I dag var det dags att följa upp gårdagens fina MH med en lydnadsetta på hemmaplan. Stressig morgon, kom till klubben i sista minuten och var glad när jag insåg att det fortfarande var ett par hundar kvar i klassen före. Rasta, anmäla, platsliggning. Och hjälp, blev faktiskt lite stressad av Vilda på platsliggningen! Kändes som om hon låg på helspänn varenda sekund! Jag som brukar känna mig så trygg med henne! Men låg gjorde hon - puh!

Sedan var vi startnummer två. I väntan på vår tur värmde jag upp med ett minifot - kändes bra. Läggande - snyggt. Ställande - blev ett supersnyggt läggande... Hjälp! Gjorde om. Smack i backen igen. Jag testade allt. Glad röst - Vilda lade sig. Vardagsbestämd röst - hon lade sig. Viska - hon lade sig. Dessutom blev hon mer och mer osäker för varje gång jag försökte få till det. Till slut hade vi testat ställande fem gånger, varav hon stannat noll och lagt sig fem... Då bestämde jag mig för att strunta i det hela. Vi glömmer det här, går in och kör och hoppas på tur! Bestämde mig också för att satsa på min mest menlösa röst i ställandet... :0)

Tävlingen blev underbar! Vilda var taggad, men ändå samlad. Glad, trevlig, med hela tiden. Lite långt fram och het i transporterna, vilket gav något halvpoängs avdrag här och där. När ställandet kom var jag sjukt nervös, men lade all energi på att fejka lugn och låta menlös - och det funkade! Hon stod upp! Fick ett litet avdrag för att hon tog ett steg, men det bjöd jag så gärna på! Enda momentet hon sumpade var apporteringen, där hon var alldeles för het och drog på sig en femma. Annars var det bara nior och tior:

Platsliggande  10

Tandvisning  10

Linförighet  9

Läggande  9,5

Inkallning  10

Ställande  9,5

Apportering  5

Hopp över hinder  9,5

Helhet  10

Summa: 187,5 poäng, förstapris och vinst! Gladast av alla var nóg SImon, som är min trognaste supporter och alltid hoppas att mamma ska få pris! Nu fick han följa med upp på prispallen och var så stolt över sin Vilda!

Okej, nu är jag verkligen graviditetstrött! Dessutom började knäna protestera efter senaste sökträningen, inte så konstigt mtp alla extrakilon de belastas med just nu. Samtidigt så har jag fortfarande en träningsvillig hund och massor av tid. Resultat: jag känner mig rastlös om jag försöker ligga hemma och vila, vill ut och träna. Känner mig stressad när jag väl kommer ut för att jag egentligen inte orkar. Detta kallas en mental utmaning!

Försöker hantera det genom att ta en sak i taget och hela tiden fokusera mer på hur det känns än vad som behöver tränas. I dag resulterade det i följande:

Åkte upp på klubben, började med en promenad. Skippade uppletande för att spara knäna. Gick sedan ner på appellplanen, tränade passivitet en stund (dvs njöt av att bara vila i solen... Tänk vad härligt att få kalla det träning!). Bestämde mig sedan för att bara tärna ytterst enkla moment. För att det ändå skulle ge något så satsade jag på att baklängeslänka lydnadsettan. Det är ju den som står näst på tur tävlingsmässigt. Vi pysslade på där en stund, jag körde tills jag fått ihop inkallning-ställande-apportering-hopp. Då tyckte jag att det räckte. Apporteringen fick vi träna lite extra, Vilda vill gärna resa sig när hon tar apportbocken. F ö inga konstigheter.

Avrundade med lite kryp. Tycker jag fått till det rätt okej inne på sistone, vill försöka att allt oftare träna det på andra underlag. En svårighet dock att det är extremt svårt att se på lilla håriga Vilda om/hur mycket hon lättar! Måste använda filmkamera/kompisar som hjälp där.

