Spår och uppletande

I går hade Elin och jag en toppenkväll på Skatön. Lade ut varsitt långt spår åt hundarna i den fina terrängen (gles tallskog med blåbärsris) och medan spåren låg till sig gjorde vi ett upplet.

Det var en annorlunda upplevelse med Vilda. Vallade en ruta på 50 x 50 och lade initialt ut två föremål, ett i varje hörn. Båda de skicken gick klockrent. Fullt ös ut, bra gripande, full fart in. Tror hon tar stort stöd av vallningen ut, när man vallar går man ju raka vägen ut till hörnen. Tredje föremålet kastade Elin ut medan jag belönade föremål nummer två. Det låg i mitten av rutan sett till baslinjen, och ca 35-40 meter ut. Och nu började problemen! Vilda sprang ut, hittade inte, kom in. Jag skickade om henne, då gick hon ut dåligt på djupet, fick inget, kom tillbaka… Nytt skick – full fart ut till fullt djup, ursnyggt framslag på ca 10 meter, men inget föemål. Nytt skick, bra fart, fullt djup, framslag ända till rutans slut. Nytt skick, fullt djup, helomvändning och tillbaka, men fortfarande inget föremål… Gjorde ett par försök med att kasta ut andra föremål när hon inte såg, det blev väl ca 10-15 meters djup, för att hon skulle få hitta någonting. Men icke, inte ett enda av dem fick hon med in. Jag var jättenöjd med att hon fortsatte försöka, men helt brydd på varför hon inte lyckades hitta. Bestämde mig för att bryta. Gav henne en synretning, Elin gick ut på djupet och lade ut ett favvo-föremål.

Skickade. Nu sprang hon snabbt ut, hittade ett av de andra föremålen, nytt skick, hittade ytterligare ett av de tidigare utlagda, nytt skick, hittade ett tredje, nytt skick, hittade det hon fått synreting på. Vips, så hade hon hämtat in fyra föremål på linje! Allt med bra intensitet.

Kändes som en jättelyckad avslutning på övningen.

Nästa gång ska jag prova att lägga på linje men utan synretning, få se om det kan funka eller om hon ska envisas med att byta föremål då… Undrar också om hon kanske ska få vara med och valla rutan några gånger, för att vara mindre nyfiken när det väl är dags?

Spåret började lite lustigt, fem meter före första apporten hittade hon en strumpa! Markerade fint, så den belönades. Sedan hade jag tre apporter med ca 20 meters mellanrum (blandat skogspinnar o vanliga apporter), fina markeringar på alla. Några hundra meters vanligt spår, sedan kom vi till en smal liten stig som Vilda absolut ville följa. Jag visste att det gått en massa människor i området, och Elin hade inte sagt något om att hon följt en stig. Så jag valde att bromsa Vilda. En stunds förvirring. Hon provade att ringa, jag testade att backa i spåret, sätta henne och vänta/tänka etc. Efter några minuter började hon vinda ner mot stranden och jag trodde att det var folk där. Försökte bryta henne. Efter ytterligare några minuter så gav jag upp och var beredd att sela av henne. Vi var borta. Men, jag har ju lovat mig att när allt verkar kört åtminstone testa att lita på hunden… Så jag följde henne ner mot stranden. Det visade sig att det var spåret hon vindat in, några meter bort! Vips, så åkte näsan ner i backen igen och hon spårade vidare! Dock missade hon två apporter på rad. Hennes spårande var klart sämre efter förvirringen, mer forcerat. Tror att det hängde ihop med stressen av att bli osäker – vad vill matte egentligen att jag ska göra??! Efter en liten stund lugnade det ner sig och på slutet tog hon återigen två täta apporter, varav den ena var spårslutet. Sedan fick hon ligga länge i blåbärsriset och mysa, byta apporter mot korv och bara ha det bra!

Sammanfattning på det: måste träna förledningsspår lite mer strukturerat. Det blev ju trots allt bra den här gången, hon fick inte följa det felaktiga spåret och lyckades så småningom övertyga mig om att följa med och ta det riktiga. Pinnplockningen fungerade superbra så länge hon var i rätt stämningsläge. Däremot så missar hon direkt om hon blir minsta lilla stressad. Att börja med en strumpa var toppen, kanske ska börja ha en snabb förstaapport i form av leksak?

