Gårdagen började med kursen i tävlingslydnad. Jag har gjort en ganska usel debut på den kursen. Första tillfället var vi bortresta. Andra tillfället hade jag missat, fick tack vare FB reda på det en timme efter kursstart. Kastade mig iväg, dåligt förberedd, och kom inramlandes mitt under teorin. Dessutom regnade det intensivt, så prestationen på planen var väl inte heller så imponerande.

I går var det så dags för tillfälle tre. Vi delades upp i två grupper, den ena fick börja med hopp, den andra med att visa upp sitt självvalda moment. Jag och Vilda började i hoppgruppen.

Jag har inte tränat så mycket hopp med henne. Återhopp, dvs typ lydnadsettan-hoppen, är dock inget problem. Hon har ju stadgan att lämnas sittande, och hoppa gillar hon. Ingångarna har jag lyckats få till. Så det ser helt okej ut. Däremot så är hon tveksam vid uthopp, plus att jag redan från början vill befästa att hon ska långt ut innan hon sätter sig. Jag började med boll, att kasta den som belöning på andra sidan. Fungerade ganska bra, men det fanns fortfarande en del tveksamhet på kommandot, plus att avståndet på andra sidan blir rätt slumpmässigt. Jag hade också tagit med mig targetplattan. Jag har en tanke att lägga den på andra sidan hindret för att nöta in ett "rätt" avstånd. Med den på plats blev Vilda mycket säkrare. Hon var fokuserad, svarade på startsignal, flög över hindret och stämplade plattan. Väldigt lyckat, helt klart kommer jag att fortsätta träna hopp på det här sättet. När hon har trmapat på targeten kastar jag boll som belöning, sedan försöker jag få henne att ta vägen över hindret tillbaka med bollen. Tjuvtränar lite hoppapportering!   

Efter fikat bytte vi grupper och jag skulle träna rutan, som var vårt egenvalda moment. Jag ville dock inte lägga för mycket tid på den, mest för att jag tycker att fotgåendet är ännu viktigare. Men, vi började med rutan. Roligt var att se Vildas entusiasm redan när jag plockade fram rutan ur bilen! Hon studsade som en känguru bredvid mig hela vägen ner till planen. När vi skulle visa momentet så började jag med target - fullt ös ut, stämpla, belöning. Nästa skick gjorde jag utan target - fullt ös, rätt position, belöning! Skick tre försökte hon stanna för tidigt, mellan de främre konerna. När belöningen uteblev studsade hon in på rätt plats direkt. Så duktig!! Och med så skön, positiv, full fart - livet är stenkul-attityd! Sedan bröt vi.

Fria följet har mognat mycket på henne. Däremot fick matte underkänt - "går som en ostkrok" sa instruktören, och dessvärre så måste jag ge honom rätt! När jag sträckte på mig så blev nog själva fria följet inte sämre, tvärtom inbillade jag mig att det blev lite mer stuns i det (eller så var det bara för att jag inte såg lika bra längre!). Däremot så förstod inte Vilda någonting vid halterna! Så här brukar det inte se ut matte! Som ett levande frågetecken stod hon och frågade mig vad hon skulle göra! Jaja, det är bara att vara tacksam för att vi fick det här påpekandet nu, ju fortare jag kan jobba bort min krokposition desto bättre. Det är farligt att bara träna själv hemma på köksgolvet. F ö tror jag Kjell var rätt nöjd med hennes fot, positionen är rätt bra och hon har engagemang och fin kontakt. Nå, nej, nu överdriver jag. Eller inte. Hon har fin kontakt, men jag tycker att hon släppte lite i några svängar mm. Men i stort bra. Värt att tänka på också vilken ny situation det var för henne!

Instruktörerna vi har på kursen, Lisa och Kjell, passar mig som handen i handsken. Jag tycker att de har många kloka synpunkter och det är verkligen roligt att jobba moment med dem. De är också väldigt genomtänkta i detaljer. Synd att jag missat så mycket i kursen, skulle gärna ha dem som bollplank alltid!

