Trött och seg i dag, men vädret var ljuvligt. Jag packade fika och begav mig ut i skogen, huvudplanen var spår men plan B var helt enkelt att göra det jag råkar orka med! Om inte annat ett litet upplet eller en skogspromenad. Nästan framme så stötte jag på två träningskompisar, som precis lagt spår! Vips, så kändes det så allmänt trevligt att lite av tröttheten försvann. Sedan var den ena så bussig att hon erbjöd sig att gå ut ett spår åt Vilda. Riktigt bingo, eftersom hon inte haft ett icke-förarspår på evigheter! Det blev ett roligt spår, med terrängskifte från skog till kalhygge, passage genom skvattram etc. Inga egna spårpinnar heller, och det var jag väldigt nyfiken på hur hon skulle hantera. Längd 5-600 meter, liggtid en timme. Spårupptag från ca tio meter.

Resultat: fint upptag, framspår. Bra spårarbete. Hade ett tapp, då var det toppen att ha spårläggaren med. Dels för att få stöd i den akuta situationen, men också få lite tips på hur jag kan testa att lösa liknande situationer i framtiden. Jag har fortfarande en stark minnesbild från när Vilda var riktigt grön i spåret och bara sprang mer och mer (och nosade mindre och mindre!!) när hon hamnade i sådana situationer. Men det är länge sedan, och jag måste nog testa att ge henne lina och utrymme att arbeta ut ordentligt när hon tappar. Lever kvar i bromsa-lugna... Roligt att se hur fint hon fixade terrängskiftena och hur hon fick jobba ute på kalhygget!

Pinnarna, då? Ja, rackarns hund! Hon plockade alla utom en plus slutet. Det var blandat naturpinnar och vanliga. Men det lustiga(?) var att de två hon lämnade båda var sprillans nya, fina pinnar. De enda nya pinnarna i spåret! Kan man be att få väl intuggade pinnar i sitt spår när man tävlar..?? Ska nu testa att bara lägga nya pinnar nästa gång, och så ska jag prova med minisöksrutor.

En enormt skön eftermiddag blev det i alla fall, och tänk, jag kände mig väsentligt piggare när jag tre timmar senare körde hemåt!

... så det blev spår i stället i dag! Klockan nio fanns det chans att agilityträna, men då var jag helt nyvaken och hade en skolledig son att pyssla med, så det fick vara. I stället så tog jag med plutten ut i skogen mitt på dagen. Den elaka väderprognosen till trots så var det verkligen jättefint i skogen. Soligt, riktigt varmt och gott om platser att finna lä på.

Vilda fick ett spår av okänd längd,m gissar på min standard ca 500 meter. 6 pinnar. Hur lång liggtiden blev vet jag inte heller, gissar en timme drygt.

Medan det låg till sig hade jag och Simon en riktig guldstund i skogen. Vi hoppade på stenar och lekte "inte nudda mark", vilade i lä i solen och undersökte alla mossor och lavar som fanns på backen, hittade några vårtrötta svartmyror, tränade på olika träd och filosoferade om livet i största allmänhet. Precis vad jag behövde!!! Har ingen pigg dag alls i dag, vet inte varför? Om det är blodvärdet som havererat igen, förkylningen som däckar mig eller bara allmän gravidtrötthet som kommer och går. Men det var knappt jag orkade gå ut Vildas spår, och då är det illa! SÅ det var skönt att bara mysa med sonen under liggtiden.

Spåret, då? Tja, fint upptag, men nog hade jag släppt iväg henne på ett bakspår där om det varit tävling och "på riktigt". Tyvärr. Nu med lite motstånd och tvång att tänka så bestämde hon sig till slut för framspår. Själva upptaget var dock snyggt, om det är någon tröst... Sedan var det lite yrt i början, som det brukar vara. Resten av spåret var det bästa jag sett på länge från Vilda, väldigt bra i spårkärnan, fokuserat och fint. Pinnarna då?? Suck. Ja, en historia för sig! Hade sex pinnar, varav tre nysågade. De gamla pinnarna plockade hon klockrent, (hade av en slump en gammal både som första och sista pinne, sedan hade jag ett gammalt spårslut som näst sista). Ingen tendens att slarva över den första, ingen tendens att tappa intresse och skippa de sista. Men de nysågade blev helt dissade! Inte med en huvudvridning att hon visade att hon hade dem. Så - tre pinnar av sex borta!