Spårade i förrgår. Kort förarspår, knölig terräng, tanken var att främst träna pinnar. Tyvärr hade jag klurat till det och lagt ut torra skogspinnar, färska skogspinnar och kottar... Hade väl en tanke att främja noggrannhet genom ökad svårighetsnivå. Resultatet blev att hon markerade de torra skogspinnarna hur fint som helst, men fattade nada av kottarna och de färska pinnarna. Jag provade till och med att visa henne, "de här gills också!", men hon fortsatte se ut som ett frågetecken. Gissar att det helt enkelt var alldeles för lite vittring. 

Spåret var hyggligt lyckat, hon spårade fint, markerade de "vanliga" skogspinnarna och blev inte alltför störd av mitt stökande med henne.

Igår var det dags för lydnad och sök. Varmt och knottigt var det, så lydnaden blev i miniformat. Först en tävlingsmässig budföring - fint sprang hon! Sedan ett ettan-hopp över hinder, en ettan-apportering och en vanlig appellapportering (båda med fint grepp!), kort fotgående, och så ett par framförgåenden. Avslutningsvis ett sittande i grupp och en platsliggning. Kort men bra lydnadspass för hennes del. 

Skogen sedan, aj, aj... Någon borde ta matte i örat... Jag har ju egentligen en bra stegringsplan från lägret. Men sedan läser man böcker, klurar själv och är en bråttom-människa. Så igår hade jag väl fått lite för mycket inspiration från Git Jerings bok, där man ganska tidigt kör in själva söksystemet med skick på båda sidor. Så jag planerade en Jeringruta, med 3 skick på varje sida. Lät Vilda följa med och plantera ut första figgen på varje sida, och skickade... Hon gick ut bra på de första två skicken, tredje skicket (dvs andra skicket på samma sida) drog hon mot gammellegan och jag kämpade för att hon inte skulle hitta den och spåra sig fram till figgen... Fick in henne, gick ut en rejäl bit i rutan och skickade om. Andra gången jag gjorde samma sak gick hon ut fint och hittade. Fjärde skicket, (dvs skick två på den andra sidan stigen) gick hon på vallningsspår gång på gång, så till slut gick jag med henne nästan hela vägen ut. Femte skicket gjorde jag som en hittaövning, och nu gick hon spikrakt ut, hittade och fick sin belöning. 

Något sjätte skick gjorde jag inte. Hon fick gå till bilen, vila, och komma ut efter nästa hund för att göra en enkel hittaövning på ena sidan och sedan få se en "hare" försvinna på den andra. Kändes jättemotiverad redan när jag plockade ut henne ur bilen, så jag tror inte att den rätt tuffa övningen innan sänkt hennes motivation. 

Analys: 

En alldeles för svår övning till en ny hund. Var ju i praktiken nästan ett lägresök... Varför jag tänkte så fel? Tror helt enkelt att jag gillar Gits tänk att få till helheten i momentet så snart som möjligt MEN jag missade den avgörande skillnaden att hon ju faktiskt ger hundarna en kraftig retning (popup!) inför varje skick. Då kan man säkert köra söksystem tidigt. Stackars Vilda fick ju ingen hjälp alls! 

Positivt:

+ Att jag inser problemet till slut... 

+ Att Vilda fortsätter att jobba, jobba trots att det är tufft.

+ Inga stopp eller andra tecken på bristande motivation.

+ Över lag bra markeringar och jättefina påvis. 

+ Jag kom ihåg att ladda henne med motivation innan vi avslutade.

Negativt:

- Att jag inte insåg svagheterna med upplägget i förväg.

- Att hon har en tendens att spåra/gå i vittringsfält. Måste träna henne mycket på att gå rakt ut när det är tävlingsvallat. 

- Att inkallningarna fungerade halvdant i sökrutan, och att jag inte hade någon plan för vad kag skulle göra när hon inte kom! Har nu tänkt igenom hur jag vill göra, tror på att göra "valpinkallningar", ropa och springa åt andra hållet. Vill helst slippa lägga in ledarskap men vill verkligen att hon ska komma!