F ö så blir det en hel del väntetid på kursen. Det passar mig utmärkt! Dels gillar jag att kika på andra ekipage och höra vilka råd de får, dels så är jag rätt duktig på att utnyttja väntetiden! Vilda är ju en väldigt energisk och intensiv hund. Hon har redan skaffat sig höga förväntningar på allt roligt som ska hända när vi kommer till klubben eller ut i spårskogen. Det känns därför toppen för mig att det blir vilotid mellan aktiviteterna. Igår var hon fantastisk. Fast flera av de andra hundarna var lite pipiga och "på", så lade hon sig lugnt på backen och kopplade av. Nyttigt och viktigt!!  (Som ni förstår så är även passivitet att utnyttja väntetid för mig!).

Dessutom passade jag på att träna tandvisning, tror det var 5-6 personer som hade kikat på Vildas tänder innan dagen var slut. Jag vill att hon ska känna igen momentet, "jaha, nu ska de in och kika på tonsillerna igen", så att hon känner sig helt trygg i det när vi väl ska tävla. Mycket positivt var att hon redan verkar ha klurat ut det. Med en liten suck accepterade hon lugnt att sitta kvar och blängde sedan uppfodrande på mig. I hennes värld så ingår köttbulle efter avslutad titt i momentet!

Ett par korta platsliggningar klämde vi också in. Korta avstånd, korta liggtider, inga problem.

Och så fick jag till en budföring med en tjej som Vilda inte känner. Lilla råttan sprang gärna till tjejen, men tänkte inte gå tillbaks till matte!     Ett positivt fel i budföringssammanhang, tycker jag, och kände mig väldigt nöjd med övningen.

Sammanfattningsvis en toppendag på kursen. Vi var där i fyra timmar och jag njöt varenda sekund! Eftersom jag är en total nörd så firade jag detta med att hämta sonen och åka ut i skogen och lägga ett spår...

Vilda fick ett ca 150 meter långt, med ett par böjar och bara slutapport. Givetvis började det regna under liggtiden. Det bekom varken sonen, som glatt studsade runt i vattenpölarna, eller Vilda. Men jag började känna mig lite trött! Efter en halvtimme fick det räcka med liggtid! Vilda spårade med riktigt låg näsa, bara små slag i spåret och väldigt koncentrerat och fint. Slutpinnen tog hon. Nu hade jag tänkt till - inget spårslut utan bara en vanlig apport fick hon. Detta eftersom hon älskar att leka med de vanliga apporterna, medan slutet är lite för stort och tråkigt. Så när hon hittade sin apport fick hon komma in och visa upp den, få bacon (vadå skämma bort...) och sedan fortsätta leka med den. Vilket hon gjorde i säkert 20 minuter. Sonen vägraed åka hem innan vi lekt skattjakt, så vi blev kvar i skogen en stund (och ja, det regnade fortfarande!).

Väl hemma konstaterade jag att halva skogen följt med oss hem i Vildas ben. Bet i det sura äpplet, trasslade bort kvistar, badade, blåste och borstade benen så nu ser hon riktigt okej ut igen!

Var duktigt trött - och nöjd! - när jag gick till sängs!

Glömde en sak till som var så underbar igår: känslan att vara på en hundklubb, med flera kurser på gång samtidigt, och utan problem kunna distansbelöna Vilda med boll etc - och inte för en sekund vara orolig för att hon ska gå ur hand. För det mesta struntade hon helt i omgivningen, det var bara hon, jag, uppgiften och belöningen som existerade. Men inte riktigt hela tiden. Vid ett par tillfällen blev hon nyfiken på en annan hund, började springa dit, men minsta inkallning från mig så tvärbröt hon och kom tillbaka i fullt ös. Det kändes som att vara där med Daisy, inte med en tiomånadersvilde!

En kortis från en fin dag:

Tre timmar på gamla flygplatsen, där den värdefulla plätten barmark har hittats! Med var sonen, Katti & Mattias.

