Hade stora planer för gårdagen men av helt icke-hundiga skäl så rann all entusiasm av mig. Dock blev det en sväng till klubben. Hundträning och social samvaro är trots allt mental vila för mig.

Vi började med en platsliggning. Initialt stod jag bara ett par meter från Vilda, när allt verkade lugnt gick jag iväg ca 30 meter och pratade med en kompis. Hon låg som fastspikad. Som bonus var det avlägsna skott i bakgrunden. När platsliggningen var slut var det ganska stojjigt bland hundarna runtomkring, någon som blev hoppig och yr, en annan som matten avslutade platsliggningen med en inkallning etc. Glädjande nog verkade Vilda inte alls bli orolig över det. Lyckat!

Budföring tillhör ju också mina nya "alltid träna"-grejer. Testade en lite extralång sträcka (60? 70? Inte vet jag hur många meter!), en del störningar runt omkring men Vilda fixade den galant! Matte hojtade också över hela planen att nu skulle det springas budföring, så snälla, inga lösa hundar om de kan smita och jaga liten pudel... Mottagaren fick instruktioner om att vänta ut henne lite innan hon gav godis, för att minska risken för tjuvstarter. Tre skick: till mottagare med godisbelöning, till matte, tillbaka till mottagare med godis + kamplek. Fullt ös alla sträckorna och jättefint avslut med toppenmottagare. Lyckat!

Sedan blev det fika,  (nej, jag menar hund- och passivitetsträning! *s*) för att avslutningsvis bli ett kort lydnadspass igen.

Framförgående: fint ut, fin riktning, vänder sig gärna om i halterna men jag tror det blir bättre. Testade att ha henne lös en gång för tat se hur hon skulle reagera då. Vad hon gjorde? Studsade runt och undrade var bollen var! Byt metod! :0)

Fot: Hyggligt bra fot med ögonkontakt 80 % av tiden. Jag körde ett halvlångt pass och laddade på med bollbelöning, tror att det är melodin. Dock får jag INTE hamna i att jag alltid kör långa, sega pass. Hade ingen klicker med, tänkte ändå göra ett litet försök att få ordning på språngmarschen men det blev rena lekstugan så det lade jag ner. Lyckat i stora drag, men jisses, visst finns det saker att jobba på...

Ställande och läggande: fungerade riktigt bra, en viss tendens att sätta sig på ställandet har hon. Funderar på om det beror på att hon är så ruskigt snabb i huvudet att hon är halvvägs ner redan på "ss..." och aldrig hinner höra resten? Läggandena fungerar fint igen, nu belönar jag bara med leksak. Kör bara direktbelöning, inte tävlingsmässigt med att gå ifrån henne etc.

Inkallning: Gjorde en, med bollkast bakom ryggen ist f ingång. Vill öka hennes laddning något ytterligare, inte pga tempot, som redan är maxat, utan för att minska risken att hon lägger sig.

Tandvisning: Nu sitter hon stilla med viftande svans och väntar på att det ska vara över så hon kan få sin korv... :0)

Det sista som händer på klubben är att jag o en kelpie är på lydnadsplanen och tränar. Då kommer en bekant förbi, jag går dit för tat prata lite, och vips, ett par minuter senare har en liten hund dragit från agilityplanen, ut på lydnadsplanen och flygit på kelpien, så det blir fullt slagsmål. Tycker synd om den hunden och ägaren, men tackar gud att det inte var jag och Vilda som råkade stå i skottgluggen. Det hade verkligen varit det sista vi behövde just nu!

Väl hemma i vardagsrummet igen kändes det som att det blivit väldigt lite tränat, så jag plockade fram tung- och metallapporten. Tungen var så besvärlig och skulle ideligen tappas i golvet, så för att inte väcka man och barn så fick den vara! I stället metallapporterade vi. Till min stora glädje reagerade Vilda inte det minsta på materialet. Hon hämtade den raskt och glatt gång på gång. Lyckat!

Ja, det var vad det blev igår. Sök/spår/upplet får vänta till någon annan dag (ikväll..?) men lydnad och skott fick vi i alla fall!

Tänkte jag skulle hinna skriva mer från lägret men får fortsätta skjuta fram det...

Gårdagen bjöd på två träningspass. Jag börjar med det sista: sök. 

Fem skick, två korridorer, en i mot- och en i medvind. Körde fyra skick i rad med Vilda, sedan fick hon gå till bilen. Efter sista hunden fick hon sedan köra ett sista skick på minnesbild. Det var så härligt att se att det funkade! Söket känns verkligen roligt just nu, sedan får vi se hur långt det håller. 