Planering för nästa gång:

Tillbaka till grundövningarna! 

I dag blev det en typisk "Anna har haft för långt träningsuppehålls"-träning. Dvs alldeles för mycket inklämt på samma dag.

Först: 

Lydnad. Hjälpte Elin lite med Freda. Sedan körde jag lite fot med Vilda. Gick ganska bra, hon har fin kontakt men går lite långt fram. Flertalet svängar och halter var ok. 

Sedan körde vi ställande, jag kommenderade och Elin klickade när Vilda stoppat helt. Då kastade jag bollen bakom ryggen. Det fungerade fint, Vilda fattade snabbt poängen och minskade från att ta flera steg till att ta ett eller max två. Ska försöka jobba vidare på samma princip. Gjorde också ett läggande för att hon ska fortsätta lyssna på vad jag säger och inte bara gissa. Läggandet var bra. Avslutade med att hopp, som också var fint. 

I skogen körde jag först lite sök. Började med en markeringsövning. Vilda har börjat tveka att springa in med rullen till mig. Jag har ju byggt upp markeringen så att hon de allra första gångerna fick leka med figgen och "vinna" sin leksak. När hon väl vunnit den var hon ju helnöjd med att lämna figgen och komma in till mig för att visa upp föremålet. Då sa jag "tack", ropade "var är du?" och så fick hon göra påvis ut till figgen och få korv. Vips, så satt markeringen redan från första början. "Probloemet" nu är att hon gillar figgarna mer och mer, och vet att de levererar korv! Alltså är hon lite tveksam till att göra sig besväret att springa in till mig med rullen först...   Ett förväntat problem med den här metoden. Så nu körde vi min favorit-tänkarövning. Elin fick sätta sig på stigen och hålla rullen på marken med ena handen. I den andra handen, bara en decimeter därifrån, hade hon godis. Jag skickade Vilda. Första gången nöp hon rullen och missade nog godishanden. Blev en bra markering. Andra gången upptäckte hon godishanden, försökte bryta sig, pysslade på i någon minut, tills hon småfrustrerad högg tag i rullen och sprang till mig. Jag tog den snabbt, sa "visa" och lät henne rusa iväg till Elin och äta upp godiset. Tanken är att, genom upprepade övningar, få henne att förstå att rullen till matte är nyckeln till godishanden... Det blir lite shaping över det hela eftersom hunden själv ska komma på lösningen (även om det är en lösning hon egentligen redan har lärt sig, om hon bara tänker efter...) 

Effektivt var det i alla fall, vi körde 5-6 gånger på detta sätt. Lite strulade hon med ingångarna till mig också, blev nog lite osäker när jag inte ropade som jag brukar. Men jag tror att hon med några fler repetitioner på samma sätt kommer att bli ännu säkrare i sina markeringar. 

Gjorde sedan två vanliga sökskick som fungerade fint, inte riktigt spikrakt ut men bra driv och sökte verkligen. 

Därefter gick vi ett spår på 400-500 meter, icke förarspår, fem apporter varav två naturpinnar. Vilda var väldigt het i början och jag får nog sluta ta spår och sök samma dag. Inte för att hon gick upp med näsan, men hon var helt enkelt lite för het. Tyckte ändå att hon spårade fint. På ett ställe ville hon byta spår, en person med hund hade gått på en stig parallellt med Vildas spår. Tack och lov hade Elin snitslat bra så jag kunde bromsa henne och belöna upptag av rätt spår. På slutet hade vi också ett problem. Jag "visste" att spåret gick åt höger (såg en snitsel) men Vilda envisades med att slita på rakt framåt. Trots att jag backade i spåret och gav henne en andra chans fortsatte hon att spåra "fel". Till slut gav jag upp och, i brist på bättre idéer, följde jag med henne. Behöver jag säga att hon hade rätt och jag hade fel...? Pinsamt, men det blev rätt lyckat för Vildas del ändå eftersom hon lyckades övertyga mig! 

