Lördag. Började med ett spår, lätt terräng, ca 400-500 meter, icke förarspår. Gjorde ett spårupptag, som hon löste jättfint. Har det faktiskt på film, men eftersom alla datorer trilskas med mig just nu så dröjer det innan den kommer på nätet! Själva spåret var inga problem, hög intensitet, spårnoga förutom på ett ställe där hon drev lite i den kraftiga vinden. Mest glädjande är dock att hon fortsätter plocka pinnarna så bra! Tog allt, inklusive skogspinnar. Nu testade jag att lägga ett riktigt spårslut som slut (hon är inte så förtjust i långa pinnar!) och belöna den först med en godis, sedan byta den mot en boll. Hoppas det kan bli en bra långsiktig strategi!

Lydnad skulle vi köra, men då var både vi och hundarna trötta så det blev ett minipass med lite ruta, hopp och apportering. Testade hopp-apport, funkade fint.

Skott gjorde vi ordentligt. Vilda fick två skott under inkallning, som en förberedelse inför budföring med skott. Sedan tog vi några skott med Freda och Vilda sittande i koppel, Elin som skytt. Nu fick jag klart för mig att jag misslyckats med min skotträning! På ett ”positivt” sätt, men ändå. Vilda förväntanspep! Hon tyckte allt att Elin skulle kasta något föremål också… Förstås fick hon inte göra det. Efter avslutade skott fick hundarna lite godis och gå raka vägen till bilen!

Söndag. Agilitytävling, KM! Vilda var anmäld till hoppklass, man fick två lopp på samma bana. Jag var ganska säker på att vi skulle diska oss på slalomen, men Vilda överraskade med att sätta den både snabbt och snyggt i båda loppen! Dessvärre överraskade även matte med att ha glömt banan(!) första varvet! Så vi diskade oss för att jag sprang fel väg. Lopp två kunde jag banan, men då gjorde jag ett handlingsfel i stället. Började fokusera på en svår sväng lite för tidigt, innan Vilda fäst helt på hindret innan. Signalkänslig som hon är läste hon mig helt korrekt och böjde av till den svåra svängen i stället… Helt mitt fel.  Trots allt en rolig premiär, och vad Vilda beträffar så tycker jag att hon gjorde riktigt bra ifrån sig!

Efter agilityn körde vi ett sökpass. Vilda fick en appellruta. Första figgen låg på fullt djup. Ingen synretning, men vi tyckte att det var lite motvind. Det var det inte! I princip helt vindstilla och Vilda fick inget stöd alls ut i rutan. I stället fick jag stötta henne, följa med henne ut en bit och skicka om. Tre riktigt positiva saker trots allt: hon fortsatte försöka och försöka, hon försökte inte lösa problemet genom att spåra och hon hittade till slut! Fick sedan en figge på motsatt sida, enklare terräng och bara 30 meter ut. Ingen retning. Den löste hon väldigt fint, gick ut ganska rakt och på djupet direkt. Fin markering. Sedan fick hon vänta i bilen och avsluta med ytterligare ett skick utan retning, men på ca 20 meters djup. Kändes som en bra träning där hon fick ytterligare förståelse för vad det är jag vill att hon ska göra – leta rakt ut framför mig!

Fri träning på klubben på torsdag. Gott om hundar där och Vilda var ganska skällig precis när vi kom. Men hon ger sig fort, och bara vi börjar jobba så kopplar hon bort de andra. Det blev lite blandad träning. Både sittande och liggande i grupp, båda utom synhåll. Gick hyggligt, lade sig en gång under sittandet men kändes ganska stabil för övrigt. Men visst märker jag en något ökad oro hos henne när jag försvinner helt. Bra att mängdträna på under trygga förhållanden! 

F ö så blev det en del lydnadstvåan-pyssel. Fjärrdirigering på kort avstånd, inga problem. Rutan... Utan target så provar hon sig fram till olika positioner, och kommer alltid rätt till slut. Men jag är inte helt övertygad om att det blir bra att fortsätta så. Det blir ju en form av shaping där man belönar när hon "äntligen" kommer rätt. Med target är hon grym! Högt tempo, stor motivation, korrekt placering i rutan (MEN, lustigt nog, så ställer hon sig aldrig på själva targeten... Den tycks mest bara vara ett minnesstöd för henne!)