Mindre glädjande är lydnaden! Men jag tror jag börjar ana problemet. Vilda är supermotiverad och jätteduktig i vissa moment, disträ och mindre duktig i andra. Jag börjar misstänka ett samband: alla moment med bollbelöning är favoritmoment! Däremot fot, läggande och annat "trams" som jag belönar med godis och leksak kan man klara sig utan, enligt Vilda. Åtminstone på appellplanen. I köket kan det vara värt att jobba för en korvbit, där får man ju ändå aldrig någon boll. Hmmm. Helgens appell får jag nog se som en träningstävling. Sedan blir det till att ta sig en rejäl funderare på lydnadsbiten! 

Dagens bästa nyhet var skotten. På pudellägret hade de platsliggning med skott vid två tillfällen. Eftersom Vilda tyckte det var lite jobbigt med så många nya hundar så bestämde jag mig för att hon fick höra skotten på lite längre avstånd, bara tillsammans med kompisen Freda. Det gick utmärkt. Men sedan skulle jag åka med sökgänget ut i skogen, så jag stoppade in Vilda i bilen och åkte till planen. Fick då veta att det skulle skjutas mer, och korkad som jag var öppnade jag bagageluckan och tog ut Vilda. Det första hon gjorde var att få syn på en "livsfarlig" storpudel, som hon hysteriskt började skälla på. Då kom första skottet... Jag försökte att verka oberörd och lunkade iväg med Vilda, men hon hade huvudet fullt av alla stora, nya hundar som lekte och kampade överallt. Superläskigt. När vi väl kom undan så vi var själva så var det bara ett par skott kvar, och då verkade hon helt oberörd. Men hon bromsade med alla tassarna när vi skulle tillbaka till planen. Aj, aj. Jag tolkade det som en reaktion på de andra hundarna, men det fanns en liten, gnagande osäkerhet - kunde det vara skotten? Dagen efter hade vi planerat att vara långt bort från de andra hundarna. Men då missade vi skotten, så jag fick inget kvitto på vad rädslan satt i. Men så igår, på hemmaplan, så åkte jag upp på klubben. Knöt upp henne, gick iväg och sköt fyra skott med apportkastaren. Inte en reaktion. När jag släppte henne sprang hon glatt fram till skottplatsen och gjorde ett uppletande. Puh - inget där som tydde på berördhet i alla fall. Som extra bonus bestämde de sig för att träna på en närbelägen skjutbana under vår sökträning. Nu fick Vilda en ganska massiv skottmängd på hyggligt nära håll i såväl sökarbete som passivitet i bilen. Fortfarande ingen reaktion. Gissa om det kändes skönt!

Vildas hundrädsla tror jag är ett överkomligt problem. Hon har haft otur och blivit jagad flera gånger på kort tid, men när hon får en chans att närma sig hundar på sina egna villkor så leker hon glatt med de flesta och blir snabbt trygg i situationen. Får hon bara lite tid och slipper fler jakter så kommer hon snart att vara sitt gamla vanliga jag!

På onsdag kväll bar det av mot Vårgårda och Tånga Hed. Jag, Elin, Freda & Vilda skulle spendera ett pudelläger tillsammans! Vi deltog i grupp B, spår och lydnad för tävlingsekipage, med Maud Gustafsson som instruktör. Boende var på ett vandrarhem.

Torsdag

Började dagen med spår. Vilda fick i princip ett appellspår, men skogsmark och ny spårläggare. Jag hade beskrivit hennes problem, att hon kan bli lite snurrig. Vad hon gjorde?

Hon körde ner näsan i spåret och gick baske mig inte en meter från spårkärnan! Kraftigt driv framåt, men ändå inte för snabbt. Till min förvåning plockade hon även pinnarna! Vid en vinkel trasslade hon in sig i ett snår, men lät sig inte störas. Ja, hon gick ett helt tiomässigt spår och det kändes som att spåra med Daisy. Bara att åka med, bakom en riktigt stabil spårhund. MEN sådant lär man sig ju inte så mycket av, så som bonus avslutade Vilda spåret med att visa upp det jag tycker är problematiskt med henne! Hon fick ett litet tapp, och då blev det yrt värre. Hon försöker springa sig ur problemet. Jag fick ett par konkreta råd av Maud och vi kom vidare, och nu har jag ett verktyg till verktygslådan. Det blev väldigt tydligt att hon kopplade på hjärnan och näsan när jag bromsade in henne.

För mig att komma ihåg: bromsa, låt henne aldrig galoppera runt. Blir det alldeles för mycket så kan man t o m ta in henne vid sidan. Kom ihåg möjligheten att backa i spåret.