Sedan tog vi en kortis på agilitynplanen. Först fyra hopphinder som stod i cirkel. Sedan en sträcka med hopp - däck- hopp - fyrapinnarsslalom, och här var syftet igen att få till slalomingångar oavsett var jag står. Hon blir verkligen bättre och bättre på det! (Obs - bättre, inte klockren!) Därefter kontaktfält, där jag är helt inkonsekvent. Har ju frishejpat henne, och det har gett resultatet att hon kör två på - två av vid uppfarten och running på nerfarten... Men hittills har det fungerat bra, så jag kör på ett tag får vi se.  Sist men inte minst körde vi 8-pinnarsslalom. Där var fokus dels ingångar, men även att jag ska kunna springa bredvid henne utan att hon börjar slarva. Och tänk, i dag gick det riktigt bra! Känns som att det verkligen är värt att investera tid i slalom och kontaktfält. Förresten har jag inte så mycket annat att välja på, handling är liksom inte riktigt min grej just nu! :0) 

Efter det hade jag fortfarande lust att vara ute en stund. Så vi satte oss på bron och passivitetstränade lite till! Vips, så hade jag och Vilda haft mer än en timmes riktigt högkvalitativ träning, trots att jag egentligen inte orkade lämna soffan!

I dag var det Daisys kväll på hundklubben, hennes rallylydnadskurs. Men Vilda fick också åka med upp, och så hade vi en liten genomkörare före kursen.

Plockade ut några ettan/appellmoment, och hade turen att få dirigering på dem! Positivt var att momenten satt jättefint, och inte brydde hon sig om dirigeringen heller. Till och med framförgåendet var riktigt fint i sin helhet (jag har annars en tendens att bara träna gåendet, och glömma halterna, fotgåendet etc...). En halt där hon vred sig lite bara. Däremot vågar jag fortfarande inte träna fot, eftersom magen är i vägen.

Avslutningsvis så körde vi agility, där vi bara hann med slalom. Tränar dels vänster och högeringångar, att jag står längre och längre fram i slalomen: Jag står i slutet på en fyrapinnars. Lämnar Vilda med två hopphinder och slalomen framför sig. Sedan gäller det att hon tar hindren, en korrekt slalomingång och gör "hela" slalomen innan belöningen. Kör på både höger och vänster sida. Sedan hade jag också en åttapinnars, där svårigheten är att vänja Vilda vid att jag springer bredvid henne, eller t o m framför. Hon ju inlärd på 2x2-metoden, och från början van att köra den självständigt med mig bakom. När jag springer bredvid så blir hon störd (slarvar? tror att hon är klar?) och missar lätt pinnar.

Kändes som ett bra pass, trots att det blev lite kort! Hade sedan jättemysigt med "gammeltanten" på rallylydnaden!

I dag är ju egentligen dagen D - den stora dagen då bebben borde födas! Men den sparkar på därinne och verkar trivas rätt bra i magen, så det blir nog några dagar (eller till och med veckor!) till.

Jag var inte så tärningsinspirerad, tänkte försöka piffa till det lite här hemma i stället. Men två saker fick mig att ändra mig: skotträning på klubben (har hittills undvikit dem, men nu, med MH och brukstävlingar allt närmare, så kändes det som att det var dags). Faktor två var en väderprognos som utlovade regn de kommande fem dagarna - då känns det slösigt att missa en fin dag!

Så jag tog min mage med mig och åkte helt planlöst upp på klubben. Eller ja, originalplanen var ett spår med bara nya spårpinnar, men den kom av sig då vädret trots allt var rätt kallt och blåsigt. Kände mig inte på humör.

I stället landade jag på klubben 1,5 timme innan skotträningen började. Tog en lite längre promenad och i den klämde jag in två uppletanden. Nummer ett var över ett riktigt risigt, avverkat område. Jag gjorde en smal korridor med synretning åt Vilda. Pga ett dike blev det inte fullt djup. Fyra föremål, kraftig vind. Hon jobbade in alla fyra sakerna hur fint som helst. (Iofs bara "snälla" saker, dvs tyg.). Bra näs- terräng- och spring framåt-träning för min lilla sökhund!

