I dag skulle Vilda ha tävlat lägre sök. Men eftersom hon inte klarade att markera heldolda figgen på veckans genrep, så beslöt jag mig för att stryka mig. Det är inte schysst mot hunden att begära att hon ska klara saker på tävling som hon inte är tränad för. I söket kan det dessutom göra hela situationen pressande för hunden. Den hittar en figge som den inte markerar, och får därför gå en massa extra tomslag. Plus att jag tror att det skapar en konflikt i hunden, att ha hittat men inte lyckats lösa situationen och få göra påvis.

Men så hade jag kompisar som skulle tävla lägre spår, och fick veta att det var återbud där och inga hundar på reservplats. Så jag tog en chansning och kollade med tävlingsledaren om de ville ha fler tävlanden. Och tänk, det ville de! Vi fick komma med trots att vi anmälde oss dagen före. Verkligen bussigt!
Spårmarkerna var fina. Till kanske hälften gick de genom gles tallskog med vitmossa. Resten var över ett kalhygge som inte var alltför knöligt. Däremot var det nog rätt krävande för hundarna, varmt i luften och så kändes backen torr. Vilda blev betydligt tröttare i dag än vid lägrespåret förra veckan. På slutet hade hon en snygg, rosa slips! Men spårarbetet gick fint. Vi missade bara första pinnen och hade fullt på upptaget. Det känns så härligt att spåra med Vilda nu. Hennes arbete i spåret är begripligt och jag kan läsa henne. Inte alls samma yra donna som för ett år sedan!

Efter mycket om och men bestämde jag mig för att låta henne springa budföringen, trots förra tävlingens obehagliga upplevelse med skott i lilla hundörat. Vilda tittade på skytten flera gånger under sträckan, men visade inga tecken på att väja eller tveka i budföringen.

Lydnaden för övrigt var väl inget att skryta över. Men några konstiga nollor som förra tävlingen behövde vi inte drabbas av. Hon var helt klart rejält trött, men kämpade på. Jag vågade inte låta bli att dra upp henne lite extra före lydnaden, och jag vet inte ens med facit i hand om det var rätt. Nu gjorde hon lite smådumheter, men samtidigt så var hon ju med i matchen hela programmet. Hade jag lagt henne lägre före start så kanske hon hade börjat sega? Hon fick i alla fall leka med sin externbelöning, se mig stoppa undan den i barnvagnen och sedan springa och ta den när programmet var slut. Linförigheten var riktigt snygg, tyckte jag. Hade hon låtit bli att smånagga mig i benet så hade vi nog fått ett riktigt bra betyg där!     Tjuvstartade på framförgåendet, dessutom låg hon på som en siberian husky, men det köper jag. Några tecken på tvekan som sist, när hon "gick in i väggen", fanns inte. På krypet skötte hon sig bra till 95 %, men var rejält hög en kort stund så jag var lite rädd för att vi till och med skulle nolla. Hade varit synd på ett f ö rätt hyggligt kryp. Nu fick vi en femma. Apportering var det den vanliga visan... Skrutthund! :0)

Resten gjorde hon riktigt hyggligt, om än med ovanligt mycket slarv och med sämre stuns än en utvilad Vilda presterar. Till saken hör också att det var soligt och rejält varmt när vi körde lydnaden. Nästan alla hundar var rejält påverkade.

Efter lydnaden följde en nervös väntan. Att jag hade uppflyttningspoäng totalt var jag säker på, men frågan var om de skulle vara rätt fördelade. Och ja, den här gången höll det hela vägen! Vi fick fina 500,5 poäng och vann!

Duktiga, fina lilla Vilda är nu klar för högre spår. Men det blir definitivt inte förrän nästa år!

Något jag måste ta med mig från den här tävlingen är att träna hennes uthållighet ännu mer. Hon är stark, men efter ett rätt svårt (tror jag) spår och med lite värme på det så fick hon verkligen plocka fram sina sista krafter på lydnadsplanen. Med lite mer spårträning, större rutin på olika underlag etc så ska hon inte behöva bli så trött av ett lägrespår. Träna, träna..! 

I dag var det dags för Vilda att debutera i lägre spår i Bollnäs. En mycket märklig dag.

