Gårdagen bjöd på två timmar i skogen. Planen var enkel: gå ut spår, se till att få lång liggtid, gå promenad och träna lite lydnbad medan spåret ligger till sig, ta spåret. Låter enkelt. 

Punkt ett, gå ut spår, var svårare än jag trott. Var tung och seg i kroppen, och det tog mig en halvtimme(!) att gå ut ett 500-metersspår. Klurade, men tänkte fel... Lade ett ganska trixigt spår, med upptag, övergång till fält, många övergångar över breda stigar smala vägar - och så massor av pinnar, blandat spårpinnar o skogspinnar. 

Tillbkas, prommis, och sedan tog vi krafttag med rutan. Jag hade läst på i "Med sikte på 10:an" eftersom det var där jag från början hämtade inspiration till min rutanträning. Har ju nu fastnat i att hon alltför ofta ställer sig i framkant. Insåg att jag lagt svårigheten för högt, haft för oklara kriterier och (i och med långt avstånd) även själv haft svårt att bedöma positionen när jag gått över till den operanta delen. Dessutom stärktes jag i att läsa att det ofta blir en - förväntad - nedgång i kvalitet när man går över till operant träning.  För er som inte snöat in i alla begrepp: operant träning är i praktiken när hunden själv försöker lista ut vad den ska göra och man förstärker rätt beteende, i stället för att hjälpa den att göra rätt. I fallet med rutan så innebär det att man plockar bort targeten och belönar när hunden lyckas hitta rätt position. Nu:

- satsade jag på att få till många repetitioner, för att ge henne chansen att förstå vad som belönades. 

- jag hade ett kort avstånd till rutan, både för att göra det enklare för henne och för att jag själv skulle kunna bedöma rätt belöningsposition bättre. 

- jag använde ruta med band, av samma skäl som ovan. 

Körde sedan ett antal repetitioner, och det var roligt att se hur väl det fungerade. På relativt få repetitioner slutade hon helt att testa framkant utan letade sig bakåt i rutan. Jag testade även att flytta rutan, för att inte ge henne vittringsstöd, och det gick också bra. Hoppas att det håller i sig!  :0) 

Sedan blev det framförgående, tvåanfjärr och lite skogslydnad (egentligen bara att träna på att hålla sig vid sidan när jag säger "här", att användas vid transporterna i söket). 

Sedan tog vi spåret, och där var det ömsom vin, ömsom vatten! Liggtid cirka en timme. 

Dåligt: Alldeles för högt tempo i början, struntade helt i första två pinnarna, slarvade lite. Hade sedan två tappt. Låg på som en dåre, jag blev jättestressad av att ha en hund som knappt kunde andas i spåret. 

Bra: Klarade flertalet av de svårigheter jag lagt åt henne, bl a spårupptaget och övergångarna löste hon väldigt fint. Lugnade sig efter ett tag.

Pinnarna: Det var ju det vi skulle träna, och där dök dagens överraskningar upp...  

1. Förutom den allra första så var hon klockren på alla spårpinnarna! Vände till och med tillbaka och jobbade ut pinnar som hon gått förbi men fått i näsan ett par meter senare. 

2. Totaldissade skogspinnarna! En fick hon i näsan, och då jobbade hon ut den fint också. De andra kunde jag inte se med en min att hon märkte. Fundering: är det så stor skillnad i vittring på vanliga spårpinnar och skogspinnar att man bör ha antingen det ena eller andra i spåret? Gör nog så ett tag. Förra gången, när pinnarna inta hade legat ute lika länge, så gjorde hon inte lika stor skillnad på dem. 

3. Vildas reaktion på belöningen. Jag körde ju åter att vid markering så klickade jag, kastade en köttbulle och lät henne spåra vidare. Toppen, sa Vilda - ungefär halva spåret. Sedan testade hon en ny variant! Vände sig mot mig när hon hittat pinnen, väntade på sin köttbulle, sedan plockade hon upp pinnen igen och kom in med den för att se om hon inte kunde få en köttbulle till! Superbra tycker jag. Helt plötligt har det kommit ett operant inslag även i pinnträningen. Det hjälper mig också att kunna göra ett lite längre stopp vid pinnarna, så hon får vila, dricka etc. Ska bli spännande att se om hon fortsätter göra så! Av misstag upptäckte jag också ett annat sätt att få lite längre stopp även när man kör den här metoden. Jag kastade nämligen en smulig köttbulle som gick sönder. Vips, blev det en liten mini-paus medan sessan sniffade efter köttbullsbitar... Passar nog bra att lägga in tidigt i spåret, när hon är som hetast. 