Hopp enligt klass två. Tränade uthopp först, där vill hon inte riktigt lika långt ut som jag vill ha henne. Viker upp en halvmeter innan, target eller inte. På dk så letar hon sig ut till targeten. Hmmm. Testade att lägga upp hindret på 65 cm, som är hennes hopphöjd i högre/elitbruks (hybris, eller...? *flin*). Det gick utmärkt. Hon är så grymt smidig så hon skulle antagligen kunna hoppa 65 även om hon hade nosen mot hinderplankorna... Lite fritt följ blev det också, men rätt oinspirerat från min sida. Och så har jag kört en del framförgående. Hon går raka, fina sträckor. Jag måste disciplinera mig och träna mer halter, fot, vändningar etc. Och så vill jag komma igång med framåtsändandet! 

Allt som allt en lyckad träning.

Fredag

Agility. Tyckte handlingen funkade hyfsat. Slalomen... Tja, ibland gör hon en åttapinnars väldigt övertygande, ibland går det helt åt pipan! Roligt att träna är det i alla fall!

Skott. Körde en väldigt seriös skotträning med Vilda och Freda. Började med budföring med skott. Jag var skytt, Elin mottagare. När hon tagit emot och avslutat belöning-klappa-biten så sköt jag ett skott innan hon skickade tillbaka hunden. Både Vilda och Freda fick två skott var. Sedan körde vi platsliggning med skott. Började med att de fick sitta, Elin stod kvar med hundarna och jag sköt. Stod helt öppet, med rejält avstånd, framför hundarna. Efter ett skott så gick jag tillbaka och så körde vi platsliggning, tre skott. Freda är helt cool på skotten, bryr sig inte alls. Vilda har en positiv förväntan, och lillsvansen börjar gå vid varje skott. Men så länge hon har bra stadga så tycker jag att det är helt ok. På sista skottet kastade jag ett föremål som hon fick springa och ta efter avslutad platsliggning. 

I dag ser jag fram emot spår, lydnad, lite mer skott och kanske en stunds agility...

Det har varit en hektisk vecka. Sjuk son, men till och från lite avlastning så jag kommit ut och tränat en stund. Måndag: kom på den lysande idén att baklängeskedja lydnadsettan. Jag menar, det är ju nästan en hel vecka kvar till tävling... Började ordentligt med hindret som sista moment, lade på apportering, ställande etc. Valde taktiken att belöna med godis efter varje delmoment för att bekräfta och hålla uppe motivationen. Efter sista momentet, hoppet, kom hennes bingo-belöning bollen!

Tisdag: körde igenom lydnadsettan igen, med samma baklängeskedjning, men började nu med ställandet som sista moment. (Lade sedan till inkallning, körde sedan läggande-inkallning-ställande etc). När jag kedjat hela vägen från ställandet så gjorde jag en komplett lydnadsetta, igen med delbelöningar (godis) och bingobelöning efter sista moment (boll). 

Träffade också på en sökkompis på klubben så vi drog ut i skogen och körde ett sökpass! 

Onsdag: Minns inte vad jag gjorde... Tror jag var upp och tränade lite agility och lite lydnad... Jo, det kanske var onsdag jag körde skotträning..? Testade en ny variant. Lade ut ett uppletandeföremål på planen, skickade Vilda, och sköt sedan tre skott under arbete. Hon hoppade till lätt på första skottet men fortsatte arbeta, ingen reaktion alls på skott två och tre. Tredje sköts när hon var på väg in till mig. Sedan lämnade jag henne sittande, gick ut och sköt ett skott på andra delen av planen samtidigt som jag kastade ett uppletandeföremål. Ingen synlig reaktion. Det mest spännande var att skicka henne på det föremålet - om hon lagt på sig av skjutandet så borde hon vara osäker eller visa någon form av tveksamhet inför att hämta sista prylen. Men nej, hon stack iväg som en liten kanonkula. Härligt! 

Torsdag: Jobbade vidare med baklängeskedjningen av ettan. Körde lite agility, Vilda fixade sex slalompinnar själv! 