Slutet var en leksak och gissa om hon var mallig när hon hittade den! Sammanfattningsvis ett spår som höjde mitt självförtroende ett rejält snäpp när det gäller spår med Vilda.

Efter lunch fick jag prya i sökgruppen (tack Gunilla!). Vilda fick ett riktigt tufft upplägg, med tre figgar i småknölig terräng och den fjärde i riktigt tät granskog. Synretning på tre men inte på den sista. Det var en fröjd att se henne! En sådan drivkraft ut, jättefint tempo, rakt på figgen på de första tre. Den fjärde provade jag att skicka vid sidan om figgen för att undvika att få henne i spårkorridoren. Då sprang hon runt och försökte få vittring, men när det inte lyckades så tog jag in henne och skickade henne mer rakt på. Då skjutsade hon ut i full fart bland alla granarna och hittade sin figurant. Alltså - andra dagen i sitt liv i en sökruta. Efter att ha varit på resande fot tio timmar dagen innan, sovit på ett främmande ställe, träffat en massa nya hundar, gått ett appellspår, varit i skogen hela dagen, så har hon inga som helt problem att springa fyra sökslag! Och när hon inte hittar på det fjärde, så har hon motor och motivation nog att skjuta ut som en kanon på omskicket och i full fart jobba sig ut till figge utan någon ytterligare hjälp. Rackarns, hon är verkligen bra den här hunden!

Fredag

Spår på förmiddagen. Ett omväxlande spår, ca 300 meter, icke förarspår. Återigen ett jättefint spår av Vilda, nosen klistrad i backen och jättefint driv. Fick ett enda tapp, jobbade ut det fint och var väldigt tydlig i kroppsspråk när hon var på igen. Tog pinnarna. Till svårigheterna hörde en 90-graders vinkel ut på en liten skogsväg – och mitt i vinkeln låg en mumsig hästbajs! Vilda hann med en smaskig tugga, men lyssnade på mitt nej och fortsatte jobba. Löste vinkeln fint. Tog alla apporter. Jättenöjd matte!

På eftermiddagen var det lydnad. Vi gick sent för instruktören och tränade fot som vårt valda moment. Av någon anledning, kanske för att vi tränat mycket ruta och framförgående på sistone, så var Vilda väldigt utåt-fokuserad. Om jag inte fick ögonkontakt med henne före jag började gå, så var hon helt osäker fram till första svängen/halten. Sedan var det som om poletten trillade ner. Om jag däremot väntade ut hennes blick, då gick hon med fin kontakt redan från början, och höll sedan kontakten genom hela momentet.

Innan dess hade vi gjort en rad saker:

Framförgående genom grupp (som en förberedelse för framåtsändande). Premiär för Vilda, vi började med att bara gå igenom gruppen tillsammans. Hon verkade tycka att det var den naturligaste sak i världen att det stod fyra personer där ute! På tillbakavägen fick hon ett vanligt framförgående. Hon hade lite dragning till Elin, som var en av mittenfiggarna, men f ö gick hon jättefint. Bra start, bra riktning etc. Till skick två fick Elin flytta ut på ytterkant och nu gick Vilda spikrakt genom gruppen. Boll som belöning och lycklig matte!

Tungapport: Lyfte och bar tvåkilosapporten en bit. Heja, heja!

Rutan: Fullt ös, medvetslös! Jättefokuserad redan på första skicket, hamnade initialt utanför (för långt till vänster) men gick lätt att dirigera in. Tre fina skick från olika håll med target, sedan ett fjärde skick utan. Då bjöd hon på oförminskat tempo och perfekt position. Härligt!

Framförgående: Gjorde flera långa, fina sträckor utan grupp men med andra störningar. Jätterakt, säkert, fokuserat och fint. Varvade ibland med att kommendera stanna och lägga en boll framför henne som avslut.

Platsliggning: Låg, men kändes lite oroligare än vanligt. Hmm.

Lördag

Förmiddagen var det spårdags igen. Vilda fick ett spår motsvarande appell men med annan spårläggare. Det började på äng, in i skog, ut på äng. Det blåste kraftigt, halv storm, vilket jag trodde skulle leda till ett väldigt slagigt spårande. Men icke, pudeltussen överraskade igen. Hon var väldigt spårnoga, jobbade som en dammsugare och klarade spåret utan problem. Missade en av apporterna, en skogspinne. Hade ett tapp som hon redde ut ganska enkelt. Sammanfattningsvis var jag jätteimponerad, hade inte förstått att hon skulle klara en sådan uppgift så bra.

Eftermiddagens lydnad skippade vi faktiskt, inte för att inte Vilda orkade utan för att jag var alldeles för trött. Men en platsliggning med en massa nya hundar blev det.

