelöning är favoritmoment! Däremot fot, läggande och annat "trams" som jag belönar med godis och leksak kan man klara sig utan, enligt Vilda. Åtminstone på appellplanen. I köket kan det vara värt att jobba för en korvbit, där får man ju ändå aldrig någon boll. Hmmm. Helgens appell får jag nog se som en träningstävling. Sedan blir det till att ta sig en rejäl funderare på lydnadsbiten! 

Dagens bästa nyhet var skotten. På pudellägret hade de platsliggning med skott vid två tillfällen. Eftersom Vilda tyckte det var lite jobbigt med så många nya hundar så bestämde jag mig för att hon fick höra skotten på lite längre avstånd, bara tillsammans med kompisen Freda. Det gick utmärkt. Men sedan skulle jag åka med sökgänget ut i skogen, så jag stoppade in Vilda i bilen och åkte till planen. Fick då veta att det skulle skjutas mer, och korkad som jag var öppnade jag bagageluckan och tog ut Vilda. Det första hon gjorde var att få syn på en "livsfarlig" storpudel, som hon hysteriskt började skälla på. Då kom första skottet... Jag försökte att verka oberörd och lunkade iväg med Vilda, men hon hade huvudet fullt av alla stora, nya hundar som lekte och kampade överallt. Superläskigt. När vi väl kom undan så vi var själva så var det bara ett par skott kvar, och då verkade hon helt oberörd. Men hon bromsade med alla tassarna när vi skulle tillbaka till planen. Aj, aj. Jag tolkade det som en reaktion på de andra hundarna, men det fanns en liten, gnagande osäkerhet - kunde det vara skotten? Dagen efter hade vi planerat att vara långt bort från de andra hundarna. Men då missade vi skotten, så jag fick inget kvitto på vad rädslan satt i. Men så igår, på hemmaplan, så åkte jag upp på klubben. Knöt upp henne, gick iväg och sköt fyra skott med apportkastaren. Inte en reaktion. När jag släppte henne sprang hon glatt fram till skottplatsen och gjorde ett uppletande. Puh - inget där som tydde på berördhet i alla fall. Som extra bonus bestämde de sig för att träna på en närbelägen skjutbana under vår sökträning. Nu fick Vilda en ganska massiv skottmängd på hyggligt nära håll i såväl sökarbete som passivitet i bilen. Fortfarande ingen reaktion. Gissa om det kändes skönt!

Vildas hundrädsla tror jag är ett överkomligt problem. Hon har haft otur och blivit jagad flera gånger på kort tid, men när hon får en chans att närma sig hundar på sina egna villkor så leker hon glatt med de flesta och blir snabbt trygg i situationen. Får hon bara lite tid och slipper fler jakter så kommer hon snart att vara sitt gamla vanliga jag!