Slutsats: Jag tror fortfarande på min metod för pinnebelöning. Jag ska sluta blanda skogs- och spårpinnar. Gärna ge henne långa, enkla spår när jag kör pinnträning. Behöver nog inte köra fler pass med många pinnar heller, hon börjar greppa grejen så jag kan nog gå ner på normalt antal men bibehållen belöningsmetod. 

I dag på klubben tränade vi inte någon lydnad alls. Däremot så fick vi hjälp med skotten för första gången i år (jag vill ju inte skjuta själv med bebben i magen, blir för högt för nära). Första skottet hade jag synlig skytt, passiv hund (sitt, stanna kvar, jag stod ca 10 meter bort, i skyttens riktning) och signalerade innan med min "skrammeldosa" att det var skott på gång. Vilda tittade till rejält när skottet smällde av. Men hon satt lugnt kvar och var helt oberörd när jag släppte upp henne. Följde sedan med bort till skytten och tiggde godis... Följde upp med en budföring med skott. Inte full sträcka, kanske 50-60 meter. Husse och matte som mottagare. Skott på mitten av sträckan x2. Nu tittade hon inte ens på skytten när skotten brann av. Kändes så skönt - vi har kommit riktigt långt i vår skotträning och hittills varit befriade från bakslag (törs man ens tänka den tanklen, eller är det då bakslagen kommer..?). Nu jobbar vi på efter samma plan, vill gärna ha en överinlärning just på skotten.

Har kört ett litet lydnadspass på en parkering i dag. Det finns faktiskt bar asfalt lite här och där nu! Vilda och jag har "dammat av oss" efter vintervilan de senaste veckorna, och det känns riktigt bra! Externbelöning visade sig vara en hit, och jag experimenterar med det i var och varannat moment just nu. I dag testade jag tex att ställa det (godis i skål) bakom henne när vi körde framförgående. Hon gick ut fint, och när hon inte drog i kopplet fick hon "varsågod" och springa och ta godiset. Testade även att gå hela sträckan, vända och gå i riktning mot skålen. Betydligt svårare att hålla tempot nere (förstås!) men jag tror att hon greppade riktigt bra att det var när hon tog det lugnt som hon fick sticka på belöningen. Ska bli intressant att se hur det funkar i längden. Tvåanfjärren, inkallning och lite ställande och läggande fick det också bli. Lite förvånad blev jag över att när jag valde att belöna från handen genom att kasta pipleksak så valde hon faktiskt den före godisskålen. Det hade jag inte trott, jag hade gissat att hon först skulle ta godis och sedan leksak. Härligt att träna var det i alla fall!  :0) 

Nu har vi en snabbis på hundklubben i morgon och ett sökpass på söndag inplanerat. Vilda och Daisy beter sig precis som om Vilda ska börja löpa, men än har det inte satt igång. För min del får hon gärna skjuta på det mer, jag vill hellre ha nästa löp i oktober än mitt i tävlingssäsongen aug-sept!

Hann få till två härliga utomhuspass med lydnadslydnad innan jag i dag var totalt däckad igen. *suck*

Men lydnaden i går och i förrgår, tillsammans med Elin, var riktigt bra. Perfekt att vara två och träna, Elin fick hjälpa mig genom att klicka när det var belöningsläge.

Jag och Vilda körde bara externbelöning. Jag försökte ta mig igenom alla lydnadsettan, lydnadstvåan och appellmoment, och lyckades väl hyggligt.

Fot: Yrsligt när jag körde ff, men riktigt bra med extern belöning och linförighet. Började med korta sträckor, men hon höll koncentrationen, och faktiskt även positionen, när vi körde längre program. Plan: inte träna för mycket så länge jättemagen är kvar, nu tvingas Vilda välja mellan position och ögonkontakt. Plus att det är omöjligt för mig att veta var jag har henne! Men det kändes skönt att få ett kvitto på att belöningsplaceringen hade stor betydelse för hennes tendens att ligga låååångt fram när vi går!

Ställande under gång, läggande under gång: Både bra och stabilt, känns helt tävlingsklart nu.