Fredag: Spår. Ett ganska kort spår, ca 200-300 meter, men med rejäl liggtid (1,5-2 timmar) och riktigt knölig terräng. Började på uppvuxet kalhygge, med brötig skog, mycket skvattram och en hel del blöthål. Därifrån ut på ett riktigt "kalt" kalhygge, med många växlingar mellan knastertorr terräng och fukt/dyiga hålor. Vilda var lite het i starten och missade första apporten, men sedan jobbade hon riktigt fint och löste svårigheterna bra. Extra roligt att hon tog alla de andra apporterna! Ett litet problem är dock att hon plockar upp dem, men fortsätter spåra med apporten i mun i stället för att visa sitt fynd för matte... Så det gäller att vara vaken!

Lördag: Tävling! Lydnadsettan på hemmaklubben, 10 startande ekipage. Vilda kändes samarbetsvillig och fin. Lägre i intensitet än hon gjort vid sina tidigare tävlingar, och jag valde medvetet att inte försöka "dra upp" henne innan. Det visade sig vara en bra taktik! Hon gick en fokuserad och fin lydnad, slarvade lite på läggandet och ställandet men gjorde båda helt ok. Det enda hon tramsade bort helt var apporteringen (nia sist vi tävlade, femma nu... *suck*). När vi skulle göra hoppet så hade hon sådant drag på hindret (inte konstigt, med all baklängeskedjning jag gjort!) så jag fick vara väldigt bestämde för att hon inte skulle rusa dit och tjuvhoppa! 

Platsliggningen var lugn och fin. 

Våra poäng: 

Platsliggning   10

Tandvisning   10

Linförighet   9

Läggande   7,5

Inkallning   10

Ställande   7,5

Apportering   5

Hopp   10

Helhet   8,5

Summa: 177 poäng, ett efterlängtat förstapris och en andraplacering! 

Gissa om jag är glad!!!

Igår var det sökdags igen! Som vanligt samling på klubben först. Jag gjorde lite småpyssel, hopp, läggande och ställande under gång mm - allt helt okej (till och med riktigt bra!). Sedan passade jag på att köra framförgëde när jag hade hela långa planen till förfogande. Satsade på minst 30 meter långa sträckor. Det hade Vilda inga som helst problem med, gick sådär riktigt rakt och fint så man bli varm i hjärtat! Nu jobbade jag ännu mer mot helt moment och tränade halter, hela serien med halt, fot, helt om - nytt framåtsändande etc. Den svagaste länken där var helt klart fot, eftersom hon mycket drag framåt! Men nu har hon fått känna på det ännu lite mer, nästa gång kan jag faktiskt välja att placera en belöning i själva fotgåendet. Nu hade jag belöningarna: 1 - efter lång sträcka, 2 - efter att ha gått sträckan, gjort helt om och kommenderat igen, 3 - efter att ha låtit henne gå en lång sträcka och sedan ställt henne (gick fram och lade bollen), 4 - under gång, i slutet av en lång sträcka. Tror/hoppas den här variationen på belöning blir väldigt bra för henne.

Sittande och liggande i grupp blev ömsom vin, ömsom vatten. På sittandet imponerade hon med att sitta kvar när Freda blev lite för sprallig i benen och kom rusande förbi och ville leka. Roligt eftersom Freda är en mycket uppskattad lekkompis!

På platsliggningen var hon också duktig, men där lyckades jag med riktigt dålig timing. Testade att för första gången gå utom synhåll. Gick bakom skjulet en kort stund, gick sedan fram igen. Gick tillbaks bakom skjulet... Stod där kanske en halv minut och hon såg ut att ligga stadigt. Precis när jag ska gå fram, kliver runt hörnet på skjuet, hör jag Elin "Anna, hon har rest sig". Rackarns, varför lät jag henne ligga så länge?? Nå, jag lade ner henne igen och gick faktiskt bakom en kort sväng till. Tyckte att hon trots allt kändes trygg i situationen. Och nu gick det bra. Måste fortsätta träna platsliggning utom synhåll i sådana här situationer, med välkända hundar, inget som skapar otrygghet.