Pinnarna var en framgångssaga i dag. Första pinnen gjorde hon en millisekunds lång nosdutt på, då bromsade jag faktiskt henne och sa "apport". Andra pinnen blev det en lite bättre markering på, och tänk, sedan så gjorde hon riktigt fina markeringar på de sista tre! Jag ska nog börja lägga mer pinnar i spåren nu, och testa att hjälpa henne med markeringen de första gångerna. 

Sammanfattningsvis en bra kväll, jag tror att hon faktiskt lärde sig en hel del i såväl lydnad som sök och spår. I morgon är det nya tag! 

Och så har vi faktiskt anmält till en ny lydnadstävling.... :0) 

Ikväll blev det spår med Tina & Molly. Ca 400 meter, en timmes liggtid, förarspår, tre pinnar varav två natur fick Vilda. Lite blandad terräng. Den stora svårigheten var att jag lagt spåret ca 15 meter längs en stig, och en kvart innan vi skulle gå spåret kom två hästar där! Men Vilda klarade svårigheten bra, följde mitt spår ut på stigen och märkte när det vek av igen. Missade första pinnen, tog de andra två, spårade i stora drag väldigt fokuserat och fint. Hade två mindre tapp men redde ut dem bra. 

Godkänt!

Varför ska jag planera när jag inte kan hålla en plan i en dag??

Skulle ju ha semester fram till midsommar. Men, det finns så många men! Igår var jag helt slut i hjärnan efter att ha jobbat massor och sovit alldeles för lite. Att ta en tupplur var inte möjligt, har ju älsklingsungen att tänka på också. Vad passar då bättre än att ge sig ut i skogen..?

Så det gjorde vi, med Tina & Molly som sällskap. Eftersom jag betraktade min hjärna som i viloläge så ville jag ha träning som krävde minimal inblandning från min sida. Vilda fick ett spår, ca 400 meter, ca 1,5-2 timmars liggtid, bara en slutapport. Det enda jag behövde göra var att sätta på selen och åka med...

Hon spårade gudomligt fint. Jag hade gjort ett upptag ca 15 meter ut, det gick hon ganska rakt på, med näsan som en dammsugare hela vägen ut. När hon kom till spåret hade hon nog tänkt sig någonting färskare, så hon fortsatte ca fem meter till, bestämde sig sedan för att det var det där gamla skruttet som gällde, och riktningsbestämde det helt korrekt.

I spåret hade jag lagt några vinklar, och gått på stigar. Fint arbete i alla svårigheter. Först på slutet blev hon lite yr på ett ställe, jag hade nog lagt svårigheterna lite för tätt mtp att det blåste rätt ordentligt. Men då hörde jag Mauds röst i mitt huvud, bromsade, lät henne tänka, och - yes! - då löste det sig på bästa sätt!

Sedan skulle Daisy få ett aktiveringssök (hon fick faktiskt ett godisspår också - Vilda "stal" ett för Molly, och det fick Daisy gå färdigt!). Korridor, och ett sökskick med Tina och SImon i samma gömme. Med färdigvallad ruta och utlagd figge kunde jag fröstås inte hålla mig. Tog med mig Simon in och skickade sedan Vilda. Bara ett skick, med en tydligt vallad korridor men utan någon direkt vittringsstig från figgen. Däremot en rätt kraftig synretning från "storesyrrans" sök! Det gick jättefint, fullt ös, ingen tveksamhet. Fin markering. Jag testade också att flytta mig lite när hon var på väg in, och hojta "här är jag" till henne. Som någon slags test inför framslagsträning. Inga konstigheter, tyckte pudeln.

Sammanfattningsvis en jättelyckad träning och trevliga timmar i skogen (Tack till Tina som bland annat åkte rymdraket till ostplaneten med min son medan jag gick spåret!). Dessutom är det så spännande att se träningen av Molly, som håller på att lära sig jaktapportering. Heja!

Tillägg till dagens blogg: Jag har dragit en slutsats!    Se längst ner i bloggen, efter min beskrivning av gårdagens sök.

Tränade i alla fall ikväll, och eftersom mannen följde med tänkte jag att han kunde passa på och filma ett sökskick. 

