I går sov jag bort halva dagen. Tog en prommis med Vilda och gjorde uppletande i smal korridor i lättsprungen skog, tre föremål. Inga större problem, förutom att hon gång på gång drog sig till en fläck utanför korridoren. Gick dock att bryta och få att jobba vidare. Visade sig efteråt att det låg ett smaskigt ben där, troligen rådjur...

I dag fick vi för ovanlighetens skull ställa in söndagssöket pga manfall. Jag var så extremt trött att det inte gjorde mig något. Funderar på om tröttheten är kroppens sätt att säga att förlossningen är på g? Är trots allt tre dagar över tiden. Framåt eftermiddagen tvingade jag i alla fall iväg mig till bruks. Började med en promenad, där jag lade in två rätt tuffa uppletanden. Korridor ett lade jag i ett risigt område med massor av vindfällen. Det var rena hinderbanan att ta sig fram där. 50 meters djup, fem föremål varav fyra var helt nya för Vilda. Två av gummi. Rackarns vad stolt jag var när hon hämtat in alla fem!! Duktig tjej!

Sedan var jag nog i tuffaste laget, vi gick hundr ameter längre fram och så fick hon en ny korridor med fem föremål. Nu uppför samma lilla klippa som häromdagen. Lade ett föremål riktigt nära, på framkanten av själva klippan. Resten rätt djupt. Vilda jobbade och slet in fyra grejer, sedan fick jag följa med henne ut i rutan och så "hjälptes vi åt" att hitta den femte. Tycker hon gjorde ett jättefint arbete sammantaget. Uppletandeskicken är ju lika djupa som sökskicken, så rent uthållighetsmässigt så borde träningen vara jämförbar med nio sökskick. Lättare, för att det inte är ny mark i varje skick, svårare för att en liten gummipryl avger väsentligt mindre vittring än en hel gubbe!

Därefter blev det ett litet pass på agilitybanan. Plockade isär slalomen och tränade ingångar. Jga har ju lärt Vilda slalom med 2x2-metoden, så för att komma vidare i ingångsträningen backade jag till att ha bara två pinnar. Byggde sedan på till fyra. Körde också en liten minibana med hopphinder och flera korta slalom. Mycket nöjd med att hon satte ingångarna oavsett om jag stod på höger eller vänster sida, och även när jag stod väldigt långt framme i slalomen. Lite mängdträning på det här så kan det bli riktigt bra! Och så blev det lite kontaktfält igen, tycker vi gör vissa framsteg där också (även om det går sakta!). Till slut var både Vilda och jag så trötta i våra stackars hjärnor att vi var glada över att vi hittade till bilen!

I dag är ju egentligen dagen D - den stora dagen då bebben borde födas! Men den sparkar på därinne och verkar trivas rätt bra i magen, så det blir nog några dagar (eller till och med veckor!) till.

Jag var inte så tärningsinspirerad, tänkte försöka piffa till det lite här hemma i stället. Men två saker fick mig att ändra mig: skotträning på klubben (har hittills undvikit dem, men nu, med MH och brukstävlingar allt närmare, så kändes det som att det var dags). Faktor två var en väderprognos som utlovade regn de kommande fem dagarna - då känns det slösigt att missa en fin dag!

Så jag tog min mage med mig och åkte helt planlöst upp på klubben. Eller ja, originalplanen var ett spår med bara nya spårpinnar, men den kom av sig då vädret trots allt var rätt kallt och blåsigt. Kände mig inte på humör.

I stället landade jag på klubben 1,5 timme innan skotträningen började. Tog en lite längre promenad och i den klämde jag in två uppletanden. Nummer ett var över ett riktigt risigt, avverkat område. Jag gjorde en smal korridor med synretning åt Vilda. Pga ett dike blev det inte fullt djup. Fyra föremål, kraftig vind. Hon jobbade in alla fyra sakerna hur fint som helst. (Iofs bara "snälla" saker, dvs tyg.). Bra näs- terräng- och spring framåt-träning för min lilla sökhund!

Uppletande två var ännu roligare. Det var rätt uppför en liten höjd, sedan över en klipphälla och in i en skog. Lite knölig och skiftande terräng, men framför allt - så fort hon kom upp på höjden så kom vi utom synhåll för varandra. Också nyttigt! Vilda löste uppgiften jättefint och kom in med alla fyra föremålen. MVG!