Jag lade ut ett ganska kort spår, 100-150 meter, med en vinkel, 2 pinnar och slut. Under liggtiden fikade vi, Vilda fick ligga med och träna passivitet. Jätteduktig, låg helt avslappnat (nå, förutom när hon försökte tigga åt sig bulla!). Dessutom hann vi med att leka i härligt smutsiga vattenpölar (Simon!) och cykla lite.

Sedan lyckades jag hålla mig till min träningsplan - övade tandvisning och budföring x flera. Vilda känner ju Katti och Mattias väl, och inget av momenten var något problem. Minns inte om jag skrev det, men Simon fick vara mottagare i några budföringar med Vilda och Daisy häromdagen. Hundarna fick springa samtidigt och ingångarna blev ju stökiga, men jag tror att det var riktigt bra för Vilda som blev taggad i momentet och helt släppte all eventuell tvekan om vad det går ut på. I dag sprang hon varenda sträcka (sex stycken) klockrent åt båda håll. Nå, klockrent med undantag avlite sneda sitt hos mottagaren. Med beröm godkänt, särskilt med tanke på att vi hade en fyraåring på cykel mitt på sträckan!

Allra sist på kvällen, efter en påtår, gjorde vi en kort platsliggning. F ö så lät jag bli att träna några andra moment, bra gjort av mig! 

(Men när vi kom hem, och Simon ville fortsätta lekaute, så kunde jag inte låta bli att testa en idé jag har om framförgåendet. Men det är en annan historia...)

Spåret gick sådär. Vilda var supertaggad, lite yr i spårarbetet och missade en pinne. Funderar på att lägga in ett par godisspår som lite förebyggande. Hmm. Vi får se vad jag bestämmer mig för.

Måste köpa ny spårsele, bruden har växt en del sedan i somras!

Äntligen, äntligen fanns det en tillräckligt lång och bred snöfri markremsa!

Inte var den lång, ca 200 meter, och upptaget råkade hamna där älgarna haft sin vintertoalett... Dessutom blåste det kraftig sidvind, men ändå, det gick att spåra!

Nu visade det sig att höstens flitiga grundande av spårarbetet lönat sig. Vilda visste precis vad hon skulle göra. Struntade faktiskt i älglorten också (något förvånande, får jag säga, hon har annars rätt underliga matvanor!). Själva spårandet gjorde hon med låg näsa, befann sig i spårkärnan kanske 60% av tiden, men mtp den kraftiga vinden var jag nöjd ändå. Pinnarna plockade hon (två plus slut), såg väldigt förvånad ut när den första kom. "Hallå, nu spårar vi väl, eller..? Ingen apportering nu, va?!". Men med hjälp av lite godis så kom hon på att det gick utmärkt att kombinera båda delarna!

Det var så roligt!!! I kväll ska det dessutom bli sol, så vi satsar på en repris.

Medan spåret låg till sig så körde jag lite lydnad. Fot, inkallning, läggande - gick riktigt fint alltihop.

Rutan - vilken skräll! Pudelskruttan fattar faktiskt vad hon ska göra! Måste säga att jag är imponerad, hon är riktigt smart den här lilla damen. En stor fördel hon har jämfört med Daisy är att hon kan uppskatta föremål själv, på avstånd. Daisy älskar prylar, älskar att kampa etc. Men att få en tennisboll kastad till sig i rutan är sådär, och att springa ut till rutan för att hitta favoritleksaken på backen där är totalt ointressant. Vilda är tvärtom, hon blir överlycklig när tennisbollen kommer. Detta, i kombination med att hon är väldigt repetitionstålig, gör henne så gudomligt lättränad.  

Nu kör jag enstaka rutskick med target, för att befästa den exakta positionen, men ca 80 % av skicken gör jag faktiskt utan hjälp. Ändå går hon in i rutan 99 % av gångerna, och i acceptabel position ca 70 %.

