Igår hade vi en intensiv dag, med sök, skotträning och lydnad. Jag börjar med det bästa – lydnaden! Det var
premiär för klubbens inomhusträning. Ett halvt ridhus hade vi till vårt förfogande.  Jag har inte varit med på några öppna träningar på evigheter, det har inte stämt med jobbet. Enda hundarna Vilda träffat har varit sökgänget och sina närmaste kompisar. Men jag har ändå haft känslan att hon stabiliserat sig mycket efter andra löpet. Och igår kom kvittot. Hon var grym! Vi var ett femtontal hundar på ett halvt ridhus = ganska trångt. Vilda var ändå helt oberörd av de andra.  T ex när jag körde rutan med henne. Tre-fyra ekipage stod ett par meter (!) bakom rutan. Vilda var helt cool, sprang dit hon skulle och tittade inte ens åt hundarna. 
På slutet av passet bestämde jag mig för att testa framförgående, med hundar till höger och vänster, som tränade allt från inkallning till fot… Hon höll en spikrak linje, jättefokuserad, trots att den närmaste hunden bara var ett par meter bort!  Ja, hon betedde sig mer som en jätterutinerad elithund på fem-sex år, än som en liten 1,5-årsskrutta! (Därav rubriken, när det gäller allt annat har vi lång väg kvar!)

Momentmässigt, då? Rutan var intressant. Jag hade ingen boll med, utan ställde henne i rutan och gick fram
och godisbelönade. Resultatet blev en lite tveksammare start efter några skick, MEN betydligt bättre precision i placeringen i rutan. Tror faktiskt att det kan vara ett  vinnande koncept med henne.

Sedan körde vi igenom det vanliga, ställande, läggande, fot, tvåan-fjärren, inkallning utan några konstigheter.  Framförgåendet, som jag redan nämnt, och som var kanon. Hade också ett sittande och ett liggande i grupp. Under sittande i grupp sprang hunden närmast Vilda till sin matte. Vilda rörde inte en min. Kändes bra!

Men dagen började inte i ridhuset, den började i sökskogen. Vi var bara två idag, så det blev av naturliga skäl en
sida. Vilda fick fortsätta med pop-uper på 60 meters djup. Första skicket var en blandning av katastrof och succé… Hon drog ut ca 40-50 meter, när hon inte fick figgen där så tog hon till sin favoritmetod ”leta spår”. Yrade runt som en toka lääänge, men fick ingen utdelning. Kom tillbaka till mig, jag skickade om, hon gick ut ungefär lika långt men vek nu åt andra hållet och kollade av halva sökrutan.  Suck.  Ingen utdelning. Åter till mig och nytt skick (inga nya retningar mellan skicken).  Nu gick hon rakt ut på fullt djup (men fel sida figgen, vi hade en ytterst lätt sidovind), gjorde ett framslag på 15-20 meter, vek tillbaka och fick då figgen nästan direkt i näsan! Kändes sååå ljuvligt att hon fick utdelning på ett riktigt fint sökslag och inte på vimsandet hon gjort innan. Sedan gjorde hon ytterligare sex skick, de flesta funkade popparna bra på och hon gick rätt ut. På ett av skicken missade hon poppen men gick ut riktigt bra ändå. En av figgarna hade hon svårt att hitta så jag fick göra omskick, inga problem, ut fint igen.  Har ju funderat en del på varför det blivit som det blivit med Vilda. Tycker vi lagt mycket arbete på att grunda. Därför var det roligt att se den andra hunden i dag, en rottishane som grundtränats på samma sätt som Vilda, men faktiskt lite färre tillfällen. Men där finns inget behov av att byta till poppar! Han går ut jättefina sökslag, rakt och fint, fullt djup, med hög näsa. Grymt bra, tycker jag. Jag tror helt enkelt att de individuella förutsättningarna inte talar till Vildas fördel i söket. Hon är väldigt stark i spåret och grundad i det sedan hon var valp. Är ganska smart och lär sig snabbt ta enklaste vägen. Dessutom undrar jag om inte storleken spelar in, till hennes nackdel. Sedan tror jag, med tanke på Vildas fina motivation och motor, att hon kommer att bli riktigt bra så småningom. Hon älskar ju verkligen sitt sök! Men det kommer att krävas en annan typ av träning. För henne blir det nog helt rätt med poppar, sedan får matte tycka vad hon vill! (Tack Gunilla, för din envishet! )

Efter söket körde vi lite skott.
Först en platsliggning med tre skott, dold skytt som inte var jag. Dock snett framför hundarna, inte bakom. Helt stabilt. Avslutningsvis två skick budföring där, pga för få personer, mottagaren också fick vara skytt. Vid första skottet höll hon på att ”knall-budföra”, dvs rusa iväg redan på skottet. Skick två satt hon lugnt och stadigt. Jag försöker vara noga med att vänta en bra stund mellan skottet och skicket, just för att hon inte ska bli alltför skott-tokig.

