Idag var det lydnadskurs för Emelie Söderberg, kennel Bruksviljans. Hon tävlar skydds och sök på SM-nivå med sina mallar. Kanske inte optimalt för mig, det skiljer en del i egenskaper mellan en bruksmalle o en mellanpudel, men jag har hört mycket gott om Emelie så det var värt ett försök.

Jag hade fyra moment som var prioriterade. Tiden räckte inte till alla så jag valde framåtsändande, kryp och tungapportering. Skallet får vänta.

I korta drag så var Vilda en dröm att träna med i dag. Väldigt lugn, samlad och lättjobbad. Saktagåendet i framåtsändandet satt från början. Där kom vi väl inte så mycket längre, mest beroende på att jag nog redan hade en bra plan. Vi pratade lite om belöningsplaceringar och det jag ska ta med mig där är väl ffa att inte glömma variation. Sedan hade jag o Emelie lite olika åsikt om externbelöningar, men det är ju tycke och smak.

Krypet var också väldigt fint i dag. Där ska jag köra med omvänd lockning och våga ha godis i vändterhanden för att undvika trängning. Också köra mycket svängar etc. Egentligen inget nytt, men sånt man mår bra av att påminnas om ibland. Det stora nytänket här var väl att aktivt träna krypet när hunden är uppe i varv. På tävling så är den ju ofta högintensiv när krypet kommer, men i träning så väljer man att träna när hunden är lugn. För en hund med befäst moment så är det kanske dags att våga träna den växlingen i attityd - annars kan man inte gärna begära att det ska funka på tävling.

Det moment som vi gjorde störst framsteg i var nog tungapporten. Nu hade jag jobbat rätt duktigt med den innan, och faktiskt börja ana en bättring. Men Emelie tyckte absolut att vi skulle jobba mycke mer med ettkilosapporten, kampbelöning och låta Vilda släppa apporten på avstånd, när hon är i en bra ingång. Testade och jo, kanske kommer att funka... På ettkilos blev det superfina apporteringar i galopp. Tvåkilos var väl inte lika klockren, men med lite träning så kanske... Mycket byggande av nackmuskler också, förstås. Men det tycker jag att jag försöker med rätt bra.

Sammanfattningsvis en bra dag med fräscha idéer. Som vanligt håller man inte med om allt, men så blir det ju när man hållt på länge. Man vet att vissa saker inte passar en själv eller ens hund. Plus att instruktören får en ögonblicksbild av oss just nu, de vet inte vad vi jobbat bort innan eller varför vi valt bort vissa saker.

Vilda väntar på sin tur!   

I dag hade vi instruktörsutbildning för Anna Hilding på vår klubb (www.hildings.com). Jag har gått lite för Anna tidigare och tycker att hon är jätteinspirerande. I dag så kändes det lite extra bra. Kylan gjorde att jag stoppade in Vilda i klubbstugan mellan hennes övningar, och jag tror det passade henne utmärkt. Hon lägger sig och sover då och möter mig med en gäspning när jag hämtar henne. Är lugn, fin och samarbetsinriktad när vi kör övningarna.

I dag fokuserade vi på fotgåendet. Vilda kan ju vara både lite slarvig med position och lite allmänt yrslig där. Vi hann också med dirigeringsapporteringen och testa att backa. Men det roliga med Anna är att det ger så enormt mycket att titta även på de andra ekipagen. Vi har fått med oss en idébank för de flesta övningar hem

Dock - dagens stora skräll fixade vi alldeles själva! När det blev lunch så gick jag och körde lite tungapporteringar med Vilda. Ville passa på när hon var sådär alldeles perfekt i stämningsläge. Och då hände det - hon gjorde en helt perfekt apportering! Hon grep apporten direkt, bar den med högburet huvud i bra tempo och fixade ingången galant! Jag såg nog mest ut som en fågelholk, men fann mig och belönade rikligt!! Nu tror jag ju verkligen inte att alla tungapporteringar kommer att se ut så hädanefter. Vägen till ett stabilt bra betyg på tävling är nog mycket lång och risken för bakslag stor. MEN ÄNDÅ!!    