Apportering: riktigt fina, tre av fyra utan lek och trams, men en av fyra... flippar lite! Lustigt att se hur hon reagerade på externbelöning här. Jag ställde en skål med godis ungefär efter halva sträckan, och en bit åt sidan. Första gången hade hon full fart ut, grep fint - och kunde sedan inte motstå frestelsen utan sprang till skålen och tjuvade godis. Gång två, samma upplägg: superfint fokus både ut, vid gripandet och in. Inga lektendenser alls, utan helt koncentrerad på att göra rätt så hon skulle få springa och ta godisen. Lyckat! Plan: komma ihåg att variera med olika apportbockar. Fortsätta med externbelöning.

Framförgående: riktigt bra. Här fortsätter jag att belöna med min boll i stället för med externbelöning.

Fjärrdirigering (lkl 2): lossnade helt när jag började ställa godisskål bakom. Nu gör hon helt rätt 98 % av gångerna. Fina och snabba skiften. Plan: variera belöningen, ibland från handen, ibland få springa och ta godisen i skålen bakom. Variera "tävlingsledare" så hon är helt van vid att ha någon bakom ryggen.

Inkallning: bra.

Rutan: Har gjort en minitarget på ca 7x7 cm. Finns den i rutan så väljer hon alltid rätt position direkt, utan target går det sämre. Hon går in i rutan, men för nära framkanten för att det ska hålla i längden. Belönar med kastad boll. Plan: Har kört det här alldeles för mycket utan target, ska intensivträna med minitargeten i några veckor innan jag gör några försök att plocka bort den.

Hopp: Kunde vi inte träna.

Tandvisning: stabil.

Kryp: testade några få steg, första gången utomhus. Helt ok, tycker jag.

Sammanfattningsvis väldigt roliga träningspass med en laddad och positiv hund!! I dag hade jag tänkt träna på klubben men kroppen ville annorlunda så det blev en fika och en liten miljöbana däruppe i stället. Hoppas på ny energi till i morgon!

Blir åter bara några rader. I fredags gjorde jag ett ryck och tränade moment som jag tycker är svåra att få till i ridhuset. Dit hör allt som bollbelönas + apporteringarna, eftersom underlaget gör leksaker o apportbockar äckliga att ta i, tycker Vilda. Saltad "jord" smakar knappast så gott!

Det blev rutan x flera (x för många, igen, om jag ska vara helt ärlig), men hyggligt resultat. Inkallning med ställande, riktigt nöjd blev jag där. Också framförgåendet, det var nog dagens bästa moment. Fina halter med nosen i rätt riktning, rakt och snyggt, enda minuset var att hon låg på lite mer i kopplet än jag önskar. Hon brukar fixa att gå med slakt koppel. Sedan fyllde vi på med lite annat, ställande, läggande, fot, fjärrdirigering... Mysigt var det!

Söndagens ridhusträning bjöd på en synnerligen ineffektiv lydnadsdel med åtminstone bra träning på sitt o ligg  i grupp. Sedan förvånade Vilda mig med en riktigt snygg fjärr (bara tvåans, men hon har varit lite osäker när hon varit på för långt avstånd från mig). Lite småplock med inkallning, ställande och läggande blev det också.

Agilityn var desto effektivare. En rolig bana med flera byten som jag fick springa själv, eftersom min "hjälpförare" inte var där. Det gick, peppar, peppar, riktigt hyggligt! Dessutom kunde jag röra mig i dag också (om än klumpigt och stelt!). Vilda är rolig att köra, hon har bra driv och försöker tolka sin orutinerade matte så gott det går! Elin fick också prova att köra henne ett varv, och det fungerade hur fint som helst! Jättebra jobbat av både förare och pudeltös!

Saknar skogsträningen enormt mycket!!!

Först av allt ett stort grattis till Vildas kullbror Prime som vunnit lydnadstrean och blivit uppflyttad till elitklass!