Kände mig jättenöjd med hela dagen, såväl sök som skott och lydnad. Vad duktig hon är, lillskruttan!

Fri träning på klubben på torsdag. Gott om hundar där och Vilda var ganska skällig precis när vi kom. Men hon ger sig fort, och bara vi börjar jobba så kopplar hon bort de andra. Det blev lite blandad träning. Både sittande och liggande i grupp, båda utom synhåll. Gick hyggligt, lade sig en gång under sittandet men kändes ganska stabil för övrigt. Men visst märker jag en något ökad oro hos henne när jag försvinner helt. Bra att mängdträna på under trygga förhållanden! 

F ö så blev det en del lydnadstvåan-pyssel. Fjärrdirigering på kort avstånd, inga problem. Rutan... Utan target så provar hon sig fram till olika positioner, och kommer alltid rätt till slut. Men jag är inte helt övertygad om att det blir bra att fortsätta så. Det blir ju en form av shaping där man belönar när hon "äntligen" kommer rätt. Med target är hon grym! Högt tempo, stor motivation, korrekt placering i rutan (MEN, lustigt nog, så ställer hon sig aldrig på själva targeten... Den tycks mest bara vara ett minnesstöd för henne!)

Hopp enligt klass två. Tränade uthopp först, där vill hon inte riktigt lika långt ut som jag vill ha henne. Viker upp en halvmeter innan, target eller inte. På dk så letar hon sig ut till targeten. Hmmm. Testade att lägga upp hindret på 65 cm, som är hennes hopphöjd i högre/elitbruks (hybris, eller...? *flin*). Det gick utmärkt. Hon är så grymt smidig så hon skulle antagligen kunna hoppa 65 även om hon hade nosen mot hinderplankorna... Lite fritt följ blev det också, men rätt oinspirerat från min sida. Och så har jag kört en del framförgående. Hon går raka, fina sträckor. Jag måste disciplinera mig och träna mer halter, fot, vändningar etc. Och så vill jag komma igång med framåtsändandet! 

Allt som allt en lyckad träning.

Fredag

Agility. Tyckte handlingen funkade hyfsat. Slalomen... Tja, ibland gör hon en åttapinnars väldigt övertygande, ibland går det helt åt pipan! Roligt att träna är det i alla fall!

Skott. Körde en väldigt seriös skotträning med Vilda och Freda. Började med budföring med skott. Jag var skytt, Elin mottagare. När hon tagit emot och avslutat belöning-klappa-biten så sköt jag ett skott innan hon skickade tillbaka hunden. Både Vilda och Freda fick två skott var. Sedan körde vi platsliggning med skott. Började med att de fick sitta, Elin stod kvar med hundarna och jag sköt. Stod helt öppet, med rejält avstånd, framför hundarna. Efter ett skott så gick jag tillbaka och så körde vi platsliggning, tre skott. Freda är helt cool på skotten, bryr sig inte alls. Vilda har en positiv förväntan, och lillsvansen börjar gå vid varje skott. Men så länge hon har bra stadga så tycker jag att det är helt ok. På sista skottet kastade jag ett föremål som hon fick springa och ta efter avslutad platsliggning. 

I dag ser jag fram emot spår, lydnad, lite mer skott och kanske en stunds agility...

Igår var det tre saker på träningsplaneringen:

Agilitytävling på hemmaklubben. Som publik och miljöträning, inte tävlande!

Spår.

Uppletande.

Hade tänkt ta en fika och kika på agility en halvtimme, men blev kvar där ett par timmar. Massor av trevligt folk, dessutom mycket nyttig miljöträning för Vilda. Tycker hon är extra skeptisk mot andra hundar just nu, men det kanske är pga löphormonerna. Vi ägnade en hel del av kvällen åt att lära oss att en leonbeger inte är detsamma som en drake! Vet fortfarande inte om Vilda är övertygad...