Hur har jag då gjort? Ni som följt bloggen vet att kampen mot tveksamma gripanden, plock och omtag varit lång och ibland känts hopplös. Traditionella råd som att träna fasthållande, bärande etc har jag gått bet på. Separata gripanden precis framför mina fötter har funkat, men så fort hon kommit på avstånd så har hon "tramsat" sig nästan hela vägen fram till mig, för att på slutet lyfta upp den och avsluta bra. När jag försökt peta i momentet har jag alldeles för lätt lagt för mycket tryck på henne och gjort henne osäker.Till slut gav jag upp att försöka jobba med henne nära. Lite överraskande så presterade hon på tävling snäppet bättre än på träning. Dvs hon fick in den på ett sätt som åtminstone gav betyg. Och hennes attityd i momentet var bättre på tävling. Så jag tog fasta på det, slutade pilla körde följande enkla träningsschema:

1. Slutade nöta. Bestämde mig för att jag fick köra max två, i undantagsfall tre, repetitioner.

2. Körde tävlingsmässigt. Dvs lade ut apporten på ca tio meters avstånd och skickade. Inget krångel.

3. Belönade alltid när hon kom in med apporten, oavsett hur hon fick in den.

4. Gjorde stor skillnad på belöningarna. Ett "slafsigt" insläpande fick "en klapp på huvudet" och ett bekräftande "Bra, det var det jag ville. Kom in med den!". En hygglig apportering (gripande innan solen hann gå ner, lagt ner apporten max en gång på vägen in) gav bingobelöning med leksak, kamp, bus, tjoho!!!

5. Sedan undrar jag vad hundar använder för muskler vid tungapporteringen? Har kört mycket drag med henne de senaste månaderna. Vet inte om det kan hjälpa till? Har tänkt att det främst varit nackmusklerna de behöver, men i dag när hon lyfte tungen såg det så lätt ut. Kan hennes dragträning ha hjälpt till?

Som sagt, jag är inte så naiv att jag tror att alla bekymmer är borta nu. MEN jag har åtminstone sett en ljusglimt vid horisonten... ;)

Har ingen film från i dag men lägger in en gammal, så ni får en påminnelse om hur det såg ut i somras!

I dag fortsatte kursen för Mette. Första passet var en ca 100 meter lång bana. Nu i platt terräng, med andra svårigheter i form av blötområden, korsande stigar etc men i stora drag rätt lättsprungen för Vilda. Tanken var att Mette skulle planera den, men jag var rätt bestämd på att jag ville ha figgarna på djupet och avsluta med en hitte i varje hörn. F ö var det fria händer. I dag kände jag mig mycket tryggare med att inte veta var figgen fanns. Vilda var så laddad och fokuserad. Hon gjorde jättefina skick och hade som mest tre tomslag i rad. Hela söket var riktigt grymt! Jag var enormt nöjd efteråt. Så inför eftermiddagens pass kände jag mig inte det minsta nervös. *suck* Fel av mig! För sista passet blev helgens sämsta. Vilda gjorde flera grunda pytteslag, vek tidigt, strulade... Men allt i rasande tempo och med enorm bjudning, så det handlade inte om bristande motivation eller ovilja att jobba. Nu ska jag ärligt säga att vi gjorde det lite svårt för henne också, skickade genom ett rätt tätt buskage som hon klarat fint på förmiddagen men som fick henne att komma av sig nu. Med facit i hand skulle hon förstås ha haft figge därbakom. Jag tror - om jag ska gissa vad som gick fel, att hon redan visste att det var tomt på djupet där. Det var en tydlig sidvind och hon hade varit ut fint på djupet skicket innan. Så hon tyckte nog att hon visste... Mette valde att låta mig ta undan henne och sedan lägga sig bakom buskaget för att ge henne belöning, och avsluta söket där. Jag hade hellre velat ha en figge på fullt djup. Jobbat sig genom snåren hade hon redan gjort, det var att fortsätta rakt ut på andra sidan som hon fuskat med. Jag hade också velat fortsätta köra lite fler skick, Vilda hade massor av energi kvar. Men nu fick hon lämna skogen lite "snuvad på konfekten", och det behöver ju absolut inte vara fel!