Vi gjorde det enkelt för Vilda med en smal korridor i stället för full ruta. Däremot så fick hon ingen synretning alls. Hon fick vara med och valla rutan, sedan fikade vi, gick ett valpspår med Flatte-bebisen Molly, och sedan tog jag Vilda raka vägen från bilen till söket. Det är roligt att se vilken förväntan hon trots det har! Och det är ganska självklart för henne att det är den vallade rutan som är intressant. Husse vill hon förvisso heja på, men släpper direkt.

Tyvärr klarar jag inte av att redigera ihop snutten med själva skicket och snutten med påviset, så det får ligga som två separata filmer. Jag är i alla fall nöjd, hon går ut fint utan retning, drar lite åt höger men det tycker jag är okej. Man kan ju undra om jag valde rätt plats att skicka från? Jag vill ju vara noga med att hon ska täcka kanten/hörnet i upplet – vilket jag tror hon kanske börjat greppa. Då ska jag väl inte skicka henne mitt i korridoren… Sannolikt var det ”rätt” av henne att dra mot kanten. Blir glad över att hitta sin figge, markerar och påvisar fint.

Sedan gjorde vi ett skick till, som egentligen var emot mina principer. Vi använde nämligen samma korridor och samma figge, så vill jag helst inte göra. Nu låg hon betydligt närmare stigen. Det var roligt att se Vilda. Hon valde helt bort Bertil, som stod halvvägs ut i rutan och filmade. Men han stod i jämnhöjd med figgen, så när hon fick vittring gjorde hon en snabbcheck av honom, släppte snabbt och letade vidare. Men vad hon hade svårt att hitta! Hon hade vittringen, letade intensivt i området precis till höger om figgen, men fick verkligen hålla på en stund. Då var det roligt att se att hon höll i, använde näsan bra och inte övervägde att ge upp. När hon väl hittade blev det en bra markering och ett bra påvis.

Avslutningsvis hade jag lagt ett ängsspår. Tyvärr kom det folk och gick där under liggtiden. Vilda jobbade bra, men fick kämpa ordentligt på ett par ställen där det nog var mycket störande vittring. Jag hade smygit in en spetsvinkel som hon klarade hyggligt. Missade en pinne men tog skogspinnen som låg som slut. Godkänt, men inte mer. Nästa gång blir det skogsspår. Lydnad hade jag planerar men energin tog slut (hos mig, inte Vilda!) och klockan blev mycket för sonen, som också var med. 

Och här kommer den utlovade slutsatsen:

Jag har ju funderat en hel del på hur jag ska gå vidare med söket. Utvecklas, men inte skynda på för mycket etc. När man ser klippet från skick två tycker jag svaret blir rätt uppenbart - självklart ska jag dra nytta av min erfarenhet från räddningen och börja köra svårare legor! Springa kan Vilda, figurantintresse har hon, håller i och fokuserar gör hon - men hon är oerfaren på olika typer av legor och terräng. Så nu är det sluttränat på flyget ett tag! (Eller, iofs inte, finns en hel del bra "skyttediken" där som man lätt kan täcka och ha dolda figg under...)  Nu gäller det bara att ha lagom svårighetsnivå, och att ha tänkt igenom hur man ska göra om hon inte hittar.

Det är grymt nyttigt att blogga sin träning, dels för att man tvingas tänka igenom vad man gör och varför, dels för att man ibland tycker att det blir tråkigt med all text och vill lätta upp med en filmsnutt och - vips- ser en massa saker som man inte sett innan. Och, inte minst, tack vare kommentarer och synpunkter man får!

Först av allt vill jag gratta Elin & Freda som blivit godkända i appellspåret! Heja, heja!

Var toktrött idag, liksom hundarna som sovit borta. Övervägde att skippa träningen. Tränade ändå...

Daisy fick följa med. Först gjorde vi upplet, försökte komma vidare i träningen genom att valla hel ruta till Vilda. Kraftig sidvind från höger. Lade tre föremål på linje längs högerkanten: ett ungefär halvvägs, ett 2/3 ut, ett i högra hörnet. Sedan fick Vilda plocka in de två första. "No problem", sa hon och gjorde två jättefina, raka skick. Sedan blev hon uppbunden och Daisy fick ta det tredje föremålet. Jag blev imponerad av att Vilda inte började yra runt i resten av rutan utan faktiskt gick fullt djup rakt ut. MEN - hon hade fått en hel del synretning också, så så konstigt var det kanske inte. 