Sedan - söket! Började med ett Hawaiisök. Det är mer en springövning än en sökövning, ett sätt för hunden att känna på själva söksystemet. Så här körde vi:

Figge rakt ut på fullt djup, står upp, helt synlig. Vid behov rörde han/hon på sig eller till och med ropade på hunden. Hunden skickades, fick godis av figge som lockade med den ca tio meter framåt i rutan. Samtidigt gick matte 20 meter framåt på stigen, så framslaget fick två delar, dels det figgen gjorde med hunden, dels en ingång till matte med framåtbjudning (eller vad man ska kalla det!). Väl på stigen är figgen på motsatt sida redan utplacerad rakt ut, fullt djup, så hunden får prova "båda sidor"-sök. En rolig övning som Vilda älskade. Men... Hon avslöjade verkligen sin taktik!! Skick ett, två och tre var bra. På skick fyra trodde jag att hon hade sett figgen, men det hade hon inte. Gissa hur hon gjorde då? Sprang rakt ut ca 10 meter, vek 90 grader höger och sprang sedan rakt (!), parallellt med vägen, ända tills hon korsade figgens ingångsspår... Plockade det och hittade figgen. Jag erkänner, jag blev tokfrustrerad. Visste inte vad jag skulle göra. Men - det kändes helt fel att belöna, dels för att hon gjprt "fel" sökmässigt, men där känner jag mig osäker. Allra mest för att jag hade försökt kalla in henne under hela repan, och hon inte gjort en tendens att komma... Så, rätt eller fel, jag bad figgen att inte belöna, kallade in hunden, och skickade om henne till figgen. Nu sprang hon rakt ut (förstås) och fick en rejäl belöning. Två Hawaii-slag till, sedan fick hon vila.

Efter fikat planerade vi för några vanliga tantsöksskick. Första skicket fick Vilda planterad figge, sedan fick hon stå kvar i legan och se figgen gå iväg till nästa. När jag skickar ut henne på skick ett så går hon rakt och fint, markerar och är på väg in. Då kommer en ung riesen farande genom skogen, i 110 knyck, rakt mot min hund. Precis det som INTE INTE får hända henne, som redan är rädd för stora livliga hundar, och det får absolut inte hända när hon är på väg in med rullen! Jag erkänner, jag fick panik. Försökte bedöma vad som var bäst, frösöka få tag på Vilda eller fånga hunden. Jag satsade på Vilda, som nu bara hade ca tio meter kvar till mig. Till min stora lycka så gör Håkan, som är stighållare och befinner sig mitt emellan Vilda och den framstormande, en heroisk insats och lyckas fånga hunden. Hundra meter bort (minst) sitter en människa på häst och vrålar och skriker efter sin hund... Men, ska man inte ha en grymt bra lydnad på vovven om man ska ha med den på ridturer? Blev ganska sur. Mest frö att jag blivit så rädd, och hunnit tänka konsekvenserna av vad som kunde ha hänt. Tack och lov var Yvonne snäll och kopplade hunden och knallade iväg med den till ägaren. 

Återstående två skicken gick fint. En omedelbar vinst från Hawaiisöket var att det var lättare att få Vilda att springa snett framåt med rullen när hon markerade.

Avslutade med en kort men skön promenad där Vilda fick lära känna Loke lite bättre. Hon tycker vanligtvis att han är alldeles för stor och livlig, men hon börjar vänja sig. Dessutom är han behagligt ointresserad av henne och en riktig gentleman. Så hon tyckte att han var ett rätt trevligt sällskap!

Igår var det tre saker på träningsplaneringen:

Agilitytävling på hemmaklubben. Som publik och miljöträning, inte tävlande!

Spår.

Uppletande.

Hade tänkt ta en fika och kika på agility en halvtimme, men blev kvar där ett par timmar. Massor av trevligt folk, dessutom mycket nyttig miljöträning för Vilda. Tycker hon är extra skeptisk mot andra hundar just nu, men det kanske är pga löphormonerna. Vi ägnade en hel del av kvällen åt att lära oss att en leonbeger inte är detsamma som en drake! Vet fortfarande inte om Vilda är övertygad...