Framsteget är att hon förr tappade intresset även för "sina" spårpinnar ju längre spåret led. Det gör hon inte nu, hon markerar så fint! Problemet: tja, det ska vara hennes spårpinnar, annars får det vara! Hon gjorde ju exakt samma sak när jag blandade naturpinnar och vanliga spårpinnar.

Planen blir förstås att inte blanda pinnar alls i spåret - en sort i taget! Och variation. Gärna andras pinnar, såga till fler nya etc.

Känner mig trots allt mer nöjd än missnöjd med dagen.

I dag var det spårdags. Mannen och sonen följde också med ut i skogen, de tränade på att cykla utan stödhjul medan jag och Vilda spårade! Vilda hade sin nya, fina spårsele som egentligen är en dragsele. Tack vare den slipper hon låta som en halvkvävd höna när hon ligger på i spåret... På bilden nedan är hon precis på väg ut på spårupptaget, har fått vittringen i näsan och väntar bara på att tjatiga matte ska säga varsågod! Gjorde ett ca 20 meters upptag. Riktningsbestämningen gjorde hon bra.

Spåret var drygt en timme gammalt, "mellanlångt", dvs ca 5-600 meter. Sex pinnar. Lite trixigt med terrängbyten, störningar och övergångar, men lätt på så sätt att det var många rakor och snälla vinklar. Första pinnen efter ca 100 meter. Nu glänste Vilda verkligen! Från att knappt ha tid med pinnar till att markera varenda en! Jag hade glömt klickern men körde med mitt "muntliga klick" som är ett kort "ja!". Hon var så duktig! Var det någon pinne som var svårlokaliserad så jobbade hon verkligen på att hitta den. Sedan körde hon sin egen uppfinning - när jag sa "ja" och kastade köttbullen, så släppte hon pinnen, slukade köttbullen och skyndade sig sedan att plocka upp pinnen och komma in med den för att få mer köttbulle... Duktiga, duktiga!

Själva spårandet var som vanligt ganska högintensivt, men betydligt bättre än förra gången. Hon var inte så slagig i spåret. Inga tapp. Däremot så blev hon osäker en gång när jag tyckte hon slog lite väl mycket och bromsade henne.

"Vadå? Ska jag inte spåra nu, eller??" Efter kanske 20-30 sekunder så återupptog hon spårandet och höll sig då fint i spårkärnan.

En orsak till att hon var mer balanserad i spåret tror jag var att jag tänkte till lite idag! :0)  

Förra gången tränade jag ju bl a rutan under liggtiden, och det är ett rätt högintensivt moment. Nu använde vi liggtiden till en liten promenad, sedan till fika och avslappningsträning. Betydligt bättre om man vill få sin ivriga tös i rätt stämningsläge!

När vi spårat färdigt så passade jag på att köra några riktigt långa budföringar med husse som mottagare. Superskoj, sa Vilda och sprang tills tungan nästan släpade i backen!

Gårdagen bjöd på två timmar i skogen. Planen var enkel: gå ut spår, se till att få lång liggtid, gå promenad och träna lite lydnbad medan spåret ligger till sig, ta spåret. Låter enkelt. 

Punkt ett, gå ut spår, var svårare än jag trott. Var tung och seg i kroppen, och det tog mig en halvtimme(!) att gå ut ett 500-metersspår. Klurade, men tänkte fel... Lade ett ganska trixigt spår, med upptag, övergång till fält, många övergångar över breda stigar smala vägar - och så massor av pinnar, blandat spårpinnar o skogspinnar. 

Tillbkas, prommis, och sedan tog vi krafttag med rutan. Jag hade läst på i "Med sikte på 10:an" eftersom det var där jag från början hämtade inspiration till min rutanträning. Har ju nu fastnat i att hon alltför ofta ställer sig i framkant. Insåg att jag lagt svårigheten för högt, haft för oklara kriterier och (i och med långt avstånd) även själv haft svårt att bedöma positionen när jag gått över till den operanta delen. Dessutom stärktes jag i att läsa att det ofta blir en - förväntad - nedgång i kvalitet när man går över till operant träning.  För er som inte snöat in i alla begrepp: operant träning är i praktiken när hunden själv försöker lista ut vad den ska göra och man förstärker rätt beteende, i stället för att hjälpa den att göra rätt. I fallet med rutan så innebär det att man plockar bort targeten och belönar när hunden lyckas hitta rätt position. Nu:

- satsade jag på att få till många repetitioner, för att ge henne chansen att förstå vad som belönades. 

