Inlägg publicerade under kategorin Budföring

Av Anna Svensson - 30 april 2012 19:46

I dag blev det en kortis i skogen. Ett förarspår, liggtid en timme, längd 4-500 meter. Sju pinnar + slut. Spåret gick över riktigt torr terräng, bl a torr lav på kullersten. Och jisses, vad pudeln fick slita! Hon spårade koncentrerat och fint, plockade vinklarna klockrent, men hon var så trött, så trött när hon äntligen kom fram! Det märks att det krävs en hel del uthållighetsträning på torra/jobbiga underlag inför en lägre-start! Pinnarna då? Tja, viss framgång, men mycket kvar innan jag är helt nöjd. Positivt: Hon plockade 6 av 8, och hon tog den sista trots att hon var så trött att tungan hängde som en slips ända nere i backen. Lite extra nöjd är jag över att hon klipper första pinnen, trots att hon är rätt het då.

Av de åtta pinnar jag lade ut var fyra nya/blanka, den sort hon har så svårt för och har totaldissat på slutet. Av dem så tog hon två och ignorerade två. Alla andra, "vanliga" pinnar tog hon. Jag ser det trots allt som en liten, liten framgång att hon tog hälften av sina icke-favoriter! När det gäller belöning så glömde jag att kasta godisen till henne, klickade i stället och tog pinnen som vid en vanlig avlämning. Funkade också, man när jag kom på mig på slutet och började göra "rätt" igen så tycker jag att hon taggade till lite extra på pinnarna. Komma ihåg till nästa gång!


Under liggtiden så tränade vi lite markeringar med fast rulle. Funkade jättefint för båda hundarna. Vilda hade inga problem med att ta rullen hos såväl stående som sittande och liggande figurant. Däremot greppade hon den lite för långt ifrån figgen en gång. Hennes lilla lätta rulle hänger och slänger enormt mycket, ibland har hon t o m svårt att få tag på den för att den far runt så väldigt. Jag funderar på att hänga på henne en lite tyngre rulle i normalstorlek nästa gång, få se om det blir bättre eller sämre.


För övrigt så försöker jag lägga lite fokus på att få henne att ha tassarna i backen (inte lätt att göra om en studsboll till ett boule-klot!) och att sätta/lägga sig ner och vänta lugnt även när man tagit ut henne ur bilen för att det är hennes tur. Inte heller lätt! Däremot är hon en ängel i bilen, lugn och trevlig. I dag kom två stora nordsvenskar och lufsade förbi hennes bur och hon sa inte ett pip. Duktig tös!

ANNONS
Av Anna Svensson - 19 april 2012 21:32

I dag är ju egentligen dagen D - den stora dagen då bebben borde födas! Men den sparkar på därinne och verkar trivas rätt bra i magen, så det blir nog några dagar (eller till och med veckor!) till.

Jag var inte så tärningsinspirerad, tänkte försöka piffa till det lite här hemma i stället. Men två saker fick mig att ändra mig: skotträning på klubben (har hittills undvikit dem, men nu, med MH och brukstävlingar allt närmare, så kändes det som att det var dags). Faktor två var en väderprognos som utlovade regn de kommande fem dagarna - då känns det slösigt att missa en fin dag!


Så jag tog min mage med mig och åkte helt planlöst upp på klubben. Eller ja, originalplanen var ett spår med bara nya spårpinnar, men den kom av sig då vädret trots allt var rätt kallt och blåsigt. Kände mig inte på humör.

I stället landade jag på klubben 1,5 timme innan skotträningen började. Tog en lite längre promenad och i den klämde jag in två uppletanden. Nummer ett var över ett riktigt risigt, avverkat område. Jag gjorde en smal korridor med synretning åt Vilda. Pga ett dike blev det inte fullt djup. Fyra föremål, kraftig vind. Hon jobbade in alla fyra sakerna hur fint som helst. (Iofs bara "snälla" saker, dvs tyg.). Bra näs- terräng- och spring framåt-träning för min lilla sökhund!

Uppletande två var ännu roligare. Det var rätt uppför en liten höjd, sedan över en klipphälla och in i en skog. Lite knölig och skiftande terräng, men framför allt - så fort hon kom upp på höjden så kom vi utom synhåll för varandra. Också nyttigt! Vilda löste uppgiften jättefint och kom in med alla fyra föremålen. MVG!

 


Sedan ett agilitypass. Körde mini-bana, lite grundsvängar, slalom- och kontaktfältsträning. Fullt ös, förstås, och mycket taggad hund! Vilda är rolig i agilityn: matte får inte vila många sekunder utan att hon snabbt väljer ut ett lämpligt hinder som hon tar och sedan väntar på belöning! Roligt är att hon spontant väljer även hinder som slutna tunneln och däcket.