Lite vanlig apportering körde vi också. Började med att lämna Vilda med apporten i munnen och köra inkallningar. Fungerade fint, ingångarna var ok och tempot bra. Det enda jag inte gillar är att hon har ett ganska löst grepp. Funderar på att testa med en lite mindre apportbock ett tag. Provade sedan att lägga ut apporten på gräset. Det positiva var att hon tog den direkt, utan att leka med den först (som hon gör inne, på våra hala golv. Slår med tassen etc). Det negativa var att det kom några små tugg... Hmm. Mer inkallningar med apportbock i munnen innan hon får hämta själv!

Sedan var det färdigtränat!

Upplet + spår i går.

Vilda var jätteduktig på uppletet. Jag var väl inte lika exemplarisk som jag hade tänkt, men rätt hyggligt blev det. Daisy gjorde som vanligt tre klockrena skick - är grymt imponerad av att hon håller i så fint trots att jag "fusktränar" henne. Dessutom är hon väldigt duktig på att sitta lugnt medan Vilda letar, om jag bara kommer ihåg att sticka åt henne en godbit ibland...

Spårade gjorde hon fint, kort förarspår med lång pinne (riktigt spårslut) som satt fastknuten i en tall. Det var en succé! Jisses vad hon kampade för att få loss den! Jag hade valt en klen liten gren som jag trodde skulle gå av, men den sega rackaren höll. Till slut smög jag dit och bröt av den så hon triumferande fick springa iväg med sitt byte! Det blev extra lyckat, för när hon sprang runt i skogen så fastnade grenen då och då i terrängen och hon fick kämpa ytterligare lite för att få loss pinnen!

Nu är det -9, snö på backen och Vilda har blivit mer valptränad än de flesta. Nu ska hon och Daisy få en lång och välbehövlig träningsvila. Nå - lite lydnadsduttande, inomhusapporterande och annat blir det säkert, men i stort sett räknar jag med träningspaus. Tycker Vilda håller på att förvandlas från valp till unghund, och det händer mycket i hjärnan på henne. Vill inte stöka runt för mycket.

Stor risk att bloggen blir tom en månad eller två, hoppas ni hittar tillbaka sedan!

Ha det gott!

/Anna

Glömde gratta lilla iller-prinsessan på femmånadersdagen igår!

I dag: Ännu en fin höstdag! Fortfarande mycket att göra, men vi planerade för en promenad & fika vid "den andra" hundklubben, kennelklubben. Farmor, Simon och sambon var med. Väl där insåg vi att vi missat på tiden och att fiket var på väg att stänga. Alla hundar hade åkt därifrån, så den sociala träningen uteblev. Nå, jag gick ut ett spår i stället. Ca 150 meter, förarspår, väldigt knölig terräng. Tanken var att det skulle vara trasslig terräng men väldigt enkelt för övrigt. Lyckades ändå få med en spetsvinkel, ca 45 grader men lite rundad i själva spetsen (skyller på en nedblåst tall som kom ivägen).

Sedan blev det en slät kopp kaffe, lite avkoppling för Vilda i klubbstugan, och sedan en lugn men tidsmässigt lång promenad för hela vår lilla flock efter en skogsbilväg.

Spåret blev helt annorlunda än jag tänkt mig! Vilda märkte inte alls av det jag tyckte var knölig terräng, men det gjorde jag! Vips var hon tio meter framför mig i linan. Jag hade fullt upp med att hålla koll på fötterna så spårandet, tja, det fick hon vackert sköta själv. Det var tydligen ett lysande upplägg! Spårningen gick galant, hon slog knappt alls, gick fint i spårkärnan och fixade till och med spetsvinkeln utan minsta tvekan. Visst kom hon ett par meter vid sidan av vid ett par tillfällen, men faktiskt inte mer än det. Duktig, duktig tjej! Hade lagt en lång pinne som spårslut,inte populärt alls. Hon markerade den och plockade upp den lite tafatt, men tyckte inte alls att den var lika rolig att kasta i luften och leka med som de små pinnarna. Jag kampade och kastade desto mer med den, och visst bjöd hon tillbaka. Men nästa gång ska jag allt binda fast slutet i något så hon får motstånd!