När vi kom till klubben var vi först på plats. Jag rastade lite, och tänkte sedan passa på och träna lite på ett hinder som stod på gräsmattan utanför lydnadsplanen. Vilda hoppade, men började nosa när hon skulle sätta sig och vägrade sedan sätta sig. På nästa uthopp drog hon direkt 90 grader höger och satte sig lååångt ifrån den obehagliga fläcken. Jga flyttade hindret och gjorde om momentet lite senare. Då vägrade hon hoppa helt, gick fram till hindret och ställde sig och vädrade över kanten på det... Jag körde med rejäla bollbelöningar några gånger och fick det att lossna. Men skumt var det med fläcken. Om det bara hade varit hundkiss/bajs så brukar hon förvisso ta en omväg, men inte lägga på sig så väldigt att hon inte vill hoppa när hindret är flyttat!

Ut i skogen,jättefint påsläpp och ett suveränt spårarbete. Alla föremål, 17 minuter av tiden använd. Och det bästa av allt var att jag kände mig helt trygg med henne hela tiden. Hon har verkligen mognat fint i spårandet. Dubbeltia på både påsläpp och spår.

Tillbaka till klubben för budföring. Skytten stod helt öppet på halva sträckan och Vilda tog ingen notis om honom. Jag kände mig rätt lugn. Har tränat några gånger med synlig skytt utan problem. Men nu upptäckte hon skytten under tiden hon sprang sträckan, och det var tydligen inte bra! Hon vek av i fullt ös till skytten - som dessutom drog av skottet trots att Vilda var nästan framme vid hans fötter. Aj f-n, tänkte jag - undrar hur hon reagerar på det där? Jag har inte funderat så mycket på saken tidigare, men trodde självklart att man höll inne skottet om hunden sprang fel. Måste ju vara extremt hög risk för hörselskador och skotträdda hundar annars. Nu är, tack och lov, Vilda extremt noggrant skottränad, och kanske var det räddningen den här gången. För när jag skickade om henne (för träning - och för att se att hon inte lagt på sig) så sprang hon sträckan utan att vara det minsta berörd.  Platsliggningen var direkt efteråt, också helt utan tecken på reaktioner. Med facit i hand skulle jag inte ha kört budföringen - vi hade nog med poäng på specialen ändå.

Så var det lydnaden. Kände mig inte så orolig - men det borde jag ha varit! Mönstret från morgonens hoppträning återupprepade sig, men nu på lydnadsplanen.  Hon tyckte att ett område på planen var extremt läskigt. Tydligast syntes det på framförgåendet. Där kan hon få avdrag för att hon är het och/eller vänder sig i halten, men gå rakt gör hon "alltid". Nu var det som om hon gick in i en vägg! Gick ut spikrakt, med samma pondus som vanligt. Efter en bit så var det tvärnit! Hon ve 90 grader åt höger och försökte göra en kringgående rörelse runt - vadå? När jag pressade henne så fortsatte hon gå, men slog och försökte bara ta sig därifrån. Samma sak när vi vände och gick åt andra hållet. Gjorde sträckan före och sträckan efter "monsterområdet" fint. Men fixade det inte alls där. Gjorde sedan ett bra läggande (som jag gav oss onödigt avdrag på genom att vända mig om och titta på henne, eftersom hon kändes splittrad efter framförgåendet). Inkallningen var fin, men avslutades i "hemska området" och hon tappade fokus i avlutet. När vi så skulle förbereda oss för krypet fick vi tack och lov vara på en annan fläck. Men då betedde sig Vilda som om hon avreagerade sig efter något obehagligt (avslutet på inkallningen?) och jag fick henne inte alls att fokusera. Nollade därför detta viktiga moment, koeff 5. Och därmed var vi borta. Apporteringen var lite mindre strulig än vanligt, hoppet gjorde hon ok. Men hela hon var splittrad och jag med, tyvärr. Med facit i hand tycker jag att jag var alldeles för påverkad av att inte känna igen min hund, i stället för att försöka reda upp situationen och fundera på varför senare. Kände mig dessutom rejält missnöjd när jag gick av planen och glömde, åter, bort att belöna Vilda som faktiskt gjort en fin insats utifrån förmåga.