- jag hade ett kort avstånd till rutan, både för att göra det enklare för henne och för att jag själv skulle kunna bedöma rätt belöningsposition bättre. 

- jag använde ruta med band, av samma skäl som ovan. 

Körde sedan ett antal repetitioner, och det var roligt att se hur väl det fungerade. På relativt få repetitioner slutade hon helt att testa framkant utan letade sig bakåt i rutan. Jag testade även att flytta rutan, för att inte ge henne vittringsstöd, och det gick också bra. Hoppas att det håller i sig!  :0) 

Sedan blev det framförgående, tvåanfjärr och lite skogslydnad (egentligen bara att träna på att hålla sig vid sidan när jag säger "här", att användas vid transporterna i söket). 

Sedan tog vi spåret, och där var det ömsom vin, ömsom vatten! Liggtid cirka en timme. 

Dåligt: Alldeles för högt tempo i början, struntade helt i första två pinnarna, slarvade lite. Hade sedan två tappt. Låg på som en dåre, jag blev jättestressad av att ha en hund som knappt kunde andas i spåret. 

Bra: Klarade flertalet av de svårigheter jag lagt åt henne, bl a spårupptaget och övergångarna löste hon väldigt fint. Lugnade sig efter ett tag.

Pinnarna: Det var ju det vi skulle träna, och där dök dagens överraskningar upp...  

1. Förutom den allra första så var hon klockren på alla spårpinnarna! Vände till och med tillbaka och jobbade ut pinnar som hon gått förbi men fått i näsan ett par meter senare. 

2. Totaldissade skogspinnarna! En fick hon i näsan, och då jobbade hon ut den fint också. De andra kunde jag inte se med en min att hon märkte. Fundering: är det så stor skillnad i vittring på vanliga spårpinnar och skogspinnar att man bör ha antingen det ena eller andra i spåret? Gör nog så ett tag. Förra gången, när pinnarna inta hade legat ute lika länge, så gjorde hon inte lika stor skillnad på dem. 

3. Vildas reaktion på belöningen. Jag körde ju åter att vid markering så klickade jag, kastade en köttbulle och lät henne spåra vidare. Toppen, sa Vilda - ungefär halva spåret. Sedan testade hon en ny variant! Vände sig mot mig när hon hittat pinnen, väntade på sin köttbulle, sedan plockade hon upp pinnen igen och kom in med den för att se om hon inte kunde få en köttbulle till! Superbra tycker jag. Helt plötligt har det kommit ett operant inslag även i pinnträningen. Det hjälper mig också att kunna göra ett lite längre stopp vid pinnarna, så hon får vila, dricka etc. Ska bli spännande att se om hon fortsätter göra så! Av misstag upptäckte jag också ett annat sätt att få lite längre stopp även när man kör den här metoden. Jag kastade nämligen en smulig köttbulle som gick sönder. Vips, blev det en liten mini-paus medan sessan sniffade efter köttbullsbitar... Passar nog bra att lägga in tidigt i spåret, när hon är som hetast. 

Slutsats: Jag tror fortfarande på min metod för pinnebelöning. Jag ska sluta blanda skogs- och spårpinnar. Gärna ge henne långa, enkla spår när jag kör pinnträning. Behöver nog inte köra fler pass med många pinnar heller, hon börjar greppa grejen så jag kan nog gå ner på normalt antal men bibehållen belöningsmetod. 

