Titta på den här bilden. Noga. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna ta ett sådant här kort! Vad som är det märkvärdiga? Jag och Vilda spårar, och bredvid mig går en lugn, lös och glad Daisy!! Hon, som är så het på spåren att inte tio vilda hästar kan hålla henne. Plötsligt kan hon följa med som bonushund! Vad som hänt? Jag tror att det är min konsekventa belöningsträning som gett resultat. Jag har verkligen uppmärksammat och belönat passivitet. Men ibland blir jag orolig också - tänk om det helt enkelt är ett ålderstecken??

På söndag var jag helt slut!! Problemet med mig är att när jag är helt slut så längtar jag ut i skogen, så det blev liksom lite träning ändå... Tänkte bara lägga ett kort spår åt Vilda och sedan ta en prommis. Väl på plats blåste detså kraftigt att jag inte kunde motstå ett litet upplet.

Hundarna fick se när jag vallade korridoren, sedan fick Vilda de två första skicken. Alla prylar låg lite högt för att underlätta att de skulle få dem i vind. Inga problem, fullt ös ut, fullt ös in, bra avleverans, inget gnäll när hon satt uppbunden. Ingen tvekan inför skick två heller, väldigt positivt.

Daisy fick ta de följande två, samma där, väldigt fint arbete. Ett lyckat upplet.

Sedan fick Vilda sitt spår. Samma där, inga konstigheter. Det var förarspår plus lite kort liggtid. Väldigt sug i spåret. Anmärkningsvärt var hennes störningstålighet! Hon brydde sig inte om att Daisy gick med, inte heller att jag fick ropa på henne ett par gånger. Hon struntade också fullkomligt i att Bertil sprang bredvid och fotograferade! MVG!

Återigen bara en slutpinne, jag ska snart börja ha flera och jobba med principen "bingopinne".

     Spårpinne är gott!!

Sammanfattning: fredag spårade vi. Vilda fick ett av sina hittills få icke-förarspår. Ca 150 meter, lätt böj, ut på en kraftledningsgata, bara spårslut. Spårade som vanligt ganska hett men mindre slagigt. Bara en pinne, en vanlig spårpinne som slut.

Okomplicerat och rätt lyckat.

Budföring: Körde fyra sträckor, de första två gick finfint (förutom att hon fortfarande tycker det är småtrist att komma till mig!). Andra skicket från mig till Mattias blev det tvärnit! Då upptäckte hon vad spännande det luktade bredvid vägen (Stackars Edgar med förstoppning hade suttit och klämt en stund var femte meter och droppat blod). Perfekt träningstillfälle, iofs. Jag talade om för damen att luktar på blod gör man inte när man tränar, Mattias blev lite extra skojig och vips sprang hon sträckan igen, åt båda håll.

Tandvisning: Utan problem.

Lördag: Vilda stod på klippbordet en stor del av dagen. När vi kom tillbaks till Ultuna övergav jag Katti & Edgar en stund för att träffa Elin och träna lite lydnad med henne. Efter Fredas genomkörare så fick även Vilda prova appellydnaden. Det gick verkligen över förväntan. Hon borde ju ha varit supertrött! Men det var (tror jag?) hennes premiär med någon som dirigerade. Jag kunde inte märka att hon brydde sig alls. Momenten gick som förväntat, möjligen en bättre apportering än jag trott, bra störningstålighet (bredvis oss höll en familj på att packa flyttbilen, inga problem!), fullt ös på inkallning, läggande, fin kontakt i fria följet men lite svajig position, bra tandvisning & budföring, ok hopp.