Sedan gjorde vi om samma sak men på vänsterkanten. Förväntad svårighet: en massa färsk vittring från de föregående skicken som kom in med vinden. Plus att jag, taskigt nog, nu inte alls lät henne se lika mycket av personen som gick ut med föremålen (en svårighet i taget, jag vet, men jag har uppenbart svårt för det...). 

Spännande att skicka! Vilda sprang rakt ut ca 15 meter, sedan drog hon i näsan in vind från högerkanten och vek av kraftigt åt höger. Då sa jag åt henne, med snäll röst, typ "näe, gumman". "Okej", sa Vilda, släppte högervittringen, och fortsatte rakt ut på djupet.   Alltså, jag fattar inte hur denna lilla oerfarna hund kan vara så klok! Varför förstod hon på en gång vad jag menade???  Hon hittade sedan föremål tämligen omedelbart (det som låg längst in, efter halva djupet) men lyckades inte få loss det. Efter lång stunds slitande och dragande gav hon upp, släppte och stack ut längst ut på djupet, där hon snabbt hittade och kom in med föremål. Jag skickade om henne, nu gick hon rakt ut direkt, till föremålet hon inte fått loss. Jag tjoade glatt och berömde, samtidigt som jag älgade ut i skogen för att hjälpa henne. Vi fick ett superfint avslut därute , med lek, godis och mys. Sedan fick Daisy åter plocka in tredje föremålet på linjen. 

Sammanfattning: Jag ville träna raka skick genom att lägga föremål på linje, och övningen blev jättelyckad. Tror på det här som fortsatt träningsmelodi i såväl sök som uppletande för Vilda. 

Innan fikat körde vi ett sök åt Edgar. Två figgar, skog. Roligt, sa glufsen när han fick köra sitt älskade sök igen!

Sedan blev det ett spår, ett par hundra meter långt med bara slutapport. Lät henne ta det som spårupptag. Fint upptag, framspår, bra spårarbete som dock stördes ibland av att hon blev osäker av att Daisy satt i bilen och gafflade. "Är det någonting jag borde passa mig för?" undrade Vilda, men släppte snabbt och fortsatte spåra. Jag hade gjort en svårighet och följt en skogsstig en bit, men det tog hon lätt. Jag blev faktiskt förvånad över att hon så obesvärat märkte när jag vinklat av, det blev inte ett enda extrasniff där, det såg så självklart ut för henne. Sedan hade jag klättrat över risiga delen av en nedfallen björk. Först övervägde fröken att försöka gå runt, sedan bet hon ihop och trasslade sig igenom alla grenarna! Slutapporten tog hon, och vi lekte järnet med den! Sammanfattningsvis ett spår som hon var väldigt spårnoga i, inga konstigheter, inte svårläst. Vart har min virrpanna tagit vägen?? Det går framåt för oss i spårandet!

Det allra sista vi gjorde var en terrängpromenad allihopa. Ut i ris, bland stenar och hålor, allt för att få terrängvana. Sedan var vi ett rejält trött gäng som åkte hem!

På onsdag kväll bar det av mot Vårgårda och Tånga Hed. Jag, Elin, Freda & Vilda skulle spendera ett pudelläger tillsammans! Vi deltog i grupp B, spår och lydnad för tävlingsekipage, med Maud Gustafsson som instruktör. Boende var på ett vandrarhem.

Torsdag

Började dagen med spår. Vilda fick i princip ett appellspår, men skogsmark och ny spårläggare. Jag hade beskrivit hennes problem, att hon kan bli lite snurrig. Vad hon gjorde?

