Äntligen tittar det fram några bara plättar i skogen!

Vi körde sökpremiär i dag och för säkerhets skull hade jag med mig Gunilla på axeln. Hon lät jättebestämd och påminde mig om att inte göra för svåra övningar efter vintervilan. Så det blev sex skick med tydlig synretning (förutom på ett par motvindsskick, där hon tydligt visade att hon hade figge i näsan). Däremot så körde vi resten rätt tävlingslikt - markering, kopplade påvis, intransport av figurant. Kändes alldeles lagom. Svårt att misslyckas med, men en bra påminnelse om vad sök är.

Vid fikapausen fick Vilda sig en dust med tungapporten (ettkilos, men ändå). Katti värmde upp henne lite med den. Sedan testade jag en ny grej - klättring över stock med ettkilos! Faktiskt en rätt bra övning, då Vilda fick lägga en hel del fokus på klättringen och inte bara kunde fundera på grejen i munnen.

Sedan gjorde jag, min vana trogen, ett illa planerat uppletande... Fattar inte när jag ska lära mig. Fyra plastprylar, fullstor ruta. Vallade inte gick bara runt i bakkant och kastade in grejerna. Vilda tittade på. Böev ju helt fel, hon sprang ju direkt till fel ände av rutan när jag skickade henne, eftersom det var där jag nyss kom ut! Sedan var spåret hyperintressant. Suck. Nåja, hon plockade in två av fyra saker, sedan hjälptes vi åt med de andra två. Blit lätt irriterad på att jag fortsätter slarva med uppletandet.

Efter en härlig långpromenad gjorde vi ett stopp på skjutbanan på hemvägen. Platsliggning med tre skott, inget problem.

F ö är hon i höglöp, och mest fokuserad på kärlek just nu...

I dag är ju egentligen dagen D - den stora dagen då bebben borde födas! Men den sparkar på därinne och verkar trivas rätt bra i magen, så det blir nog några dagar (eller till och med veckor!) till.

Jag var inte så tärningsinspirerad, tänkte försöka piffa till det lite här hemma i stället. Men två saker fick mig att ändra mig: skotträning på klubben (har hittills undvikit dem, men nu, med MH och brukstävlingar allt närmare, så kändes det som att det var dags). Faktor två var en väderprognos som utlovade regn de kommande fem dagarna - då känns det slösigt att missa en fin dag!

Så jag tog min mage med mig och åkte helt planlöst upp på klubben. Eller ja, originalplanen var ett spår med bara nya spårpinnar, men den kom av sig då vädret trots allt var rätt kallt och blåsigt. Kände mig inte på humör.

I stället landade jag på klubben 1,5 timme innan skotträningen började. Tog en lite längre promenad och i den klämde jag in två uppletanden. Nummer ett var över ett riktigt risigt, avverkat område. Jag gjorde en smal korridor med synretning åt Vilda. Pga ett dike blev det inte fullt djup. Fyra föremål, kraftig vind. Hon jobbade in alla fyra sakerna hur fint som helst. (Iofs bara "snälla" saker, dvs tyg.). Bra näs- terräng- och spring framåt-träning för min lilla sökhund!

Uppletande två var ännu roligare. Det var rätt uppför en liten höjd, sedan över en klipphälla och in i en skog. Lite knölig och skiftande terräng, men framför allt - så fort hon kom upp på höjden så kom vi utom synhåll för varandra. Också nyttigt! Vilda löste uppgiften jättefint och kom in med alla fyra föremålen. MVG!

Sedan ett agilitypass. Körde mini-bana, lite grundsvängar, slalom- och kontaktfältsträning. Fullt ös, förstås, och mycket taggad hund! Vilda är rolig i agilityn: matte får inte vila många sekunder utan att hon snabbt väljer ut ett lämpligt hinder som hon tar och sedan väntar på belöning! Roligt är att hon spontant väljer även hinder som slutna tunneln och däcket.

Kort lydnad, framför allt framförgående. Klämde även in läggande under gång, apportering, inkallning och en platsliggning. Okomplicerat, men bra att hålla fräscht. Budföring fick hon också gå, 100 meter. Men rackarns vad trixigt det är att få till den bra! Om jag lämnar över godis till mottagaren före skick, tja, då skulle han kunna gå till Korpilombolo och hon skulle springa sträckan. Om hon inte ser mig lämna över något godis så kan hon inte fatta vad budföring ska vara bra för... *suck* Något att putsa på före tävling! I dag såg hon godiset byta ägare och sprang hur fint som helst.