Sammanfattningvis är jag fortsatt imponerad av hennes spårnäsa och förmåga att arbeta koncentrerat trots högt tempo. En riktigt lovande liten valp!

I dag stod spår på schemat. Med tanke på att det dessutom var älgjaktspremiär så höll vi till i trygghet innanför stängslet på gamla F 15!

"Vi" var: Susanne med Vide & Nova, Camilla med sönerna Emil & Albin samt bc Spot, jag med Simon. På besök kom också Simons pappa, morfar & Febe!

Spår med Vilda: Hade planerat för ängsspår, men det blåste kraftigt när vi kom så jag hade förstånd att ändra mig. Lade ett 75 meter långt, nästan rakt (nå, hade en s-sväng som var rätt klurig, nästan som två 90-gradersvinklar efter varandra) förarspår i höggräset vid vägkanten. Lite annorlunda vegetation än Vilda är van. Medvind. Förarspår, liggtid cirka en timme. Efter spårslutet gick jag ut på asfalten och gjorde ett nytt spårupptag en bit bort! Tanken var att Vilda skulle få två spår efter varandra för att träna uthållighet, samtidigt som hon skulle få en rejäl sluthandling vid sin spårpinne.

När det väl var dags att gå spåret följde min pappa med och kikade! Det var roligt, samtidigt som min prestationsångest som alltid gjorde sig påmind. Vilda spårade som en prinsessa på första spåret! Låg näsa, hög intensitet. Vid s-svängen tappade hon för ett ögonblick, slog en ring, fick tag på spåret direkt och tuffade vidare. Elegant! Plockade pinnen, men för första gången så var hon ljummet intresserad och tänkte fortsätta spåra! Nu fick hon inte det utan vi lekte precis som vid ett vanligt spårslut. Och när hon väl insett att det var färdigspårat var hon lika taggad på pinnen som vanlitg. Dessvärre hade jag glömt att ta med godis, så det var allt lite svårt att få in henne med pinnen... Sedan gjorde jag ett misstag, tror att det berodde på att jag inte var ensam i spåret. Efter att ha tagit bort pinnen så ville jag att hon skulle få varva ner innan nästa påsläpp. Men tyvärr hade jag lite för bråttom (väntade kanske ett par minuter), så hon höll rätt högt tempo ut. Hade lagt detsom ett spårupptag, inga problem att ta det eller analysera riktning. Däremot gick hon lite slagigt i spåret. För högt i varv? Trött? Eller kanske bara en effekt av att hon nu hade sidovind och inte fin medvind?

Jag korsade en skogsväg och hade dragit med foten för att se övergången. Det löste hon med att trycka näsan ordentligt mot backen och faktiskt lyckas spåra sig över. Riktigt bra fokuserat!! Spåret var ca 100 meter och hon gick i stort sett klockrent. Roligt att notera var att jag vid ett par tillfällen trodde att vi skulle åt ett håll, och hon envist släpade mig i en helt annan (korrekt!)riktning! Hon är uppenbart inte förstörd ännu - jag är ju ibland rädd för att jag ska råka styra henne. Tog pinnen och körde fullt race med den.

Sammanfattning: Lyckad variant på ängsspår, lyckad premiär på två spår i rad, elegant förmåga att klara korsande skogsväg. Grymt duktig hund.

Mindre lyckat var min glömska (hallå, ha med godis när man tränar hund, hur svårt kan det vara..?), samt tendens till otålighet inför påsläpp två.

Daisy fick ett 400 meter långt förarspår som legat 1,5 timme. Spårade lugnt och fint, klarade ett flertal svårigheter i form av terrängskiften, korsande av lite större vägar etc. Missade dock en apport. Sessan spårade ovanligt sakta, jag undrar varför? Är det ovana - har ju mest kört upplet på sistone? Effekt av min lugnande träning - försöker ju att dämpa henne så jag ska kunna träna Vilda utan att hon går i taket? Eller - hjälp! - håller hon på att bli gammal?