Sedan ett agilitypass. Körde mini-bana, lite grundsvängar, slalom- och kontaktfältsträning. Fullt ös, förstås, och mycket taggad hund! Vilda är rolig i agilityn: matte får inte vila många sekunder utan att hon snabbt väljer ut ett lämpligt hinder som hon tar och sedan väntar på belöning! Roligt är att hon spontant väljer även hinder som slutna tunneln och däcket.

Kort lydnad, framför allt framförgående. Klämde även in läggande under gång, apportering, inkallning och en platsliggning. Okomplicerat, men bra att hålla fräscht. Budföring fick hon också gå, 100 meter. Men rackarns vad trixigt det är att få till den bra! Om jag lämnar över godis till mottagaren före skick, tja, då skulle han kunna gå till Korpilombolo och hon skulle springa sträckan. Om hon inte ser mig lämna över något godis så kan hon inte fatta vad budföring ska vara bra för... *suck* Något att putsa på före tävling! I dag såg hon godiset byta ägare och sprang hur fint som helst.

Skotten, då... Sex skott och jag hade bestämt mig för att inte lägga platsliggning. I stället skulle vi stå lite längre bort, inleda med passivitet för att sedan köra kamp under skotten (typ MH). Efter fyra skott skulle det ges tid för dem som ville att avbryta platsliggningen. Min plan var tvärtom, att gå dit och lägga då om allt gått bra dittills. Vilda funkade hur fint som helst i både passivitet och aktivitet. Hon kampade och gjorde ingen tendens att avbryta för att kolla in skytten eller liknande. Däremot var det en hund på platsliggningen som lät rätt rejält och skulle till skytten. Vilda, som lätt blir lite rädd för stora, yviga hundar, gillar dem inte mer om de hoppar, skäller och ylar... Så att lägga henne i en platsliggning i det läget var inte att tänka på. Vi fortsatte med lite mer lek och sedan var skotten slut. Sammantaget ett bra kvitto på hennes skottfasthet, men jag är mycket tveksam till att åka upp fler skotträningskvällar. Inser att med så många hundar på plats, så är risken stor att det sker saker som i värsta fall blir belastande. Föredrar min egen skotträning där jag har mer kontroll på situationen.

Kvällen blev nog en bra genomkörare, blir det regn i morgon så kan jag med gott samvete låta tösen vila! Och ja, jag är gjord av socker! ;0)

I dag skulle jag inte träna alls, utan bara åka förbi ett gäng träningskompisar, kolla av en möjlig framtida sökruta och ta en prommis med Vilda.

När jag kom dit hade de vallat tre korridorer och var precis på väg att köra uppletande. Kunde jag motstå frestelsen? Nix!

Först tittade vi på när två hundar körde. Vilda laddade mer och mer och började till slut pipa. Ingen bra uppladdning för henne, med andra ord. Piper gör hon faktiskt aldrig när jag varvar henne och Daisy i ett upplet.

Sedan var det dags att köra henne. Det fanns två föremål kvar ute, ett i korridor ett och ett i korridor två.

Jag gjorde nu världens feltänk:

1. Lät henne sitta och ladda på de andra hundarna, dvs skapa en enorm nyfikenhet på hela området.

2. Skippade den (kraftiga!) retning hon brukar få eftersom hon oftast ser när jag vallar rutan.

3. "Passade på" att köra föremål som inte var mina egna - något Vilda endast gjort vid ett fåtal tillfällen.

4. Som grädde på moset lät henne gå på de föremål som en annan hund (med stort!! föremålsintresse) misslyckats med - dvs knappast de lättaste prylarna...