Skotten, då... Sex skott och jag hade bestämt mig för att inte lägga platsliggning. I stället skulle vi stå lite längre bort, inleda med passivitet för att sedan köra kamp under skotten (typ MH). Efter fyra skott skulle det ges tid för dem som ville att avbryta platsliggningen. Min plan var tvärtom, att gå dit och lägga då om allt gått bra dittills. Vilda funkade hur fint som helst i både passivitet och aktivitet. Hon kampade och gjorde ingen tendens att avbryta för att kolla in skytten eller liknande. Däremot var det en hund på platsliggningen som lät rätt rejält och skulle till skytten. Vilda, som lätt blir lite rädd för stora, yviga hundar, gillar dem inte mer om de hoppar, skäller och ylar... Så att lägga henne i en platsliggning i det läget var inte att tänka på. Vi fortsatte med lite mer lek och sedan var skotten slut. Sammantaget ett bra kvitto på hennes skottfasthet, men jag är mycket tveksam till att åka upp fler skotträningskvällar. Inser att med så många hundar på plats, så är risken stor att det sker saker som i värsta fall blir belastande. Föredrar min egen skotträning där jag har mer kontroll på situationen.

Kvällen blev nog en bra genomkörare, blir det regn i morgon så kan jag med gott samvete låta tösen vila! Och ja, jag är gjord av socker! ;0)

Vilodag, men hann med fyra skott.

Två i aktivitet/kamp, två helt passiva. Två noterade hon inte alls, två tittade hon till på skytten - och ville dit. Vilket blir en naturlig följd av hur jag bedrivit min skotträning och inte gör mig det minsta. Inga tecken på rädslor. Nöjd!!

Gårdagen bjöd på två timmar i skogen. Planen var enkel: gå ut spår, se till att få lång liggtid, gå promenad och träna lite lydnbad medan spåret ligger till sig, ta spåret. Låter enkelt. 

Punkt ett, gå ut spår, var svårare än jag trott. Var tung och seg i kroppen, och det tog mig en halvtimme(!) att gå ut ett 500-metersspår. Klurade, men tänkte fel... Lade ett ganska trixigt spår, med upptag, övergång till fält, många övergångar över breda stigar smala vägar - och så massor av pinnar, blandat spårpinnar o skogspinnar. 

Tillbkas, prommis, och sedan tog vi krafttag med rutan. Jag hade läst på i "Med sikte på 10:an" eftersom det var där jag från början hämtade inspiration till min rutanträning. Har ju nu fastnat i att hon alltför ofta ställer sig i framkant. Insåg att jag lagt svårigheten för högt, haft för oklara kriterier och (i och med långt avstånd) även själv haft svårt att bedöma positionen när jag gått över till den operanta delen. Dessutom stärktes jag i att läsa att det ofta blir en - förväntad - nedgång i kvalitet när man går över till operant träning.  För er som inte snöat in i alla begrepp: operant träning är i praktiken när hunden själv försöker lista ut vad den ska göra och man förstärker rätt beteende, i stället för att hjälpa den att göra rätt. I fallet med rutan så innebär det att man plockar bort targeten och belönar när hunden lyckas hitta rätt position. Nu:

- satsade jag på att få till många repetitioner, för att ge henne chansen att förstå vad som belönades. 

- jag hade ett kort avstånd till rutan, både för att göra det enklare för henne och för att jag själv skulle kunna bedöma rätt belöningsposition bättre. 

- jag använde ruta med band, av samma skäl som ovan. 

Körde sedan ett antal repetitioner, och det var roligt att se hur väl det fungerade. På relativt få repetitioner slutade hon helt att testa framkant utan letade sig bakåt i rutan. Jag testade även att flytta rutan, för att inte ge henne vittringsstöd, och det gick också bra. Hoppas att det håller i sig!  :0) 

Sedan blev det framförgående, tvåanfjärr och lite skogslydnad (egentligen bara att träna på att hålla sig vid sidan när jag säger "här", att användas vid transporterna i söket). 

Sedan tog vi spåret, och där var det ömsom vin, ömsom vatten! Liggtid cirka en timme. 