Kom ihåglista från lägret, att träna på:

- Att jag inte vet var figgarna ligger (kan ju ändå ge instruktioner om max antal tomslag etc).

- Mitt eget beteende på stigen!! Kanske borde börja filma..?

- Köra tävlingsmässigt, att figgarna ligger ute från början.

- Figge på ingång efter tomslag (men inte för ofta!).

- Närafigge med djupfigge utanför.

- Dolda (förstås...).

- Starter. Lugna, lugna, lugna henne. Mata massor av godis...

- Om hon går ut för grunt eller viker, följ med henne ut dit hon vek och skicka om.

- Ta hjälp av gruppen om det behövs för att få in henne på inkallningarna...

- Transportera figgen framför, då är hon lugnare på transporten.

- Variera terrängen mer.

Kommer inte på mer just nu...

Först av allt ett stort grattis till Vildas kullbror Prime som vunnit lydnadstrean och blivit uppflyttad till elitklass!

Heja, ni är grymma!

http://kerstinspudlarse.wordpress.com/2012/02/05/da-var-prime-uppflyttad-till-eliten

Här går det fortfarande på lågvarv. Agilitykurs i söndags, jag fick springa med Vilda själv eftersom vår hjälpförare var sjuk. Tack och lov skulle vi träna korta kombinationer, så jag kunde ta det ganska lugnt. Vilda hade inga som helst problem med att byta tillbaks till matte! Innan dess körde vi lite lydnad i ridhuset. Först blev vi klickade i linförigheten, Vilda går pinsamt långt fram men det ska vi ta tag i nu! Sedan testade vi rutan, men det gick riktigt dåligt. Jag förstod inte alls varför, hon vände upp alldeles för tidigt gång på gång. Till slut insåg jag att hon bröt på klicker-ljuden från ett annat ekipage... Avbröt momentet! Läggande och ställande under gång fungerade väldigt fint, inkallning likaså. Fjärren var trög första gången, hon förblev liggande. Då kortade jag avståndet lite, fick jättesnygga skiften, och jobbad emig sakta ut till fullt avstånd. Nöjd. Budföring testade vi också, inga problem trots mycket störning. Dock stämplade hon såväl mig som mottagare vid ett par tillfällen... Suck... Funderar på att ge mottagaren en klicker och klicka henne om hon väljer "rätt" ingång, dvs att gå runt, eftersom vi slipper tassavtryck på byxorna då...

Sittande i grupp hann vi också med. Kände mig faktiskt rätt nöjd och inspirerad efter träningen, ännu mer peppad blev jag i dag när jag läste om duktiga Prime. Hmmm, kanske måste komma ur lågvarvet nu... :0)

Efter ett par veckors vintervila blev det rivstart för Vilda i söndags!

Först hade vi en sökträning inbokad, och nu bara skulle jag få till ett Hawaii-sök! Så blev det också, Vilda var supermotiverad och sprang ut så fint på alla skicken. Figgarna jobbade toppenbra och jag fick precis den söksystemsträning som jag tänkt mig. Tror också att det var skönt för Vilda, som gick några rätt svåra sök före uppehållet, att bara få springa! Men när alla hundar var klara kunde jag inte hålla mig från två vanliga sökskick, ett på var sida stigen... Båda utan poppar, den ena för att det är så dålig sikt, den andra för att Vilda var så låst vid den från början att jag kände mig säker på att hon fått den i vind. På första vek hon av och kollade en gammellega efter halva sträckan, men jobbade sig ut fint sedan. Den andra gick hon ganska rakt på.

Sammantaget hade vi en jättetrevlig sökdag, både jag och Vilda fick en fin start på det nya sökåret!

På kvällen var det ridhusträning. Först fri träning, där repeterade vi i princip appellydnaden. Visst kom sessan ihåg momenten! Dessutom kändes hon väldigt balanserad och fin. Hon gjorde en klockren ruta och hade inga startskall. Det vi tränade minst på var fotgåendet, där ska jag ta hjälp med positionen eftersom hon driver fram så väldigt. Det hela kompliceras just nu av att ögonkontakten försvåras av en gigantisk mage!