Uppletande. M-Å-S-T-E byta strategi. Testade nu att lägga fyra föremål på linje ut, det första jättenära. Och jovisst, föremål ett funkade fint, men sedan valde hon att springa vallningsspåren. Suck, dubbelsuck! Nu har jag plockat fram Järveruds bok och funderar faktiskt på att köra enligt den metoden (orkar inte förklara den här, men i princip är det en tävlingsvallad ruta med serpentinsspår in och ut, som små minikorridorer, där man lägger föremålen).

Viljan att hämta och lämna av är det däremot inte minsta lilla fel på!

Spåret gick på ett hygge. "Det är lite knöligt i början" sa Elin. Hahaha! Det var riktigt hemskt, och jag är inte så gnällig när det gäller terräng. Men det som var svårgådd mark för mig var många spännande spårutmaningar för Vilda. Knöligheten och växlingarna mellan sten, knastertorr mark och vanlig mark gjorde att vittringsbilden ändrades hela tiden. Vilda spårade jättefint, hög intensitet, spårnoga. Hade betydligt fler tapp än hon brukar ha, men nu går det att läsa henne i tappen. Hon sänker farten och ringar riktigt fint (inte som förr, när hon försökte springa fort åt alla möjliga håll för att se om det kanske, kanske kunde ligga där borta...). Känns som att metoden att ha noggrant snitslat och bromsa henne vid rusningarna har varit en bra utbildning för henne. Jag känner alltmer sällan att vi behöver stöd från snitslingen. Hon både jobbar bra och har blivit möjlig att läsa i spåret. Peppar, peppar... Som bonus så tränade vi bredvid skjutbanan, så hundarna fick skotträning under hela spåret, uppletet och väntetiden i bilen. Ingen reaktion.

Pudelträffens sista dag blev det lite lydnad, agility, skotträning, spår och uppletande!

Egentligen hade vi bara planerat in ett spårpass, men jag var sugen på skotträning och åkte upp på klubben med Elin och Freda. Först körde vi lite agility (!!). Repeterade slalom, öppen och sluten tunnel och ett par enkla kombinationer. Och mattes skräck – lite högerhandling…

Därefter fokuserade jag på framförgående. Ville försöka få till det lite mer tävlingsmässigt. Körde själv först, med olika belöningsvarianter. När jag ställer henne och belönar stoppet så har jag valt att gå framför henne och lägga ner bollen någon meter bort. Sedan gått tillbaka och sagt ”varsågod”. Nu lade jag på att jag tog henne fot en bit först, sedan fick hon ta bollen. Testade också att koppla ihop momentet så att jag gick upp bredvid henne i halten, fortsatte med fot och sedan gjorde helt om och skickade henne igen. När det funkade bra, tja, då körde jag samma sak men med kommendering av Elin! Gjorde också en liten minilänkning mellan linförigheten och framförgåendet. Elin fick kommendera några förflyttningar, sedan säga ”moment slut”, jag kopplade om stryper och så kommenderade hon framförgåendet. Mycket framförgående blev det! Men det kändes som en jättebra träning för Vilda. Nästa gång måste jag dock tänka på sträckans längd, nu körde vi på kanske 10-15 meter.

Därefter skott. Testade för första gången att lägga Vilda. Elin stod kvar hos hundarna. Men på första skottet flög Vilda upp. Såg dock inte särskilt rädd eller berörd ut, mest bara överraskad (jag som trodde hon skulle känna igen kassen och patronskramlet…). Jag valde att helt lugnt be henne lägga sig ner, vilket hon gjorde bums och trots att jag var kvar på långt avstånd. Sedan gick jag tillbaka, avslutade platsliggningen, lät henne springa och kolla ”skottplatsen” (där jag lämnat apportkastaren och ett par leksaker på backen). Hon for iväg dit som ett spjut och visade inga tecken på osäkerhet. Då valde jag att skjuta två skott till, men nu med henne sittande. Inte en tendens till reaktion, och full fart fram till skytten (mig!) och leksakerna när hon fick varsågod en stund efter sista skottet. Jag låter henne nästan alltid få belöning i form av leksak hos skytten. Kanske blir bakslag på det någon gång, men jag tror inte det. Vill ge henne an stabil grund där skott är någonting positivt. Att hon inte ska vilja rusa till skytten kommer i nästa steg. Hon får ju aldrig ”knallapportera”, dvs rusa iväg till mig direkt på skottet.