Pinsamt, men så var det. Resultatet blev därefter. Vilda flängde över hela rutan gång på gång. Gick rakt ut först vid ett par tillfällen, for helt ostrukturerat vid ett par. Men några grejer hittade hon då inte. Trösten i det hela var att jag är rätt nöjd med mitt sätt att lösa det hela. Dels insåg jag alla tankefel jag gjort, och blev inte det minsta irriterad på henne. I stället kopplade jag på hjärnan. Satte henne så hon inte kunde se korridorerna, bad sedan en kompis att lägga ut fyra föremål på olika djup i den mittersta korridoren. Bara att Vilda fick sitta och varva ner en stund hjälpte en hel del. Skickade henne sedan, nu plockade hon raskt in två föremål. Fick sedan problem med tre och fyra. Då testade hon igen att söka av ett jätteområde men fick förstås ingen utdelning på det. Kom dessutom på inkallning... För att samla henne satte jag nu på koppel, gick med henne ut i korridoren lugnt och fint. Utnyttjade vinden och såg att hon fick vittring på båda de kvarvarande föremålen. När hon markerade dem så belönade jag henne muntligt, "bra, tjejen", men drog henne samtidigt därifrån i kopplet. Gick tillbaka till stigen och skickade. Nu plockade hon utan minsta tvekan in de sista två prylarna.

Fördelar med detta sätt att lösa problemet (tror jag), är att hon skapar sig erfarenheten att "flängande" inte lönar sig. Näsan måste vara påslagen... Dessutom så lönar det sig bäst att leta framför matte! Däremot så har jag lite funderingar på hur uppletet ställer sig i förhållande till söket. 20 meters framslag i en uppletanderuta är ju jättemycket, samtidigt så är det ju inte så konstigt om en liten vovva som nöts i just framslag plötsligt gör det även i det här momentet? Hmmm. Valla bredare korridor så det ryms både en in- och en utgång i samma korridor? Typ 10 meter bred? Ska fundera lite - och läsa vad Git skriver i sin bok!

Svarade på en fråga om uppletande på ett forum och insåg att det var väääldigt länge sedan jag kollade av Vilda i ett ensamt upplet. Har kört en del aktivering med henne och Daisy och då vallat en ganska smal korridor och varvat hundarna. Då har Vilda utan problem gått ut på fullt djup, ganska rakt och fixat 4-5 skick. Men hur fixar hon ett "vanligt" uppletande? Dags att kolla av var hon står!

Sagt och gjort. Planen var att valla av en hel ruta, men köra en skicklinje mitt på baslinjen och där lägga fyra föremål på varierande djup, för att uppmuntra henne att jobba rakt ut framför mig. Har ju en vag minnesbild av att det var en rejält svag punkt i fjol när vi höll på... Hon for runt i rutan lite huller om buller... Vilda fick sitta kvar i bilen medan jag vallade. Sedan gjorde jag några apporteringar med henne för att försöka undvika "sök-läge" på damen.

Matte, varför sitter du på backen med en pipande kamera..?

Äh, tydligen inget man ska bry sig om, jag gör som vanligt ändå!

Sedan var det skarpt läge. Skickade Vilda, hon sprang ut rakt och fint, hittade ett av de djupa föremålen nästan på en gång och kom in superfint. Puh!

Skick två gjorde hon en lov och kollade av rutan, vek sedan in och fokuserade letandet framför mig, hittade och återigen en fin ingång. Så långt allt väl, är ju enkelt det här... Trodde matte!

Skick tre på samma linje - ut, leta, in tom. Omskick. Ut, leta över hela rutan. In tom. Sedan körde jag en rad skick som alla var rätt katastrofala. Något gick hon faktiskt rakt och fint ut, men lyckades inte få någonting i näsan i alla fall. Något skick spårade hon baske mig vartenda vallningsspår i hela rutan (och de var många!), fick tack och lov ingen utdelning för det heller. Till slut, när hundstackarn försökt i en halv evighet och började se rätt trött ut, fattade matte att det var läge att ge upp. Tog med mig Vilda lös och gick sakta, sakta rakt ut i rutan för att ge henne en chans att få vittring på föremålen. Och se, nu var lilla näsan med bättre. Hon plockade det första efter mycket stor tvekan. Visade att hon hade den, men tvekade att gå och ta den. Tror det var mitt fel, jag hade lagt föremålet högt så hon var tvungen att stå på bakbenen för att nå. Men när hon i början av uppletet markerat en hög snitsel, hade jag förklarat för henne att "nej gumman, dem ska vi inte bry oss om". Så möjligen trodde hon inte att höga prylar "gilldes"? Fjärde och sista var det tvärtom, så fort hon fick lite, lite vittring på den så vek hon dit och jobbade järnet för att hitta.