Avslutningsvis så började vår fortsättningskurs i agility. Jag hade dealat med en tjej på klubben att hon skulle testa att köra Vilda, eftersom jag får så ont om jag anstränger mig för mycket. Men några byten ville jag förstås testa själv också... Glädjande (eller deprimerande..?!) var att Vilda glatt bytte matte, bara hon fick följa med tennisbollen! Det gick superbra för Malle att köra henne, ingen skulle nog ha gissat att det var första gången de tränade tillsammans! Temat för dagen var bakom- och framförbyten, gissa om jag var glad att jag slapp träna de sistnämnda! Bakombyten däremot gillar både jag och Vilda. Dessutom är det ju, rent krasst, där jag befinner mig på en agilitybana. Bakom henne. Lååååångt bakom!

Så rolig, skön, peppande hunddag var det länge sedan jag hade! :0)

På onsdag kväll bar det av mot Vårgårda och Tånga Hed. Jag, Elin, Freda & Vilda skulle spendera ett pudelläger tillsammans! Vi deltog i grupp B, spår och lydnad för tävlingsekipage, med Maud Gustafsson som instruktör. Boende var på ett vandrarhem.

Torsdag

Började dagen med spår. Vilda fick i princip ett appellspår, men skogsmark och ny spårläggare. Jag hade beskrivit hennes problem, att hon kan bli lite snurrig. Vad hon gjorde?

Hon körde ner näsan i spåret och gick baske mig inte en meter från spårkärnan! Kraftigt driv framåt, men ändå inte för snabbt. Till min förvåning plockade hon även pinnarna! Vid en vinkel trasslade hon in sig i ett snår, men lät sig inte störas. Ja, hon gick ett helt tiomässigt spår och det kändes som att spåra med Daisy. Bara att åka med, bakom en riktigt stabil spårhund. MEN sådant lär man sig ju inte så mycket av, så som bonus avslutade Vilda spåret med att visa upp det jag tycker är problematiskt med henne! Hon fick ett litet tapp, och då blev det yrt värre. Hon försöker springa sig ur problemet. Jag fick ett par konkreta råd av Maud och vi kom vidare, och nu har jag ett verktyg till verktygslådan. Det blev väldigt tydligt att hon kopplade på hjärnan och näsan när jag bromsade in henne.

För mig att komma ihåg: bromsa, låt henne aldrig galoppera runt. Blir det alldeles för mycket så kan man t o m ta in henne vid sidan. Kom ihåg möjligheten att backa i spåret.

Slutet var en leksak och gissa om hon var mallig när hon hittade den! Sammanfattningsvis ett spår som höjde mitt självförtroende ett rejält snäpp när det gäller spår med Vilda.

Efter lunch fick jag prya i sökgruppen (tack Gunilla!). Vilda fick ett riktigt tufft upplägg, med tre figgar i småknölig terräng och den fjärde i riktigt tät granskog. Synretning på tre men inte på den sista. Det var en fröjd att se henne! En sådan drivkraft ut, jättefint tempo, rakt på figgen på de första tre. Den fjärde provade jag att skicka vid sidan om figgen för att undvika att få henne i spårkorridoren. Då sprang hon runt och försökte få vittring, men när det inte lyckades så tog jag in henne och skickade henne mer rakt på. Då skjutsade hon ut i full fart bland alla granarna och hittade sin figurant. Alltså - andra dagen i sitt liv i en sökruta. Efter att ha varit på resande fot tio timmar dagen innan, sovit på ett främmande ställe, träffat en massa nya hundar, gått ett appellspår, varit i skogen hela dagen, så har hon inga som helt problem att springa fyra sökslag! Och när hon inte hittar på det fjärde, så har hon motor och motivation nog att skjuta ut som en kanon på omskicket och i full fart jobba sig ut till figge utan någon ytterligare hjälp. Rackarns, hon är verkligen bra den här hunden!