Därefter skog! Testade att köra konkurrens på Freda i uppletet, men insåg att vi nog valt fel hund. Vilda är ju liksom inte någon konkurrent, mer en favoritkompis… Så Freda fick mer drag på Vilda än på föremålen. Feltänkt av mig. Om vi provar konkurrens igen får det bli med Daisy. Eftersom vi planerat en konkurrensövning så hade vi lagt en hel hög med föremål mitt på ”djuplinjen” i rutan. Att vi valde mitten beror på att vi inte ville ha utgångsspår från oss förare. Aj, vad svårt det blev! Märker vilket enormt stöd Vilda tar av dem. Hon tog in ett par föremål efter ”hullerombuller”-upplet. Därefter gjorde vi så att jag gick ut till prylhögen för att ge Freda en synretning. När Vilda gjorde sina skick efter det gick hon – spikrakt. Förstås. Men jag gillade läget och bestämde mig för att använda föremålshögen till att träna många repetitioner. Så fem gånger till fick hon springa ut och hämta. Det gick jättefint, högt tempo, raka fina skick (suck), bra ingångar. På sitt sätt ändå lyckat.

Vildas spår var roligt med flera utmaningar. Det var flera terrängskiften mellan skog och öppen kraftledningsgata. Fredas spår gick parallellt, bara ca 20 meter bort, i ca 100 meter. Dessutom hade vi ett planerat förledningsspår. Och så gick det väldigt nära vägen, där det fanns helt färska spår från människor och hundar. Apporterna var: strumpa - 20 meter spår – spårpinne - 20 meter spår- naturpinne. Därefter ett par hundra meters ostört spårande, sedan jeanstyg - 20 meter spår-lång slutapport - 20 meter spår-apport i snöre (som var det egentliga spårslutet).

Fredas spår vindade hon in, men hade inget egentligt drag på. När hon fick lite motstånd från mig valde hon bort det och gjorde inga fler markeringar. Att gå bredvid alldeles färsk vittring från vägen gjorde henne förvirrad en liten stund. Jag bromsade, hon valde sitt eget spår och höll sedan fast vid det. Förledningsspåret, som var ungefär lika gammalt som hennes spår, markerade hon inte ens. Nyttig träning!!

Apporterna missade hon naturpinnen, men plockade de andra hur snyggt som helst. Hela hennes spårarbete var väldigt fint, inga tapp, inget strul, hög motivation, överkomligt tempo…

Till slut avrundade vi med en liten pudelpromenad, en flock lösa ”galningar” som röjde runt i skogen! Tack alla, för en underbar helg!!

Glömde skriva igår att Vilda löper...

I dag fortsatte vårt lilla pudelläger. Först på programmet stod - agility! Trodde väl aldrig att jag skulle bli någon agilitytjej, men jisses vad roligt det var!

Vi gick igenom de olika hindren och fick bra tips för hur man lär in en hållbar grund. Gjorde också några enkla kombinationer, bara för att få hundarna att tänka framåt. 

Vilda älskade det! Jisses, vad snabb den här lilla damen är! Hon visslar över och genom hindren. 

Några saker för mig att komma ihåg/tänka på/träna på:

- Ofta köra flera hopphinder i rad. Redan från början variera vänster/högerhandling, ibland lämna henne sittande och ibland skicka henne framåt. 

- Tunnel: lägga in kommando. Träna på böjd tunnel. 

- Sluten tunnel: Tror Vilda tyckte den var lite extra spännande... Lägga in den med kombinationer. 

- Däck: Börja med löst däck. Variera utseendet på det. 

- Balanshindret: Kontaktfältsträning! Börja med att förstärka targetsäkerheten hemma, gärna vid trappan eller liknande. 

- Slalom: Korta sektioner, träna på "u-svängar" runt pinnarna. Alltid träna på jämnt antal pinnar. 

- Bord: används nästan aldrig på tävling!