Kort lydnad, framför allt framförgående. Klämde även in läggande under gång, apportering, inkallning och en platsliggning. Okomplicerat, men bra att hålla fräscht. Budföring fick hon också gå, 100 meter. Men rackarns vad trixigt det är att få till den bra! Om jag lämnar över godis till mottagaren före skick, tja, då skulle han kunna gå till Korpilombolo och hon skulle springa sträckan. Om hon inte ser mig lämna över något godis så kan hon inte fatta vad budföring ska vara bra för... *suck* Något att putsa på före tävling! I dag såg hon godiset byta ägare och sprang hur fint som helst.


Skotten, då... Sex skott och jag hade bestämt mig för att inte lägga platsliggning. I stället skulle vi stå lite längre bort, inleda med passivitet för att sedan köra kamp under skotten (typ MH). Efter fyra skott skulle det ges tid för dem som ville att avbryta platsliggningen. Min plan var tvärtom, att gå dit och lägga då om allt gått bra dittills. Vilda funkade hur fint som helst i både passivitet och aktivitet. Hon kampade och gjorde ingen tendens att avbryta för att kolla in skytten eller liknande. Däremot var det en hund på platsliggningen som lät rätt rejält och skulle till skytten. Vilda, som lätt blir lite rädd för stora, yviga hundar, gillar dem inte mer om de hoppar, skäller och ylar... Så att lägga henne i en platsliggning i det läget var inte att tänka på. Vi fortsatte med lite mer lek och sedan var skotten slut. Sammantaget ett bra kvitto på hennes skottfasthet, men jag är mycket tveksam till att åka upp fler skotträningskvällar. Inser att med så många hundar på plats, så är risken stor att det sker saker som i värsta fall blir belastande. Föredrar min egen skotträning där jag har mer kontroll på situationen.


Kvällen blev nog en bra genomkörare, blir det regn i morgon så kan jag med gott samvete låta tösen vila! Och ja, jag är gjord av socker! ;0)

ANNONS
Av Anna Svensson - 24 mars 2012 18:29

Svarade på en fråga om uppletande på ett forum och insåg att det var väääldigt länge sedan jag kollade av Vilda i ett ensamt upplet. Har kört en del aktivering med henne och Daisy och då vallat en ganska smal korridor och varvat hundarna. Då har Vilda utan problem gått ut på fullt djup, ganska rakt och fixat 4-5 skick. Men hur fixar hon ett "vanligt" uppletande? Dags att kolla av var hon står!


Sagt och gjort. Planen var att valla av en hel ruta, men köra en skicklinje mitt på baslinjen och där lägga fyra föremål på varierande djup, för att uppmuntra henne att jobba rakt ut framför mig. Har ju en vag minnesbild av att det var en rejält svag punkt i fjol när vi höll på... Hon for runt i rutan lite huller om buller... Vilda fick sitta kvar i bilen medan jag vallade. Sedan gjorde jag några apporteringar med henne för att försöka undvika "sök-läge" på damen.


Matte, varför sitter du på backen med en pipande kamera..?


   

Äh, tydligen inget man ska bry sig om, jag gör som vanligt ändå!


Sedan var det skarpt läge. Skickade Vilda, hon sprang ut rakt och fint, hittade ett av de djupa föremålen nästan på en gång och kom in superfint. Puh!


 


Skick två gjorde hon en lov och kollade av rutan, vek sedan in och fokuserade letandet framför mig, hittade och återigen en fin ingång. Så långt allt väl, är ju enkelt det här... Trodde matte!


Skick tre på samma linje - ut, leta, in tom. Omskick. Ut, leta över hela rutan. In tom. Sedan körde jag en rad skick som alla var rätt katastrofala. Något gick hon faktiskt rakt och fint ut, men lyckades inte få någonting i näsan i alla fall. Något skick spårade hon baske mig vartenda vallningsspår i hela rutan (och de var många!), fick tack och lov ingen utdelning för det heller. Till slut, när hundstackarn försökt i en halv evighet och började se rätt trött ut, fattade matte att det var läge att ge upp. Tog med mig Vilda lös och gick sakta, sakta rakt ut i rutan för att ge henne en chans att få vittring på föremålen. Och se, nu var lilla näsan med bättre. Hon plockade det första efter mycket stor tvekan. Visade att hon hade den, men tvekade att gå och ta den. Tror det var mitt fel, jag hade lagt föremålet högt så hon var tvungen att stå på bakbenen för att nå. Men när hon i början av uppletet markerat en hög snitsel, hade jag förklarat för henne att "nej gumman, dem ska vi inte bry oss om". Så möjligen trodde hon inte att höga prylar "gilldes"? Fjärde och sista var det tvärtom, så fort hon fick lite, lite vittring på den så vek hon dit och jobbade järnet för att hitta.