Kvällsjobbet var ett uppletande. Vilda har inte gått i någon ruta som andra vallat och med andras saker. Hon fick en korridor och tre föremål längst ut på djupet. Jag var jättenyfiken på hur hon skulle reagera. När vi kör själva så tänker jag att hon får rätt mycket retning, bl a ser hon ofta när vi vallar eller är själv med. Nu kommer hon bara ut i skogen, efter att kört både spår och sök i flera dagar, och ska försöka förstå uppgiften. Jag kom till rutan lite tidigt med henne, så hon såg återgången på dem som lagt föremålen. Sedan gjorde hon två jättefina skick i full fart ut på djupet och hämtade båda föremålen som låg i hörnen på rutan. Det var roligt att se hennes sökarbete. Hon har förstått det där med vallning och återvände ganska snabbt till rutan när hon hamnat utanför. Som alltid hade hon bra ingångar med full fart och fina avlämningar. Inför tredje skicket blev jag tveksam. Vad händer om hon nu missar tredje föremålet? Hmm. En snabb överläggning med vår instruktör Maud och så beslutade jag mig för att inte göra fler skick. Det sved lite, för Vilda hade mer energi. Men vi hade introducerat flera nya saker, hon hade gjort två superfina skick och det kändes som att vi hade mer att förlora än att vinna.

Stegringsplan i uppletandet: Fortsätta jobba på raka skick. Vilda har inga problem att ta sig ut på djupet. Stegringsplanen blir hel vallad ruta med föremål bara på en ”skicklinje” framför mig. Att fara ut på sidorna och leta ska inte vara lönsamt. Fortsätta med föremål från andra, komma ihåg att använda plast och gummigrejer.

Söndag

Ett avslutande spår i regn, ganska kort liggtid. Lite snurr i början. Fullt möjlig att läsa hela tiden. Lite roligt var att jag var helt säker på att spåret gick åt vänster i första vinkeln, men Vilda envisades med höger. Och visst var det höger! Ju längre tid hon spårade, desto lättare att läsa var hon. Plockade pinnarna, tog flertalet vinklar jättefint. Roligt att se hur hon har utvecklats i spåret! Som extra bonus filmade vi spåret, så nu kan jag lyssna på Maud med jämna mellanrum och påminna mig om hur det var jag skulle tänka!

Sammanfattningsvis har det varit ett fantastiskt roligt läger! Vilda har överträffat alla mina förväntningar. Hon har presterat fantastiskt under träningarna. Vilat tyst och lugnt i bilen eller rummet däremellan. Lekt och busat i flock med främmande hundar – trots att hon så nyligt blivit rejält skrämd.

Vår träningsgrupp har varit underbar. Avslappnad, trevlig, kunnig. Och Maud är som alltid en klippa som instruktör. Bra hundöga, bra människokännare, idérik, inspirerande.

Det har varit bästa möjliga inskolning i läger- och träningsliv för en ettårig liten fröken.

Kände mig lite pressad på dagens träning, det sista kurstillfället och sista träningen före tävlingsträningen. Hur kommer Vilda att fungera i tävling..?

Svaret kom snabbt: inte alls. Men det beror inte på henne.

Jag blev som en helt annan person, lite stressad och spänd, och betedde mig helt annorlunda än när jag tränar annars.  När våra kursledare tittade på mig och dirigerade så kunde hon plötsligt varken fot eller läggande! Nej, ligg hade hon faktiskt aldrig hört förut! Jag skojar inte om jag säger att det tog tio försök innan vi var på en tillräcklig nybörjarnivå för att Vilda skulle förstå vad hon skulle göra... 

Tack och lov förstod jag till slut varför hon betedde sig så konstigt, tog ett djupt andetag, bestämde mig för att strunta i alla tävlingstankar och träna som vanligt. Och tänk, då förstod Vilda igen! 

Momentmässig sammanfattning: 

Fot - katastrof. Ouppmärksam, släppte, allt var egentligen fel... Om man bortser från det fick jag en hel del konstruktiva råd om hur jag ska planera mina svängar och helomvändningar. Ska träna på det i lugn och ro hemma! När vi inte hade någon instruktör som gjorde matte nervös (våra instruktörer är världens snällaste, stressen ligger i mina egna prestationskrav) så fungerade fot riktigt fint trots alla störningar i form av hundar runtom. 

Läggande under gång - va? Vad betyder det?? Tänka på: inte gå för fort på transporten. 

Framförgående: superfint trots störningar på nära håll, fungerade även fint när jag pressade henne lite och körde det bland koner (som hon annarsgärna drar sig till). Utvidgade momentet med att lägga till ett stanna, lugnt gå fram och lägga bollen fem meter framför henne, gå tillbaka bakom henne och sedan viska "varsågod"! 