Dåligt: Alldeles för högt tempo i början, struntade helt i första två pinnarna, slarvade lite. Hade sedan två tappt. Låg på som en dåre, jag blev jättestressad av att ha en hund som knappt kunde andas i spåret. 

Bra: Klarade flertalet av de svårigheter jag lagt åt henne, bl a spårupptaget och övergångarna löste hon väldigt fint. Lugnade sig efter ett tag.

Pinnarna: Det var ju det vi skulle träna, och där dök dagens överraskningar upp...  

1. Förutom den allra första så var hon klockren på alla spårpinnarna! Vände till och med tillbaka och jobbade ut pinnar som hon gått förbi men fått i näsan ett par meter senare. 

2. Totaldissade skogspinnarna! En fick hon i näsan, och då jobbade hon ut den fint också. De andra kunde jag inte se med en min att hon märkte. Fundering: är det så stor skillnad i vittring på vanliga spårpinnar och skogspinnar att man bör ha antingen det ena eller andra i spåret? Gör nog så ett tag. Förra gången, när pinnarna inta hade legat ute lika länge, så gjorde hon inte lika stor skillnad på dem. 

3. Vildas reaktion på belöningen. Jag körde ju åter att vid markering så klickade jag, kastade en köttbulle och lät henne spåra vidare. Toppen, sa Vilda - ungefär halva spåret. Sedan testade hon en ny variant! Vände sig mot mig när hon hittat pinnen, väntade på sin köttbulle, sedan plockade hon upp pinnen igen och kom in med den för att se om hon inte kunde få en köttbulle till! Superbra tycker jag. Helt plötligt har det kommit ett operant inslag även i pinnträningen. Det hjälper mig också att kunna göra ett lite längre stopp vid pinnarna, så hon får vila, dricka etc. Ska bli spännande att se om hon fortsätter göra så! Av misstag upptäckte jag också ett annat sätt att få lite längre stopp även när man kör den här metoden. Jag kastade nämligen en smulig köttbulle som gick sönder. Vips, blev det en liten mini-paus medan sessan sniffade efter köttbullsbitar... Passar nog bra att lägga in tidigt i spåret, när hon är som hetast. 

Slutsats: Jag tror fortfarande på min metod för pinnebelöning. Jag ska sluta blanda skogs- och spårpinnar. Gärna ge henne långa, enkla spår när jag kör pinnträning. Behöver nog inte köra fler pass med många pinnar heller, hon börjar greppa grejen så jag kan nog gå ner på normalt antal men bibehållen belöningsmetod. 

I dag på klubben tränade vi inte någon lydnad alls. Däremot så fick vi hjälp med skotten för första gången i år (jag vill ju inte skjuta själv med bebben i magen, blir för högt för nära). Första skottet hade jag synlig skytt, passiv hund (sitt, stanna kvar, jag stod ca 10 meter bort, i skyttens riktning) och signalerade innan med min "skrammeldosa" att det var skott på gång. Vilda tittade till rejält när skottet smällde av. Men hon satt lugnt kvar och var helt oberörd när jag släppte upp henne. Följde sedan med bort till skytten och tiggde godis... Följde upp med en budföring med skott. Inte full sträcka, kanske 50-60 meter. Husse och matte som mottagare. Skott på mitten av sträckan x2. Nu tittade hon inte ens på skytten när skotten brann av. Kändes så skönt - vi har kommit riktigt långt i vår skotträning och hittills varit befriade från bakslag (törs man ens tänka den tanklen, eller är det då bakslagen kommer..?). Nu jobbar vi på efter samma plan, vill gärna ha en överinlärning just på skotten.

I dag fick vi revansch, jag och Vilda! Körde en halvdag i skogen och där kommer hon verkligen till sin rätt. Skulle egentligen spåra, men under liggtiden passade jag på att köra några sökskick. Vår sökdag är i morgon, men då ska det kanske bli busväder. Nu har hon i alla fall fått lite sök i kroppen i helgen...

Det blev bara tre skick, men i tuff, stenig terräng med uppförsbacke. Poppar på alla tre. Ca 60 meters djup. Ovallad ruta, i halva hade jag och Vilda varit ute och promenerat, i andra halvan var det helt utan vittring.

Skick ett gick hon rakt ut fint på djupet, fick spåret i näsan, följde det ca 20 meter men släppte det sedan innan hon hann få utdelning (puh!). Vek tillbaka och fick då figgen i näsan, tog henne fint i vind.