Hon körde ner näsan i spåret och gick baske mig inte en meter från spårkärnan! Kraftigt driv framåt, men ändå inte för snabbt. Till min förvåning plockade hon även pinnarna! Vid en vinkel trasslade hon in sig i ett snår, men lät sig inte störas. Ja, hon gick ett helt tiomässigt spår och det kändes som att spåra med Daisy. Bara att åka med, bakom en riktigt stabil spårhund. MEN sådant lär man sig ju inte så mycket av, så som bonus avslutade Vilda spåret med att visa upp det jag tycker är problematiskt med henne! Hon fick ett litet tapp, och då blev det yrt värre. Hon försöker springa sig ur problemet. Jag fick ett par konkreta råd av Maud och vi kom vidare, och nu har jag ett verktyg till verktygslådan. Det blev väldigt tydligt att hon kopplade på hjärnan och näsan när jag bromsade in henne.

För mig att komma ihåg: bromsa, låt henne aldrig galoppera runt. Blir det alldeles för mycket så kan man t o m ta in henne vid sidan. Kom ihåg möjligheten att backa i spåret.

Slutet var en leksak och gissa om hon var mallig när hon hittade den! Sammanfattningsvis ett spår som höjde mitt självförtroende ett rejält snäpp när det gäller spår med Vilda.

Efter lunch fick jag prya i sökgruppen (tack Gunilla!). Vilda fick ett riktigt tufft upplägg, med tre figgar i småknölig terräng och den fjärde i riktigt tät granskog. Synretning på tre men inte på den sista. Det var en fröjd att se henne! En sådan drivkraft ut, jättefint tempo, rakt på figgen på de första tre. Den fjärde provade jag att skicka vid sidan om figgen för att undvika att få henne i spårkorridoren. Då sprang hon runt och försökte få vittring, men när det inte lyckades så tog jag in henne och skickade henne mer rakt på. Då skjutsade hon ut i full fart bland alla granarna och hittade sin figurant. Alltså - andra dagen i sitt liv i en sökruta. Efter att ha varit på resande fot tio timmar dagen innan, sovit på ett främmande ställe, träffat en massa nya hundar, gått ett appellspår, varit i skogen hela dagen, så har hon inga som helt problem att springa fyra sökslag! Och när hon inte hittar på det fjärde, så har hon motor och motivation nog att skjuta ut som en kanon på omskicket och i full fart jobba sig ut till figge utan någon ytterligare hjälp. Rackarns, hon är verkligen bra den här hunden!

Fredag

Spår på förmiddagen. Ett omväxlande spår, ca 300 meter, icke förarspår. Återigen ett jättefint spår av Vilda, nosen klistrad i backen och jättefint driv. Fick ett enda tapp, jobbade ut det fint och var väldigt tydlig i kroppsspråk när hon var på igen. Tog pinnarna. Till svårigheterna hörde en 90-graders vinkel ut på en liten skogsväg – och mitt i vinkeln låg en mumsig hästbajs! Vilda hann med en smaskig tugga, men lyssnade på mitt nej och fortsatte jobba. Löste vinkeln fint. Tog alla apporter. Jättenöjd matte!

På eftermiddagen var det lydnad. Vi gick sent för instruktören och tränade fot som vårt valda moment. Av någon anledning, kanske för att vi tränat mycket ruta och framförgående på sistone, så var Vilda väldigt utåt-fokuserad. Om jag inte fick ögonkontakt med henne före jag började gå, så var hon helt osäker fram till första svängen/halten. Sedan var det som om poletten trillade ner. Om jag däremot väntade ut hennes blick, då gick hon med fin kontakt redan från början, och höll sedan kontakten genom hela momentet.

Innan dess hade vi gjort en rad saker:

Framförgående genom grupp (som en förberedelse för framåtsändande). Premiär för Vilda, vi började med att bara gå igenom gruppen tillsammans. Hon verkade tycka att det var den naturligaste sak i världen att det stod fyra personer där ute! På tillbakavägen fick hon ett vanligt framförgående. Hon hade lite dragning till Elin, som var en av mittenfiggarna, men f ö gick hon jättefint. Bra start, bra riktning etc. Till skick två fick Elin flytta ut på ytterkant och nu gick Vilda spikrakt genom gruppen. Boll som belöning och lycklig matte!

Tungapport: Lyfte och bar tvåkilosapporten en bit. Heja, heja!

Rutan: Fullt ös, medvetslös! Jättefokuserad redan på första skicket, hamnade initialt utanför (för långt till vänster) men gick lätt att dirigera in. Tre fina skick från olika håll med target, sedan ett fjärde skick utan. Då bjöd hon på oförminskat tempo och perfekt position. Härligt!

