Skulle egentligen ha jobbat ikväll men det blev avblåst i sista stund. Simon var hos en kompis. Plötsligt - en hel, fin, varm sommarkväll som bara "blev över"! 

Packade med mig båda hundarna och åkte ut i skogen.

Tänkte att "nu ska jag inte lägga ett 150 meters förarspår med två vinklar och tre apporter åt Vilda". Jag lade ett 150 meters förarspår med två vinklar och, håll i er, två(!) apporter åt Vilda. Imponerande fantasi, eller..? Nej, jag hade faktiskt tänk till. Jag gjorde för första gången ett godisspår åt henne, på IPO-vis med noggrant placerade godisar precis i fotstegen. Syftet var inte att öka intensiteten, det behövs inte, utan att öka noggrannheten. Snitslade dessutom extremt noga. 

Daisy fick ett "vanligt" 400-metersspår med omväxlande terräng, började på kalhygge, gick in i blötmarker med skvattram. 

Medan spåren låg till sig gick vi en lång och härlig skogspromenad. Jag höll fast vid filosofin "inga stighundar" och plöjde rakt ut i terrängen. I början var det nyavverkat och lite bökigt, men efter ett tag blev det finare mark. Då tog jag mod till mig och testade att terrängjogga lite! Kändes riktigt bra. Vilda for som en skottspole hela tiden, hon älskar att studsa upp på stenar och leker verkligen i markerna. Däremot ser jag inga tendenser till att leta spår och försöka hitta vilt, skönt! 

Daisy spårade sitt spår småslarvigt men entusiastiskt. Fina markeringar på pinnarna, inga problem med övergångar. Jag är inte så detaljerad om hennes prestationer eftersom hon bara aktiveringsspårar. 

Vildas spår var spännande. Jag bromsade intensivt och hon var riktigt hygglig. Jag tycker att hon blir bättre och bättre för varje spår, även om hon fortfarande är slagig i tekniken. Men slagen avviker mindre och mindre från spårkärnan. Godisarna i spåret underlättade nog också en hel del! Framför allt var de ett bra komplement till mitt intensiva bromsande. När Vilda blev tveksam (jisses, vill inte människan att jag ska spåra? Varför bromsar hon så?) så var belöningen oftast inte långt borta! Fler godisspår ska det bli. På slutet av spåret var det ganska kraftig motvind, men då försökte jag vänta ut henne så hon inte skulle vinda för mycket och även det fungerade riktigt ok. Pinne ett missade hon, slutet markerade hon men halvhjärtat. 

Efter spåret tog vi ytterligare en skogspromenad - sedan avslutade vi med en tur till klubben. Där skällde Vilda ut en av de två hundar som var där. Hon har blivit klart sämre sedan de två jakterna hon blivit utsatt för de senaste veckorna. Men det var bekantingar "i andra änden av snöret" så hon fick hälsa på hunden, sedan pysslade vi på med saker på varsitt håll , lade sedan en gemensam platsliggning (som gick bra) och avslutade med att prata en stund så hundarna fick lägga sig till ro i fri passivitet. Så funkar Vilda jättefint. 

Momentmässigt så tränade jag i princip bara framförgående och hopp. Framförgåendet börjar lossna riktigt fint. Jag varvar med target åt ena hållet, "fritt" utan target åt andra hållet (kastad boll som belöning). Tycker det blir en bra balans/blandning. Hade lite problem i dag med Vildas fantastiska minne - hon skulle absolut gå mot den plats som targeten var förra gången, inte dit där den stod idag! Det tog några vändor att övertyga henne... 

Hoppet känns jättefint, hon hoppar bra på kommando, går ut lagom långt på andra sidan och har nu förstått att det kan komma ett "sitt" ibland. Däremot blev hon förvånad när jag försökte länka samman hela momentet, och sittandet följdes av ett nytt "hopp". Totalt frågetecken i pudelhuvudet! Lite lustigt, jag hade inte förutsett den svårigheten eftersom vi tränat återhopp så ofta parallellt. Men sammanlänkat var en nyhet. Det är verkligen lätt att missa saker när man tränar! 