Inkallning: Fint, bra fart, bra avslut. 

Apportering: bra. 

Hopp: I stort sett jättefint. Enda smolket var att hon stannade väldigt nära hindret en gång. Jag testade att vänta ut henne (hade inte lagt någon target), men då testade hon att sätta sig i stället. Jag accepterade det och lät henne hoppa tillbaka, men då hade hon blivit lite osäker och det krävdes dk för att få iväg henne nästa gång. Läxa: Använda alltid target i träning!

Budföring: 50 meter, tävlingsmässigt. Ojoj vad pudelhuvudet svängde när vi hade ställt upp oss för skick! Rakt fram stod mottagaren, snett till höger låg rutan! Vad välja? Jag försökte stötta genom att säga ett snällt nej när hon tittade på rutan och enn bra när hon tittade på mottagaren, men... Hon valde rutan. Dock stannade hon bara till där ett par sekunder, kikade på mig och laddade sedan, utan dk, på i full fart mot mottagaren. Gjorde två skick till som hon fixade helt fint. 

Platsliggning: Tävlingsmässigt. Låg faktiskt och skruvade på sig lite, har jag inte sett förut. Kändes ändå stabil. 

Sedan tror jag inte vi gjorde någonting mer? Sammanfattningsvis ömsom vin, ömsom vatten. 

Trött, stressad men med en stark längtan ut hade jag beslutsångest inför kvällen. Regnet gjorde att jag bestämde mig för att stanna hemma. Efter en timme slutade dropparna falla, samtidigt som sonen frågade om vi inte skulle ut i skogen… Lite visare efter gårdagen bestämde jag mig för en långpromenad på flyget (där hundarna kan springa lösa och sonen kan cykla bredvid mig). Övertalade mannen att följa med och så blev det ett lysande tillfälle att få till lite filmning! Ville gärna ha en fimsnutt på framförgåendet, då det är ett moment som ofta diskuteras. Jag har provat några olika metoder men fastnat för följande:

1. Få hunden intresserad av att gå framåt. Med Daisy gick jag iväg långt, låtsades vara intresserad av backen och gick tillbaka, ”fingerad punkt”. Med Vilda hade jag en helt annan plan, så jag köpte en sorts godishållare i noshöjd. Lät henne se när jag lade dit godis.
2. Till Daisy körde jag belöning ”från himlen” redan från början, det fanns ju inget att hitta på den fingerade punkten… Belöningen kom alltid långt innan hon var i närheten av punkten, så hon inte skulle lockas att nosa i backen.
3. Med Vilda gjorde jag initialt så att jag släppte kopplet och lät henne springa till godishållaren. Men ganska snabbt (efter ca 3-4 träningar med 4-5 repetitioner per träning) ville jag kunna vända henne och gå sträckan åt motsatt håll. Då blev boll framför nosen den givna belöningen. Fascinerande är att hon, redan första gången jag vände henne, förstod att hon skulle gå framför när hon fick kommandot. Detta trots att ”draget”, godishållaren, befann sig bakom henne och därmed borde ha motsatt effekt. Det blev inte så många steg framför, och lite tveksamt, men ändå! Det var för ca en vecka sedan (gissar jag, får väl kolla bloggen…)
4. I går bestämde jag mig för att testa på ny plats, utan godishållare, och hon greppade direkt! Det såg ut ungefär som dagens filmning. Tror det blev bättre än gången innan tack vare att hon inte hade någon godishållare bakom ryggen!
5. Nu handlar det om att befästa, få henne att fungera i olika miljöer (vilket hon ytterligare visade i dag att hon faktiskt fixar), bygga på med ställande etc.
6. Den stora risken är förstås att man råkar belöna om/när hon vänder sig om, så hon börjar gå och kika bakåt…
7. Ambitionsnivån i det här momentet är inte en tia, det är helt ok för mig att hon stretar i kopplet.

På de filmade sekvenserna ser man följande:

Vilda på ett ställe där hon aldrig gjort framförgående förut. Jag har inte gått sträckan eller gjort någon annan retning före. Hon är ändå jätteladdad och tjuvstartar hela tiden! Trots att sambon står halvvägs och filmar, vilket stör henne lite, så gör hon momentet riktigt fint! Jag håller tillbaka henne rent fysiskt från tjuvstarterna men bråkar f ö inte så mycket om det. En senare fråga!

Andra gången tycker jag är riktigt bra. Mindre störd, bra intensitet, ”lagom” på alla sätt. Observera störningen i form av sonen som skymtar förbi! Tredje gången visar hur jag råkar misslyckas totalt. Kastar bollen, hon vänder på huvudet och råkar få belöningen precis när hon tittar bakåt. Aj,aj!

