Senaste dagarna har det bara blivit lydnad! Vi petar i krypet (flytta ett bakben i taget, hålla rätt position), fot (position, position... Stegförflyttningar, särskilt åt höger) och fjärrdirigering (sitt-ligg på långt avstånd, utan att råka hoppa med rumpan på sättandet, samt stå-ligg med rätt gung och låsta baktassar). Vilda är verkligen en smart hund och har greppat stå-ligg bra, nu är det mängdträning som gäller. I söket har det varit nästan totaluppehåll. Har bara haft några skick på heldolda figuranter i bodar. Men nu har hon förstås greppat att man ska kolla vid dörrarna, så nu måste jag komma på något annat! 

För att låta Vilda jobba igenom sig lite bättre fick hon gå ett ganska svårt uppletande i dag. Jag har ju varit rätt dålig på att variera mig. Upplägget i dag blev det traditionella, hon och Daisy fick titta när jag lade ut prylarna och sedan turas om med att hämta. Den stora svårigheten var att jag valde föremål som tar åt sig dåligt med vittring och som hundarna inte är så förtjusta i att bära. Mycket hårdplast. Dessutom pillrade jag undan dem rätt bra i skogen. Någon hamnade riktigt högt. Till hundarnas fördel var en kraftig vind, till deras nackdel att den snodde runt ordentligt. 

Daisy tog in ett par föremål, Vilda kämpade in fem. Och jisses, vad hon fick jobba! Men jag tror hon lärde sig mycket. Min övertygelse är att hon gick förbi många föremål första varven, vittringen kanske var för svag för att den skulle "gillas"? Men efter att ha blivit utskickad gång på gång, så upptäckte hon att matte blev jätteglad även när hon släpade in de läbbiga sandlådaspadarna! Och jo, jag valde att jobba så. Bara skicka ut henne igen och låta henne själv komma på att det var idé att slå på näsan ordentligt, fånga minsta tendens till vittring och jobba ut den. Tack vare hennes fina motor och stora arbetsvilja var det en användbar metod. Med en annan hund hade jag inte vågat mig på det, utan i stället lagt upp ett enkelt sök med mycket synretning när jag körde "konstiga" föremål. Kanske t o m börjat med rena apporteringsövningar. 

I morgon blir det nog lite lydnad på klubben, ett lägrespår (om vädret och bebisen samtycker...) och kanske skott. Ska sedan försöka få till ett sök i veckan. Längtar något kopiöst till det!!

Hjälp - inser att Vilda bara gått nio spår i år! Totalt, på hela året! De flesta av dem var i mars... Och det senaste (i maj!) var en katastrof. Kanske dags att lägga manken till om hunden ska ha en ärlig chans på de spårtävlingar jag optimistiskt nog anmält till.   

Lydnadsmässigt pysslar i på i köket med kryp, fjärr och metall. Det tar sig. Har ännu inte masat mig upp på klubben och börjat någon länkning av lägre. Får bli som det blir med det.

Kvällen började vi med att träna dolda legor. Använde oss av byggnader hemma hos en kompis. Först en bastu. Vallade en smal korridor dit och skickade. Det var så roligt att se Vilda leta! Bastun är en bit upp, på ett trädäck. Gissa om Vilda såg fundersam ut när hon skulle dit och leta! Men hon gick ut jättefint, i ett rakt sökskick, och letade gjorde hon. Till slut hade hon lokaliserat figgen och hittade lösrullen som stack ut en liten bit. Vid påviset så väntade jag med att plocka fram figgen tills hon var ordentligt "på" och stötte med tassarna mot dörren. Vis av erfarenhet från tävlingen så vill jag ha en hund som verkligen jobbar på att ta sig in till figuranten!

Skick två var till en vedbod. Där står flera små trähus intill varandra, och det finns flera andra dörrar i samma byggnad som vedboden. Åh, vad Vilda fick använda näsan! Men hon jobbade ut legan jättefint. Återigen var jag noga med att inte hjälpa henne att plocka fram figuranten förrän hon verkligen stötte på dörren. Det räcker inte att bara stå och titta!