Efter avslutad tävling tog jag ut Vilda en sväng till, och hon fortsatte undvika samma område. De övriga hundarna, då? Ja, vi var bara två (!) och den andra verkade inte bry sig. För säkerhets skull gick jag också ditt skytten stått, för att se att det inte var någon reaktion på skotten. Men nejdå, inga problem.

Min gissning är att det var björnlukt. Jag vet att det går en hona med ungar vid den klubben. Vilda är extremt björnrädd. I veckan var vi på ett ställe där det fanns ett björnskinn, och hon började reagera på lukten på rätt långt avstånd. Kanske björnkiss? Alternativt hundskit, men då brukar det bara vara ett område på en meter eller två, och det skulle hon ju inte lägga på sig. Nå, jag lär aldrig få veta säkert. Hoppas bara att det här inte har skapat några negativa bestående minnesbilder för Vilda.

Totalpoäng för dagen blev 431,75, uppflyttningsgräns 420. Men eftersom poängen var "fel fördelade" med för lite poäng på lydnaden så blev vi bara godkända. Jag ska försöka njuta av att hon gjorde en fin special och inte grubbla för mycket på lydnaden. Ska försöka få till ett träningspass i lydnad och ett i sök den här veckan, och utifrån dem bestämma om jag ska tävla i helgen i Järvsö. Vi börjar få ett rätt dåligt tävlingsfacit i brukset, kanske är det bättre att lägga ner för i år och träna i lugn och ro. Det kommer ju fler tävlingssäsonger.

...och ja, det känns skitsurt att förra gången, när vi sumpade specialen, så hade vi enormt fina poäng på lydnaden! Nu hade vi full pott på specialen och sumpade lydnaden... Och ja, jag vet att det är en av svårigheterna med brukset. Men ändå!!!    :0)

Svalt o skönt i dag så jag bestämde mig för att tåla lite duggregn och drog ut i skogen.

Vildas senaste spår var fullängd, ganska enkelt sett till terräng, icke förarspår, lång liggtid. I dag var jag ensam och kunde följaktligen bara erbjuda förarspår, också lite stressad eftersom bebis väntade hemma = kort liggtid, ca 45 minuter. Tanken för övrigt var att göra det lite klurigt, men inte blanda in en massa nya eller konstiga saker. Så jag satsade på ett spår "enligt regelboken" men med lite knölig terräng och många terrängskiften. Började i lätt skog, ut på kalhygge, över en ganska bred grusväg till ett nytt hygge, in i skog med massor av skvattram, ut på en annan typ av hygge, följde hjulspår, in i skog, nytt hygge, över bred grusväg, äldre hygge, skog. Totalt 700 meter, sju pinnar.

Vilda spårade lite flamsigt i början och missade andra pinnen. När vi kom ut på hyggena skärpte hon till sig rejält och var en fröjd att följa efter. Hon visade också en säkerhet i spåret som jag inte riktigt trott henne om. Redde ut en tappt otroligt målmedvetet och fint, hade hjärnan och näsan med hela tiden. Ja, hon var en riktig liten pärla i spåret! Plockade dessutom sex av sju pinnar. Heja, heja! Kändes som ett kanonbra genrep inför helgen. Nu tror jag inte att jag spårar mer innan dess.

Angående externbelöning. Nu vet jag precis hur jag ska jobba med den (nå, åtminstone prova).

Vildas allra bästa leksak ska få ligga vid sidan av planen som externbelöning. I fickan ska jag ha godis. Sedan jobba henne med momenten som vanligt, belöna med godis från fickan, och som avslut på träningspasset låta henne springa och ta externen. Tror det kan bli superduperbra. Blir också ganska tävlingslikt - grejen ligger där, men får inte hämtas förrän man får lov. Ändå kan man belöna korrekta moment under tiden.

Har ju anmält till ett par lägrespår, så i dag var det dags att kolla formen på allvar! Vilda fick ett tävlingsmässigt lägrespår. Hon fixade det galant! Inga tapp, alla pinnar med hem (bara en sån sak!), bra tempo, till och med riktigt lätt för matte att läsa i spårarbetet. Precis vad självförtroendet behövde! Terrängen var iofs lätt, men ändå. Nöjd är jag! Nästa gång ska jag försöka få till korsande spår, för att känna mig lite tryggare när det gäller den biten. Och kanske terrängskiften, men det har vi kört en hel del utan större problem. Tänk att hon tog alla pinnarna...   