Äntligen är Ru funnen! Nu var jag väl duktig, matte?! (Ja, Sessan, det var du verkligen!!)

Lärdom av detta: 1. När, när, när ska jag lära mig att hundar faktiskt blir ringrostiga efter att ha vilat en hel vinter?

2. Ha en bättre plan för vad jag ska göra när det inte blir som jag har tänkt mig!!

3. Nästa uppletande: samma upplägg som i dag MEN redan efter första tomslaget koppla Vilda, gå med henne i ett U runt linjen med utlagda föremål så hon får en chans att vinda in dem, sedan gå tillbaka till stigen och skicka om. Överväga att valla minikorridorer i uppletanderutan (á la Järverud).

Sedan blev det en minilydnad. Eftersom hon löper så fick hon vänta till nästan alla andra hundar åkt hem från klubben. Körde lite hopp, ett par apporteringar, stegen och rutan. Var rätt nöjd med alla momenten, även om Vilda var märkbart mindre laddad än vanligt. Löpet? Helt slut efter uppletandet? 

Skönt med en hund som för ovanlighetens skull tog det lugnt på stegen!

Lite väl långt fram i rutan, men jag köpte det. Svårt att veta exakt när man ska vara nöjd i rutan-träningen!

Boll på G och Vilda är beredd!

Just det, en sak till hann vi med. Budföring. Jag var noga med att inte låta Vilda se någon godisöverlämning, och så passade vi på att göra en rejält lång sträcka, ca 100 meter. "Va??" sa Vilda!

Det tog ett antal omskick innan hon sprang iväg. Hon som brukar älska budföring! SKickade henne totalt tre gånger, och visst blev det bättre. Men inte bra. Jag stod som ett frågetecken. Sedan körde en kompis sin hund, med samma fenomen. Då först förstod jag hur avståndskänsliga hundarna är i budföringen. I mitt huvud så har jag tänkt att "kan hunden så spelar det väl ingen roll om sträckan är 50 eller 100 meter". Fel, fel, fel!!! Avrundade med att låta Vilda springa två budföringar till, nu på 50 meter, och då var det fullt ös igen!

Lärdom: Såklart att ha en stegringsplan  för sträckan!!

Tja, ska man blogga meningsfullt gissar jag att även motgångarna ska stå här?

Har kört ett uppletande sedan sist, och ett lydnadspass.

Uppletandet hade jag bara Vilda. Lade ut fem föremål, fyra mjuka och en plastskopa som jag hittade i bilen och slängde med på impuls. Vallade en ca 15 meters korridor och ut med alla grejerna. De fyra första var helt exemplariska. Jättefina sökslag, bra apporteringar och avlämningar, fint tempo. Möjligen ett byte av föremål, jag såg inte riktigt bakom en gran. Sedan var det bara plastskopan kvar... Jag hade klantat mig och inte låtit henne provapportera den innan. Testade plast i våras och då var det inga större problem. Sedan har det mest blivit tyg och en och annan hockeypuck. Vilda letade, letade, letade... Jag skickade om. Initialt sprang hon jättefina slag, efter ett tag blev hon helt klart förvirrad och testade nya strategier, bla att springa kort och huller om buller...

Till slut, efter alldeles för lång tid, så bröt jag. Satte henne, gav en synretning och skickade om. Nix. Följde då med henne ut i rutan. Till slut fick hon plastskopan, och det syntes verkligen hur tveksam hon var på om den "hörde till" eller inte. Trots att hon nästan klev på den så gjorde hon bara en jättesvag markering, och hade inte jag förstärkt hade hon nog lämnat den. Är JÄTTESUR på mig själv för att jag: 1. Inte lät henne känna på den innan uppletet. 2. Inte avbröt mycket, mycket tidigare när hon fick problem. Oskickligt.