Men sista klippet, från den fjärde och sista repetitionen, visar ingen ökad tendens att titta bakåt. Min ”plan B” om hon skulle börja göra det är att använda klickern och klicka när hon tittar framåt. Nackdelen med det är att hon då vänder sig om på klickljudet och själva belöningen kommer när hon är vänd åt helt fel håll. Fördelen är att man inte får en hund som går och lyssnar efter ljud från armrörelser…

Sammanfattningsvis är jag jättenöjd med framförgåendet vi har, även om ”allt” runtomkring fattas: framföringssträcka, ställande etc. 

Sist men inte minst gjorde vi några riktigt lyckade budföringar på full sträcka, kändes fint efter gårdagens trassel. Sedan blev det långpromenad (och då började förstås regnet igen...) Skön kväll blev det i alla fall!

Skulle egentligen ha jobbat ikväll men det blev avblåst i sista stund. Simon var hos en kompis. Plötsligt - en hel, fin, varm sommarkväll som bara "blev över"! 

Packade med mig båda hundarna och åkte ut i skogen.

Tänkte att "nu ska jag inte lägga ett 150 meters förarspår med två vinklar och tre apporter åt Vilda". Jag lade ett 150 meters förarspår med två vinklar och, håll i er, två(!) apporter åt Vilda. Imponerande fantasi, eller..? Nej, jag hade faktiskt tänk till. Jag gjorde för första gången ett godisspår åt henne, på IPO-vis med noggrant placerade godisar precis i fotstegen. Syftet var inte att öka intensiteten, det behövs inte, utan att öka noggrannheten. Snitslade dessutom extremt noga. 

Daisy fick ett "vanligt" 400-metersspår med omväxlande terräng, började på kalhygge, gick in i blötmarker med skvattram. 

Medan spåren låg till sig gick vi en lång och härlig skogspromenad. Jag höll fast vid filosofin "inga stighundar" och plöjde rakt ut i terrängen. I början var det nyavverkat och lite bökigt, men efter ett tag blev det finare mark. Då tog jag mod till mig och testade att terrängjogga lite! Kändes riktigt bra. Vilda for som en skottspole hela tiden, hon älskar att studsa upp på stenar och leker verkligen i markerna. Däremot ser jag inga tendenser till att leta spår och försöka hitta vilt, skönt! 

Daisy spårade sitt spår småslarvigt men entusiastiskt. Fina markeringar på pinnarna, inga problem med övergångar. Jag är inte så detaljerad om hennes prestationer eftersom hon bara aktiveringsspårar. 

Vildas spår var spännande. Jag bromsade intensivt och hon var riktigt hygglig. Jag tycker att hon blir bättre och bättre för varje spår, även om hon fortfarande är slagig i tekniken. Men slagen avviker mindre och mindre från spårkärnan. Godisarna i spåret underlättade nog också en hel del! Framför allt var de ett bra komplement till mitt intensiva bromsande. När Vilda blev tveksam (jisses, vill inte människan att jag ska spåra? Varför bromsar hon så?) så var belöningen oftast inte långt borta! Fler godisspår ska det bli. På slutet av spåret var det ganska kraftig motvind, men då försökte jag vänta ut henne så hon inte skulle vinda för mycket och även det fungerade riktigt ok. Pinne ett missade hon, slutet markerade hon men halvhjärtat. 

Efter spåret tog vi ytterligare en skogspromenad - sedan avslutade vi med en tur till klubben. Där skällde Vilda ut en av de två hundar som var där. Hon har blivit klart sämre sedan de två jakterna hon blivit utsatt för de senaste veckorna. Men det var bekantingar "i andra änden av snöret" så hon fick hälsa på hunden, sedan pysslade vi på med saker på varsitt håll , lade sedan en gemensam platsliggning (som gick bra) och avslutade med att prata en stund så hundarna fick lägga sig till ro i fri passivitet. Så funkar Vilda jättefint. 

Momentmässigt så tränade jag i princip bara framförgående och hopp. Framförgåendet börjar lossna riktigt fint. Jag varvar med target åt ena hållet, "fritt" utan target åt andra hållet (kastad boll som belöning). Tycker det blir en bra balans/blandning. Hade lite problem i dag med Vildas fantastiska minne - hon skulle absolut gå mot den plats som targeten var förra gången, inte dit där den stod idag! Det tog några vändor att övertyga henne... 