Skick två hade jag svårt att hitta ett lämpligt ställe att ställa Vilda där hon kunde se poppen. Men det var roligt att se hur fokuserat hon ställde upp sig, med blicken rakt fram, varje gång jag bytte ställe (det blir så när man bara är två...). Rakt och fint skick utan konstigheter, klockren markering. Lite dåligt framslag vid återgången.

Tredje skicket fick stackars figgen klättra upp på en bautasten. Tanken var att vänja Vilda vid hög figurant, och planen var att ge henne en lätt ljudretning. Tyvärr klantade jag till allt och dök upp med henne medan figgan höll på att klättra, så hon fick en kraftig synretning. Tog undan henne en stund så hon åtminstone fick en form av minnesbildsövning. Supermotiverad ut och löst eskicket så fint.

Därefter gick vi raka vägen och tog spåret (rätt osmart) så hpn var lite högt i varv. Gjorde ändå spårupptaget bra, gick över spåret men vände spontant efter ca en meter. Lite slarv på ett par ställen, men löste svårigheterna fint. Plockade sina pinnar med bra övertygelse. Över huvudtaget ett jättefint spårarbete i bitvis småknölig terräng och med ganska lång liggtid. Sträckan vet jag inte riktigt, ca 500 meter?  

Allra sist gjorde vi inkallning med skott (tvåmansvarianten av budföring med skott!), inga problem, och en platsliggning med skott. Skytten flyttade sig, stod snett framför på första skottet, snett bakom på andra skottet och rakt bakom på det tredje. Ingen som helst reaktion på någon av hundarna (däremot tyckte Freda att det var skumt att hennes matte smög runt i skogen på det där viset och gjorde väl ingen perfekt platsliggning, men det var sekundärt.) Jättenöjd! När hundarna fått rasa av sig lite åkte vi hem. Har också tränat lite kryp i dag, testade för första gången att låta henne krypa flera steg mellan belöningarna. Ser riktigt bra ut, tycker jag nog.

Nu hoppas jag på drägligt väder i morgon så vi kan köra hårt i sökskogen!

Youtubelänk till dagens krypträning: http://www.youtube.com/watch?v=6UIxSxG5ZFg

Igår hade vi en intensiv dag, med sök, skotträning och lydnad. Jag börjar med det bästa – lydnaden! Det var
premiär för klubbens inomhusträning. Ett halvt ridhus hade vi till vårt förfogande.  Jag har inte varit med på några öppna träningar på evigheter, det har inte stämt med jobbet. Enda hundarna Vilda träffat har varit sökgänget och sina närmaste kompisar. Men jag har ändå haft känslan att hon stabiliserat sig mycket efter andra löpet. Och igår kom kvittot. Hon var grym! Vi var ett femtontal hundar på ett halvt ridhus = ganska trångt. Vilda var ändå helt oberörd av de andra.  T ex när jag körde rutan med henne. Tre-fyra ekipage stod ett par meter (!) bakom rutan. Vilda var helt cool, sprang dit hon skulle och tittade inte ens åt hundarna. 
På slutet av passet bestämde jag mig för att testa framförgående, med hundar till höger och vänster, som tränade allt från inkallning till fot… Hon höll en spikrak linje, jättefokuserad, trots att den närmaste hunden bara var ett par meter bort!  Ja, hon betedde sig mer som en jätterutinerad elithund på fem-sex år, än som en liten 1,5-årsskrutta! (Därav rubriken, när det gäller allt annat har vi lång väg kvar!)

Momentmässigt, då? Rutan var intressant. Jag hade ingen boll med, utan ställde henne i rutan och gick fram
och godisbelönade. Resultatet blev en lite tveksammare start efter några skick, MEN betydligt bättre precision i placeringen i rutan. Tror faktiskt att det kan vara ett  vinnande koncept med henne.

Sedan körde vi igenom det vanliga, ställande, läggande, fot, tvåan-fjärren, inkallning utan några konstigheter.  Framförgåendet, som jag redan nämnt, och som var kanon. Hade också ett sittande och ett liggande i grupp. Under sittande i grupp sprang hunden närmast Vilda till sin matte. Vilda rörde inte en min. Kändes bra!