Uppletande. M-Å-S-T-E byta strategi. Testade nu att lägga fyra föremål på linje ut, det första jättenära. Och jovisst, föremål ett funkade fint, men sedan valde hon att springa vallningsspåren. Suck, dubbelsuck! Nu har jag plockat fram Järveruds bok och funderar faktiskt på att köra enligt den metoden (orkar inte förklara den här, men i princip är det en tävlingsvallad ruta med serpentinsspår in och ut, som små minikorridorer, där man lägger föremålen).

Viljan att hämta och lämna av är det däremot inte minsta lilla fel på!

Spåret gick på ett hygge. "Det är lite knöligt i början" sa Elin. Hahaha! Det var riktigt hemskt, och jag är inte så gnällig när det gäller terräng. Men det som var svårgådd mark för mig var många spännande spårutmaningar för Vilda. Knöligheten och växlingarna mellan sten, knastertorr mark och vanlig mark gjorde att vittringsbilden ändrades hela tiden. Vilda spårade jättefint, hög intensitet, spårnoga. Hade betydligt fler tapp än hon brukar ha, men nu går det att läsa henne i tappen. Hon sänker farten och ringar riktigt fint (inte som förr, när hon försökte springa fort åt alla möjliga håll för att se om det kanske, kanske kunde ligga där borta...). Känns som att metoden att ha noggrant snitslat och bromsa henne vid rusningarna har varit en bra utbildning för henne. Jag känner alltmer sällan att vi behöver stöd från snitslingen. Hon både jobbar bra och har blivit möjlig att läsa i spåret. Peppar, peppar... Som bonus så tränade vi bredvid skjutbanan, så hundarna fick skotträning under hela spåret, uppletet och väntetiden i bilen. Ingen reaktion.

På onsdag kväll bar det av mot Vårgårda och Tånga Hed. Jag, Elin, Freda & Vilda skulle spendera ett pudelläger tillsammans! Vi deltog i grupp B, spår och lydnad för tävlingsekipage, med Maud Gustafsson som instruktör. Boende var på ett vandrarhem.

Torsdag

Började dagen med spår. Vilda fick i princip ett appellspår, men skogsmark och ny spårläggare. Jag hade beskrivit hennes problem, att hon kan bli lite snurrig. Vad hon gjorde?

Hon körde ner näsan i spåret och gick baske mig inte en meter från spårkärnan! Kraftigt driv framåt, men ändå inte för snabbt. Till min förvåning plockade hon även pinnarna! Vid en vinkel trasslade hon in sig i ett snår, men lät sig inte störas. Ja, hon gick ett helt tiomässigt spår och det kändes som att spåra med Daisy. Bara att åka med, bakom en riktigt stabil spårhund. MEN sådant lär man sig ju inte så mycket av, så som bonus avslutade Vilda spåret med att visa upp det jag tycker är problematiskt med henne! Hon fick ett litet tapp, och då blev det yrt värre. Hon försöker springa sig ur problemet. Jag fick ett par konkreta råd av Maud och vi kom vidare, och nu har jag ett verktyg till verktygslådan. Det blev väldigt tydligt att hon kopplade på hjärnan och näsan när jag bromsade in henne.

För mig att komma ihåg: bromsa, låt henne aldrig galoppera runt. Blir det alldeles för mycket så kan man t o m ta in henne vid sidan. Kom ihåg möjligheten att backa i spåret.

Slutet var en leksak och gissa om hon var mallig när hon hittade den! Sammanfattningsvis ett spår som höjde mitt självförtroende ett rejält snäpp när det gäller spår med Vilda.

Efter lunch fick jag prya i sökgruppen (tack Gunilla!). Vilda fick ett riktigt tufft upplägg, med tre figgar i småknölig terräng och den fjärde i riktigt tät granskog. Synretning på tre men inte på den sista. Det var en fröjd att se henne! En sådan drivkraft ut, jättefint tempo, rakt på figgen på de första tre. Den fjärde provade jag att skicka vid sidan om figgen för att undvika att få henne i spårkorridoren. Då sprang hon runt och försökte få vittring, men när det inte lyckades så tog jag in henne och skickade henne mer rakt på. Då skjutsade hon ut i full fart bland alla granarna och hittade sin figurant. Alltså - andra dagen i sitt liv i en sökruta. Efter att ha varit på resande fot tio timmar dagen innan, sovit på ett främmande ställe, träffat en massa nya hundar, gått ett appellspår, varit i skogen hela dagen, så har hon inga som helt problem att springa fyra sökslag! Och när hon inte hittar på det fjärde, så har hon motor och motivation nog att skjuta ut som en kanon på omskicket och i full fart jobba sig ut till figge utan någon ytterligare hjälp. Rackarns, hon är verkligen bra den här hunden!