Lite putt över hennes hundskällande beslutade jag mig för att avsluta kvällen med en promenad på stan. Vi mötte tre främmande hundar, hon skällde inte på någon. En fick hon hälsa på. Var lite försiktig men inte överdrivet. Kändes som ett bra avslut på dagen!

Spårat, en kopia på gårdagens spår. Jättefint arbete av Vilda, lite lama markeringar men helt ok. Och mycket noggrannare än tidigare (vilket inte är = väldigt noggrann, men ett steg i rätt riktning!) Jag bromsade duktigt hela tiden, vilket antagligen hjälpte. Roligt att se hur hon står på sig om jag bromsar "fel" dvs för mycket när hon faktiskt är rätt. 

F ö varit ute mest hela dagen men känner mig fortfarande sliten efter förra veckans kurs så det har inte blivit så mycket nyttigt gjort, tyvärr. 

Började dagen med en tur till sommarstugan. Bertil fixade lite praktiska saker, jag och Simon roade oss - och hundarna - på ön. Knallade runt en del i den steniga, risiga terrängen och jag fortsätter fascineras av Vildas enorma förmåga att ta sig fram. Och ta sig fram snabbt! Efter ett par timmar blev det hemfärd. Då packade jag med Vilda och Simon för en spårsväng. 

Planerade för ängsspår, men det blåste så kraftigt så jag ändrade mig till ett skogsspår som gick ut en liten bit på äng. Tre apporter. 

Under liggtiden körde jag först ett upplet. Jättesmal ruta, ca 5 meter, men fullt djup (ungefär, i alla fall!). Fem föremål, tre som satt högt (två vantar och en mössa), två som låg på backen (tennisbollar). Vilda fick se när vi vallade och sköt iväg som ett skott på kommando! Roligt att se att hon letade målmedvetet, så fort hon fick första föremålet i näsan jobbade hon ut det, grep och kom in i fullt ös. Inget tramsigt "kolla av rutan", inga planer på att byta föremål. Däremot så tog det enstund för henne att komma ut på fullt djup, hon snurrade lite halvvägs innan hon sköt iväg sista biten och fick föremålet i näsan. Andra skicket fanns ingen tvekan på djup, full fart hela vägen ut, hittade, kom in. Helt okomplicerat och jättesnyggt! Tredje skicket överraskade hon mig med att inte tveka alls, självklart skulle hon ut och leta fler grejer! Roligt, mtp att jag inte kört så många skick så ofta (bara om jag varvat med Daisy). Hon hade jättefint tempo, letade målmedvetet. Testade nu att gå lite utanför rutan men insåg snabbt att det inte lönade sig, vek in i rutan och hittade. Bingo! 

Efter det visade jag prov på mognad och omdöme(?!) och skickade inte henne på något fjärde skick - även om jag tror att det hade gått bra. Nu slutade vi med tre kanonfina skick i ryggen. Däremot så gick vi ut tillsammans i rutan för att plocka in snitslar och återstående föremål. Vilda hade näsan påkopplad och kom in med båda - jättefint!

Tränade lite framförgående också, vi har inte kommit så långt men jag börjar känna att jag har början på momentet riktigt fint grundad. 

Spåret fick liggtid ca 50 minuter, var nog ca 200 långt. Första pinnen ignorerade Vilda helt (eller fick inte i näsan), tvåan "slömarkerade" hon, liksom trean. Hmmm! Däremot var jag väldigt nöjd med hennes spårarbete idag. Ett par tapp, ett par slarv, men mestadels riktigt spårnoga och fint. Det är sååå viktigt att jag bromsar henne i spåret. Blystövlar på! Dessutom tror jag att det passar henne att ha gjort någonting annat före spåret, så hon inte är för het. 