Senare på kvällen ville jag träna dolda figgar. Den första var så rolig att se! Hon låg på sonens studsmatta, oåtkomlig pga skyddsnätet. Vilda rusade dit, fick figgen, gjorde en rad känguruhopp för att kolla läget innan hon tog rullen. In till mig, studsade upp och ner vid studsmattan igen! Inget fel på entusiasmen! Figge två var innanför en boddörr med hål i, inget problem. Hon stoppade in huvudet och snodde lösrullen, bra påvis. Men figge tre... Den var inomhus, och hög. Hon jobbade och slet i en evighet i sina försök att dels lokalisera, dels bestämma sig för om hon skulle markera eller inte. En gång markerade hon, men ångrade sig och kom inte ända till mig med rullen. Spottade ut någon meter ifrån, gick sedan till mig och tog den igen. Tydligt brydd! Vi löste situationen hyggligt, men framför allt fick jag mig en tankeställare. Dels att inte göra för svåra legor - hon ska ju inte bli räddningshund. Men framför allt: VAD är det jag tränar när jag tränar dolda??? Vill jag att hon ska våga markera på avstånd - som vid en hög figge? Vill jag att hon ska lära sig att jobba sig riktigt nära - som man vill i 99 procent av fallen, när figgen faktiskt ligger på backen i en låda eller liknande? Min egentliga tanke i dag var att belöna bra påvis. Men problemen kom ju redan vid markeringen. Det hade jag inte tänkt igenom alls!

Alltså, så här: Jag vill såklart att hon ska jobba sig så nära figgen det går. Men när hon väl gjort det, så ska hon våga markera med sin egen rulle. Allt blir så enkelt för hundarna när man jobbar dolda figgar med lösrulle. Man letar tills man hittar lösrullen, problemet löst! Om ingen lösrulle finns måste hunden själv ta beslutet. Men: tränar man med fasta rullen, så riskerar man att hunden slarvar och tar rullen på för klen vittring. Hmmm. Hmmm. Hmmm. 

Förresten har Ansu, som hjälpte oss med lydnaden på Cefeuslägret, lagt ut en massa fina bilder. Bland alla kelpiesar finns även Vilda med på ett hörn! http://ansu.galleria.fi/kuvat/Cefeus-leiri+2012/

Hjälp - inser att Vilda bara gått nio spår i år! Totalt, på hela året! De flesta av dem var i mars... Och det senaste (i maj!) var en katastrof. Kanske dags att lägga manken till om hunden ska ha en ärlig chans på de spårtävlingar jag optimistiskt nog anmält till.   

Lydnadsmässigt pysslar i på i köket med kryp, fjärr och metall. Det tar sig. Har ännu inte masat mig upp på klubben och börjat någon länkning av lägre. Får bli som det blir med det.

Kvällen började vi med att träna dolda legor. Använde oss av byggnader hemma hos en kompis. Först en bastu. Vallade en smal korridor dit och skickade. Det var så roligt att se Vilda leta! Bastun är en bit upp, på ett trädäck. Gissa om Vilda såg fundersam ut när hon skulle dit och leta! Men hon gick ut jättefint, i ett rakt sökskick, och letade gjorde hon. Till slut hade hon lokaliserat figgen och hittade lösrullen som stack ut en liten bit. Vid påviset så väntade jag med att plocka fram figgen tills hon var ordentligt "på" och stötte med tassarna mot dörren. Vis av erfarenhet från tävlingen så vill jag ha en hund som verkligen jobbar på att ta sig in till figuranten!

Skick två var till en vedbod. Där står flera små trähus intill varandra, och det finns flera andra dörrar i samma byggnad som vedboden. Åh, vad Vilda fick använda näsan! Men hon jobbade ut legan jättefint. Återigen var jag noga med att inte hjälpa henne att plocka fram figuranten förrän hon verkligen stötte på dörren. Det räcker inte att bara stå och titta!