Lydnaden i dag var inte mycket mer att hurra för. I ett försök att hitta inspiration beslöt jag att jobba med ett par nya moment, framåtsändande och rutan från kon. Framåtsändandet började sopigt. Jag har svårt att bestämma mig för strategi, tänkte kolla på hur hon reagerade på att få långlina på sig och gå ut på längre avstånd från mig. Och visst, det greppad ehon och gjorde riktigt fint. Gick i lagom skritt ca tio meter framför, toppen! Enda negativa där var att jag fick spunk på henne första sträckan när hon nosade, tramsade, tjafsade, nosade ännu mer (färsk rådjursskit på planen)- så jag surade ur rejält. Inte bra. Men sammantaget blev det riktigt okej. Konen/rutan blev väldigt bra. Jag började med att skicka till rutan som vanligt, ställde sedan dit kon. Hade bara tio meter till rutan. Ställde mig någon meter från konen, fick henne nyfiken på den, belönade när hon gick dit. Tempot från konen till rutan blev däremot jättelågt. Men det känner jag mig inte orolig för - bollbelöning ett par gånger där så lär problemet vara löst! Apportering - ett par klockrena! Undrar om det är uppletet som smittat av sig? Inte en tendens till skall heller. Sedan - hoppet. Körde några repetitioner med uthopp och det märktes från början att Vilda backat i momentet. Tyvärr hade jag glömt hjärnan hemma, så i stället för att stötta henne och backa i svårighetsgrad så körde jag på. Fick halvhyggliga resultat och försökte få till belöning ändå, men bar blev det inte. Till slut blev hon osäker på om hon skulle hoppa eller inte, vi strulade, gjorde lättare, strulade mer - och till slut blev jag sur igen. Så otroligt dumt så det är inte sant. Skärpte mig, fick till ett par hyggliga hopp, ställde undan hindret... Lite fler apporteringar, någon inkallning, ett ställande, lite mer ruta och sedan fick det vara nog. Blir bara sååå besviken på mig själv när jag blir sur och grinig i stället för att analysera situationen och gör något som kan ta träningen framåt i stället för tio steg bakåt. Vill ju inte att Vilda ska behöva känna sig osäker på om matte tänker bli sur när hon går ut på en lydnadsplan. GAHHHH!!!

Som sagt, får nog verkligen tänka igenom träningen den närmsta tiden. Vila? Välja bara roliga moment? Vi får se vad jag kommer fram till - men det här är inte bra alls. En stor del av problemet är nog att jag så otroligt gärna vill träna men mentalt är väldigt slutkörd. Samtidigt är hundträningen det som ger mig mest positiv energi.

Kanske ska lägga in en pepp-period och bara planera momenten så att de inte kan misslyckas..? Hmm, skulle kunna vara en idé!

Efter att ha haft uppletet lagt på is en längre tid så har vi börjat småträna igen. Mest för att det är en snabb, enkel aktivering, som dessutom grundar ett bra näsarbete. Eftersom jag alltid gjort det i halv tidsbrist och när båda hundarna varit med så har jag vallat allt från ultrasmala (i princip ut- och ingång men med lite serpentiner) till smala (10-15 meter breda) korridorer. På så sätt har jag fått raka skick "gratis" och inte befäst något felbeteende. Misstänker starkt att Vilda skulle svepa hela rutan om hon fick chansen...

Roligt att se i alla fall hur fint hon jobbar med nosen. Sökträningen har npg hjälpt till för att få ut henne rakt på djupet, hon sticker ut jättefint, griper bra och gör fina avlämningar. Har ibland haft tendens att byta föremål men det har blivit bättre. Att varva henne och Daisy är väl inte optimalt, ingen behöver egentligen den extra laddningen, men igen så har det blivit en bra aktivering för dem båda.

Sist vi körde fick de en ca 15 meter bred ruta, 7 föremål. Vilda fick börja, sedan körde de varannan. Vilda tjuvade på första skicket, bröt inte när jag kallade in henne. Kom tillbaka stolt med föremål och jag valde att belöna. Tänkte att jag får ha tummen i ögat på henne skick två. Det hade jag, men det hjälpte inte. Hon tjuvade ändå, och innan jag hade hunnit tänka ut någon bra strategi var hon tillbaka med ett föremål. Hennes tredje skick var jag mer förberedd. När hon stack så galopperade jag gormande efter. Vilda struntade högaktningsfullt i det! Tack och lov hittade hon inte föremål på en gång, utan jag hann få tag i henne innan. Höll en föreläsning för henne om att man måste lyssna, tog tillbaka henne till stigen och skickade om. Det fjärde och sista skicket tjuvade hon inte! Märkte inte heller någon osäkerhet i starten.