Sammanfattningsvis en fin hunddag!

Spår med Elin & Freda. Plats: på flyget.

Vi gick ut varandras spår, båda fick skogsspår pga blåsväder. Vilda spårade jättefint men slarvade lite med pinnarna – snabbduttade på den första, tog den andra fint, missade slutet helt. Iofs begripligt, det var ganska torr och svår terräng där så hon hade det lite allmänt jobbigt. F ö ett rätt fint spår med hög intensitet och låg näsa, lite slagigt men inte farligt. Gissar att ointresset för pinnarna kan ha att göra med att det var ett icke förarspår, har blivit för några sådana den senaste tiden. Tränade också ett par budföringar, vilket var en upplevelse då sonen fick för sig att han skulle vara ”målvakt” och försöka fånga Vilda när hon sprang till Elin. Snacka om störningsträning! Hon brydde sig inte det minsta, parerade honom snyggt och fortsatte till Elin! Som bonus sköt de på skjutbanan i närheten och vi fick ganska rejäla skott i bakgrunden. Ingen reaktion på någon av hundarna – skönt!!

24 april, spår med Elin & Freda på flyget.  Tänkte mig ett ängsspår, pga blåsten valde jag bort det och Vilda fick ett spår som gick omväxlande i ung tallskog, omväxlande ut på äng. Inga apporter, bara ett slut. Tyvärr var marken snustorr, och ängen inte lika skyddad från blåsa som jag trodde. Dessutom fick hon för lång liggtid, ca en timme i stället för 30 min. Så, jag som brukar säga att man ska träna en svårighet i taget, lyckades klämma in en hel lista: icke förarspår, övergångar äng/skog x flera, torr mark, blåst, lång liggtid (för förhållandena), långt spår (nog det längsta hon gått, varmt (ganska tidigt på dagen men stekande sol). Vilda slet som ett djur! Hon tappade spåret ibland, fick för det mesta upp det tämligen snabbt, lyckades spåra fint i långa sträckor, tappade igen, spårade, missade tyvärr slutpinnen…. Lite antiklimax blev det, när jag inte fick till ett bra avslut. Men jag selade av och klappade om, belönade ändå så gott det gick.  Är grymt imponerad av hennes förmåga att trots allt klara större delen av spåret, samt hennes uthållighet och totala ovilja att ge upp! Är på samma sätt lite besviken på min egen oförmåga att se svårigheterna i förväg och göra en vettig planering.

Under liggtiden åkte vi till skjutbanan och skottränade. Uppmuntrad av hennes icke-reaktioner på skotten ett par dagar innan, samt påmind om att hon kommer att exponeras för skott då och då i situationer som jag inte har kontroll över,  så tyckte jag att det var dags. Jag kör min egen metod! Elin fick hålla Vilda, jag visade ”skottkassen” och skramlade med lilla plastlådan med skott. Gick sedan iväg ca 40 meter och sköt ett skott. Ingen reaktion på Vilda, hon stod bara och var taggad på att komma till mig. När jag skjutit fick Elin släppa henne och hon fick springa till mig. Fullt ös, ingen tvekan, svansen i vädret. Snabb koll på apportkastaren, sedan fortsatte vi som en vanlig budföring och hon fick springa tillbaks till Elin. Nu testade jag med tre skott till, Vilda satt lugnt och fint hos Elin och sprang till mig i fullt ös när skotten var klara och hon fick tillåtelse. Det känns helt underbart att skotten tycks fungera bra! Nu ska vi bara få till en hygglig sista april också…

Planering: lätt, kort, snällt spår nästa gång! Tänka mig för extra mycket med pinnarna när det är annan spårläggare. 

Hjälp - känner att Vilda borde få en vilodag snart. Samtidigt bjuds det hela tiden på så fina träningstillfällen, och Vilda verkar så pigg och på. Jag kan helt enkelt inte låta bli!