Skicktre var ordentligt svårt. Nu var figgen gömd i ett dass(!), som dessutom låg precis mitt emot den andra legan, bara ca två meter därifrån. Först missade Vilda helt, hon gjorde ett ursnyggt sökslag med ordenligt framslag och ville jobba vidare. När jag skickade om fick hon figuranten. Letade först frenetiskt utan att riktigt lyckas lokalisera, trodde sedan att hon låg i gammellegan. Jag gick och öppnade dörren dit så hon fick konstatera att vedboden var tom. Efter mycket och intensivt letande var dassfiguranten till slut funnen! Tror att övningen var jättenyttig för Vilda, sådant här ska det bli mer av.

Dolda fig-övningen följdes av ett spår. Eftersom det slutade tokigt sist vi spårade så hade jag bett om att få snitslat hela spåret. Tyvärr glömde sambon bort det, så snitslarna började efter halva spåret. Men det var bra på sitt sätt. Jag känner mig otroligt osäker när jag spårar med Vilda osnitslat, så jag behöver den träningen. Nästa gång kanske jag gör samma sak medvetet, men tvärtom. Snitslar första halvan. Spåret var 4-500 meter långt, liggtid ca 1,5 timme. Terrängskifte från öppet hygge till fin tallskog. Vilda var extremt laddad och låg på alldeles för mycket första halvan. I stort var hon ändå lätt att följa och jag tror inte att hon slarvade alltför mycket. En pinne borta av sex tycker jag var helt godkänt - har varit med om värre med den här damen! ;0)  Och krafter kvar hade hon i massor. Så jag behöver nog inte oroa mig alltför mycket inför lägrespåren. Om hon inte byter spår eller hittar på något annat kul, förstås!

Träna spårmässigt: förledningsspår, spårupptag. F ö behövs mängdträning, det har blivit väldigt lite spårande på sistone. Vore också roligt att gå ett fullängdsspår. LiIte precision vore inte heller fel, funderar på att börja nästa spår med att lägga godis var tionde meter de första hundra metrarna och se vad som händer då.

Ibland ska man stanna hemma.

Skulle spåra idag. Spåret gick kanon i två pinnar - sedan var vi plötsligt inne på fel spår. Eftersom jag inte fattade det, så belönade jag Vilda jättemycket för pinnen som hon hittade. Vilket ledde till att hon glatt bakspårade sig fram till nästa pinne... F-n. Där fattade jag att vi var fel och plockade av henne. Skadan gjord.

Följde upp spårsuccén med att hon, som verkligen kan tycka att det är jobbigt med andra hundar, blev rejält tilltryckt av en hund. Den envisa sorten, som inte ville sluta. Mycket stryk blev det innan matten fick därifrån henne. Direkt efteråt vägrade Vilda stödja på ena benet, men efter ett tag såg det bra ut. Inga skador f.ö De här två hundarna känner varandra väl och har varit lösa tillsammans rätt ofta. Vad som gjorde att det blev som det blev i dag har jag ingen aning om. Men det kändes som det sista Vilda behövde. :0(

Enda positiva var väl att vi körde markeringsövning på heldold figge i en liten bod och det gick bra. Klen tröst...

När värsta stormen bedarrat igår och bebisen somnat smög jag ut och körde lite lydnad. Jättefint fot, bra läggande, ok apportering - och fortsatt tilt i ställandet! Hmmm. Dessutom en Vilda som var i piggaste laget. Så planen för i dag var att försöka få ut henne i skogen, så hon fick jobba ur sig rejält. När det började bli dags att åka hade jag nyammad och nybytt bebis, som dessutom var supertrött. Som upplagt för en härlig eftermiddag med sovande gullunge - inte!! Nejdå, lilla sessan vaknade så fort vi kom ut i skogen, sedan satte hon europarekord i hur många amningar och bajsblöjor en liten tös kan åstadkomma på ett par timmar. Pjuh! Däremellan skulle mamsen försöka få ut ett spår, hinna prata lite hund med kompisarna och även hinna ta spåret. Jag var duktigt slut innan vi var klara, och då hade jag ändå god hjälp av Katti och Mattias, som snällt barnvaktade mellan varven.