Fredag

Spår på förmiddagen. Ett omväxlande spår, ca 300 meter, icke förarspår. Återigen ett jättefint spår av Vilda, nosen klistrad i backen och jättefint driv. Fick ett enda tapp, jobbade ut det fint och var väldigt tydlig i kroppsspråk när hon var på igen. Tog pinnarna. Till svårigheterna hörde en 90-graders vinkel ut på en liten skogsväg – och mitt i vinkeln låg en mumsig hästbajs! Vilda hann med en smaskig tugga, men lyssnade på mitt nej och fortsatte jobba. Löste vinkeln fint. Tog alla apporter. Jättenöjd matte!

På eftermiddagen var det lydnad. Vi gick sent för instruktören och tränade fot som vårt valda moment. Av någon anledning, kanske för att vi tränat mycket ruta och framförgående på sistone, så var Vilda väldigt utåt-fokuserad. Om jag inte fick ögonkontakt med henne före jag började gå, så var hon helt osäker fram till första svängen/halten. Sedan var det som om poletten trillade ner. Om jag däremot väntade ut hennes blick, då gick hon med fin kontakt redan från början, och höll sedan kontakten genom hela momentet.

Innan dess hade vi gjort en rad saker:

Framförgående genom grupp (som en förberedelse för framåtsändande). Premiär för Vilda, vi började med att bara gå igenom gruppen tillsammans. Hon verkade tycka att det var den naturligaste sak i världen att det stod fyra personer där ute! På tillbakavägen fick hon ett vanligt framförgående. Hon hade lite dragning till Elin, som var en av mittenfiggarna, men f ö gick hon jättefint. Bra start, bra riktning etc. Till skick två fick Elin flytta ut på ytterkant och nu gick Vilda spikrakt genom gruppen. Boll som belöning och lycklig matte!

Tungapport: Lyfte och bar tvåkilosapporten en bit. Heja, heja!

Rutan: Fullt ös, medvetslös! Jättefokuserad redan på första skicket, hamnade initialt utanför (för långt till vänster) men gick lätt att dirigera in. Tre fina skick från olika håll med target, sedan ett fjärde skick utan. Då bjöd hon på oförminskat tempo och perfekt position. Härligt!

Framförgående: Gjorde flera långa, fina sträckor utan grupp men med andra störningar. Jätterakt, säkert, fokuserat och fint. Varvade ibland med att kommendera stanna och lägga en boll framför henne som avslut.

Platsliggning: Låg, men kändes lite oroligare än vanligt. Hmm.

Lördag

Förmiddagen var det spårdags igen. Vilda fick ett spår motsvarande appell men med annan spårläggare. Det började på äng, in i skog, ut på äng. Det blåste kraftigt, halv storm, vilket jag trodde skulle leda till ett väldigt slagigt spårande. Men icke, pudeltussen överraskade igen. Hon var väldigt spårnoga, jobbade som en dammsugare och klarade spåret utan problem. Missade en av apporterna, en skogspinne. Hade ett tapp som hon redde ut ganska enkelt. Sammanfattningsvis var jag jätteimponerad, hade inte förstått att hon skulle klara en sådan uppgift så bra.

Eftermiddagens lydnad skippade vi faktiskt, inte för att inte Vilda orkade utan för att jag var alldeles för trött. Men en platsliggning med en massa nya hundar blev det.

Kvällsjobbet var ett uppletande. Vilda har inte gått i någon ruta som andra vallat och med andras saker. Hon fick en korridor och tre föremål längst ut på djupet. Jag var jättenyfiken på hur hon skulle reagera. När vi kör själva så tänker jag att hon får rätt mycket retning, bl a ser hon ofta när vi vallar eller är själv med. Nu kommer hon bara ut i skogen, efter att kört både spår och sök i flera dagar, och ska försöka förstå uppgiften. Jag kom till rutan lite tidigt med henne, så hon såg återgången på dem som lagt föremålen. Sedan gjorde hon två jättefina skick i full fart ut på djupet och hämtade båda föremålen som låg i hörnen på rutan. Det var roligt att se hennes sökarbete. Hon har förstått det där med vallning och återvände ganska snabbt till rutan när hon hamnat utanför. Som alltid hade hon bra ingångar med full fart och fina avlämningar. Inför tredje skicket blev jag tveksam. Vad händer om hon nu missar tredje föremålet? Hmm. En snabb överläggning med vår instruktör Maud och så beslutade jag mig för att inte göra fler skick. Det sved lite, för Vilda hade mer energi. Men vi hade introducerat flera nya saker, hon hade gjort två superfina skick och det kändes som att vi hade mer att förlora än att vinna.