I dag på klubben tränade vi inte någon lydnad alls. Däremot så fick vi hjälp med skotten för första gången i år (jag vill ju inte skjuta själv med bebben i magen, blir för högt för nära). Första skottet hade jag synlig skytt, passiv hund (sitt, stanna kvar, jag stod ca 10 meter bort, i skyttens riktning) och signalerade innan med min "skrammeldosa" att det var skott på gång. Vilda tittade till rejält när skottet smällde av. Men hon satt lugnt kvar och var helt oberörd när jag släppte upp henne. Följde sedan med bort till skytten och tiggde godis... Följde upp med en budföring med skott. Inte full sträcka, kanske 50-60 meter. Husse och matte som mottagare. Skott på mitten av sträckan x2. Nu tittade hon inte ens på skytten när skotten brann av. Kändes så skönt - vi har kommit riktigt långt i vår skotträning och hittills varit befriade från bakslag (törs man ens tänka den tanklen, eller är det då bakslagen kommer..?). Nu jobbar vi på efter samma plan, vill gärna ha en överinlärning just på skotten.

Mannen smet från en inplanerad shoppingrunda igår så plötsligt hade jag en timme över till hundtärning! Kastade mig i bilen och åkte ut i spårskogen för att testa en ny idé om hur jag ska öka hennes pinnintresse. Fick en rad kloka råd på ett pudelforum, blandade dem och rörde ihop en egen "soppa"!

Vilda tycker ju att spåret är så mycket roligare än att behöva stanna och plocka pinnar. Så jag ville störa Vilda så lite som möjligt i spåret, men ändå få in lite mängdträning à la pinnstig. Så jag lade "typ ett appellspår" med massor av pinnar, kanske 7-8 stycken. Blandat skogs- och vanliga spårpinnar. Tyvärr hann jag bara med en halvtimmes liggtid, alldeles för kort.  Sedan hade jag med mig klicker och köttbullsstora blodpuddingsbitar (tanken var köttbullar, men det får bli nästa gång. Mindre kladdigt för fingrarna...).
Sedan hade jag henne i kort lina, 5-8 meter, växlade lite under spårets gång. Tanken var att, när hon lyfte upp en pinne, klicka och kasta en godis till henne. Sedan låta henne fortsätta i spåret utan en massa störning från mig. Första pinnen som var "vanlig" gick jättebra, även om hon verkade lite förvånad över nyordningen. Andra pinnen, bra. Tredje var en naturpinne, den tänkte hon springa förbi. Då bromsade jag henne faktiskt för att få ett belöningstillfälle och stärka henne i att plocka naturpinnar. Extra plus ändå på den pinnen för att den låg nära färsk rådjursspillning, som hon inte brydde sig om alls. Resten av pinnarna plockade hon klockrent! Och det roliga var att hon verkligen jobbade på dem, och att intensiteten blev högre och högre ju längre vi spårade. Jämfört med förra gången, med mina gamla belöningar, då hon tappade markeringsvilja för varje pinne. Så rent spontant känns det som en bra metod, få se i längden om den håller eller inte. Men jag kommer i alla falla att testa att fortsätta så här så länge det går åt rätt håll. Sedan ska jag nog lägga in enstaka längre pauser, för att få in en naturlig vila i spåret. Och kunna ge vatten etc.

(Spåret i sig var väl ingen vacker syn, alldeles för färskt för min heta tös. Tycker ändå hon var hyggligt spårnoga, men lät som om hon skulle kvävas vilken sekund som helst. Och så hade hon lite struligt med vittringen från en stig som löpte parallelt med spåret i ca 70 meter, det gick människor och hundar där en stund innan vi skulle ta spåret och det var sååå spännande. Minns även från förra säsongen att jag fick träna förledningsspår aktivt för att få henne att släppa den nyfikenheten, men det gav sig efter ett tag! Kanske lite extra spännande med hundlukt nu också eftersom hon löper...)

Åkte upp till klubben i dag på lördagsöppet. Helt slut (har konstaterats ett rejält sänkt hb på 85, så nu vet jag varför jag aldrig återhämtar mig, däckar på soffan direkt efter jobbet och knappt orkar gå uppför en trappa) men mentalt ändå uppåt i den underbara solen och värmen. Fick inte mycket gjort men träffade trevliga människor, Vilda fick se en hel del nya hundar och så blev det i alla fall en platsliggning och inkallningsträning. Dröjde mig kvar i solen och då dök Tina upp och började prata om spår... Lät som ljuv musik i mina öron och vips var vi på väg ut i spårskogen! Till och med sonen var på sitt allra bästa humör och tyckte att det var riktigt roligt att leka i skogen i dag. Vilda fick ett ganska kort spår, kanske appell, möjligen 100 eller 200 meter längre. Upptag på ca 20 meters håll, motvind. Sex apporter. En timmes liggtid.