Skicktre var ordentligt svårt. Nu var figgen gömd i ett dass(!), som dessutom låg precis mitt emot den andra legan, bara ca två meter därifrån. Först missade Vilda helt, hon gjorde ett ursnyggt sökslag med ordenligt framslag och ville jobba vidare. När jag skickade om fick hon figuranten. Letade först frenetiskt utan att riktigt lyckas lokalisera, trodde sedan att hon låg i gammellegan. Jag gick och öppnade dörren dit så hon fick konstatera att vedboden var tom. Efter mycket och intensivt letande var dassfiguranten till slut funnen! Tror att övningen var jättenyttig för Vilda, sådant här ska det bli mer av.

Dolda fig-övningen följdes av ett spår. Eftersom det slutade tokigt sist vi spårade så hade jag bett om att få snitslat hela spåret. Tyvärr glömde sambon bort det, så snitslarna började efter halva spåret. Men det var bra på sitt sätt. Jag känner mig otroligt osäker när jag spårar med Vilda osnitslat, så jag behöver den träningen. Nästa gång kanske jag gör samma sak medvetet, men tvärtom. Snitslar första halvan. Spåret var 4-500 meter långt, liggtid ca 1,5 timme. Terrängskifte från öppet hygge till fin tallskog. Vilda var extremt laddad och låg på alldeles för mycket första halvan. I stort var hon ändå lätt att följa och jag tror inte att hon slarvade alltför mycket. En pinne borta av sex tycker jag var helt godkänt - har varit med om värre med den här damen! ;0)  Och krafter kvar hade hon i massor. Så jag behöver nog inte oroa mig alltför mycket inför lägrespåren. Om hon inte byter spår eller hittar på något annat kul, förstås!

Träna spårmässigt: förledningsspår, spårupptag. F ö behövs mängdträning, det har blivit väldigt lite spårande på sistone. Vore också roligt att gå ett fullängdsspår. LiIte precision vore inte heller fel, funderar på att börja nästa spår med att lägga godis var tionde meter de första hundra metrarna och se vad som händer då.

I dag skulle vi vila. Men både Vilda och jag var väldigt taggade efter den gångna veckan, så jag började känna en stark längtan efter att köra lite lydnad och kanske lägga ett spår. Samtidigt så sade förnuftet att det kanske inte var en så bra idé... Särskilt inte som det skulle bli logistik-problem, med bebis i spårskogen utan barnvakt. Till slut så blev det en kompromiss. Vi körde lydnad på köksgolvet (fjärrdirigering, kryp och metallapporten). Sedan tog jag båda vovvarna och barnvagnen och körde ut i skogen för ett konditionspass/promenad. Jag hade tur, för Vilda fick ett rejält busryck precis när vi passerade ett stort område med skvattram. Så jag lyfte ur bebis ur barnvagnen och gav mig ut i "djungeln". I säkert 20 minuter hade jag en liten pudeltös som fnattade bland skvattram, blåbärsris och annat bråte. Rejäl träning i att ta sig fram där det är besvärligt, med andra ord! Rätt tufft för matte också att knata på därute med en liten bebis i famnen. Sedan bytte vi sida på vägen och hon fortsatte springa som en besatt i en härlig skogsbacke. Allt som allt blev det en timmes promenad, med cirka en havtimme på rejält hög växel. Härligt! Och antagligen alldeles perfekt för oss båda, att få ladda ur fysiskt men vila mentalt...

I dag blev det ett tufft sökpass för Vilda. Tyvärr strulade det till sig lite på slutet, men sammantaget blev det nog riktigt bra. Körde samma söksystem som igår (se skiss) med några få skillnader: 

- Poppar på de två första slagen. Vilda såg bara den ena men gick ut fint till båda figgarna, om än inte spikrakt på den andra. (Fick lite tröst när elithunden som gick lite senare gjorde ungefär samma båge som Vilda på den figgen!). Sedan tomt och figgar enligt skiss, men vi förlängde banan med en till serie tomt/figgar. Dvs totalt 11 skick (tror jag det blir), varav tre tomma, var planen. Den sista figgen skulle vara en hare. Samtliga skick med direktbelöning. Vilda gick jättefint!! Hon gick ut fint på djupet och letade, tillräckligt rakt, slog bra framåt och gjorde två riktigt bra tomslag. Tyvärr blev det strul inför tredje tomslaget. Då råkade hon få syn på sin slutbelöning hos en figge på stigen! Vimsade ut några meter och tyckte att mer än så behövde hon nog inte anstränga sig, hon visste ju var grejen var! Skickade om, och då sprang hon ut ordentligt. Så ordentligt att vi tappade bort henne! Plötsligt dök hon upp hos den förberedda haren på andra sidan stigen... Hon hade gjort ett rejält framslag och korsat stigen, sedan vindat in figgen. Egentligen jättefint jobbat! Nu blev vi mest förvirrade allihopa, men bestämde att hon skulle få ett nytt tomslag. Det fick hon, och det blev väl hyggligt. Sedan hare på andra sidan (dvs figge som springer iväg när hunden kommer). Mysko, sa Vilda, men hakade på och fick äntligen sin älskade pipleksak! 