Stegringsplan i uppletandet: Fortsätta jobba på raka skick. Vilda har inga problem att ta sig ut på djupet. Stegringsplanen blir hel vallad ruta med föremål bara på en ”skicklinje” framför mig. Att fara ut på sidorna och leta ska inte vara lönsamt. Fortsätta med föremål från andra, komma ihåg att använda plast och gummigrejer.

Söndag

Ett avslutande spår i regn, ganska kort liggtid. Lite snurr i början. Fullt möjlig att läsa hela tiden. Lite roligt var att jag var helt säker på att spåret gick åt vänster i första vinkeln, men Vilda envisades med höger. Och visst var det höger! Ju längre tid hon spårade, desto lättare att läsa var hon. Plockade pinnarna, tog flertalet vinklar jättefint. Roligt att se hur hon har utvecklats i spåret! Som extra bonus filmade vi spåret, så nu kan jag lyssna på Maud med jämna mellanrum och påminna mig om hur det var jag skulle tänka!

Sammanfattningsvis har det varit ett fantastiskt roligt läger! Vilda har överträffat alla mina förväntningar. Hon har presterat fantastiskt under träningarna. Vilat tyst och lugnt i bilen eller rummet däremellan. Lekt och busat i flock med främmande hundar – trots att hon så nyligt blivit rejält skrämd.

Vår träningsgrupp har varit underbar. Avslappnad, trevlig, kunnig. Och Maud är som alltid en klippa som instruktör. Bra hundöga, bra människokännare, idérik, inspirerande.

Det har varit bästa möjliga inskolning i läger- och träningsliv för en ettårig liten fröken.

Skulle egentligen ha jobbat ikväll men det blev avblåst i sista stund. Simon var hos en kompis. Plötsligt - en hel, fin, varm sommarkväll som bara "blev över"! 

Packade med mig båda hundarna och åkte ut i skogen.

Tänkte att "nu ska jag inte lägga ett 150 meters förarspår med två vinklar och tre apporter åt Vilda". Jag lade ett 150 meters förarspår med två vinklar och, håll i er, två(!) apporter åt Vilda. Imponerande fantasi, eller..? Nej, jag hade faktiskt tänk till. Jag gjorde för första gången ett godisspår åt henne, på IPO-vis med noggrant placerade godisar precis i fotstegen. Syftet var inte att öka intensiteten, det behövs inte, utan att öka noggrannheten. Snitslade dessutom extremt noga. 

Daisy fick ett "vanligt" 400-metersspår med omväxlande terräng, började på kalhygge, gick in i blötmarker med skvattram. 

Medan spåren låg till sig gick vi en lång och härlig skogspromenad. Jag höll fast vid filosofin "inga stighundar" och plöjde rakt ut i terrängen. I början var det nyavverkat och lite bökigt, men efter ett tag blev det finare mark. Då tog jag mod till mig och testade att terrängjogga lite! Kändes riktigt bra. Vilda for som en skottspole hela tiden, hon älskar att studsa upp på stenar och leker verkligen i markerna. Däremot ser jag inga tendenser till att leta spår och försöka hitta vilt, skönt! 

Daisy spårade sitt spår småslarvigt men entusiastiskt. Fina markeringar på pinnarna, inga problem med övergångar. Jag är inte så detaljerad om hennes prestationer eftersom hon bara aktiveringsspårar. 

Vildas spår var spännande. Jag bromsade intensivt och hon var riktigt hygglig. Jag tycker att hon blir bättre och bättre för varje spår, även om hon fortfarande är slagig i tekniken. Men slagen avviker mindre och mindre från spårkärnan. Godisarna i spåret underlättade nog också en hel del! Framför allt var de ett bra komplement till mitt intensiva bromsande. När Vilda blev tveksam (jisses, vill inte människan att jag ska spåra? Varför bromsar hon så?) så var belöningen oftast inte långt borta! Fler godisspår ska det bli. På slutet av spåret var det ganska kraftig motvind, men då försökte jag vänta ut henne så hon inte skulle vinda för mycket och även det fungerade riktigt ok. Pinne ett missade hon, slutet markerade hon men halvhjärtat. 