Det var så grymt roligt att se henne jobba! Inte snyggt, kanske, för hon låg på som en ångvält, grävde sig fram i spåret. Upptaget var hon väldigt het på och tog klockrent. Extremt spårnoga var hon, bättre än jag mindes henne från i fjol. Roligt att hon var det trots tempot (nå, jag var ju en rätt rejäl bromskloss där bak i linan). Enda jag möjligen kan klaga på var intresset för apporterna. En naturpinne markerade hon inte alls, den andra gjorde hon en liten titt på men tänkte inte alls ge sig tid att plocka upp! Vanliga spårpinnarna markerade hon samtliga, men med avtagande intensitet. Helt uppenbart har jag inte lyckats hitta rätt belöning där. Funderar på om jag ska ta med pipisen i spåret och ha den som "bingobelöning" som får dyka upp ibland? Annars är jag väldigt tacksam för förslag! Det vi testat hittills är väl mest byte med godis (tydligen inte tillräckligt bra!) och att leka med apporterna (provade det i dag, men inte hade hon mer tid att stanna vid nästa för det...). Hon vet att man får belöning för dem, men hon tycker inte riktigt att det är värt besväret att stanna upp så länge och leta, när det är så rackarns roligt att spåra.

Efter spåret blev det en liten prommis i vårsolen och sedan var jag helt slut! Men lycklig!

Hem, däckade på soffan och hörde efter en timme ett märkligt ljud... Det var en kombination av stark blåst och regn därute.

Tack, snälla vädergudar, för att ni lät solen skina på oss i skogen i dag. Tack för att ni sparde det elaka regnet och stormandet tills vi låg trötta och utslagna i soffan. Kan ni göra om det i morgon också, för då hade vi tänkt köra sök...

I dag fick vi revansch, jag och Vilda! Körde en halvdag i skogen och där kommer hon verkligen till sin rätt. Skulle egentligen spåra, men under liggtiden passade jag på att köra några sökskick. Vår sökdag är i morgon, men då ska det kanske bli busväder. Nu har hon i alla fall fått lite sök i kroppen i helgen...

Det blev bara tre skick, men i tuff, stenig terräng med uppförsbacke. Poppar på alla tre. Ca 60 meters djup. Ovallad ruta, i halva hade jag och Vilda varit ute och promenerat, i andra halvan var det helt utan vittring.

Skick ett gick hon rakt ut fint på djupet, fick spåret i näsan, följde det ca 20 meter men släppte det sedan innan hon hann få utdelning (puh!). Vek tillbaka och fick då figgen i näsan, tog henne fint i vind.

Skick två hade jag svårt att hitta ett lämpligt ställe att ställa Vilda där hon kunde se poppen. Men det var roligt att se hur fokuserat hon ställde upp sig, med blicken rakt fram, varje gång jag bytte ställe (det blir så när man bara är två...). Rakt och fint skick utan konstigheter, klockren markering. Lite dåligt framslag vid återgången.

Tredje skicket fick stackars figgen klättra upp på en bautasten. Tanken var att vänja Vilda vid hög figurant, och planen var att ge henne en lätt ljudretning. Tyvärr klantade jag till allt och dök upp med henne medan figgan höll på att klättra, så hon fick en kraftig synretning. Tog undan henne en stund så hon åtminstone fick en form av minnesbildsövning. Supermotiverad ut och löst eskicket så fint.

Därefter gick vi raka vägen och tog spåret (rätt osmart) så hpn var lite högt i varv. Gjorde ändå spårupptaget bra, gick över spåret men vände spontant efter ca en meter. Lite slarv på ett par ställen, men löste svårigheterna fint. Plockade sina pinnar med bra övertygelse. Över huvudtaget ett jättefint spårarbete i bitvis småknölig terräng och med ganska lång liggtid. Sträckan vet jag inte riktigt, ca 500 meter?  