Eftersom slutet blev lite struligt, och jag gärna vill träna starter, fick Vilda gå en gång till när de andra hundarna kört. Nu körde vi bara två skick, som en tävlingsstart. Inga poppar, lösrulle. Skicken blev bra, och Vilda var fascinerande pigg och entusiastisk! Övningen var värdefull av flera skäl: Vilda fick träna starter, hon fick ett bra avslut på dagens sök, och jag hade Gunilla som verkligen styrde upp mig och lärde mig att ha ett mer genomtänkt beteende vid starten. 

Att minnas från dagen: fortsätta träna starter och tomslag. Gör en lista över specifika saker jag vill träna - och hur jag planerar att träna dem! Bryt ner i delar. Tyst på stigen (idag var jag bättre, men inte bra!). Om Vilda avslöjar slutleksak på stigen, låt det bli en retning - då får hon se den figgen springa ut! Egentligen bör jag göra lika i skogen - avbryta där. Jag vet ju hur stark dragning hon får till den sidan annars. Starterna: lämna henne sittande 10 meter från, transportera in henne, starta åt vänster. Vid återgång, sätt henne fem meter innan stigen och bestäm nästa skick! 

Efter söket var det lunch, och sedan upplet. Nu stegrade jag svårighetsnivån rejält. Vi var i samma område som dagen innan, och det var bra vind. Så jag plockade bort synretningen. Vilda vindade in första föremålet och kom in med det bra. Men sedan strulade hon, markerade föremål men apporterade inte. Fick då en synretning och efter det jobbade hon in grejerna jättefint. I dag fick hon hämta fyra av fem föremål. Jga är imponerad över det höga tempot och den fina intensiteten hon hade i uppletandet - femte arbetsdagen i rad, och efter att ha gått ett rejält sök på förmiddagen. Heja Vilda! 

På lydnaden testade vi vittringsprovet för första gången. Vi provade det sätt jag använde till Daisy en gång i tiden: lägga ut massor av pinnar (ca 20), visa hunden att man har en i handen och sedan lite omständigt gå och lägga den på backen. Första gången gick hon bara ut och tog första bästa pinne, men när hon inte fick belöning för det så testad ehon igen - med näsan påslagen! Smart pudel! På andra försöket så löste hon poängen med vittringsprovet! 

Nu måste jag försöka hålla i vittringsprovsträningen också. Och uppletandet. Tillsammans med allt annat... :0) 

Glömde skriva dagens gladaste OBS: fortfarande inte en endaste liten blindning - trots en hel del tomskick! Tjoho!!!

Oj, får så dåligt samvete över att jag orkar skriva så lite. Vill ju kunna gå tillbaka och påminna mig själv om alla kloka råd jag får och alla aha-upplevelser som poppar upp. Men efter lång dagar med logistik kring bebis, barnvakter, hund, lyckas hinna handla och tanka bilen, torka genomblöta kläder och skor, komma ihåg att äta (nå, det brukar jag i ärlighetens namn inte glömma!) etc så är jag rätt slut när kvällen kommer. Och vips, ringer väckarklockan och så är det en ny dag!

Sammanfattning av dagens sök:

Jag låg i går kväll och klurade på varför Vilda känns lite halvmotiverad på sina tomslag. En uppenbar möjlighet är att hon helt enkelt har figgen som retning. Figgen kvar i skogen = figge på nästa skick. Figgen följer med in = tomslag. Så jag planerade en övning som var tvärtom. Började med figge i varje hörn. Lämnade den första i skogen. Under påviset till figge två fick figge ett smyga in till stigen. Sedan transporterade jag in figge två till stigen, och skickade tomt på sidan där figge ett legat. Medan Vilda var ute på tomslaget så smög det ut en figge på sidan där figge två varit. Så det blev tvärtom vad Vilda trodde - där vi lämnat en figge var det tomt, och där vi transporterat in en figge fanns det plötsligt figurant igen! Därefter fick hon figge på fullt djup på den sida som hon nyss gått tom. Lägger in sökskissen!