Spåret som Vilda fick gick i snårig och omväxlande terräng - blötmark, kalhygge, skvattramsnår etc. Dessutom hade jag snirklat runt bra och det fanns nästan inga raksträckor. Liggtid ca en timme, förarspår. Kraftog vind, tyvärr lite för ofta motvind. Vilda spårade i stort bra, lite slarvigt ibland kanske jag kan tycka, men inte så farligt. Spårupptaget var fint, men låg heller inte så djupt. Kanske bara tio meter. Framspår. Pinnarna, då? Jo, hon plockade fem av sex. Föga förvånande så var det samma pinne som alltid hon lämnade i skogen!! Hallå, hur kan det vara så? Luktar den illa? Är den magisk och vägrar ta upp vittring?? Nästa gång ska jag peppra som 17 med pinnar, men strunta i de "luktfria", och se om hon plockar allt då...

Väl hemma igen sov bebben i bilen så jag hann med lite lydnad. Bra fot, hon håller på att lära sig att hålla sig längre bak nu. Ställandet funkade plötsligt! Tror att det hjälpte att hon var lite mindre "på tå", då hann hon tänka också... Gjorde 3-4 repetitioner, alla snygga och korrekta! En ettan-apportering, helt ok. Sist och sämst: vanlig apportering, där hon skallade till precis före gripandet... Nejade, gjorde om och då var hon tyst. Måste börja använda klickern precis före gripandet igen.

Nu är jag trött! 

Edit kl 21.54: Bebisen somnade och sov så snällt efter den tuffa dagen, så jag smet ut en stund till och körde lite mer lydnad. Fokuserade på framförgåendet, där Vilda skötte sig till 80% exemplariskt. Stretade lite väl mycket ibland, vände sig om vid ett par halter men i stort gick hon rakt, snyggt och bra. Sedan körde vi på med fot, ställande (hyggligt bra...) apporteringar (tysta!) och lite annat småplock. Och just ja, krypet. Körde först inne, sedan ute. Tror jag börjar få rätt bra ordning på det nu. Så länge hon inte är för het... Men väldigt ofta blir det riktigt fint.

Nu är jag ännu tröttare!

I dag blev det en kortis i skogen. Ett förarspår, liggtid en timme, längd 4-500 meter. Sju pinnar + slut. Spåret gick över riktigt torr terräng, bl a torr lav på kullersten. Och jisses, vad pudeln fick slita! Hon spårade koncentrerat och fint, plockade vinklarna klockrent, men hon var så trött, så trött när hon äntligen kom fram! Det märks att det krävs en hel del uthållighetsträning på torra/jobbiga underlag inför en lägre-start! Pinnarna då? Tja, viss framgång, men mycket kvar innan jag är helt nöjd. Positivt: Hon plockade 6 av 8, och hon tog den sista trots att hon var så trött att tungan hängde som en slips ända nere i backen. Lite extra nöjd är jag över att hon klipper första pinnen, trots att hon är rätt het då.

Av de åtta pinnar jag lade ut var fyra nya/blanka, den sort hon har så svårt för och har totaldissat på slutet. Av dem så tog hon två och ignorerade två. Alla andra, "vanliga" pinnar tog hon. Jag ser det trots allt som en liten, liten framgång att hon tog hälften av sina icke-favoriter! När det gäller belöning så glömde jag att kasta godisen till henne, klickade i stället och tog pinnen som vid en vanlig avlämning. Funkade också, man när jag kom på mig på slutet och började göra "rätt" igen så tycker jag att hon taggade till lite extra på pinnarna. Komma ihåg till nästa gång!

Under liggtiden så tränade vi lite markeringar med fast rulle. Funkade jättefint för båda hundarna. Vilda hade inga problem med att ta rullen hos såväl stående som sittande och liggande figurant. Däremot greppade hon den lite för långt ifrån figgen en gång. Hennes lilla lätta rulle hänger och slänger enormt mycket, ibland har hon t o m svårt att få tag på den för att den far runt så väldigt. Jag funderar på att hänga på henne en lite tyngre rulle i normalstorlek nästa gång, få se om det blir bättre eller sämre.

För övrigt så försöker jag lägga lite fokus på att få henne att ha tassarna i backen (inte lätt att göra om en studsboll till ett boule-klot!) och att sätta/lägga sig ner och vänta lugnt även när man tagit ut henne ur bilen för att det är hennes tur. Inte heller lätt! Däremot är hon en ängel i bilen, lugn och trevlig. I dag kom två stora nordsvenskar och lufsade förbi hennes bur och hon sa inte ett pip. Duktig tös!