Igår hade jag bestämt att det skulle vara Simons dag i skogen. Hundarna skulle med, förstås, men fokus skulle ligga på Simonlek och inte på hundträning. Väl ute hade jag köpt med en isglass till sonen som fika. Medan han åt den uppstod ett gyllene tillfälle att lägga spår... Så det blev ett kort u-spår, ca 150 meter, till Vilda. Två apporter.

Sedan gick vi upp på en stenig ås och letade tomtar, lekte "inte nudda mark", låtsades att vi var ett dataspel (Suck! Dagens ungdom!) och letade guld i minst en timme. Då började mina hundsensorer igen  - nu hade vi ju faktiskt en färdigvallad ruta! Dessutom blåste det fint. Övertalade därför sonen att vi skulle leka "gömma saker" med hundarna - och vips, hade jag en uppletanderuta!

Jag gömde fem föremål. Vilda fick gå först. De första två gick så galant, full fart ut, hitta, full fart in. När hon skulle gå ut på tredje föremålet så blev hon först lite osäker, och när hon stod och tvekade upptäckte hon att det luktade supergott på marken precis bakom mig. Sannolikt en tappad godis från belöningen innan. Jag bestämde mig för att vara vrångtant och få in krav i momentet på ett bra sätt. Så jag förbjöd vänligt men bestämt Vilda att leta någon godis. I stället försökte jag hjälpa henne att komma på vad det egentligen var hon skulle göra. Lyckan var total när hon efter en liten stund, med en mental suck!, släppte tanken på godbiten och for iväg ut i rutan i full fart. Tack och lov hittade hon också, så jag fick ge henne en hejdundrande belöning!

Spåret gick fint utan konstigheter. Hittade och plockade båda pinnarna. Klarade att följa bra även genom skvattram-snåren.

Senare på kvällen kunde jag inte motså ett par rutskick. Ungefär oförändrat, hon vet att hon ska till rutan men inte var. Med target går hon rätt, men lustigt nog utan att markera på targeten...

Avslutningsvis ägnade jag några timmar igår åt att uppdatera hemsidan. Bara småsaker, men det behövdes. Har inte skrivit så mycket där efter som jag varken tävlat, haft några valpar eller gjort något annat på sistone. Det mer vardagliga hamnar ju här i stället. Men nu så tror jag att den känns lite mer up-to-date.

  Titta på den här bilden. Noga. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna ta ett sådant här kort! Vad som är det märkvärdiga? Jag och Vilda spårar, och bredvid mig går en lugn, lös och glad Daisy!! Hon, som är så het på spåren att inte tio vilda hästar kan hålla henne. Plötsligt kan hon följa med som bonushund! Vad som hänt? Jag tror att det är min konsekventa belöningsträning som gett resultat. Jag har verkligen uppmärksammat och belönat passivitet. Men ibland blir jag orolig också - tänk om det helt enkelt är ett ålderstecken??

På söndag var jag helt slut!! Problemet med mig är att när jag är helt slut så längtar jag ut i skogen, så det blev liksom lite träning ändå... Tänkte bara lägga ett kort spår åt Vilda och sedan ta en prommis. Väl på plats blåste detså kraftigt att jag inte kunde motstå ett litet upplet.

Hundarna fick se när jag vallade korridoren, sedan fick Vilda de två första skicken. Alla prylar låg lite högt för att underlätta att de skulle få dem i vind. Inga problem, fullt ös ut, fullt ös in, bra avleverans, inget gnäll när hon satt uppbunden. Ingen tvekan inför skick två heller, väldigt positivt.

Daisy fick ta de följande två, samma där, väldigt fint arbete. Ett lyckat upplet.