Fortsättningen av söket var att köra samma princip ett varv till, så hon fick ytterligare ett tomslag men nu på andra sidan. Avslutningsvis tre figgar på rad. Vilda gick så grymt bra! Första två skicken var hon lite vimsig, men jobbade sig ut och fick sina figgar. Resten gick hon riktigt rakt och fint, bra djup och framför allt var tomslagen superfina! Bra djup och, tro det eller ej, fina framslag!! På andra tomslaget kunde jag inte hålla fingrarna i styr utan lät henne springa flying över till andra sidan... (Jajajajaja, jag vet att jag inte borde. Men det funkade...) Det fanns inga tecken till osäkerhet, hög intensitet i hela söket. Ganska lustig liten hund, hon har nu kört sök fyra dagar i rad och gör då sitt utan tvekan bästa sök! (Kanske ett tecken på att hon fått lagom svåra övningar och positiva erfarenheter med sig från varje träning - vågar man tro det?) Det här upplägget på tomslag ska jag absolut använda fler gånger. Om jag lyckades hålla snattran på stigen? Nej. Dessutom blev jag uppmärksammad på en viktig sak gällande det. Om Vilda gör något riktigt fel, tex viker av kraftigt från skickad riktning, så kallar jag ju in henne. Men om hon då inte lyder, så kan jag bli ganska barsk, för inkallning kan hon ju och komma när matte ropar måste man även i sökskogen. Frågan är - fattar Vilda att det är olydnaden på inkallningen jag korrigerar? Eller kan hon ha tolkat det som missnöje med hennes figurantletande??? Finns ju en uppenbar risk för det senare. Alltså, från och med nu, totalförbud för sura mattar ens om hunden struntar i något så elementärt som en inkallning! Jag tror att Vildas tomslag kommer att fortsätta vara fina om jag kan hålla snattran och få henne att fortsätta vara trygg i dem.

Uppletande har jag verkligen inte tränat strukturerat. 95 % av träningstillfällena har jag satt Vilda och Daisy på stigen, gått ut ca 50 meter, gömt 7-9 prylar och gått tillbaka (båda vägarna lite kringelikrokigt, för att åtmintone få till en smal korridor.). Den sortens upplet funkar fint och det kan Vilda. Sedan ser jag, genom en snabb sökning på bloggen, att jag vid ett par tillfällen flippat helt och glömt hur lite hon kan, och försökt köra "vanliga" upplet med henne utan retning. Såklart med resultat därefter. I dag hade jag dessbättre hjärnan påkopplad. Vilda fick en hel ruta (äng, bra vind). Martti lade ut sex föremål, Vilda fick titta på. Planen var att låta henne hämta in fyra. Och det gick jättefint! Hon letade med hög fart, näsan fint påkopplad. När hon hittade föremålen så blev hon först tveksam, "ska jag verkligen ta det där?". Hon är ju bara van vid förarlukt på sina föremål, nu var det Marttis prylar. Jag uppmuntrade henne med apportkommando, då apporterade hon in jättefint. Vilda behöll samma fina tempo och motivation vid varje skick. Fjäre föremålet grep hon själv. Därefter bröt vi (vikket också var planen från början, att lägga ut två föremål mer än hon skulle ta in. Detta för att undvika misslyckanden). Jag var verkligen nöjd.

Plan framåt där är väl att ta tag i och börja jobba mot ett mer tävlingsmässigt moment. Inte glömma bort att variera föremålen. Köra helvallad ruta men lägga föremålen på linje för att få in raka skick. Inte forcera utan behålla synretning ett tag till, sedan köra på minnesbild.

I lydnaden fick jag hjälp att komma vidare med fjärrdirigeringen. Målsättningen är att köra Vilda med låsta bakben. Ansu hjälpte mig att få till ligg-stå-ligg-skiftena, och det gick över förväntan. Mitt mål är att nöta det intensivt under en period så att Vilda verkligen får in det i kroppen. Vi har ju lyckats få till en bra början. Körde också lite ruta, som Vilda gjorde klart sämre än vanligt. En liten vildpudel kanske också kan vara trött i huvudet efter många, långa dagar..?