Fredag

Spår på förmiddagen. Ett omväxlande spår, ca 300 meter, icke förarspår. Återigen ett jättefint spår av Vilda, nosen klistrad i backen och jättefint driv. Fick ett enda tapp, jobbade ut det fint och var väldigt tydlig i kroppsspråk när hon var på igen. Tog pinnarna. Till svårigheterna hörde en 90-graders vinkel ut på en liten skogsväg – och mitt i vinkeln låg en mumsig hästbajs! Vilda hann med en smaskig tugga, men lyssnade på mitt nej och fortsatte jobba. Löste vinkeln fint. Tog alla apporter. Jättenöjd matte!

På eftermiddagen var det lydnad. Vi gick sent för instruktören och tränade fot som vårt valda moment. Av någon anledning, kanske för att vi tränat mycket ruta och framförgående på sistone, så var Vilda väldigt utåt-fokuserad. Om jag inte fick ögonkontakt med henne före jag började gå, så var hon helt osäker fram till första svängen/halten. Sedan var det som om poletten trillade ner. Om jag däremot väntade ut hennes blick, då gick hon med fin kontakt redan från början, och höll sedan kontakten genom hela momentet.

Innan dess hade vi gjort en rad saker:

Framförgående genom grupp (som en förberedelse för framåtsändande). Premiär för Vilda, vi började med att bara gå igenom gruppen tillsammans. Hon verkade tycka att det var den naturligaste sak i världen att det stod fyra personer där ute! På tillbakavägen fick hon ett vanligt framförgående. Hon hade lite dragning till Elin, som var en av mittenfiggarna, men f ö gick hon jättefint. Bra start, bra riktning etc. Till skick två fick Elin flytta ut på ytterkant och nu gick Vilda spikrakt genom gruppen. Boll som belöning och lycklig matte!

Tungapport: Lyfte och bar tvåkilosapporten en bit. Heja, heja!

Rutan: Fullt ös, medvetslös! Jättefokuserad redan på första skicket, hamnade initialt utanför (för långt till vänster) men gick lätt att dirigera in. Tre fina skick från olika håll med target, sedan ett fjärde skick utan. Då bjöd hon på oförminskat tempo och perfekt position. Härligt!

Framförgående: Gjorde flera långa, fina sträckor utan grupp men med andra störningar. Jätterakt, säkert, fokuserat och fint. Varvade ibland med att kommendera stanna och lägga en boll framför henne som avslut.

Platsliggning: Låg, men kändes lite oroligare än vanligt. Hmm.

Lördag

Förmiddagen var det spårdags igen. Vilda fick ett spår motsvarande appell men med annan spårläggare. Det började på äng, in i skog, ut på äng. Det blåste kraftigt, halv storm, vilket jag trodde skulle leda till ett väldigt slagigt spårande. Men icke, pudeltussen överraskade igen. Hon var väldigt spårnoga, jobbade som en dammsugare och klarade spåret utan problem. Missade en av apporterna, en skogspinne. Hade ett tapp som hon redde ut ganska enkelt. Sammanfattningsvis var jag jätteimponerad, hade inte förstått att hon skulle klara en sådan uppgift så bra.

Eftermiddagens lydnad skippade vi faktiskt, inte för att inte Vilda orkade utan för att jag var alldeles för trött. Men en platsliggning med en massa nya hundar blev det.

Kvällsjobbet var ett uppletande. Vilda har inte gått i någon ruta som andra vallat och med andras saker. Hon fick en korridor och tre föremål längst ut på djupet. Jag var jättenyfiken på hur hon skulle reagera. När vi kör själva så tänker jag att hon får rätt mycket retning, bl a ser hon ofta när vi vallar eller är själv med. Nu kommer hon bara ut i skogen, efter att kört både spår och sök i flera dagar, och ska försöka förstå uppgiften. Jag kom till rutan lite tidigt med henne, så hon såg återgången på dem som lagt föremålen. Sedan gjorde hon två jättefina skick i full fart ut på djupet och hämtade båda föremålen som låg i hörnen på rutan. Det var roligt att se hennes sökarbete. Hon har förstått det där med vallning och återvände ganska snabbt till rutan när hon hamnat utanför. Som alltid hade hon bra ingångar med full fart och fina avlämningar. Inför tredje skicket blev jag tveksam. Vad händer om hon nu missar tredje föremålet? Hmm. En snabb överläggning med vår instruktör Maud och så beslutade jag mig för att inte göra fler skick. Det sved lite, för Vilda hade mer energi. Men vi hade introducerat flera nya saker, hon hade gjort två superfina skick och det kändes som att vi hade mer att förlora än att vinna.