Har jättefina bilder från agilityträningen men pga alla minadatorhaverier så lyckas jag inte få upp några nu...

Innan träningspasset var slut hade jag mailat iväg en anmälan till höstens agilitykurs!

Efter lunch var det dags för lydnad. Jag passade på att träna en hel del själv, för att få arbeta igenom en rad moment. Har ju börjat fundera på appelltävling om en månad... Körde bl a en hel del framförgående, nu även med halter och terrängskifte. Det var rätt roligt att använda vår parkering, då fick hon fortsätta från grus till gräs och vidare in i höggräs. Tränade också mer komplett moment, med ställande och sedan fotupptag. 

Lägganden blev det förstås några, jättefina! Och så lite mer fotposition, halter, bakdelsarbete. 

När det blev vår tur att ha instruktörsträning så började jag med en budföring. Klok som hon är så tyckte Lisa att jag skulle ha en tävlingsledare bredvid mig. Vilda blev jättedistraherad och ville springa till henne först... Nejade och så sprang hon iväg. Övade sedan lite ingångar, och fick en sträng förmaning att bestämma mig! Nu är det ju Vilda som bestämmer hur hon ska komma in, och det blir hur som helst och inte alltid bra... Intensivträning!

I väntan på vår tur nästa gång så satt vi och myste. Då började Vilda hämta apportbockar som låg på en bänk, och gjorde det så fint! Det var större apporter än jag brukar använda till henne. Hon grep dem jättefint, höll dem i fast grepp utan tugg, och satte sig sedan svansviftande vid mig. "Korv, matte?". Och det klart att hon fick det!! Efter en stund så testade hennes luriga matte att byta ut träapporterna mot stora metallen och se, det funkade också!

När jag bestämde mig för att testa ingångar med apporten så blev Vilda ivrig. Jag satte henne mitt emot mig och lade apporten framför hennes tassar. Sedan fick hon i princip ta appoten och snurra 180 grader så hon kom i fotposition. Jättekul, tyckte Vilda, och blev lite väl entusiastisk... När vi tränat en stund så backade hon ett helt varv runt matte, viftade glatt på svansen och väntade på korv!

Sista instruktörsstunden använde vill till bl a hopp över hinder och rutan. Båda delarna går riktigt hyggligt, men jag fick en hel del användbara tips ändå. Bland annat ska jag bara ge henne en chans när hon springer till rutan. Vänder hon upp för idigt så tar jag in henne och skickar om. Sedan kan man göra nästa skick med target om man är rädd för att hon ska bli osäker. 

Avslutningsvis lade vi en platsliggning, där jag lämnade Vilda på rejält avstånd men inom synhåll. Hon låg lugnt och fint. Och sedan, allra-allra sist, så åkte jag och Elin och tränade lite skott!

Testade en variant där Elin höll i hundarna och jag gick iväg med apportkastaren. Hundarna fick sedan sitta och titta på mig medan jag sköt två skott. På andra skottet kastade jag föremål. Sedan släppte Elin Vilda som fick rusa och göra ett litet mini-uppletande efter det. 

Kopplade upp igen, nu gick jag iväg och ställde mig halvdold i ett buskage. Sköt tre skott. Hundarna skulle sitta lugnt och fint med Elin. Sedan gick hon med dem i koppel fram till mig, där vi släppte dem. Jag had elagt ut några leksaker i gräset runt mig som de fick hitta som belöning. 

Kändes som en lyckad träning och ingen av hundarna visade någon som helst skottreaktion.

I dag fick jag mig en riktig näsbränna! Men vi ska börja i rätt ordning...

Började eftermiddagen med skott + lydnad på bruks. Eftersom apporteringen blev kaos efter förra skott-tillfället så hade jag bestämt mig för att bara kasta ett föremål den här gången. Tre skott, föremål på sista. Vilda satt uppbunden under tiden. Såg hur lugnt och fint ut som helst. Hon går inte heller upp i stress av att jag slänger föremålen, sitter bara fokuserad som den värsta retriever! Nå, jag sköt, kastade, packade lugnt ihop mina saker och gick tillbaka till henne. Skickade - och visst sprang hon iväg! Fullt ös, hittade leksaken - men hade inte en tanke på att komma in med den! Nu blev jag riktigt upprörd! Inte så jag visade henne det, lockade och pockade och fick till slut in henne. Men hallå, en hund som apporterat in föremål spontant sedan åtta veckors ålder ska väl inte plötsligt börja bete sig som den värsta slyngel! Nå, jag får helt enkelt se till att komma igång med upplet-träningen igen, ska bli spännande att se hur hon beter sig där!