Men dagen började inte i ridhuset, den började i sökskogen. Vi var bara två idag, så det blev av naturliga skäl en
sida. Vilda fick fortsätta med pop-uper på 60 meters djup. Första skicket var en blandning av katastrof och succé… Hon drog ut ca 40-50 meter, när hon inte fick figgen där så tog hon till sin favoritmetod ”leta spår”. Yrade runt som en toka lääänge, men fick ingen utdelning. Kom tillbaka till mig, jag skickade om, hon gick ut ungefär lika långt men vek nu åt andra hållet och kollade av halva sökrutan.  Suck.  Ingen utdelning. Åter till mig och nytt skick (inga nya retningar mellan skicken).  Nu gick hon rakt ut på fullt djup (men fel sida figgen, vi hade en ytterst lätt sidovind), gjorde ett framslag på 15-20 meter, vek tillbaka och fick då figgen nästan direkt i näsan! Kändes sååå ljuvligt att hon fick utdelning på ett riktigt fint sökslag och inte på vimsandet hon gjort innan. Sedan gjorde hon ytterligare sex skick, de flesta funkade popparna bra på och hon gick rätt ut. På ett av skicken missade hon poppen men gick ut riktigt bra ändå. En av figgarna hade hon svårt att hitta så jag fick göra omskick, inga problem, ut fint igen.  Har ju funderat en del på varför det blivit som det blivit med Vilda. Tycker vi lagt mycket arbete på att grunda. Därför var det roligt att se den andra hunden i dag, en rottishane som grundtränats på samma sätt som Vilda, men faktiskt lite färre tillfällen. Men där finns inget behov av att byta till poppar! Han går ut jättefina sökslag, rakt och fint, fullt djup, med hög näsa. Grymt bra, tycker jag. Jag tror helt enkelt att de individuella förutsättningarna inte talar till Vildas fördel i söket. Hon är väldigt stark i spåret och grundad i det sedan hon var valp. Är ganska smart och lär sig snabbt ta enklaste vägen. Dessutom undrar jag om inte storleken spelar in, till hennes nackdel. Sedan tror jag, med tanke på Vildas fina motivation och motor, att hon kommer att bli riktigt bra så småningom. Hon älskar ju verkligen sitt sök! Men det kommer att krävas en annan typ av träning. För henne blir det nog helt rätt med poppar, sedan får matte tycka vad hon vill! (Tack Gunilla, för din envishet! )

Efter söket körde vi lite skott.
Först en platsliggning med tre skott, dold skytt som inte var jag. Dock snett framför hundarna, inte bakom. Helt stabilt. Avslutningsvis två skick budföring där, pga för få personer, mottagaren också fick vara skytt. Vid första skottet höll hon på att ”knall-budföra”, dvs rusa iväg redan på skottet. Skick två satt hon lugnt och stadigt. Jag försöker vara noga med att vänta en bra stund mellan skottet och skicket, just för att hon inte ska bli alltför skott-tokig.

Kände mig jättenöjd med hela dagen, såväl sök som skott och lydnad. Vad duktig hon är, lillskruttan!

I brist på stegringsplan så ger jag upp att försöka köra söket utan pop-uper. I dag var vi bara två som tränade, vilket gjorde att vi kunde köra endast en sida. Efter diskussion i träningsgruppen förra gången bestämde vi oss för att köra djupare rutor, alltid minst 60 meter. Så det införde jag i dag. Dessutom då nymodigheten med poppar. Dagen till ära invigde jag mina walkie-talkies... Från början hade vi rätt ren medvind, sedan svängde den till sidvind.

Det gick förvånansvärt bra att köra poppar utan stighållare. Jag hade koll på vart figgen låg, när hon skulle resa sig upp så tryckte jag bara på anropsknappen så det pep till i hennes wt. På så sätt kunde jag hålla fullt fokus på hunden hela tiden. Eftersom det var första gången fick hon helfigurspoppar. Första skicket gav hon matte gråa hår genom att i alla fall sticka och leta utgångsspår... *suck*. Men sedan så blev det snabbt bättre. Dock såg man vad väl avståndet var befäst, hon hade en tendens att vika runt 40-50 meter. Även det kom hon över efter några skick.

Sammanfattningsvis så var det en övning med barnsjukdomar, hon rusade inte självklart rakt ut hela vägen varje gång, hon kollade av någon gammellega etc. Men i stora drag så tycker jag att hon fick till det jättefint. På femte skicket sprang hon ut för grunt, gjorde ett hyggligt sökslag på bara 30 meter. Glädjande då var att hon gick nästan rakt ut på djupet när jag skickade om henne (ingen ny retning). Sista skicket blev också riktigt bra. Markeringarna sitter bra och det där med framslag gör hon små, små steg i rätt riktning med hela tiden. Nu väntar jag bara på att min nya svenskrulle ska komma med posten!