Heja, ni är grymma!

http://kerstinspudlarse.wordpress.com/2012/02/05/da-var-prime-uppflyttad-till-eliten

Här går det fortfarande på lågvarv. Agilitykurs i söndags, jag fick springa med Vilda själv eftersom vår hjälpförare var sjuk. Tack och lov skulle vi träna korta kombinationer, så jag kunde ta det ganska lugnt. Vilda hade inga som helst problem med att byta tillbaks till matte! Innan dess körde vi lite lydnad i ridhuset. Först blev vi klickade i linförigheten, Vilda går pinsamt långt fram men det ska vi ta tag i nu! Sedan testade vi rutan, men det gick riktigt dåligt. Jag förstod inte alls varför, hon vände upp alldeles för tidigt gång på gång. Till slut insåg jag att hon bröt på klicker-ljuden från ett annat ekipage... Avbröt momentet! Läggande och ställande under gång fungerade väldigt fint, inkallning likaså. Fjärren var trög första gången, hon förblev liggande. Då kortade jag avståndet lite, fick jättesnygga skiften, och jobbad emig sakta ut till fullt avstånd. Nöjd. Budföring testade vi också, inga problem trots mycket störning. Dock stämplade hon såväl mig som mottagare vid ett par tillfällen... Suck... Funderar på att ge mottagaren en klicker och klicka henne om hon väljer "rätt" ingång, dvs att gå runt, eftersom vi slipper tassavtryck på byxorna då...

Sittande i grupp hann vi också med. Kände mig faktiskt rätt nöjd och inspirerad efter träningen, ännu mer peppad blev jag i dag när jag läste om duktiga Prime. Hmmm, kanske måste komma ur lågvarvet nu... :0)

Efter ett par veckors vintervila blev det rivstart för Vilda i söndags!

Först hade vi en sökträning inbokad, och nu bara skulle jag få till ett Hawaii-sök! Så blev det också, Vilda var supermotiverad och sprang ut så fint på alla skicken. Figgarna jobbade toppenbra och jag fick precis den söksystemsträning som jag tänkt mig. Tror också att det var skönt för Vilda, som gick några rätt svåra sök före uppehållet, att bara få springa! Men när alla hundar var klara kunde jag inte hålla mig från två vanliga sökskick, ett på var sida stigen... Båda utan poppar, den ena för att det är så dålig sikt, den andra för att Vilda var så låst vid den från början att jag kände mig säker på att hon fått den i vind. På första vek hon av och kollade en gammellega efter halva sträckan, men jobbade sig ut fint sedan. Den andra gick hon ganska rakt på.

Sammantaget hade vi en jättetrevlig sökdag, både jag och Vilda fick en fin start på det nya sökåret!

På kvällen var det ridhusträning. Först fri träning, där repeterade vi i princip appellydnaden. Visst kom sessan ihåg momenten! Dessutom kändes hon väldigt balanserad och fin. Hon gjorde en klockren ruta och hade inga startskall. Det vi tränade minst på var fotgåendet, där ska jag ta hjälp med positionen eftersom hon driver fram så väldigt. Det hela kompliceras just nu av att ögonkontakten försvåras av en gigantisk mage!

Avslutningsvis så började vår fortsättningskurs i agility. Jag hade dealat med en tjej på klubben att hon skulle testa att köra Vilda, eftersom jag får så ont om jag anstränger mig för mycket. Men några byten ville jag förstås testa själv också... Glädjande (eller deprimerande..?!) var att Vilda glatt bytte matte, bara hon fick följa med tennisbollen! Det gick superbra för Malle att köra henne, ingen skulle nog ha gissat att det var första gången de tränade tillsammans! Temat för dagen var bakom- och framförbyten, gissa om jag var glad att jag slapp träna de sistnämnda! Bakombyten däremot gillar både jag och Vilda. Dessutom är det ju, rent krasst, där jag befinner mig på en agilitybana. Bakom henne. Lååååångt bakom!

Så rolig, skön, peppande hunddag var det länge sedan jag hade! :0)

Tja, ska man blogga meningsfullt gissar jag att även motgångarna ska stå här?

Har kört ett uppletande sedan sist, och ett lydnadspass.

Uppletandet hade jag bara Vilda. Lade ut fem föremål, fyra mjuka och en plastskopa som jag hittade i bilen och slängde med på impuls. Vallade en ca 15 meters korridor och ut med alla grejerna. De fyra första var helt exemplariska. Jättefina sökslag, bra apporteringar och avlämningar, fint tempo. Möjligen ett byte av föremål, jag såg inte riktigt bakom en gran. Sedan var det bara plastskopan kvar... Jag hade klantat mig och inte låtit henne provapportera den innan. Testade plast i våras och då var det inga större problem. Sedan har det mest blivit tyg och en och annan hockeypuck. Vilda letade, letade, letade... Jag skickade om. Initialt sprang hon jättefina slag, efter ett tag blev hon helt klart förvirrad och testade nya strategier, bla att springa kort och huller om buller...