Allra sist gjorde vi inkallning med skott (tvåmansvarianten av budföring med skott!), inga problem, och en platsliggning med skott. Skytten flyttade sig, stod snett framför på första skottet, snett bakom på andra skottet och rakt bakom på det tredje. Ingen som helst reaktion på någon av hundarna (däremot tyckte Freda att det var skumt att hennes matte smög runt i skogen på det där viset och gjorde väl ingen perfekt platsliggning, men det var sekundärt.) Jättenöjd! När hundarna fått rasa av sig lite åkte vi hem. Har också tränat lite kryp i dag, testade för första gången att låta henne krypa flera steg mellan belöningarna. Ser riktigt bra ut, tycker jag nog.

Nu hoppas jag på drägligt väder i morgon så vi kan köra hårt i sökskogen!

Youtubelänk till dagens krypträning: http://www.youtube.com/watch?v=6UIxSxG5ZFg

Var ju lite missnöjd med förra helgen för att jag inte lyckades anpassa träningen till Vildas personlighet. För mycket sitta i bilen, för lite lågintensiv aktivering. Så trots både spår och sök kändes hon underaktiverad och snarast mer uppvrvad när helgen var slut (något man får vara mycket uppmärksam på med den här tjejen!). 

Så i veckan låg fokus på promenader och lugn lydnad, spåra hinnar jag inte på kvällarna. Slutar för sent så det blir mörkt.  Onsdag testade jag lite lydnad, men var då så odisciplinerad och impulsiv att jag inte kunde låta bli att köra lite slalom inne på agilityn först. Fel, fel, fel - då hamnade hon i helt fel stämningsläge inför lydnaden och kostade på sig ett och annat voff igen...

F ö ingen träning i veckan förrän fredag. Då spårade vi, och det rejält! Sonen var med och tränade trädklättring tillsammans med en kompis. Vilda fick ett klurigt lägrespår - och promenad före, för att rusa av sig. Ca 800-1000 meter, 7-8 pinnar (glömt...), 45 minuters liggtid. Och ett spårupptag. Började i lätt tallskog, enstaka vinklar och övergångar. Bra skog för dte går mycket folk där så det finns garanterat äldre förledningsspår. Sedan över en rejäl grusväg, in i en tät, tät skog med ungtallar, därefter en övergång ut på fält, hundra meter fält, in bland ungtallarna igen och U-format åter in i den fina tallskogen. Vilda var så övertaggad att hon körde en kombination av spår och weightpull första halvan av spåret. Hon drog och slet, jag gick bak och bromsade. Trots ivern så jobbade hon fint. Gick dock över spåret vid upptaget, men vände spontant (vind?) och tog det fint åt rätt håll. Spårade riktigt noga och,ffa, hade id att plocka pinnarna!! Efter ca 500 meter tror jag hon fick mjölksyra... Då lugnde hon ner sig, såg rejält slut ut och hade plötsligt fått en rosa slips. Ungefär då började klurigheterna med alla terrängbyten... Det som hände var att hon envist spårade på, löste alla svårigheter - men inte "orkade" plocka några fler pinnar. Det blev precis som att hon gick in i en bubbla: "spåra, spåra,spåra" och inte hörde/såg mig, omgivningen och absolut inga spårpinnar! Blev ändå glad att hon hade drivet att fortsätta spårarbetet, och gjorde det noga och fint trots svårigheter. 

Lördag: som ett appellspår i skog, förutom att vi råkade traska in i en annan hunds spår så det blev rejält med förledning. Men det fixade hon fint. Bra upptag, mer sansat spårande än dagen innan, plockade alla pinnar (inklusive naturpinnar).

Fick också prova linjetag (spårade tillsammans med en flatte!) och det var ju supernyttigt för Vilda. Hon ville inte förstå att man inte fick rusa och kolla alla dummiesar på en gång! Vadå en i taget - tråååkigt! Så det blir en bra övning inför uppletet.

På kvällen så körde vi ett rejält lydnadspass, ca en timme, hemma på vändplanen. Mycket framförgående (gick fint), rutan (mnja, sådär, hur kan det vara så svårt att fatta att det är placering i mitten som ger belöning??) fot (går bättre och bättre, börjar få bak henne i position. Hon har haft en tendens att gå fram och ploga...). Ett par vanliga inkallningar (inga skall!!) och lägganden (fina). Testade sedan en egen variant på inkallning med ställande, med target halvvägs. Ska bli spännande att se om jag kan få till det!!