   

Äntligen är Ru funnen! Nu var jag väl duktig, matte?! (Ja, Sessan, det var du verkligen!!)

 

Lärdom av detta: 1. När, när, när ska jag lära mig att hundar faktiskt blir ringrostiga efter att ha vilat en hel vinter?

2. Ha en bättre plan för vad jag ska göra när det inte blir som jag har tänkt mig!!

3. Nästa uppletande: samma upplägg som i dag MEN redan efter första tomslaget koppla Vilda, gå med henne i ett U runt linjen med utlagda föremål så hon får en chans att vinda in dem, sedan gå tillbaka till stigen och skicka om. Överväga att valla minikorridorer i uppletanderutan (á la Järverud).


Sedan blev det en minilydnad. Eftersom hon löper så fick hon vänta till nästan alla andra hundar åkt hem från klubben. Körde lite hopp, ett par apporteringar, stegen och rutan. Var rätt nöjd med alla momenten, även om Vilda var märkbart mindre laddad än vanligt. Löpet? Helt slut efter uppletandet? 


Skönt med en hund som för ovanlighetens skull tog det lugnt på stegen!

 

Lite väl långt fram i rutan, men jag köpte det. Svårt att veta exakt när man ska vara nöjd i rutan-träningen!


   

Boll på G och Vilda är beredd!

 

Just det, en sak till hann vi med. Budföring. Jag var noga med att inte låta Vilda se någon godisöverlämning, och så passade vi på att göra en rejält lång sträcka, ca 100 meter. "Va??" sa Vilda!

Det tog ett antal omskick innan hon sprang iväg. Hon som brukar älska budföring! SKickade henne totalt tre gånger, och visst blev det bättre. Men inte bra. Jag stod som ett frågetecken. Sedan körde en kompis sin hund, med samma fenomen. Då först förstod jag hur avståndskänsliga hundarna är i budföringen. I mitt huvud så har jag tänkt att "kan hunden så spelar det väl ingen roll om sträckan är 50 eller 100 meter". Fel, fel, fel!!! Avrundade med att låta Vilda springa två budföringar till, nu på 50 meter, och då var det fullt ös igen!


Lärdom: Såklart att ha en stegringsplan  för sträckan!!


Av Anna Svensson - 17 mars 2012 14:27

Gårdagen bjöd på två timmar i skogen. Planen var enkel: gå ut spår, se till att få lång liggtid, gå promenad och träna lite lydnbad medan spåret ligger till sig, ta spåret. Låter enkelt. 


Punkt ett, gå ut spår, var svårare än jag trott. Var tung och seg i kroppen, och det tog mig en halvtimme(!) att gå ut ett 500-metersspår. Klurade, men tänkte fel... Lade ett ganska trixigt spår, med upptag, övergång till fält, många övergångar över breda stigar smala vägar - och så massor av pinnar, blandat spårpinnar o skogspinnar. 


Tillbkas, prommis, och sedan tog vi krafttag med rutan. Jag hade läst på i "Med sikte på 10:an" eftersom det var där jag från början hämtade inspiration till min rutanträning. Har ju nu fastnat i att hon alltför ofta ställer sig i framkant. Insåg att jag lagt svårigheten för högt, haft för oklara kriterier och (i och med långt avstånd) även själv haft svårt att bedöma positionen när jag gått över till den operanta delen. Dessutom stärktes jag i att läsa att det ofta blir en - förväntad - nedgång i kvalitet när man går över till operant träning.  För er som inte snöat in i alla begrepp: operant träning är i praktiken när hunden själv försöker lista ut vad den ska göra och man förstärker rätt beteende, i stället för att hjälpa den att göra rätt. I fallet med rutan så innebär det att man plockar bort targeten och belönar när hunden lyckas hitta rätt position. Nu:

- satsade jag på att få till många repetitioner, för att ge henne chansen att förstå vad som belönades. 

- jag hade ett kort avstånd till rutan, både för att göra det enklare för henne och för att jag själv skulle kunna bedöma rätt belöningsposition bättre. 

- jag använde ruta med band, av samma skäl som ovan. 

Körde sedan ett antal repetitioner, och det var roligt att se hur väl det fungerade. På relativt få repetitioner slutade hon helt att testa framkant utan letade sig bakåt i rutan. Jag testade även att flytta rutan, för att inte ge henne vittringsstöd, och det gick också bra. Hoppas att det håller i sig!  :0) 


Sedan blev det framförgående, tvåanfjärr och lite skogslydnad (egentligen bara att träna på att hålla sig vid sidan när jag säger "här", att användas vid transporterna i söket). 