Hoppet känns jättefint, hon hoppar bra på kommando, går ut lagom långt på andra sidan och har nu förstått att det kan komma ett "sitt" ibland. Däremot blev hon förvånad när jag försökte länka samman hela momentet, och sittandet följdes av ett nytt "hopp". Totalt frågetecken i pudelhuvudet! Lite lustigt, jag hade inte förutsett den svårigheten eftersom vi tränat återhopp så ofta parallellt. Men sammanlänkat var en nyhet. Det är verkligen lätt att missa saker när man tränar! 

Lite putt över hennes hundskällande beslutade jag mig för att avsluta kvällen med en promenad på stan. Vi mötte tre främmande hundar, hon skällde inte på någon. En fick hon hälsa på. Var lite försiktig men inte överdrivet. Kändes som ett bra avslut på dagen!

Igår var det soligt och fint, så jag mutade sonen med en glass och åkte upp på bruks. Jag hade tankar på att störnings- och socialträna lite, efter skärtorsdagens katastrofpass. När vi kom dit var det bara en tjej där, och hon var precis på väg att åka. Vilda var lite gruffig på hennes hundar. Men någon riktig träningsmöjlighet blev det inte eftersom hon försvann så fort. Nå, jag ändrade inriktning från störningsträning till momentträning i störningsfri miljö. Man måste vara flexibel!

Började med hopp över hinder. Tränade uthopp med target på andra sidan, tre stora steg bort. Det satt som smäck! Vilda gjorde fina, fartfyllda uthopp och svängde runt på targeten varnda gång. I början lite yrt, letandes efter bollen. Jag fick variera timingen för belöningen, ibland kasta direkt, ibland låta henne vända upp och stå och vänta en stund för att få henne lite mer fokuserad på mig. Snyggt var det i alla fall! För att komma vidare provade jag också att vid ett par tillfällen kommendera sitt. Eftersom hon har så hög förväntan på boll så förstod hon absolut ingenting! Aldrig hört ordet förut! Jag gick då till henne (hon stod hela tiden kvar jättefint, intensivt bollväntande!), tog fram en skinka och gjorde "valpsättande", bara för att få henne lite förberedd på att momentet faktiskt kan se ut så!

Ställde ut en ruta, men använde den inte direkt utan gick och lekte med sonen en stund. På väg tillbaka började Vilda dra mot rutan när det var 30-40 meter kvar. Jag lät henne gå, och hon bjöd på en perfekt placering mitt i! Vilda gör ofta första rutskicken bäst, jag undrar om hon blir lite för taggad av bollen? Måste nog verkligen skärpa mig och variera belöningen. Det följande skicket var halvhyfsat, det sista skicket var det sämsta någonsin, första gången hon inte ens gått in i rutan, utan mest bara chansat hejvilt lite överallt!

Läggande under gång börjar bli fint. Filmen från förra veckan, dock! (Inte har jag väl lagt ut den redan??) Tror det går lite snabbare ner nu än det gjorde då.

Testade ett ganska långt fot-program utan belöning (jo, klart hon fick belöning när programmet var slut, men inte under tiden). Hon håller ut riktigt bra! Tappar inte i intensitet. Däremot finns det förstås detaljer att slipa. Hon släpper fortfarande i helt om, trots att hon känns pigg och fokuserad. Lite allmänt svajig. Men helt ok för en ung appellhund.

Slät inkallning - jättefin, lite slarviga avslut.

Det var inte helt enkelt att lägga om hennes ingångar, hon blandar och ger! Ibland kommer hon in vid sidan, iböand går hon runt. Hmmm.

Efter träningen ville varken jag eller Simon åka hem! Så vi åkte över till kennelklubben och hoppades på fler hundar där. De hade kurs, så det var bingo! Köpte lite fika och tränade på agilityhinder medan de var inne och hade teori. SImon fick hjälpa mig att locka Vilda genom tunneln, fungerade finfint! Långa hoppet studsade hon över som en gasell. A-hindret och balansen, roligt, roligt!

När valparna kom ut satt vi bara och kikade, jag klickade för passivitet och gott uppförande. Vilda var riktigt duktig, även om hon gruffade lite om det blev för stökigt. I bakgrunden sköts det för fullt, perfekt! Ingen reaktion hos fröken. Avslutade med lite framförgående och precisionsfot, mest bara för att jag inte har tålamod att vara passiv så länge(!). Simon hittade nämligen en kompis på klubben och ville aldrig åka hem. Och inte är jag den som tjatar hem min son från en hundklubb!