I dag fick Vilda en verkligt motivationshöjande övning i söket. Planen var att träna starter. Det är ju alltid tacksamt att få en bra början på en tävling, och själv känna sig trygg i att hunden bjuder på två fina första-skick. Så vi körde två skick med figge i varje hörn, plockade undan Vilda, två nya skick, plockade undan henne, två skick till. Gissa om hon blev snopen varje gång hon blev undanstoppad efter bara två skick! När vi gick ut för att göra de sista skicken fick hon gå kopplad och utan kommando, då gick hon på bakbenen ut mot gruppen och bara ville iväg! Sötnos! Skicken i sig var typiska Vildaskick, lite extra snurrar men i stort sett bra.

I morgon vill jag pusha henne lite mer!

I lydnaden fick jag tips på hur jag kan träna in bättre gripanden med Vilda. Vi körde också lite mer inkallande med ställande. 

Nu är min hjärna så trött att jag knappt klarar av att skriva mer. Sovdags?! 

I tryckande värme körde vi ett mini-rep inför morgondagens söktävling. Två sökskick med figge och jättebelöning (godis och pipleksak), kopplat påvis. En sida med knölig terräng och en med lätt. En med fast och en med lös rulle. Lyckat. Kändes som en bra påminnelse om vad sök är inför morgondagen. Men jag känner mig inte säker på att hon inte blindar om rullen studsar för lockande framför nosen på henne i början när hon är som hetast. Önskar jag kunde ha norskrulle i stället.

Därefter till klubben. En platsliggning med två skott, inga problem. Lite linförighet som kändes småsegt. Ett hopp med godis på återhoppet och två apporteringar. Sedan gav jag mig.

Nu njuter jag av känslan att inte vara anmäld till en enda tävling efter morgondagen! Då ska jag bara ägna mig åt kravlöst tränande. Och, efter söklägret, hoppas jag på rejäl sommarvärme så vi får lite riktig, genuin totalvila.

Har varit i stugan och avstått från nästan all träning. Inte ens ett uppletande har det blivit, och spårselen ligger fortfarande oanvänd. Det vi dock har fått till är att vi har tränat kryp! I mängder! Glädjande nog har det haft effekt. Jag har funderat mig grå på hur jag skulle lyckas få Vilda att förstå vad jag ville och krävde. Hon kröp alldeles för långt fram, plogade, och började dessutom lätta alltsomoftast. Riktigt illa, med andra ord. Det kom när jag började tärna längre sträckor, grundningen var en gång i tiden riktigt bra. Nu bestämde jag mig för att vara handgriplig! Tränade inne, på vårt hala golv, och varje gång hon kröp för långt fram så skjutsade jag helt enkelt tillbaka henne! Detta, i kombination med hyggligt bra timing på belöning och en rejäl mängdträning har gjort att jag nu åtminstone har ett kryp som funkar på träning. Hur det håller på tävling har jag ingen aning om, men det känns ju bra att veta att man åtminstone har en teoretisk chans att få hyggliga poäng. För en vecka sedan hade vi i bästa fall en femma.

Ikväll åkte jag till klubben. Baklängeskedjade lägrelydnaden. Hann till "inkallning, kryp, apport, hopp" och det kändes hyggligt. Hon gjorde momenten fint, ja till och med jättebra, men liiiite för nära gränsen till "flippflopp" för min smak. Hmm. Undrar om jag ska skippa kedjningen i morgon och bara träna med godis och rätt stämningsläge i stället? Tagga ner henne en liten aning? Åååå, så svårt! På söndag kommer hon ju att köra lydnaden efter ett rejält sökpass också, kanske ska ligga lite högt då? Var i alla fall nöjd med att hon utan problem gick från en högtempad inkallning till ett snyggt kryp!

Avslutningsvis körde Hanna ett par agilitybanor med Vilda. Fokus på handling. Vilda var - blandad! Gjorde en hel del riktigt bra, men några gånger tappade hon fokus. Kanske lite extra lätt att bli trött i huvudet när man har en annan förare än matte?

Nu ska jag försöka göra en bra plan för morgondagen (tanken är två sökskick och väl genomtänkt lydnad) och hitta rätt inställning till söndagen. Tanken är att försöka se det som ett riktigt schysst träningspass - frågan är bara hur jag behåller den känslan när jag väl står på startlinjen och ska göra första skicket?