Efter spåret tog vi ytterligare en skogspromenad - sedan avslutade vi med en tur till klubben. Där skällde Vilda ut en av de två hundar som var där. Hon har blivit klart sämre sedan de två jakterna hon blivit utsatt för de senaste veckorna. Men det var bekantingar "i andra änden av snöret" så hon fick hälsa på hunden, sedan pysslade vi på med saker på varsitt håll , lade sedan en gemensam platsliggning (som gick bra) och avslutade med att prata en stund så hundarna fick lägga sig till ro i fri passivitet. Så funkar Vilda jättefint. 

Momentmässigt så tränade jag i princip bara framförgående och hopp. Framförgåendet börjar lossna riktigt fint. Jag varvar med target åt ena hållet, "fritt" utan target åt andra hållet (kastad boll som belöning). Tycker det blir en bra balans/blandning. Hade lite problem i dag med Vildas fantastiska minne - hon skulle absolut gå mot den plats som targeten var förra gången, inte dit där den stod idag! Det tog några vändor att övertyga henne... 

Hoppet känns jättefint, hon hoppar bra på kommando, går ut lagom långt på andra sidan och har nu förstått att det kan komma ett "sitt" ibland. Däremot blev hon förvånad när jag försökte länka samman hela momentet, och sittandet följdes av ett nytt "hopp". Totalt frågetecken i pudelhuvudet! Lite lustigt, jag hade inte förutsett den svårigheten eftersom vi tränat återhopp så ofta parallellt. Men sammanlänkat var en nyhet. Det är verkligen lätt att missa saker när man tränar! 

Lite putt över hennes hundskällande beslutade jag mig för att avsluta kvällen med en promenad på stan. Vi mötte tre främmande hundar, hon skällde inte på någon. En fick hon hälsa på. Var lite försiktig men inte överdrivet. Kändes som ett bra avslut på dagen!

Igår var det soligt och fint, så jag mutade sonen med en glass och åkte upp på bruks. Jag hade tankar på att störnings- och socialträna lite, efter skärtorsdagens katastrofpass. När vi kom dit var det bara en tjej där, och hon var precis på väg att åka. Vilda var lite gruffig på hennes hundar. Men någon riktig träningsmöjlighet blev det inte eftersom hon försvann så fort. Nå, jag ändrade inriktning från störningsträning till momentträning i störningsfri miljö. Man måste vara flexibel!

Började med hopp över hinder. Tränade uthopp med target på andra sidan, tre stora steg bort. Det satt som smäck! Vilda gjorde fina, fartfyllda uthopp och svängde runt på targeten varnda gång. I början lite yrt, letandes efter bollen. Jag fick variera timingen för belöningen, ibland kasta direkt, ibland låta henne vända upp och stå och vänta en stund för att få henne lite mer fokuserad på mig. Snyggt var det i alla fall! För att komma vidare provade jag också att vid ett par tillfällen kommendera sitt. Eftersom hon har så hög förväntan på boll så förstod hon absolut ingenting! Aldrig hört ordet förut! Jag gick då till henne (hon stod hela tiden kvar jättefint, intensivt bollväntande!), tog fram en skinka och gjorde "valpsättande", bara för att få henne lite förberedd på att momentet faktiskt kan se ut så!

Ställde ut en ruta, men använde den inte direkt utan gick och lekte med sonen en stund. På väg tillbaka började Vilda dra mot rutan när det var 30-40 meter kvar. Jag lät henne gå, och hon bjöd på en perfekt placering mitt i! Vilda gör ofta första rutskicken bäst, jag undrar om hon blir lite för taggad av bollen? Måste nog verkligen skärpa mig och variera belöningen. Det följande skicket var halvhyfsat, det sista skicket var det sämsta någonsin, första gången hon inte ens gått in i rutan, utan mest bara chansat hejvilt lite överallt!

Läggande under gång börjar bli fint. Filmen från förra veckan, dock! (Inte har jag väl lagt ut den redan??) Tror det går lite snabbare ner nu än det gjorde då.