Sedan tog vi spåret, och där var det ömsom vin, ömsom vatten! Liggtid cirka en timme. 


Dåligt: Alldeles för högt tempo i början, struntade helt i första två pinnarna, slarvade lite. Hade sedan två tappt. Låg på som en dåre, jag blev jättestressad av att ha en hund som knappt kunde andas i spåret. 


Bra: Klarade flertalet av de svårigheter jag lagt åt henne, bl a spårupptaget och övergångarna löste hon väldigt fint. Lugnade sig efter ett tag.


Pinnarna: Det var ju det vi skulle träna, och där dök dagens överraskningar upp...  

1. Förutom den allra första så var hon klockren på alla spårpinnarna! Vände till och med tillbaka och jobbade ut pinnar som hon gått förbi men fått i näsan ett par meter senare. 

2. Totaldissade skogspinnarna! En fick hon i näsan, och då jobbade hon ut den fint också. De andra kunde jag inte se med en min att hon märkte. Fundering: är det så stor skillnad i vittring på vanliga spårpinnar och skogspinnar att man bör ha antingen det ena eller andra i spåret? Gör nog så ett tag. Förra gången, när pinnarna inta hade legat ute lika länge, så gjorde hon inte lika stor skillnad på dem. 

3. Vildas reaktion på belöningen. Jag körde ju åter att vid markering så klickade jag, kastade en köttbulle och lät henne spåra vidare. Toppen, sa Vilda - ungefär halva spåret. Sedan testade hon en ny variant! Vände sig mot mig när hon hittat pinnen, väntade på sin köttbulle, sedan plockade hon upp pinnen igen och kom in med den för att se om hon inte kunde få en köttbulle till! Superbra tycker jag. Helt plötligt har det kommit ett operant inslag även i pinnträningen. Det hjälper mig också att kunna göra ett lite längre stopp vid pinnarna, så hon får vila, dricka etc. Ska bli spännande att se om hon fortsätter göra så! Av misstag upptäckte jag också ett annat sätt att få lite längre stopp även när man kör den här metoden. Jag kastade nämligen en smulig köttbulle som gick sönder. Vips, blev det en liten mini-paus medan sessan sniffade efter köttbullsbitar... Passar nog bra att lägga in tidigt i spåret, när hon är som hetast. 


Slutsats: Jag tror fortfarande på min metod för pinnebelöning. Jag ska sluta blanda skogs- och spårpinnar. Gärna ge henne långa, enkla spår när jag kör pinnträning. Behöver nog inte köra fler pass med många pinnar heller, hon börjar greppa grejen så jag kan nog gå ner på normalt antal men bibehållen belöningsmetod. 


I dag på klubben tränade vi inte någon lydnad alls. Däremot så fick vi hjälp med skotten för första gången i år (jag vill ju inte skjuta själv med bebben i magen, blir för högt för nära). Första skottet hade jag synlig skytt, passiv hund (sitt, stanna kvar, jag stod ca 10 meter bort, i skyttens riktning) och signalerade innan med min "skrammeldosa" att det var skott på gång. Vilda tittade till rejält när skottet smällde av. Men hon satt lugnt kvar och var helt oberörd när jag släppte upp henne. Följde sedan med bort till skytten och tiggde godis... Följde upp med en budföring med skott. Inte full sträcka, kanske 50-60 meter. Husse och matte som mottagare. Skott på mitten av sträckan x2. Nu tittade hon inte ens på skytten när skotten brann av. Kändes så skönt - vi har kommit riktigt långt i vår skotträning och hittills varit befriade från bakslag (törs man ens tänka den tanklen, eller är det då bakslagen kommer..?). Nu jobbar vi på efter samma plan, vill gärna ha en överinlärning just på skotten.

Av Anna Svensson - 7 november 2011 18:56

Igår hade vi en intensiv dag, med sök, skotträning och lydnad. Jag börjar med det bästa – lydnaden! Det var
premiär för klubbens inomhusträning. Ett halvt ridhus hade vi till vårt förfogande.  Jag har inte varit med på några öppna träningar på evigheter, det har inte stämt med jobbet. Enda hundarna Vilda träffat har varit sökgänget och sina närmaste kompisar. Men jag har ändå haft känslan att hon stabiliserat sig mycket efter andra löpet. Och igår kom kvittot. Hon var grym! Vi var ett femtontal hundar på ett halvt ridhus = ganska trångt. Vilda var ändå helt oberörd av de andra.  T ex när jag körde rutan med henne. Tre-fyra ekipage stod ett par meter (!) bakom rutan. Vilda var helt cool, sprang dit hon skulle och tittade inte ens åt hundarna. 
På slutet av passet bestämde jag mig för att testa framförgående, med hundar till höger och vänster, som tränade allt från inkallning till fot… Hon höll en spikrak linje, jättefokuserad, trots att den närmaste hunden bara var ett par meter bort!  Ja, hon betedde sig mer som en jätterutinerad elithund på fem-sex år, än som en liten 1,5-årsskrutta! (Därav rubriken, när det gäller allt annat har vi lång väg kvar!)