Körde sedan igenom en lydnadsetta hyggligt tävlingsmässigt (men var ensam, ingen som kommenderade). 

Linförighet: ok, men en hel del slarvfel. Beter sig fortfarande riktigt bra i språngmarschen! Tränade att köra ettganska långt program och sedan belöna under en lång raksträcka. 

Läggande: körde hela momentet, såg riktigt bra ut. 

Inkallning: Bra tempo, lite tveksamt på slutet (väntade väl på var belöningen skulle dyka upp!)

Ställande: Jomen faktiskt, nog fick hon till ett par ställanden som åtminstone skulle ha gett poäng på tävling. Men inga tior, precis!

Apporteringen: snygg! 

Hopp: snyggt!

Platsliggning gjorde vi inte, eftersom vi var ensamma. 

Framförgående: repeterade eftersom det var så länge sedan, och visst märktes det. Hon var lite osäker i starten, men gick sedan rakt och fint. 

Åkte sedan hem och hämtade Daisy, shoppade med mig en kaffe och mjukglass från McDonalds. Planen var en skogspromenad, sedan ett upplet, och avslutningsvis en ännu längre prommis. Jag hade hittat en ny, härlig skog som jag ville undersöka. Det första som hände var att vi sprang på en älg! Daisy tycker att älgar är för stora djur, så hon låtsades inte se den. Vilda gruffade lite misstänksamt och blev överlycklig när jag kallade in henne... Fortsatte gå. Och gå. Hela tiden enligt min princip att promenerar gör man i terräng, inte på stigar. Konstaterade hur olika vegetationen var på olika skogsskiften. Bestämde mig för att gå tillbaka och köra uppletet innan hundarna blev för trötta, det var rätt varmt och Vilda galopperar ju hela tiden... Vände, gick några hundra meter och - kom fram på en grusväg! Vad i hela friden kom den ifrån?? Började fundera och bestämde mig för att jag nog visste vilken väg det var. Men lite obehagligt kändes det, då hade jag ju lyckats gå runt och förbi bilen... Knallade på. Längre och längre. Inte en bil, inte en vägskylt - och absolut inte ett spår efter asfaltsvägen jag trodde att jag skulle komma ut på, eller min bil. Bara en massa timmerhögar. När ska man egentligen vända? Till slut var det bara att inse - jag var helt vilse! Jag, som har så gott självförtroende i skogen och "alltid" har en fungerande kompass! Nu hade jag inte en susning om var jag befann mig (därav rubriken till dagens blogginlägg!). Efter ytterligare en rejäl promenad, två hundar med tungor som slipsar och en synnerligen urdrucken kaffemugg så hörde jag ett ljud i skogen. Någon röjde sly någonstans! Jag tog sikte på ljudet och plötsligt klev en man fram ur buskarna! "Skrämde jag dig?" Nej, jag blev jätteglad! Var i hela världen är jag?! Fick en vägbeskrivning och en trekvart senare var jag tillbaka vid min bil. Något upplet blev det inte... 

Men nu har jag lärt mig en läxa (för ett tag i alla fall!). Tänk om inte grusvägen varit där - hur långt in i skogen hade jag fortsatt då innan jag anat att jag var fel?? Antagligen minst en halvtimme - timme till, jag är ju rätt envis...

Så, att komma ihåg: Mobiltelefonen ska vara i fickan, inte i bilen!

På nya marker kan det vara idé att vara koncentrerad, och inte kika på älgar, rovfåglar, skogstyper och bara lita på "magkänslan". Typ. 

Nu är Vilda nybadad inför morgondagens kennelträff och bara en fråga återstår: varför växer den oanvändbara pälsen på rumpan dubbelt så fort som den värdefulla pälsen på hals och huvud? Kan pudelpälsar retas??