Testade ett ganska långt fot-program utan belöning (jo, klart hon fick belöning när programmet var slut, men inte under tiden). Hon håller ut riktigt bra! Tappar inte i intensitet. Däremot finns det förstås detaljer att slipa. Hon släpper fortfarande i helt om, trots att hon känns pigg och fokuserad. Lite allmänt svajig. Men helt ok för en ung appellhund.

Slät inkallning - jättefin, lite slarviga avslut.

Det var inte helt enkelt att lägga om hennes ingångar, hon blandar och ger! Ibland kommer hon in vid sidan, iböand går hon runt. Hmmm.

Efter träningen ville varken jag eller Simon åka hem! Så vi åkte över till kennelklubben och hoppades på fler hundar där. De hade kurs, så det var bingo! Köpte lite fika och tränade på agilityhinder medan de var inne och hade teori. SImon fick hjälpa mig att locka Vilda genom tunneln, fungerade finfint! Långa hoppet studsade hon över som en gasell. A-hindret och balansen, roligt, roligt!

När valparna kom ut satt vi bara och kikade, jag klickade för passivitet och gott uppförande. Vilda var riktigt duktig, även om hon gruffade lite om det blev för stökigt. I bakgrunden sköts det för fullt, perfekt! Ingen reaktion hos fröken. Avslutade med lite framförgående och precisionsfot, mest bara för att jag inte har tålamod att vara passiv så länge(!). Simon hittade nämligen en kompis på klubben och ville aldrig åka hem. Och inte är jag den som tjatar hem min son från en hundklubb!

Här har det hunnit hända mycket!

En veckas fjällsemester, där Vilda fick följa med men Daisy stanna hemma, gav massor av träningstid. Har dessutom hunnit börja en tävlingslydnadskurs (i spöregn - heja aprilväder!).

Som alltid är Vilda lätt och okomplicerad att ha med. Slappnar av snabbt i liftområdet, trots att det åker barn och vuxna överallt runt henne. Inget krångel med andra hundar, lydig och lyhörd att ha lös.

Momentmässigt så började jag med att se över ingångar och utgångsposition. Nötte det intensivt några dagar (inomhus) och nu tycker jag att hon sitter där hon ska!

Apportering så tränade jag ingångar med träapporten. Hon kommer ju in och lämnar av allt, men andra föremål har jag låtit henne lämna i handen framifrån, som vid ett upplet. Nu vill jag få till riktiga ingångar med träapport. Fungerar riktigt skapligt. Har tränat genom att lämna henne sittande med apporten i munnen och kalla in. Den riktigt svaga punkten är hennes gripande av träapporten! Måste sluta träna på hala golv, hon älskar att leka med apporten med tassarna!

Introducerade budföringen, jätteroligt tyckte Vilda! Har kört den ganska tävlingsmässigt redan från början, hon får sitta fot och göra riktiga ingångar. Inga problem med henne, hon fattade så fort. >Och själva springandet älskar hon ju. Planen här är att “hjärntvätta” henne i momentet med människor hon känner och gillar. Har hittills bara använt sambon som mottagare.

Framförgående. Började träna, avbröt för att jag inte hade en genomtänkt plan. Vill ha ett framförgående som på ett naturligt sätt leder vidare till framåtsändandet. Funderar på att ta framåtsändande som mitt specialmoment på tävlingslydnadskursen.

Inkallning. Funkar fint, bra stabilitet i sittandet, bra tempo, fina avslut.

Läggande under gång. Här har det rått lite förvirring! Hon lägger sig fint, men ligger inte kvar och är också lite beroende av kroppshjälper för själva läggandet. Jag började träna, fick snabbt stabilitet men sämre lägganden… Kliade mig i huvudet och läste Kent och Ninas bok. Fick där inspirationen att fortsätta låta momentet vara uppdelat, fokusera på snabba lägganden, få det att fungera under gång och parallellt träna stabilitet i ligg med återgång. Använda tempot i gången som hjälp mer än kroppshållning, händer etc. Gärna lägga ner henne innan marschstart etc.

Tandvisning. Jag har börjat gräva henne i munnen i tid och otid, vilket hon med en suck accepterar. Nu ber jag de flesta lyfta på hennes läppar och visst vrider hon på huvudet, men hon är lugn och tycker det är ganska okej. Planerar att dela upp momentet, träna mungrävande för sig, kvarsittande vid matte när okänd kommer fram och lutar sig över henne för sig.

Platsliggning. Knappt tränat alls, däremot sittande i grupp, Återgångar från ligg gillar hon inte, vill gärna resa sig när jag kommer för nära. Ren vanesak, känns det som.