Stegringsplan i uppletandet: Fortsätta jobba på raka skick. Vilda har inga problem att ta sig ut på djupet. Stegringsplanen blir hel vallad ruta med föremål bara på en ”skicklinje” framför mig. Att fara ut på sidorna och leta ska inte vara lönsamt. Fortsätta med föremål från andra, komma ihåg att använda plast och gummigrejer.

Söndag

Ett avslutande spår i regn, ganska kort liggtid. Lite snurr i början. Fullt möjlig att läsa hela tiden. Lite roligt var att jag var helt säker på att spåret gick åt vänster i första vinkeln, men Vilda envisades med höger. Och visst var det höger! Ju längre tid hon spårade, desto lättare att läsa var hon. Plockade pinnarna, tog flertalet vinklar jättefint. Roligt att se hur hon har utvecklats i spåret! Som extra bonus filmade vi spåret, så nu kan jag lyssna på Maud med jämna mellanrum och påminna mig om hur det var jag skulle tänka!

Sammanfattningsvis har det varit ett fantastiskt roligt läger! Vilda har överträffat alla mina förväntningar. Hon har presterat fantastiskt under träningarna. Vilat tyst och lugnt i bilen eller rummet däremellan. Lekt och busat i flock med främmande hundar – trots att hon så nyligt blivit rejält skrämd.

Vår träningsgrupp har varit underbar. Avslappnad, trevlig, kunnig. Och Maud är som alltid en klippa som instruktör. Bra hundöga, bra människokännare, idérik, inspirerande.

Det har varit bästa möjliga inskolning i läger- och träningsliv för en ettårig liten fröken.

Igår var det kurs i tävlingslydnad. Vår instruktör var själv, de brukar vara två, så det blev inte så många minuters individuell träning per ekipage. Vår kursledare var i alla fall väldigt positiv till Vilda - roligt att höra, förstås!

Under kvällen hann vi få med: sittande i grupp, liggande i grupp (har bestämt mig för att inte börja slarva med gruppsittandet, vill inte få in förväntan att så fort det är grupp så ska man lägga sig!), tandvisning, genomklämning inkl tandvisning på bord (utställningsträning på G!), budföring, hopp över hinder (ut- och återhopp, men separat), apportering x flera, fritt följ, läggande under gång och rutan.

Moment värda att kommentera är apporteringen, där Vilda har en tendens att hålla apportbocken väldigt löst. På Kjells förslag testade jag att hålla emot några gånger och låta henne dra loss den från mig. Resultatet blev jättebra, genast började hon hålla den med ett fastare grepp. Ska köra så ett tag (inte glömma bort..!) Kändes som ett bra steg framåt.

Lägger in en filmsnutt från filmningsdagens apportering. Jag kastar nästan aldrig apportbocken, utan kör mycket inkallningar med apportbocken i munnen.

Nästa moment värt att kommentera är rutan. På kursen hade Kjell ställt upp två rutor åt oss, en med vanliga koner, en med sådana där som är ganska platta. Jag tänkte inte träna rutan, men... Tja, första rutan gick jättefint, fick faktiskt ett par riktigt fina placeringar även utan target. Allt eftersom kvällen gick och vi hade tränat det mesta, inklusive passivitet, så började jag fundera på om jag inte skulle testa "svårrutan" med plattkonerna också. Annars har ju Vilda bara kört på vår egen ruta. Bestämde mig för att göra det, men lägga target redan från början för att hon skulle få lyckas. Vad händer? Jo, när jag börjar gå mot rutan för att lägga dit targeten så drar Vilda, från kanske 20 meters håll, studsar in i rutan och bjuder på en fullt godkänd placering! Jag blev paff, glad och lyckades aldrig hitta belöningsbollen i någon av alla mina fickor... Sprang dit och godisbelönade i stället. Extra roligt att detta var efter drygt två timmars kurstid och Vilda var precis lika energisk och snabb som vanligt! Körde sedan ett par skick till med förvånansvärt bra resultat.