Momentmässigt, då? Rutan var intressant. Jag hade ingen boll med, utan ställde henne i rutan och gick fram
och godisbelönade. Resultatet blev en lite tveksammare start efter några skick, MEN betydligt bättre precision i placeringen i rutan. Tror faktiskt att det kan vara ett  vinnande koncept med henne.

Sedan körde vi igenom det vanliga, ställande, läggande, fot, tvåan-fjärren, inkallning utan några konstigheter.  Framförgåendet, som jag redan nämnt, och som var kanon. Hade också ett sittande och ett liggande i grupp. Under sittande i grupp sprang hunden närmast Vilda till sin matte. Vilda rörde inte en min. Kändes bra!

Men dagen började inte i ridhuset, den började i sökskogen. Vi var bara två idag, så det blev av naturliga skäl en
sida. Vilda fick fortsätta med pop-uper på 60 meters djup. Första skicket var en blandning av katastrof och succé… Hon drog ut ca 40-50 meter, när hon inte fick figgen där så tog hon till sin favoritmetod ”leta spår”. Yrade runt som en toka lääänge, men fick ingen utdelning. Kom tillbaka till mig, jag skickade om, hon gick ut ungefär lika långt men vek nu åt andra hållet och kollade av halva sökrutan.  Suck.  Ingen utdelning. Åter till mig och nytt skick (inga nya retningar mellan skicken).  Nu gick hon rakt ut på fullt djup (men fel sida figgen, vi hade en ytterst lätt sidovind), gjorde ett framslag på 15-20 meter, vek tillbaka och fick då figgen nästan direkt i näsan! Kändes sååå ljuvligt att hon fick utdelning på ett riktigt fint sökslag och inte på vimsandet hon gjort innan. Sedan gjorde hon ytterligare sex skick, de flesta funkade popparna bra på och hon gick rätt ut. På ett av skicken missade hon poppen men gick ut riktigt bra ändå. En av figgarna hade hon svårt att hitta så jag fick göra omskick, inga problem, ut fint igen.  Har ju funderat en del på varför det blivit som det blivit med Vilda. Tycker vi lagt mycket arbete på att grunda. Därför var det roligt att se den andra hunden i dag, en rottishane som grundtränats på samma sätt som Vilda, men faktiskt lite färre tillfällen. Men där finns inget behov av att byta till poppar! Han går ut jättefina sökslag, rakt och fint, fullt djup, med hög näsa. Grymt bra, tycker jag. Jag tror helt enkelt att de individuella förutsättningarna inte talar till Vildas fördel i söket. Hon är väldigt stark i spåret och grundad i det sedan hon var valp. Är ganska smart och lär sig snabbt ta enklaste vägen. Dessutom undrar jag om inte storleken spelar in, till hennes nackdel. Sedan tror jag, med tanke på Vildas fina motivation och motor, att hon kommer att bli riktigt bra så småningom. Hon älskar ju verkligen sitt sök! Men det kommer att krävas en annan typ av träning. För henne blir det nog helt rätt med poppar, sedan får matte tycka vad hon vill! (Tack Gunilla, för din envishet! )

Efter söket körde vi lite skott.
Först en platsliggning med tre skott, dold skytt som inte var jag. Dock snett framför hundarna, inte bakom. Helt stabilt. Avslutningsvis två skick budföring där, pga för få personer, mottagaren också fick vara skytt. Vid första skottet höll hon på att ”knall-budföra”, dvs rusa iväg redan på skottet. Skick två satt hon lugnt och stadigt. Jag försöker vara noga med att vänta en bra stund mellan skottet och skicket, just för att hon inte ska bli alltför skott-tokig.


Kände mig jättenöjd med hela dagen, såväl sök som skott och lydnad. Vad duktig hon är, lillskruttan!


Av Anna Svensson - 23 oktober 2011 07:56

Var ju lite missnöjd med förra helgen för att jag inte lyckades anpassa träningen till Vildas personlighet. För mycket sitta i bilen, för lite lågintensiv aktivering. Så trots både spår och sök kändes hon underaktiverad och snarast mer uppvrvad när helgen var slut (något man får vara mycket uppmärksam på med den här tjejen!). 