Rutan. Körde jag som mitt moment på lydnadskursen. Fick en riktig aha-upplevelse där! Lade targeten där jag brukar (bakre tredjedelen) och frågade lite bekymrat instruktören hur jag skulle göra när hon stannade en gnutta för tidigt och inte stämplade targeten. “Belöna” hojtade hon, och påpekade sedan för mig att Vilda ju faktiskt stod perfekt i rutan - och det var väl rutan jag tränade…? Så vi plockade bort targeten till nästa skick och, yes!, hon placerade sig mitt i rutan! Upprepade x flera med samma fina resultat. Varför? Tur? Tidigare targetplacering? Eller tittar hon på konerna? Ingen aning. Men jag ska försöka jobba så mycket som möjligt utan target framöver, få se vad som händer. Känns spännande!

Tunga apporten. Upp som en sol, ner som en pannkaka… Testade ettkilos-apporten på Vilda och hon var så duktig! Angrep den, blev förbaskad över att den “satt fast”, morrade och “kampade loss” den! Började med att bara få upp den från backen, lyckades så småningom bära in den ända till mig. Roligast var att hon på slutet bar den med lyft huvud, jättestolt! Tyvärr, tyvärr, tyvärr så fick jag för mig att det var ett roligt moment att träna igår kväll (efter nästan fyra timmars hundkurs!) och då gick det uruselt. Gissar att hon var för trött, hoppas att jag inte förstörde något. Hur 2-kilos ska gå kan jag inte föreställa mig, det är tungt för en sexkiloshund! Men hon har mycket jäklar anamma, så det är i alla fall inte omöjligt!

Hopp (uthopp), Har testat några gånger, och hon börjar förstå. Använder tennisboll som belöning när hon landar på andra sidan, för att “dra ut” henne från hindret. Men det krävs en hel del mer träning innan kommandot är klockrent. Funderar på att använda target för att få henne på rätt avstånd från hindret inför återhoppet. Det behövs inte just nu, men med tilltagande erfarenhet så är jag rädd att hon flyttar närmare och närmare hindret. Vore smidigt att redan nu lära henne ett “rätt” avstånd. Vi får se…

Tja, det är vad vi hunnit göra den senaste veckan. En hel del, känns det som. Nu ska jag snickra ihop en träningsplan. Jag avskyr att skriva planer och träningsdagböcker, så jag kör en förenklad variant. Lägger nog ut den också på bloggen så kan ni som inte heller gillar alltför detaljerat skrivande kanske få lite idéer!

Skulle inte träna alls idag, bara "ta en liten runda". Men det blev en kort sväng på stan med båda vovvarna, Vilda riktigt tuff nu och ville helst hälsa på alla...

Sedan skogen och upplet.

Vallade en ruta på ca 10 x 35 meter, motvind. Ingen synretning. Lät Daisy börja, Vilda fick sitta uppbunden. Skick två fick Vilda. Sprang iväg med full fart, kollade av områedt, kom tillbaks utan föremål. Jag avvaktade. Hon snosade lite, kikade på oss, laddade om och for spontant iväg med full fart ut igen. Fick en gummiring i näsan och jobbade fint med att lokalisera den. Släpper inte fokus när hon väl fått vittring. Full fart in, och förbi... Jag låter henne göra så. Efter en liten stund kommer hon förbi och vill "skryta", visa upp sitt föremål. Då klappar och kelar jag, men försöker inte ta av henne. Efter ytterligare en liten stund kommer hon och kör upp föremålet i ansiktet på mig - "hallå, skulle jag inte få gotta för den här?!". Då accepterar jag bytet och levererar godis!

Skick tre - Daisy.

Sedan ut med nya föremål (känns tufft att skicka lillan med bara ett föremål i rutan, trist om hon får gå tom). Nu med hundarna kvar på baslinjen = synretning.

Första skicket till Vilda. Full fart ut, bingo nästan direkt, full fart in igen. Snabbare avlämning den här gången - jag får vara försiktig så hon inte börjar tänka "godis" redan ute i rutan och börjar släppa föremålen. Vore så onödigt med tanke på det fina utgångsläget jag har med henne.

Ett fjärde skick för Daisy, som sedan fick kampa loss ordentligt som tack för ett gott jobb.

Sammanfattningsvis ett träningspass långt över förväntan. Är så stolt över mina duktiga tjejer!!