Framförgående: Gjorde flera långa, fina sträckor utan grupp men med andra störningar. Jätterakt, säkert, fokuserat och fint. Varvade ibland med att kommendera stanna och lägga en boll framför henne som avslut.

Platsliggning: Låg, men kändes lite oroligare än vanligt. Hmm.

Lördag

Förmiddagen var det spårdags igen. Vilda fick ett spår motsvarande appell men med annan spårläggare. Det började på äng, in i skog, ut på äng. Det blåste kraftigt, halv storm, vilket jag trodde skulle leda till ett väldigt slagigt spårande. Men icke, pudeltussen överraskade igen. Hon var väldigt spårnoga, jobbade som en dammsugare och klarade spåret utan problem. Missade en av apporterna, en skogspinne. Hade ett tapp som hon redde ut ganska enkelt. Sammanfattningsvis var jag jätteimponerad, hade inte förstått att hon skulle klara en sådan uppgift så bra.

Eftermiddagens lydnad skippade vi faktiskt, inte för att inte Vilda orkade utan för att jag var alldeles för trött. Men en platsliggning med en massa nya hundar blev det.

Kvällsjobbet var ett uppletande. Vilda har inte gått i någon ruta som andra vallat och med andras saker. Hon fick en korridor och tre föremål längst ut på djupet. Jag var jättenyfiken på hur hon skulle reagera. När vi kör själva så tänker jag att hon får rätt mycket retning, bl a ser hon ofta när vi vallar eller är själv med. Nu kommer hon bara ut i skogen, efter att kört både spår och sök i flera dagar, och ska försöka förstå uppgiften. Jag kom till rutan lite tidigt med henne, så hon såg återgången på dem som lagt föremålen. Sedan gjorde hon två jättefina skick i full fart ut på djupet och hämtade båda föremålen som låg i hörnen på rutan. Det var roligt att se hennes sökarbete. Hon har förstått det där med vallning och återvände ganska snabbt till rutan när hon hamnat utanför. Som alltid hade hon bra ingångar med full fart och fina avlämningar. Inför tredje skicket blev jag tveksam. Vad händer om hon nu missar tredje föremålet? Hmm. En snabb överläggning med vår instruktör Maud och så beslutade jag mig för att inte göra fler skick. Det sved lite, för Vilda hade mer energi. Men vi hade introducerat flera nya saker, hon hade gjort två superfina skick och det kändes som att vi hade mer att förlora än att vinna.

Stegringsplan i uppletandet: Fortsätta jobba på raka skick. Vilda har inga problem att ta sig ut på djupet. Stegringsplanen blir hel vallad ruta med föremål bara på en ”skicklinje” framför mig. Att fara ut på sidorna och leta ska inte vara lönsamt. Fortsätta med föremål från andra, komma ihåg att använda plast och gummigrejer.

Söndag

Ett avslutande spår i regn, ganska kort liggtid. Lite snurr i början. Fullt möjlig att läsa hela tiden. Lite roligt var att jag var helt säker på att spåret gick åt vänster i första vinkeln, men Vilda envisades med höger. Och visst var det höger! Ju längre tid hon spårade, desto lättare att läsa var hon. Plockade pinnarna, tog flertalet vinklar jättefint. Roligt att se hur hon har utvecklats i spåret! Som extra bonus filmade vi spåret, så nu kan jag lyssna på Maud med jämna mellanrum och påminna mig om hur det var jag skulle tänka!

Sammanfattningsvis har det varit ett fantastiskt roligt läger! Vilda har överträffat alla mina förväntningar. Hon har presterat fantastiskt under träningarna. Vilat tyst och lugnt i bilen eller rummet däremellan. Lekt och busat i flock med främmande hundar – trots att hon så nyligt blivit rejält skrämd.

Vår träningsgrupp har varit underbar. Avslappnad, trevlig, kunnig. Och Maud är som alltid en klippa som instruktör. Bra hundöga, bra människokännare, idérik, inspirerande.

Det har varit bästa möjliga inskolning i läger- och träningsliv för en ettårig liten fröken.