Uppletande två var ännu roligare. Det var rätt uppför en liten höjd, sedan över en klipphälla och in i en skog. Lite knölig och skiftande terräng, men framför allt - så fort hon kom upp på höjden så kom vi utom synhåll för varandra. Också nyttigt! Vilda löste uppgiften jättefint och kom in med alla fyra föremålen. MVG!

Sedan ett agilitypass. Körde mini-bana, lite grundsvängar, slalom- och kontaktfältsträning. Fullt ös, förstås, och mycket taggad hund! Vilda är rolig i agilityn: matte får inte vila många sekunder utan att hon snabbt väljer ut ett lämpligt hinder som hon tar och sedan väntar på belöning! Roligt är att hon spontant väljer även hinder som slutna tunneln och däcket.

Kort lydnad, framför allt framförgående. Klämde även in läggande under gång, apportering, inkallning och en platsliggning. Okomplicerat, men bra att hålla fräscht. Budföring fick hon också gå, 100 meter. Men rackarns vad trixigt det är att få till den bra! Om jag lämnar över godis till mottagaren före skick, tja, då skulle han kunna gå till Korpilombolo och hon skulle springa sträckan. Om hon inte ser mig lämna över något godis så kan hon inte fatta vad budföring ska vara bra för... *suck* Något att putsa på före tävling! I dag såg hon godiset byta ägare och sprang hur fint som helst.

Skotten, då... Sex skott och jag hade bestämt mig för att inte lägga platsliggning. I stället skulle vi stå lite längre bort, inleda med passivitet för att sedan köra kamp under skotten (typ MH). Efter fyra skott skulle det ges tid för dem som ville att avbryta platsliggningen. Min plan var tvärtom, att gå dit och lägga då om allt gått bra dittills. Vilda funkade hur fint som helst i både passivitet och aktivitet. Hon kampade och gjorde ingen tendens att avbryta för att kolla in skytten eller liknande. Däremot var det en hund på platsliggningen som lät rätt rejält och skulle till skytten. Vilda, som lätt blir lite rädd för stora, yviga hundar, gillar dem inte mer om de hoppar, skäller och ylar... Så att lägga henne i en platsliggning i det läget var inte att tänka på. Vi fortsatte med lite mer lek och sedan var skotten slut. Sammantaget ett bra kvitto på hennes skottfasthet, men jag är mycket tveksam till att åka upp fler skotträningskvällar. Inser att med så många hundar på plats, så är risken stor att det sker saker som i värsta fall blir belastande. Föredrar min egen skotträning där jag har mer kontroll på situationen.

Kvällen blev nog en bra genomkörare, blir det regn i morgon så kan jag med gott samvete låta tösen vila! Och ja, jag är gjord av socker! ;0)

I går hade vi ett väldigt givande möte på klubben om sök. Vi (dvs vår lilla sökgrupp) hade bjudit in en sökdomare, för att reda ut lite vad domaren vill se (och inte se!) i sökrutan. Vi fick massor av goda råd och saker att tänka på - så nyttigt när man försöker skapa sig en målbild inför tävling.

Dessutom gick han igenom lite hur upplägget för inlärning med vindsök kan se ut, och jag pratade kort om tänket bakom poppar. Gick dessutom igenom hur jag tänker kring stighållarens och figgarnas uppgift i samband med popp. När man väl är i skogen är det så lätt att man missar någon del i instruktionerna, därför är det bra att ta det i lugn och ro med alla en gång.

Sammantaget blev det en väldigt bra kväll, tycker jag! Tror att alla fick med sig massor hem.