Sammantaget var vi på kursen i tre timmar, vi tog det lugnt, varvade ner ordentligt mellan momenten, var sociala med kurskompisar men fick ändå massor av saker tränade. En lyckad och trevlig kväll.

Gårdagen började med kursen i tävlingslydnad. Jag har gjort en ganska usel debut på den kursen. Första tillfället var vi bortresta. Andra tillfället hade jag missat, fick tack vare FB reda på det en timme efter kursstart. Kastade mig iväg, dåligt förberedd, och kom inramlandes mitt under teorin. Dessutom regnade det intensivt, så prestationen på planen var väl inte heller så imponerande.

I går var det så dags för tillfälle tre. Vi delades upp i två grupper, den ena fick börja med hopp, den andra med att visa upp sitt självvalda moment. Jag och Vilda började i hoppgruppen.

Jag har inte tränat så mycket hopp med henne. Återhopp, dvs typ lydnadsettan-hoppen, är dock inget problem. Hon har ju stadgan att lämnas sittande, och hoppa gillar hon. Ingångarna har jag lyckats få till. Så det ser helt okej ut. Däremot så är hon tveksam vid uthopp, plus att jag redan från början vill befästa att hon ska långt ut innan hon sätter sig. Jag började med boll, att kasta den som belöning på andra sidan. Fungerade ganska bra, men det fanns fortfarande en del tveksamhet på kommandot, plus att avståndet på andra sidan blir rätt slumpmässigt. Jag hade också tagit med mig targetplattan. Jag har en tanke att lägga den på andra sidan hindret för att nöta in ett "rätt" avstånd. Med den på plats blev Vilda mycket säkrare. Hon var fokuserad, svarade på startsignal, flög över hindret och stämplade plattan. Väldigt lyckat, helt klart kommer jag att fortsätta träna hopp på det här sättet. När hon har trmapat på targeten kastar jag boll som belöning, sedan försöker jag få henne att ta vägen över hindret tillbaka med bollen. Tjuvtränar lite hoppapportering!   

Efter fikat bytte vi grupper och jag skulle träna rutan, som var vårt egenvalda moment. Jag ville dock inte lägga för mycket tid på den, mest för att jag tycker att fotgåendet är ännu viktigare. Men, vi började med rutan. Roligt var att se Vildas entusiasm redan när jag plockade fram rutan ur bilen! Hon studsade som en känguru bredvid mig hela vägen ner till planen. När vi skulle visa momentet så började jag med target - fullt ös ut, stämpla, belöning. Nästa skick gjorde jag utan target - fullt ös, rätt position, belöning! Skick tre försökte hon stanna för tidigt, mellan de främre konerna. När belöningen uteblev studsade hon in på rätt plats direkt. Så duktig!! Och med så skön, positiv, full fart - livet är stenkul-attityd! Sedan bröt vi.

Fria följet har mognat mycket på henne. Däremot fick matte underkänt - "går som en ostkrok" sa instruktören, och dessvärre så måste jag ge honom rätt! När jag sträckte på mig så blev nog själva fria följet inte sämre, tvärtom inbillade jag mig att det blev lite mer stuns i det (eller så var det bara för att jag inte såg lika bra längre!). Däremot så förstod inte Vilda någonting vid halterna! Så här brukar det inte se ut matte! Som ett levande frågetecken stod hon och frågade mig vad hon skulle göra! Jaja, det är bara att vara tacksam för att vi fick det här påpekandet nu, ju fortare jag kan jobba bort min krokposition desto bättre. Det är farligt att bara träna själv hemma på köksgolvet. F ö tror jag Kjell var rätt nöjd med hennes fot, positionen är rätt bra och hon har engagemang och fin kontakt. Nå, nej, nu överdriver jag. Eller inte. Hon har fin kontakt, men jag tycker att hon släppte lite i några svängar mm. Men i stort bra. Värt att tänka på också vilken ny situation det var för henne!