Så i veckan låg fokus på promenader och lugn lydnad, spåra hinnar jag inte på kvällarna. Slutar för sent så det blir mörkt.  Onsdag testade jag lite lydnad, men var då så odisciplinerad och impulsiv att jag inte kunde låta bli att köra lite slalom inne på agilityn först. Fel, fel, fel - då hamnade hon i helt fel stämningsläge inför lydnaden och kostade på sig ett och annat voff igen...

F ö ingen träning i veckan förrän fredag. Då spårade vi, och det rejält! Sonen var med och tränade trädklättring tillsammans med en kompis. Vilda fick ett klurigt lägrespår - och promenad före, för att rusa av sig. Ca 800-1000 meter, 7-8 pinnar (glömt...), 45 minuters liggtid. Och ett spårupptag. Började i lätt tallskog, enstaka vinklar och övergångar. Bra skog för dte går mycket folk där så det finns garanterat äldre förledningsspår. Sedan över en rejäl grusväg, in i en tät, tät skog med ungtallar, därefter en övergång ut på fält, hundra meter fält, in bland ungtallarna igen och U-format åter in i den fina tallskogen. Vilda var så övertaggad att hon körde en kombination av spår och weightpull första halvan av spåret. Hon drog och slet, jag gick bak och bromsade. Trots ivern så jobbade hon fint. Gick dock över spåret vid upptaget, men vände spontant (vind?) och tog det fint åt rätt håll. Spårade riktigt noga och,ffa, hade id att plocka pinnarna!! Efter ca 500 meter tror jag hon fick mjölksyra... Då lugnde hon ner sig, såg rejält slut ut och hade plötsligt fått en rosa slips. Ungefär då började klurigheterna med alla terrängbyten... Det som hände var att hon envist spårade på, löste alla svårigheter - men inte "orkade" plocka några fler pinnar. Det blev precis som att hon gick in i en bubbla: "spåra, spåra,spåra" och inte hörde/såg mig, omgivningen och absolut inga spårpinnar! Blev ändå glad att hon hade drivet att fortsätta spårarbetet, och gjorde det noga och fint trots svårigheter. 


Lördag: som ett appellspår i skog, förutom att vi råkade traska in i en annan hunds spår så det blev rejält med förledning. Men det fixade hon fint. Bra upptag, mer sansat spårande än dagen innan, plockade alla pinnar (inklusive naturpinnar).

Fick också prova linjetag (spårade tillsammans med en flatte!) och det var ju supernyttigt för Vilda. Hon ville inte förstå att man inte fick rusa och kolla alla dummiesar på en gång! Vadå en i taget - tråååkigt! Så det blir en bra övning inför uppletet.


På kvällen så körde vi ett rejält lydnadspass, ca en timme, hemma på vändplanen. Mycket framförgående (gick fint), rutan (mnja, sådär, hur kan det vara så svårt att fatta att det är placering i mitten som ger belöning??) fot (går bättre och bättre, börjar få bak henne i position. Hon har haft en tendens att gå fram och ploga...). Ett par vanliga inkallningar (inga skall!!) och lägganden (fina). Testade sedan en egen variant på inkallning med ställande, med target halvvägs. Ska bli spännande att se om jag kan få till det!!

Av Anna Svensson - 18 augusti 2011 07:52

Igår var det sökdags igen! Som vanligt samling på klubben först. Jag gjorde lite småpyssel, hopp, läggande och ställande under gång mm - allt helt okej (till och med riktigt bra!). Sedan passade jag på att köra framförgëde när jag hade hela långa planen till förfogande. Satsade på minst 30 meter långa sträckor. Det hade Vilda inga som helst problem med, gick sådär riktigt rakt och fint så man bli varm i hjärtat! Nu jobbade jag ännu mer mot helt moment och tränade halter, hela serien med halt, fot, helt om - nytt framåtsändande etc. Den svagaste länken där var helt klart fot, eftersom hon mycket drag framåt! Men nu har hon fått känna på det ännu lite mer, nästa gång kan jag faktiskt välja att placera en belöning i själva fotgåendet. Nu hade jag belöningarna: 1 - efter lång sträcka, 2 - efter att ha gått sträckan, gjort helt om och kommenderat igen, 3 - efter att ha låtit henne gå en lång sträcka och sedan ställt henne (gick fram och lade bollen), 4 - under gång, i slutet av en lång sträcka. Tror/hoppas den här variationen på belöning blir väldigt bra för henne.

Sittande och liggande i grupp blev ömsom vin, ömsom vatten. På sittandet imponerade hon med att sitta kvar när Freda blev lite för sprallig i benen och kom rusande förbi och ville leka. Roligt eftersom Freda är en mycket uppskattad lekkompis!