Efter söket blev det en härlig höstpromenad med Katti, Edgar och nyförvärvet Fasa. Fasa är allt annat än sitt namn! Hon är en söt liten malinois-tik på 18 månader. Väl grundtränad i både vardagslydnad och sök. Inledningsvis fick hon gå i koppel och Vilda lös, men sedan släppte vi tjejerna som kom väl överens.

När Vilda nu var väl genomarbetad så passade vi på med lite lydnad. Linförighet - positionen blir bättre och bättre, nu plogar hon inte alls ofta och jag är mycket mer uppmärksam och bryter henne. Framförgende - riktigt fint, även när jag kör hela momentet. Läggande under gång - kan fortfarande bli allt mellan noll och tio. Jag upplever att hon är dålig på att lyssna på ord, hon gör det hon tror är rätt. Och när hon gissar bra, så blir resultatet tioppen, annars rätt värdelöst... Ställandet körde jag först "nos mot näsa" några gånger, sedan under gång. Är inte alls nöjd, hon tar tre-fyra steg varje gång. Hmmm. Måste tänka till där. En slät inkallning blev det också, ionget ljud. Och en mini-tvåanfjärr - bara ett uppsättande från ligg.

Det allra bästa var att vi avslutade med skott med främmande skytt! Vilda fick sitta på kommando, jag gick ifrån henne ca 20 meter. Skytten stod snett i förhållande till mig och henne (en steg i att så småningom flytta skytten helt bakom henne). Fyra skott blev det, och Vilda satt hur fint som helst. Verkade inte det minsta berörd. Jag var lite kluven i hur jag skulle belöna. Bestämde mig för att jag kastade ett föremål på sista skottet. Antagligen inte jättebra, eftersom hon har rätt hög förväntan, men, men...

I torsdags blev det en agilitysnutt på klubben. Fredag vilodag. Igår ett spår, ca 400 meter, med spårupptag. Simon var med i skogen och Daisy, så matte hade fullt upp att hålla alla glada och nöjda. Tyvärr resulterade det i alldeles för mycket bilsittande och alldeles för lite promenader och lugna aktiviteter för Vilda. Spåret var som att åka efter en formel ett-bil i skogen. Tacksamt nog med depåstopp för pinnplockning!

I dag blev det lite samma sak. Sök. Vi varvade hundarna och körde två skick i taget. Första skicken var bara yra för Vilda. Skick ett: snurr, snurr, vad håller jag på med, oj, här låg det någon! Skick två: mycket mer fokuserad men lyckades vinda in figurantens utspår, trots att det låg "fel" i förhållande till vinden, och spårade jättefint hela vägen ut. SUCK!! Jag ska lägga ner det här förbenade söket, kör fast hela tiden, blir galen när övningarna inte blir som jag har tänkt mig.. Vill göra sådant jag kan i stället!!!

Omgång två hon var ute: Första skicket ca 10 meter djupt, andra skicket ca 20 meter djupt, tredje fullt djup. Skick ett och två var jättefina, skick tre var hon vilse i pannkakan. Efter en stundsförvirring insåg jag att det kanske berodde på att det var i den bortre delen av rutan, som vi inte använt sedan vi vallade den. Flyttade in figgen i färskare område och då gick hon ut spikrakt 30 meter och hittade direkt. Hmmm, kanske ska fortsätta med sök ändå...  Nu hade vi ingen retning, inget tantsök eller så, utan testade vad som hände om vi bara skickade.

Lydnaden efteråt: började med tre skott, inga problem. Lite fot, använde klicker för att försöka jobba bort att hon går långt fram. Hade faktiskt lite framgångar där också. Inkallning: Fin fart men ett par skall. Apportering: fint, men ett par skall... Lade ner fartmomenten och satsade på framförgående i stället. Fick till det riktigt fint, lite svajigt första gången men sedan bra riktning och även bra fokus i fot och vändningar.

Summering: träna mycket lågintensiva moment, trötta ut henne inför de högintensiva, agilitypaus (förutomn slalomen som jag är så nöjd över att äntligen ha fått in!!).