Innan teoripasset så körde jag lite med Vilda. Det blev i stort sett samma som sist. Externbelöning på distans i olika varianter (göra ett par moment innan belöning, göra inkallning i riktgning från belöningen etc) och jag var även nu väldigt nöjd med resultatet. På agilitybanan blev det inte så mycket gjort, men vi repeterade slalom, tränade att par högerslalom och så fortsatte jag mitt projekt "fri-shaping" av kontaktfält. Jag tror verkligen mer och mer på shaping för inlärning på Vilda. Hon är en naturlig shapinghund, har väldigt lätt för att prova olika saker. Dessutom är det ett sätt att få henne att han hjärnan med från början!

Igår blev det ett minipass på klubben. Tänkte först börja med baklängeskedjning av lydnadsettan. Planerar ju ett par tävlingar i maj-juni. Samtidigt vill jag kunna använda riktig externbelöning i fortsättningen när jag tävlar, så jag bytte strategi. Tränade enkla ettanmoment (ställande, apportering, hopp) med externbelöningen en bra bit bort. Lite förvirrande, tyckte pudelfröken i början och började i stället snurra runt och leta efter bollen på mitt "varsågod". Men rätt snabbt fattade hon galoppen. Lite mer träning på det här, så! Tycker hon är samlad och lugnare med den här typen av belöning. Blir hon alltför lugn får jag väl överraska med en kastad boll mellan varven! Hitta farten i fröken brukar ju inte vara så svårt.

Tog fem minuter på agilityplanen också. Körde 12-pinnars slalom. Gick i stort sett bra, men visst gjorde hon slarvfel några gånger. En sak som är tydlig med henne är att hon blir stressad om man springer med för nära. Hon har ju lärt sig slalomet med 2x2-metoden, och jobbar således väldigt bra självständigt. När jag kommer upp bredvid henne vill hon att det ska gå snabbare, och börjar slarva. Bra grej att komma ihåg att träna på! Ingångarna sitter hyggligt bra, men inte vid ren högerhandling. Fortsätta träna.

Ett par korta hinderkombinationer och, otroligt nog, några kontaktfält blev det också!

Svarade på en fråga om uppletande på ett forum och insåg att det var väääldigt länge sedan jag kollade av Vilda i ett ensamt upplet. Har kört en del aktivering med henne och Daisy och då vallat en ganska smal korridor och varvat hundarna. Då har Vilda utan problem gått ut på fullt djup, ganska rakt och fixat 4-5 skick. Men hur fixar hon ett "vanligt" uppletande? Dags att kolla av var hon står!

Sagt och gjort. Planen var att valla av en hel ruta, men köra en skicklinje mitt på baslinjen och där lägga fyra föremål på varierande djup, för att uppmuntra henne att jobba rakt ut framför mig. Har ju en vag minnesbild av att det var en rejält svag punkt i fjol när vi höll på... Hon for runt i rutan lite huller om buller... Vilda fick sitta kvar i bilen medan jag vallade. Sedan gjorde jag några apporteringar med henne för att försöka undvika "sök-läge" på damen.

Matte, varför sitter du på backen med en pipande kamera..?

Äh, tydligen inget man ska bry sig om, jag gör som vanligt ändå!

Sedan var det skarpt läge. Skickade Vilda, hon sprang ut rakt och fint, hittade ett av de djupa föremålen nästan på en gång och kom in superfint. Puh!

Skick två gjorde hon en lov och kollade av rutan, vek sedan in och fokuserade letandet framför mig, hittade och återigen en fin ingång. Så långt allt väl, är ju enkelt det här... Trodde matte!

Skick tre på samma linje - ut, leta, in tom. Omskick. Ut, leta över hela rutan. In tom. Sedan körde jag en rad skick som alla var rätt katastrofala. Något gick hon faktiskt rakt och fint ut, men lyckades inte få någonting i näsan i alla fall. Något skick spårade hon baske mig vartenda vallningsspår i hela rutan (och de var många!), fick tack och lov ingen utdelning för det heller. Till slut, när hundstackarn försökt i en halv evighet och började se rätt trött ut, fattade matte att det var läge att ge upp. Tog med mig Vilda lös och gick sakta, sakta rakt ut i rutan för att ge henne en chans att få vittring på föremålen. Och se, nu var lilla näsan med bättre. Hon plockade det första efter mycket stor tvekan. Visade att hon hade den, men tvekade att gå och ta den. Tror det var mitt fel, jag hade lagt föremålet högt så hon var tvungen att stå på bakbenen för att nå. Men när hon i början av uppletet markerat en hög snitsel, hade jag förklarat för henne att "nej gumman, dem ska vi inte bry oss om". Så möjligen trodde hon inte att höga prylar "gilldes"? Fjärde och sista var det tvärtom, så fort hon fick lite, lite vittring på den så vek hon dit och jobbade järnet för att hitta.