Kändes sammanfattningsvis som en lyckad träning även om det var mycket vi planerat men inte hann med (platsliggning, budföring, hantering etc...), men det hade börjat skymma när vi åkte hem.

I dag skulle vi på utställning. Från den igenvuxna valpen skulle en vacker liten pudelflicka skulpteras fram. I går fick matte besök. Reservplan: kliva upp tidigt i morse, bada och klippa valp. Behöver inte åka förrän halv elva.

Verklighet: Kliva upp klockan sex en söndag morgon för att bada och klippa hund? Och åka på utställning? Nixelipix! Är man obotlig skogsmulle så är man... Utställning inställd!

I stället: avslut på valpkursen (som jag nästan missade, kom en timme för sent. Eftersom jag skulle vara på utställning i dag hade jag inte riktigt koll på tiden...)

Blev i alla fall en stunds korvgrillning i skogen (=passivitetsträning=bra!). Tränade också lite uppbindning. Fick visa vår cirkuskonst. Jag hade tänkt visa target, kom på att jag i brådskan glömt musmattan hemma... Testade med en tidning i stället och tänk, VildaHilda fixade det! Dessutom var det gott om störning, både korvgrillar och andra hundar. (Dock har hon börjat slarva, springer till target, men stämplar den inte med tassarna så noga längre. Dags att träna mer precision på korta avstånd!).

Sedan: Hem, snabbstäda lite, hämta Simon och sedan en ny tur till skogen. Nu med Elin och vackra silver-Freda som sällskap. Tack vare Elin blev det en hel del bilder tagna, så det blir en bildberättelse idag! (Tyvärr rakade jag nosen på Vilda efter träningen, synd, för jisses vilket fint ansikte hon har fått! Bilder kommer när hon dessutom är badad & klippt!).

1. Uppletande. Ingen Daisy med i dag, spännande att se vad Vilda fixar själv! 30-35 meter djup korridor, ca 5 meter bred. Simon följde med och gömde saker åt Vilda, vilket han gjorde riktigt bra. Det blir mer kreativa legor på det sättet! Vilda fick se vallningen.

Det var spännande att se hur lilltrollet skulle reagera på ett "vanligt" upplet. Men redan när jag riktade in henne hade hon fullt fokus ut mot rutan...  

...och sedan sköt hon iväg som en kanonkula!

Näsan påkopplad, och det tog inte lång stund innan hon var inne med första grejen. Trots att Simon varit klurig och gömt den mellan ett klippblock och en stor sten ("grottan" som syns i bakgrunden p åbilden), dvs vittringsspridningen kan inte ha varit särskilt stor.

Som vanligt är det inte helt lätt att få henne att lämna av första föremålet, men jag tar det med ro.

Förr eller senare kommer hon och vill byta mot godis!

Till skick två var jag nyfiken på hur hon skulle reagera. Ingen ny retning fick hon, utan jag tog bara undan föremålet, höll i henne så hon fick tid att ställa om även mentalt, och släppte. Först yrade hon lite runt oss. Sedan en lite längre lov. Så fick hon plötsligt eld i baken och kom på att hon inte hunnit kolla av hela rutan!

Två föremål fanns kvar, båda på ca 30 meters djup. Hon sprang rakt ut på djupet och det tog inte lång stund innan hon kom in med det ena.

Den här gången lämnade hon nästan direkt av i handen. Duktig tös! Simon har sin egen variant av träning iskogen - om mamma matar Vilda, så matar Simon mamma (med ett surt och härligt lingon - smaskens!).

Det kändes som ett helt perfekt skick. Hon fick själv komma på vad hon skulle göra, tog initiativet och arbetade sig ut på fullt djup utan stöd från mig, och fick direkt utdelning för det!   

Nu hade vi att föremål kvar i rutan. Jag ville inte riskera något med ett tredje skick, så vi gick alla tillsammans ut för att plocka in snitslar och hämta det sista föremålet. Vilda letade oavbrytet i hög fart och gjorde en sån där toksnygg inbromsning när hon fick vittring i näsan efter att ha galopperat förbi i 110 knyck. Tvärvände, hämtade, sprallade... Kom till slut in! Duktig, duktig tjej!!