Instruktörerna vi har på kursen, Lisa och Kjell, passar mig som handen i handsken. Jag tycker att de har många kloka synpunkter och det är verkligen roligt att jobba moment med dem. De är också väldigt genomtänkta i detaljer. Synd att jag missat så mycket i kursen, skulle gärna ha dem som bollplank alltid!

F ö så blir det en hel del väntetid på kursen. Det passar mig utmärkt! Dels gillar jag att kika på andra ekipage och höra vilka råd de får, dels så är jag rätt duktig på att utnyttja väntetiden! Vilda är ju en väldigt energisk och intensiv hund. Hon har redan skaffat sig höga förväntningar på allt roligt som ska hända när vi kommer till klubben eller ut i spårskogen. Det känns därför toppen för mig att det blir vilotid mellan aktiviteterna. Igår var hon fantastisk. Fast flera av de andra hundarna var lite pipiga och "på", så lade hon sig lugnt på backen och kopplade av. Nyttigt och viktigt!!  (Som ni förstår så är även passivitet att utnyttja väntetid för mig!).

Dessutom passade jag på att träna tandvisning, tror det var 5-6 personer som hade kikat på Vildas tänder innan dagen var slut. Jag vill att hon ska känna igen momentet, "jaha, nu ska de in och kika på tonsillerna igen", så att hon känner sig helt trygg i det när vi väl ska tävla. Mycket positivt var att hon redan verkar ha klurat ut det. Med en liten suck accepterade hon lugnt att sitta kvar och blängde sedan uppfodrande på mig. I hennes värld så ingår köttbulle efter avslutad titt i momentet!

Ett par korta platsliggningar klämde vi också in. Korta avstånd, korta liggtider, inga problem.

Och så fick jag till en budföring med en tjej som Vilda inte känner. Lilla råttan sprang gärna till tjejen, men tänkte inte gå tillbaks till matte!     Ett positivt fel i budföringssammanhang, tycker jag, och kände mig väldigt nöjd med övningen.

Sammanfattningsvis en toppendag på kursen. Vi var där i fyra timmar och jag njöt varenda sekund! Eftersom jag är en total nörd så firade jag detta med att hämta sonen och åka ut i skogen och lägga ett spår...

Vilda fick ett ca 150 meter långt, med ett par böjar och bara slutapport. Givetvis började det regna under liggtiden. Det bekom varken sonen, som glatt studsade runt i vattenpölarna, eller Vilda. Men jag började känna mig lite trött! Efter en halvtimme fick det räcka med liggtid! Vilda spårade med riktigt låg näsa, bara små slag i spåret och väldigt koncentrerat och fint. Slutpinnen tog hon. Nu hade jag tänkt till - inget spårslut utan bara en vanlig apport fick hon. Detta eftersom hon älskar att leka med de vanliga apporterna, medan slutet är lite för stort och tråkigt. Så när hon hittade sin apport fick hon komma in och visa upp den, få bacon (vadå skämma bort...) och sedan fortsätta leka med den. Vilket hon gjorde i säkert 20 minuter. Sonen vägraed åka hem innan vi lekt skattjakt, så vi blev kvar i skogen en stund (och ja, det regnade fortfarande!).

Väl hemma konstaterade jag att halva skogen följt med oss hem i Vildas ben. Bet i det sura äpplet, trasslade bort kvistar, badade, blåste och borstade benen så nu ser hon riktigt okej ut igen!

Var duktigt trött - och nöjd! - när jag gick till sängs!

Glömde en sak till som var så underbar igår: känslan att vara på en hundklubb, med flera kurser på gång samtidigt, och utan problem kunna distansbelöna Vilda med boll etc - och inte för en sekund vara orolig för att hon ska gå ur hand. För det mesta struntade hon helt i omgivningen, det var bara hon, jag, uppgiften och belöningen som existerade. Men inte riktigt hela tiden. Vid ett par tillfällen blev hon nyfiken på en annan hund, började springa dit, men minsta inkallning från mig så tvärbröt hon och kom tillbaka i fullt ös. Det kändes som att vara där med Daisy, inte med en tiomånadersvilde!