98 % katastrof

I torsdags blev det en sådan där träning som man önskar att man aldrig åkt på. Trots att detvar skärtorsdag hoppades jag att det skulle vara någon på klubbens fria träning, så jag och Vilda åkte upp. Precis när jag skulle åka bad Bertil att jag skulle ta med Daisy och det gjorde jag. Tänkte att ”hon får väl sitta i bilen”. När jag och Vilda klev ut på planen så var hon helt annorlunda jämfört med kvällen innan. Hon började med att skälla ut en tollare. Samma hund går på vår lydnadskurs och hon hade träffat den senast dagen innan helt utan problem! Sedan muttrades det hejvilt på det mesta. Jag förstod inte alls vad som hände utan försökte jobba med henne som tidigare och belöna när hon avstod från mutter. Fungerade hyggligt men hon var rätt splittrad. Jag förstod inte varför, förrän jag kom hem. Jag hade ju med Daisy, som på sitt allra avundsjukate vis satt och vrålskällde i bilen. ”Hallåååå, jag sitter i fängelse och den där lilla rackarn får vara ute och träna. Orättviiiiist!”.

Jag har tidigare påstått, och trott(!), att Vilda arbetar tämligen ostört trots Daisys skall. Fel, fel, fel! Det är sant inne i vårt hus, men definitivt inte på en lydnadsplan. Hmm, nyttigt uppvaknande!

När jag kämpade där med min hund som var olik sig så frågade en tjej jag känner väl, med ung schäfertik, om det var okej att hon hade sin hund lös under hoppträningen. Hunden är snäll men burdus. Jag hade innan tränat rutan ca 30 meter från hindret. Jag sa glatt ”okej” och backade iväg till en annan del av planen. Testade bland annat stegen. Sedan händer det som bara inte får hända. Jag ser att Vilda börjar dra sig mot rutan, älsklingsmomentet. Jag kastar ett öga mot schäfern, ser att hon står med sin matte och låter Vilda springa till rutan. Precis när hon kliver in med perfekt position i rutan ser jag hur schäfern kommer farande och siktar rakt på Vilda. Sedan blir det en jakt runt planen som känns evighetslång. Jag försöker få in Vilda till mig men varje gång vänder hon med bara en meter kvar. Svansen mellan benen, livrädd. Till slut duttar schäfern till Vilda, jag vet inte om det var med tass eller nos, så hon skriker till. Dock inte särskilt högt eller så. Då stannar jakten av och ägaren kan ta sin hund. Vilda är förstås jättelåg men verkar helt oskadd. Jag är just då så förb--d att jag inte vet vart jag ska ta vägen, samtidigt så kan jag egentligen inte skylla på någon annan än mig själv. Tjejen med schäfern hade sagt till, jag hade sagt ok och sedan missbedömt situationen när jag trodde att hon hade sin hund under kontroll. I den bästa av världar så kanske hon skulle ha tagit sin hund när hon såg att Vilda var på väg mot rutan, sannolikt uppfattade hon det inte för att hon var helt inne i sin egen träning. Jag skulle i alla fall definitivt ha hållt mig på längre avstånd.

En nyttig läxa i det hela blev påminnelsen om hur otroligt sårbar en liten hund är. Nästa gång, med en annan hund, kanske jaktleken avslutas med att bytet ”klipps” i slutet. Jag kommer att tänka mig för både en och två gånger innan jag tränar fartfyllda moment som rutan och inkallning när det finns andra lösa hundar på planen, särskilt sådana jag inte känner. Att en hund kan många tävlingsmoment betyder inte att den kan vanlig vardagslydnad.

Om det finns hundar jag inte litar på i närheten så kommer jag också att bli noggrannare med att ha koppel på Vilda – då ökar chansen att man kan hjälpa henne genom att skrämma bort den andra hunden (eller, i sista hand, faktiskt lyfta upp henne!).

Typiskt nog var det en kväll med skott på en skjutbana en bit bort också, så all denna rädsla och stress skedde med en skottmatta i bakgrunden. Precis helt tvärtom hur man tänkt sig att skotträningen skulle gå till!

Det enda bra med kvällen, de 2 procent jag uppfattar som "icke-katastrof" var att jag tänkte till efter incidenten, bad tjejen med schäfern att vi skulle stå och prata en stund så Vilda fick spana in hunden. Sedan kom det fler och fler ekipage till vår lilla ”relaxhörna” och till slut satt vi 7-8 personer med olika hundar, pratade hund och lät hundarna bara slappna av. I början var Vilda lite på sin vakt men ganska snabbt så tycker jag att hon slappnade av. Skjutandet fortsatte och jag såg ingen reaktion på det. När Vilda kändes helt lugn och fin gick vi upp och gjorde ett roligt avslut. Tränade lite hopp, inkallning och fot. Då kändes hon precis som vanligt igen, trygg, glad, energisk. Kontrollerade inte de andra hundarna. Tilläggas kan att vid det laget hade även Daisy tröttnat på att protestera så det var tyst och lugnt i bilen…