Roligt att se hennes arbete på sista skicket, det var ju rutans sista föremål också. Hon letade, letade, letade. Gjorde väldigt fina slag. Till slut började jag fundera på om hon "tomsprang", men jag skickade om henne ändå. Efter flera minuters högintensivt avsökande av rutan gick hon några meter utanför vallningsgränsen och vips, då fick hon sista grejen i näsan! Det var väl en lätt vind däråt, och föremålet låg precis på vallningsgränsen. Nyttig erfarenhet för henne - både att jobba ner i vind och att det lönar sig att fortsätta leta så länge matte tjatar!

Lydnadsmässigt så funderar jag på att byta strategi och verkligen börja jobba in lite svårare moment, för att få på mer hjärna och mindre spring. Tittade på Vildas helbror Prime, www.kerstinspudlar.se  , och blev inspirerad! Vi får se...

Igår tog jag tjuren vid hornen och körde lydnad med Vilda trots att hon vilat hela veckan, förutom prommisar, och var rejält pigg. Dessutom öste jag på med många fartmoment.

Det blev rutan (x många...), hopp, hopp-apport, apport, inkallning, men också fot, ställande, läggande, tvåanfjärr och framförgående. Och gissa vad? Inte ett voff!! Det kom ett halvkvävt ett på väg till rutan en gång, men det kändes som om hon "kom på sig" så jag lät henne fullfölja. Var lite nyfiken på hur hon skulle göra skicket efter  - tyst!

Kan jag ha sådan tur att det räckte med att förklara spelreglerna för henne? Ska inte ta ut segern i förskott, men jag var rejält glad när jag åkte hem!

Momenten i sig gick i stort bra.

Hopp: kom på ett nytt sätt att träna uthoppen. Lade target på ena sidan (tre meter ut, som är mitt mål). När hon stannat på targeten gick jag över till den sidan, godisbelönade, tog henne fot och kommenderade sedan "hopp" till andra sidan. Hon gick ut riktigt skapligt, och när jag sade "ut" och pekade så gick hon till ganska exakt tre meter! Så den metoden kommer jag att använda fler gånger.

Slätapportering: lite svajigt. Tendens att morra (attackera!) vid gripande, lite jonglerande på invägen och ibland en fundering på att ta ärevarv! Men i stort fungerar den, gäller nog mest att jag fortsätter träna - och variera utseende (längd, tyngd, grovlek) på apportbockarna.

Framförgående: testade terrängskifte, att gå från gräs- till grusplan. Inga svårigheter alls.

Ställande och läggande under gång: Ställandena är ok, inte tiomässiga men kanske åttor. Ändå att stort framsteg. Problemet har varit att när jag tränar mycket ställande så fixar hon läggandena dåligt och tvärtom. Särskilt om hon är lite het. Då vet hon att något ska hon göra, men lyssnar inte. Nu provade jag en ny metod. Efter tre-fyra ställanden så gjorde jag ett läggande. Lade ner henne vid sidan först, för att ge henne en ärlig chans. När hon ändå "aldrig hade hört" ordet ligg två sekunder senare under gång, så blev jag faktiskt lite sur på henne. Pratade lugnt men allvarligt med henne och förklarade att nu fick hon faktiskt lyssna. Resultatet blev lysande! Därefter gjorde hon snabba, snygga lägganden. Jag kunde också växla mellan ställande och läggande utan att hon tog fel eller slarvade en enda gång. Undrar efter att ha korrigerat henne om jag lever kvar på 80-talet, med dinosauriemetoder? Jag försöker verkligen träna henne positivt. Men ibland tycker jag ändå att man, på ett väl avvägt sätt, måste kunna säga ifrån.