Till slut, efter alldeles för lång tid, så bröt jag. Satte henne, gav en synretning och skickade om. Nix. Följde då med henne ut i rutan. Till slut fick hon plastskopan, och det syntes verkligen hur tveksam hon var på om den "hörde till" eller inte. Trots att hon nästan klev på den så gjorde hon bara en jättesvag markering, och hade inte jag förstärkt hade hon nog lämnat den. Är JÄTTESUR på mig själv för att jag: 1. Inte lät henne känna på den innan uppletet. 2. Inte avbröt mycket, mycket tidigare när hon fick problem. Oskickligt.

Lydnaden i dag var inte mycket mer att hurra för. I ett försök att hitta inspiration beslöt jag att jobba med ett par nya moment, framåtsändande och rutan från kon. Framåtsändandet började sopigt. Jag har svårt att bestämma mig för strategi, tänkte kolla på hur hon reagerade på att få långlina på sig och gå ut på längre avstånd från mig. Och visst, det greppad ehon och gjorde riktigt fint. Gick i lagom skritt ca tio meter framför, toppen! Enda negativa där var att jag fick spunk på henne första sträckan när hon nosade, tramsade, tjafsade, nosade ännu mer (färsk rådjursskit på planen)- så jag surade ur rejält. Inte bra. Men sammantaget blev det riktigt okej. Konen/rutan blev väldigt bra. Jag började med att skicka till rutan som vanligt, ställde sedan dit kon. Hade bara tio meter till rutan. Ställde mig någon meter från konen, fick henne nyfiken på den, belönade när hon gick dit. Tempot från konen till rutan blev däremot jättelågt. Men det känner jag mig inte orolig för - bollbelöning ett par gånger där så lär problemet vara löst! Apportering - ett par klockrena! Undrar om det är uppletet som smittat av sig? Inte en tendens till skall heller. Sedan - hoppet. Körde några repetitioner med uthopp och det märktes från början att Vilda backat i momentet. Tyvärr hade jag glömt hjärnan hemma, så i stället för att stötta henne och backa i svårighetsgrad så körde jag på. Fick halvhyggliga resultat och försökte få till belöning ändå, men bar blev det inte. Till slut blev hon osäker på om hon skulle hoppa eller inte, vi strulade, gjorde lättare, strulade mer - och till slut blev jag sur igen. Så otroligt dumt så det är inte sant. Skärpte mig, fick till ett par hyggliga hopp, ställde undan hindret... Lite fler apporteringar, någon inkallning, ett ställande, lite mer ruta och sedan fick det vara nog. Blir bara sååå besviken på mig själv när jag blir sur och grinig i stället för att analysera situationen och gör något som kan ta träningen framåt i stället för tio steg bakåt. Vill ju inte att Vilda ska behöva känna sig osäker på om matte tänker bli sur när hon går ut på en lydnadsplan. GAHHHH!!!

Som sagt, får nog verkligen tänka igenom träningen den närmsta tiden. Vila? Välja bara roliga moment? Vi får se vad jag kommer fram till - men det här är inte bra alls. En stor del av problemet är nog att jag så otroligt gärna vill träna men mentalt är väldigt slutkörd. Samtidigt är hundträningen det som ger mig mest positiv energi.

Kanske ska lägga in en pepp-period och bara planera momenten så att de inte kan misslyckas..? Hmm, skulle kunna vara en idé!

Det blev ett kort pass i ridhuset igår. Jag var måttligt inspirerad men masade mig dit ändå. Sittande i grupp, platsliggning, lite ställanden och lägganden, framförgående och tvåan-fjärr lyckades vi ta oss för. Momenten gick fint (förutom att Vilda reste sig från platsliggningen när jag gick förbi henne "som man gör i eliten" vid återgången. Ganska paff blev jag, har inte hänt förut).

Kvällens stora behållning var att se henne hålla ihop så fint med alla störningar. En hund som körde agility för fullt, ganska många unga hundar som var lite yviga (vilket hon tyckte var jättejobbigt förr, men tycks ha släppt. Puh!) och, på ridhusets andra halva, en ryttare som jobbade sin häst i alla gångarter på volt.

Jo, och så provade vi lite agility också. Efter ett första trevande försök satt slalomen som ett smäck igen! Så roligt att se! Nu ser vi fram emot fortsättningskursen så vi kan lära oss lite mer handling, för där är jag lost rätt fort...