Bilden: fullt ös och noll tassar i backen!

Sedan blev det bilvila för Vilda medan Freda spårade. Bra att få ner henne i varv. Hon är duktig, lugn, tyst och avslappnad i bilen.

Dagens spår var ca 150 meter, icke förarspår, okänd liggtid, cirka en timme..? Terrängen gles tallskog, klurigheten var att valpkursen spårat där ett par timmar tidigare så det var gott om lite äldre förledningsspår. Dessutom är marken lite speciell, torr och tallbarrig med en del lingonris.

Vilda jobbade jättefint. När vi korsade en stig for hon iväg först tio meter åt ena hållet, sedan lika långt åt andra hållet. Sedan visade hon tydligt att hon gjorde det av nyfikenhet, för hon tvärvände i full fart och rusade raka vägen på sitt eget spår igen... Sötnos!

Pinnen hittade hon, och var lika glad i som vanligt.

Sammanfattningsvis en supermysig dag med lyckad träning, fint väder, trevligt sällskap, glad unge, nöjd valp... Tror jag gjorde rätt som skippade utställningen!   

Hem efter jobbet, längtade ut i den fina höstkvällen. Sonen hade haft kompis hemma och var jättetrött. Desperat mamma mutade med att vi skulle ha fredagsmys i skogen och stannade på macken och köpte en godispåse...  

Lade ett riktigt roligt spår åt Vilda. Spårupptag ca 15 meter bort (motvind), gles tallskog. Ganska snabbt en övergång över skogsväg. Därefter "vanligt" spår i 30-40 meter, sedan terrängbyte till fält. 30-40 meter fält, sedan in i skogen igen för att avsluta med pinnen efter ca 20-25 meter. Alla metrar är vilt gissade, bryr mig inte om att stega hennes spår. Mattespår. Liggtiden kort, 30-40 min.

Under liggtiden tog vi en fika och promenad i jättarnas skog med sonen (men nu hade jättarna flyttat och tomtarna kommit dit i stället, informerade fyraåringen!   ) . Myyys! Hundarna studsade runt som kalvar på grönbete.

Därefter var jag förnuftig, åkte tillbaks till spåret men tog en 5-10 minuters passivitet med Vilda så hon hann varva ner ordentligt innan påsläpp. Gjorde sedan ett "riktigt" påsläpp från ca 15 meters håll (nå, nästan, vi gick tillsammans mot spåret till en början). Tack vare motvinden fick hon det i näsan ca fem meter ifrån och plockade det fint. Spårade galant, blev konfunderad när vi korsade vägen men löste det. Upptäckte en blå säck iskogen, blåste upp sig men bestämde sig på ett par sekunder att den inte var något att hetsa upp sig över och fortsatte spåra. Blev ytterligare fundersam när vi kom ut på ängen! Det blåste en del så hon började gå bredvid spåret. När jag bromsade henne lite sög hon fast i spårkärnan och gick där större delen av tiden. Återgångentill skog problemfri. Gjorde därefter en lov åt sidan, men ringade fint tillbaks till spåret. Spårslutet hade jaglagt nära en stig, där ett par med hund kom och gick precis innan vi tog spåret... Vilda blev distraherad, men höll ihop, fullföljde spåret och hittade sin pinne! Mindre intresserad än vanligt (ville nog spana in lite spännand edofter också!) men tog den och var lätt att uppmuntra till sin vanliga lek.

Jag var verkligen imponerad av att denna lilla skrutta klarade ett så svårt spår! Hon är en riktig liten spårtalang som är otroligt motiverad. Nu var hon också i helt rätt stämningsläge vid påsläppet.

Bra jobbat av oss båda!!

Daisy fick nöja sig med promenad.

Vildas storlek i dag: Ca 34 cm, vikt 5,8 kilo. Ålder: fem månader om en vecka.