I dag hade vi kraftig blåst här. Inte så trevligt. Men solen sken. Jag valde promenader i stället för träning (mentala orken var rätt slut). Rekade lite sökrutor. Och så gjorde vi något slags upplet, jag gick i princip en lite kringelkrokig linje 50 meter ut och placerade ut fyra föremål. Sedan fick Daisy och Vilda turas om. Jättetaggade båda, förstås! Vilda började med att plocka in en hockeypuck! Sedan var det mest mjukisgrejer. Övningen var bara tänkt som en aktivering, men i någon mån är den ju även en uppletandeträning för Vilda. Hon jobbar jättefint och kommer in med grejerna bra - även om jag i dag märkte en lite fundering på ärevarv även här! Än så länge är hon dock för lydig för att sätta sina planer i verket om jag förstärker med att ropa på henne.

Väderleksrapporten för i morgon är inte rolig, men jag hoppas ändå på att få till en sökdag. PLanen är Hawaiisök, få se om jag håller mig till den eller krånglar till det i sista sekunden!

Var ju lite missnöjd med förra helgen för att jag inte lyckades anpassa träningen till Vildas personlighet. För mycket sitta i bilen, för lite lågintensiv aktivering. Så trots både spår och sök kändes hon underaktiverad och snarast mer uppvrvad när helgen var slut (något man får vara mycket uppmärksam på med den här tjejen!). 

Så i veckan låg fokus på promenader och lugn lydnad, spåra hinnar jag inte på kvällarna. Slutar för sent så det blir mörkt.  Onsdag testade jag lite lydnad, men var då så odisciplinerad och impulsiv att jag inte kunde låta bli att köra lite slalom inne på agilityn först. Fel, fel, fel - då hamnade hon i helt fel stämningsläge inför lydnaden och kostade på sig ett och annat voff igen...

F ö ingen träning i veckan förrän fredag. Då spårade vi, och det rejält! Sonen var med och tränade trädklättring tillsammans med en kompis. Vilda fick ett klurigt lägrespår - och promenad före, för att rusa av sig. Ca 800-1000 meter, 7-8 pinnar (glömt...), 45 minuters liggtid. Och ett spårupptag. Började i lätt tallskog, enstaka vinklar och övergångar. Bra skog för dte går mycket folk där så det finns garanterat äldre förledningsspår. Sedan över en rejäl grusväg, in i en tät, tät skog med ungtallar, därefter en övergång ut på fält, hundra meter fält, in bland ungtallarna igen och U-format åter in i den fina tallskogen. Vilda var så övertaggad att hon körde en kombination av spår och weightpull första halvan av spåret. Hon drog och slet, jag gick bak och bromsade. Trots ivern så jobbade hon fint. Gick dock över spåret vid upptaget, men vände spontant (vind?) och tog det fint åt rätt håll. Spårade riktigt noga och,ffa, hade id att plocka pinnarna!! Efter ca 500 meter tror jag hon fick mjölksyra... Då lugnde hon ner sig, såg rejält slut ut och hade plötsligt fått en rosa slips. Ungefär då började klurigheterna med alla terrängbyten... Det som hände var att hon envist spårade på, löste alla svårigheter - men inte "orkade" plocka några fler pinnar. Det blev precis som att hon gick in i en bubbla: "spåra, spåra,spåra" och inte hörde/såg mig, omgivningen och absolut inga spårpinnar! Blev ändå glad att hon hade drivet att fortsätta spårarbetet, och gjorde det noga och fint trots svårigheter. 

Lördag: som ett appellspår i skog, förutom att vi råkade traska in i en annan hunds spår så det blev rejält med förledning. Men det fixade hon fint. Bra upptag, mer sansat spårande än dagen innan, plockade alla pinnar (inklusive naturpinnar).

Fick också prova linjetag (spårade tillsammans med en flatte!) och det var ju supernyttigt för Vilda. Hon ville inte förstå att man inte fick rusa och kolla alla dummiesar på en gång! Vadå en i taget - tråååkigt! Så det blir en bra övning inför uppletet.

På kvällen så körde vi ett rejält lydnadspass, ca en timme, hemma på vändplanen. Mycket framförgående (gick fint), rutan (mnja, sådär, hur kan det vara så svårt att fatta att det är placering i mitten som ger belöning??) fot (går bättre och bättre, börjar få bak henne i position. Hon har haft en tendens att gå fram och ploga...). Ett par vanliga inkallningar (inga skall!!) och lägganden (fina). Testade sedan en egen variant på inkallning med ställande, med target halvvägs. Ska bli spännande att se om jag kan få till det!!