Sedan fick Vilda sitt spår. Samma där, inga konstigheter. Det var förarspår plus lite kort liggtid. Väldigt sug i spåret. Anmärkningsvärt var hennes störningstålighet! Hon brydde sig inte om att Daisy gick med, inte heller att jag fick ropa på henne ett par gånger. Hon struntade också fullkomligt i att Bertil sprang bredvid och fotograferade! MVG!

Återigen bara en slutpinne, jag ska snart börja ha flera och jobba med principen "bingopinne".

     Spårpinne är gott!!

Sammanfattning: fredag spårade vi. Vilda fick ett av sina hittills få icke-förarspår. Ca 150 meter, lätt böj, ut på en kraftledningsgata, bara spårslut. Spårade som vanligt ganska hett men mindre slagigt. Bara en pinne, en vanlig spårpinne som slut.

Okomplicerat och rätt lyckat.

Budföring: Körde fyra sträckor, de första två gick finfint (förutom att hon fortfarande tycker det är småtrist att komma till mig!). Andra skicket från mig till Mattias blev det tvärnit! Då upptäckte hon vad spännande det luktade bredvid vägen (Stackars Edgar med förstoppning hade suttit och klämt en stund var femte meter och droppat blod). Perfekt träningstillfälle, iofs. Jag talade om för damen att luktar på blod gör man inte när man tränar, Mattias blev lite extra skojig och vips sprang hon sträckan igen, åt båda håll.

Tandvisning: Utan problem.

Lördag: Vilda stod på klippbordet en stor del av dagen. När vi kom tillbaks till Ultuna övergav jag Katti & Edgar en stund för att träffa Elin och träna lite lydnad med henne. Efter Fredas genomkörare så fick även Vilda prova appellydnaden. Det gick verkligen över förväntan. Hon borde ju ha varit supertrött! Men det var (tror jag?) hennes premiär med någon som dirigerade. Jag kunde inte märka att hon brydde sig alls. Momenten gick som förväntat, möjligen en bättre apportering än jag trott, bra störningstålighet (bredvis oss höll en familj på att packa flyttbilen, inga problem!), fullt ös på inkallning, läggande, fin kontakt i fria följet men lite svajig position, bra tandvisning & budföring, ok hopp.

Första kvällen med värme! Ut på flyget med Simon, Katti, Mattias och Edgar.

Efter det förra, lite snurriga och ganska pinnlösa spåret blev jag osäker på hur min spårträning egentligen sett ut på slutet i höstas. Då var det skönt att kunna gå tillbaks i bloggen och kika! Insåg snabbt att Vilda alltid föredragit de små spårpinnarna framför slutapporten. Ska nog sluta ha långa pinnar i spåret ett tag. Såg också att jag fått fint resultat genom att knyta fast spårpinnar. Bestämde mig för den taktiken i dag:

- ängsspår (äntligen snöfritt, då slipper jag dessutom få med mig en hel julgran hem i pudelpälsen!)

- där det ändå finns en del småsly, så jag kan snitsla.

- liten pinne som slutapport, binda fast den

- längd ca 150 meter

När jag gått ut halva spåret hördes ett vrål från bilen: "MAMMA, JAG ÄR KISSNÖDIG!" Det blev till att lägga sista halvan av spåret joggande!

Under liggtiden körde jag budföring, för första gången med Mattias som mottagare. Vilda var så ivrig att hon tjuvade till honom! Roligt att se hennes förstjusning i momentet. Körde även en tandvisning. Sist fick faktiskt Simon vara mottagare i ett par budföringar, det blir en kompromiss mellan min önskan om bra tävlingsträning och min önskan om en hundintresserad son!

Spåret gick fint, Vilda spårade med riktigt låg nos och väldigt motiverat. Det jag undrar över är hennes extremt slagiga spårstil, hon går som en dammsugare i små, täta zickzacksvängar. Totalt avviker hon kanske en halvmeter från spårkärnan, men hon gör det hela tiden. Typ. Hmmm.

Spårpinnen högg hon glatt och blev extra taggad när den satt fast. Bingo!