Äntligen är Ru funnen! Nu var jag väl duktig, matte?! (Ja, Sessan, det var du verkligen!!)

Lärdom av detta: 1. När, när, när ska jag lära mig att hundar faktiskt blir ringrostiga efter att ha vilat en hel vinter?

2. Ha en bättre plan för vad jag ska göra när det inte blir som jag har tänkt mig!!

3. Nästa uppletande: samma upplägg som i dag MEN redan efter första tomslaget koppla Vilda, gå med henne i ett U runt linjen med utlagda föremål så hon får en chans att vinda in dem, sedan gå tillbaka till stigen och skicka om. Överväga att valla minikorridorer i uppletanderutan (á la Järverud).

Sedan blev det en minilydnad. Eftersom hon löper så fick hon vänta till nästan alla andra hundar åkt hem från klubben. Körde lite hopp, ett par apporteringar, stegen och rutan. Var rätt nöjd med alla momenten, även om Vilda var märkbart mindre laddad än vanligt. Löpet? Helt slut efter uppletandet? 

Skönt med en hund som för ovanlighetens skull tog det lugnt på stegen!

Lite väl långt fram i rutan, men jag köpte det. Svårt att veta exakt när man ska vara nöjd i rutan-träningen!

Boll på G och Vilda är beredd!

Just det, en sak till hann vi med. Budföring. Jag var noga med att inte låta Vilda se någon godisöverlämning, och så passade vi på att göra en rejält lång sträcka, ca 100 meter. "Va??" sa Vilda!

Det tog ett antal omskick innan hon sprang iväg. Hon som brukar älska budföring! SKickade henne totalt tre gånger, och visst blev det bättre. Men inte bra. Jag stod som ett frågetecken. Sedan körde en kompis sin hund, med samma fenomen. Då först förstod jag hur avståndskänsliga hundarna är i budföringen. I mitt huvud så har jag tänkt att "kan hunden så spelar det väl ingen roll om sträckan är 50 eller 100 meter". Fel, fel, fel!!! Avrundade med att låta Vilda springa två budföringar till, nu på 50 meter, och då var det fullt ös igen!

Lärdom: Såklart att ha en stegringsplan  för sträckan!!

Igår hade jag planerat ett lydnadspass med Vilda, men fick ett rejält bakslag i kroppen och trötthet efter att ha tagit ut mig maximalt de senaste dagarna. Innan jag somnade på soffan klockan sju hann jag i alla fall köpa en ny spårsele åt Vilda (hennes tredje). Nu blev det en riktig dragsele, svindyr, men det kan det vara värt om jag därmed får en hund som kan andas och spåra samtidigt!

Sedan körde vi en minilydnad, fortsatte jobba operant med rutan. Det fungerar fortfarande bra, men jag funderar på om jag ska lägga in externbelöning med godis i stället för att bara köra boll. Hon blir lite väl "glad i hatten" av bollen, vilket gör hennes hjärnkapacitet begränsad efter ett tag. Ett pass med tvåanfjärren hann vi också med. Tycker den fungerar skapligt men int eklockrent. Nu hade jag bara bollen med som belöning, och behöll den själv i stället för att lägga den bakom. Som ett brev på posten kom då att hon satte sig framåt. Med minskat avstånd så gjorde hon rätt igen. Men uppenbart är momentet långt ifrån färdigt, även om man kan lura sig själv att tycka det ibland...