På platsliggningen var hon också duktig, men där lyckades jag med riktigt dålig timing. Testade att för första gången gå utom synhåll. Gick bakom skjulet en kort stund, gick sedan fram igen. Gick tillbaks bakom skjulet... Stod där kanske en halv minut och hon såg ut att ligga stadigt. Precis när jag ska gå fram, kliver runt hörnet på skjuet, hör jag Elin "Anna, hon har rest sig". Rackarns, varför lät jag henne ligga så länge?? Nå, jag lade ner henne igen och gick faktiskt bakom en kort sväng till. Tyckte att hon trots allt kändes trygg i situationen. Och nu gick det bra. Måste fortsätta träna platsliggning utom synhåll i sådana här situationer, med välkända hundar, inget som skapar otrygghet.


Sedan - söket! Började med ett Hawaiisök. Det är mer en springövning än en sökövning, ett sätt för hunden att känna på själva söksystemet. Så här körde vi:

Figge rakt ut på fullt djup, står upp, helt synlig. Vid behov rörde han/hon på sig eller till och med ropade på hunden. Hunden skickades, fick godis av figge som lockade med den ca tio meter framåt i rutan. Samtidigt gick matte 20 meter framåt på stigen, så framslaget fick två delar, dels det figgen gjorde med hunden, dels en ingång till matte med framåtbjudning (eller vad man ska kalla det!). Väl på stigen är figgen på motsatt sida redan utplacerad rakt ut, fullt djup, så hunden får prova "båda sidor"-sök. En rolig övning som Vilda älskade. Men... Hon avslöjade verkligen sin taktik!! Skick ett, två och tre var bra. På skick fyra trodde jag att hon hade sett figgen, men det hade hon inte. Gissa hur hon gjorde då? Sprang rakt ut ca 10 meter, vek 90 grader höger och sprang sedan rakt (!), parallellt med vägen, ända tills hon korsade figgens ingångsspår... Plockade det och hittade figgen. Jag erkänner, jag blev tokfrustrerad. Visste inte vad jag skulle göra. Men - det kändes helt fel att belöna, dels för att hon gjprt "fel" sökmässigt, men där känner jag mig osäker. Allra mest för att jag hade försökt kalla in henne under hela repan, och hon inte gjort en tendens att komma... Så, rätt eller fel, jag bad figgen att inte belöna, kallade in hunden, och skickade om henne till figgen. Nu sprang hon rakt ut (förstås) och fick en rejäl belöning. Två Hawaii-slag till, sedan fick hon vila.

 

Efter fikat planerade vi för några vanliga tantsöksskick. Första skicket fick Vilda planterad figge, sedan fick hon stå kvar i legan och se figgen gå iväg till nästa. När jag skickar ut henne på skick ett så går hon rakt och fint, markerar och är på väg in. Då kommer en ung riesen farande genom skogen, i 110 knyck, rakt mot min hund. Precis det som INTE INTE får hända henne, som redan är rädd för stora livliga hundar, och det får absolut inte hända när hon är på väg in med rullen! Jag erkänner, jag fick panik. Försökte bedöma vad som var bäst, frösöka få tag på Vilda eller fånga hunden. Jag satsade på Vilda, som nu bara hade ca tio meter kvar till mig. Till min stora lycka så gör Håkan, som är stighållare och befinner sig mitt emellan Vilda och den framstormande, en heroisk insats och lyckas fånga hunden. Hundra meter bort (minst) sitter en människa på häst och vrålar och skriker efter sin hund... Men, ska man inte ha en grymt bra lydnad på vovven om man ska ha med den på ridturer? Blev ganska sur. Mest frö att jag blivit så rädd, och hunnit tänka konsekvenserna av vad som kunde ha hänt. Tack och lov var Yvonne snäll och kopplade hunden och knallade iväg med den till ägaren. 

 

Återstående två skicken gick fint. En omedelbar vinst från Hawaiisöket var att det var lättare att få Vilda att springa snett framåt med rullen när hon markerade.

Avslutade med en kort men skön promenad där Vilda fick lära känna Loke lite bättre. Hon tycker vanligtvis att han är alldeles för stor och livlig, men hon börjar vänja sig. Dessutom är han behagligt ointresserad av henne och en riktig gentleman. Så hon tyckte att han var ett rätt trevligt sällskap!

Av Anna Svensson - 13 augusti 2011 17:16

Glömde skriva igår att Vilda löper...


I dag fortsatte vårt lilla pudelläger. Först på programmet stod - agility! Trodde väl aldrig att jag skulle bli någon agilitytjej, men jisses vad roligt det var!

Vi gick igenom de olika hindren och fick bra tips för hur man lär in en hållbar grund. Gjorde också några enkla kombinationer, bara för att få hundarna att tänka framåt. 

Vilda älskade det! Jisses, vad snabb den här lilla damen är! Hon visslar över och genom hindren. 


Några saker för mig att komma ihåg/tänka på/träna på:


- Ofta köra flera hopphinder i rad. Redan från början variera vänster/högerhandling, ibland lämna henne sittande och ibland skicka henne framåt. 

- Tunnel: lägga in kommando. Träna på böjd tunnel. 

- Sluten tunnel: Tror Vilda tyckte den var lite extra spännande... Lägga in den med kombinationer. 

- Däck: Börja med löst däck. Variera utseendet på det. 

- Balanshindret: Kontaktfältsträning! Börja med att förstärka targetsäkerheten hemma, gärna vid trappan eller liknande. 

- Slalom: Korta sektioner, träna på "u-svängar" runt pinnarna. Alltid träna på jämnt antal pinnar. 

- Bord: används nästan aldrig på tävling!


Har jättefina bilder från agilityträningen men pga alla minadatorhaverier så lyckas jag inte få upp några nu...


Innan träningspasset var slut hade jag mailat iväg en anmälan till höstens agilitykurs!


Efter lunch var det dags för lydnad. Jag passade på att träna en hel del själv, för att få arbeta igenom en rad moment. Har ju börjat fundera på appelltävling om en månad... Körde bl a en hel del framförgående, nu även med halter och terrängskifte. Det var rätt roligt att använda vår parkering, då fick hon fortsätta från grus till gräs och vidare in i höggräs. Tränade också mer komplett moment, med ställande och sedan fotupptag. 

Lägganden blev det förstås några, jättefina! Och så lite mer fotposition, halter, bakdelsarbete. 

När det blev vår tur att ha instruktörsträning så började jag med en budföring. Klok som hon är så tyckte Lisa att jag skulle ha en tävlingsledare bredvid mig. Vilda blev jättedistraherad och ville springa till henne först... Nejade och så sprang hon iväg. Övade sedan lite ingångar, och fick en sträng förmaning att bestämma mig! Nu är det ju Vilda som bestämmer hur hon ska komma in, och det blir hur som helst och inte alltid bra... Intensivträning!

I väntan på vår tur nästa gång så satt vi och myste. Då började Vilda hämta apportbockar som låg på en bänk, och gjorde det så fint! Det var större apporter än jag brukar använda till henne. Hon grep dem jättefint, höll dem i fast grepp utan tugg, och satte sig sedan svansviftande vid mig. "Korv, matte?". Och det klart att hon fick det!! Efter en stund så testade hennes luriga matte att byta ut träapporterna mot stora metallen och se, det funkade också!

När jag bestämde mig för att testa ingångar med apporten så blev Vilda ivrig. Jag satte henne mitt emot mig och lade apporten framför hennes tassar. Sedan fick hon i princip ta appoten och snurra 180 grader så hon kom i fotposition. Jättekul, tyckte Vilda, och blev lite väl entusiastisk... När vi tränat en stund så backade hon ett helt varv runt matte, viftade glatt på svansen och väntade på korv!

Sista instruktörsstunden använde vill till bl a hopp över hinder och rutan. Båda delarna går riktigt hyggligt, men jag fick en hel del användbara tips ändå. Bland annat ska jag bara ge henne en chans när hon springer till rutan. Vänder hon upp för idigt så tar jag in henne och skickar om. Sedan kan man göra nästa skick med target om man är rädd för att hon ska bli osäker. 


Avslutningsvis lade vi en platsliggning, där jag lämnade Vilda på rejält avstånd men inom synhåll. Hon låg lugnt och fint. Och sedan, allra-allra sist, så åkte jag och Elin och tränade lite skott!

Testade en variant där Elin höll i hundarna och jag gick iväg med apportkastaren. Hundarna fick sedan sitta och titta på mig medan jag sköt två skott. På andra skottet kastade jag föremål. Sedan släppte Elin Vilda som fick rusa och göra ett litet mini-uppletande efter det. 

Kopplade upp igen, nu gick jag iväg och ställde mig halvdold i ett buskage. Sköt tre skott. Hundarna skulle sitta lugnt och fint med Elin. Sedan gick hon med dem i koppel fram till mig, där vi släppte dem. Jag had elagt ut några leksaker i gräset runt mig som de fick hitta som belöning. 

Kändes som en lyckad träning och ingen av hundarna visade någon som helst skottreaktion.

Presentation


Välkommen till min blogg, ett komplement till min hemsida (se presentationen). Jag heter Anna Svensson och den här bloggen ska handla om hunddelen i mitt liv. Just nu består den av storpudeln Daisy och mellanpudeln Vilda.

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014
>>>

Arkiv

Kategorier

Gästbok

Valpar från min uppfödning

Arbetande pudlar

Pudeluppfödare

Sök i bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se