Tjoho, i dag har jag och Vilda gjort vår första räddningsträning! Har testat lite bodsök med henne tidigare, men i dag fick vi haka på Hudiks räddningsgäng och testa ett riktigt roligt inomhussök. Jag körde två pass med Vilda. I det första handlade det mest om att få henne att förstå att inomhus också är en sökmiljö. Tre figgar, varav en var plättlätt, en var lätt och den tredje lite klurigare för att hon måste ta sig förbi en del bråte på vägen in. Lite brydd var hon, "är det verkligen meningen att jag ska leta härinne?" men jag tycker att hon löste uppgifterna fint. Pass två vågade jag mig på lite svårare legor. En halvhög men vittringsmässigt enkel (vi har slarvat med att träna höga figgar i skogen, så jag ville verkligen ge henne en ärlig chans). De andra två låg så att hon var tvungen att ta sig förbi en massa saker för att komma fram. Nu testade jag också att stå stilla i lokalen och låta Vilda jobba ut själv. Och jag är så nöjd med henne! Bråten märkte hon nog inte ens, ingen temposänkning i alla fall. Och hon hade fattat grejen och jobbade med hög intensitet hela söket. Tog sig ut i lokalens alla hörn på egen hand. Duktig pudeltjej - det här gör jag gärna fler gånger!  :)

I dag hade vi instruktörsutbildning för Anna Hilding på vår klubb (www.hildings.com). Jag har gått lite för Anna tidigare och tycker att hon är jätteinspirerande. I dag så kändes det lite extra bra. Kylan gjorde att jag stoppade in Vilda i klubbstugan mellan hennes övningar, och jag tror det passade henne utmärkt. Hon lägger sig och sover då och möter mig med en gäspning när jag hämtar henne. Är lugn, fin och samarbetsinriktad när vi kör övningarna.

I dag fokuserade vi på fotgåendet. Vilda kan ju vara både lite slarvig med position och lite allmänt yrslig där. Vi hann också med dirigeringsapporteringen och testa att backa. Men det roliga med Anna är att det ger så enormt mycket att titta även på de andra ekipagen. Vi har fått med oss en idébank för de flesta övningar hem

Dock - dagens stora skräll fixade vi alldeles själva! När det blev lunch så gick jag och körde lite tungapporteringar med Vilda. Ville passa på när hon var sådär alldeles perfekt i stämningsläge. Och då hände det - hon gjorde en helt perfekt apportering! Hon grep apporten direkt, bar den med högburet huvud i bra tempo och fixade ingången galant! Jag såg nog mest ut som en fågelholk, men fann mig och belönade rikligt!! Nu tror jag ju verkligen inte att alla tungapporteringar kommer att se ut så hädanefter. Vägen till ett stabilt bra betyg på tävling är nog mycket lång och risken för bakslag stor. MEN ÄNDÅ!!    

Hur har jag då gjort? Ni som följt bloggen vet att kampen mot tveksamma gripanden, plock och omtag varit lång och ibland känts hopplös. Traditionella råd som att träna fasthållande, bärande etc har jag gått bet på. Separata gripanden precis framför mina fötter har funkat, men så fort hon kommit på avstånd så har hon "tramsat" sig nästan hela vägen fram till mig, för att på slutet lyfta upp den och avsluta bra. När jag försökt peta i momentet har jag alldeles för lätt lagt för mycket tryck på henne och gjort henne osäker.Till slut gav jag upp att försöka jobba med henne nära. Lite överraskande så presterade hon på tävling snäppet bättre än på träning. Dvs hon fick in den på ett sätt som åtminstone gav betyg. Och hennes attityd i momentet var bättre på tävling. Så jag tog fasta på det, slutade pilla körde följande enkla träningsschema:

1. Slutade nöta. Bestämde mig för att jag fick köra max två, i undantagsfall tre, repetitioner.

2. Körde tävlingsmässigt. Dvs lade ut apporten på ca tio meters avstånd och skickade. Inget krångel.

3. Belönade alltid när hon kom in med apporten, oavsett hur hon fick in den.

4. Gjorde stor skillnad på belöningarna. Ett "slafsigt" insläpande fick "en klapp på huvudet" och ett bekräftande "Bra, det var det jag ville. Kom in med den!". En hygglig apportering (gripande innan solen hann gå ner, lagt ner apporten max en gång på vägen in) gav bingobelöning med leksak, kamp, bus, tjoho!!!

5. Sedan undrar jag vad hundar använder för muskler vid tungapporteringen? Har kört mycket drag med henne de senaste månaderna. Vet inte om det kan hjälpa till? Har tänkt att det främst varit nackmusklerna de behöver, men i dag när hon lyfte tungen såg det så lätt ut. Kan hennes dragträning ha hjälpt till?

Som sagt, jag är inte så naiv att jag tror att alla bekymmer är borta nu. MEN jag har åtminstone sett en ljusglimt vid horisonten... ;)

Har ingen film från i dag men lägger in en gammal, så ni får en påminnelse om hur det såg ut i somras!

Här kämpar vi i motvind! :)

Har haft två sök i rad där det varit tydlig motvind på ena sidan. Första gången hade dessutom motvindssidan rejält knölig terräng. Åh, vad onödigt att krångla sig ut där, när det ändå är tomt, sa pudeln och vek efter 30 meter. Vi hade lite diskussioner och så småningom gick det väl lite bättre i alla fall!

Så nästa sök var givet - motvindsträning, men med lite mer normal undervegetation. Vilda fick en högreruta, som jag valde att inte lägga ut en enda figge i. Allt för att inte riskera att belöna felbeteende. Och det var verkligen intressant att se hur hon tog korrigeringar! För hon gjorde som förväntat - gick ut djupa, fina slag på medvindssidan, men konstaterade rätt snabbt att det var tomt på motvindssidan och tyckte att det räckte att springa ut en liten bit där. Men matte var envis den här gånge! Min taktik var att "mata ut henne" i rutan, dvs kalla in henne när hon vek för tidigt, följa med henne ut till den punkt där hon vek av och skicka om. Och så inte ge sig förrän hon varit ute på fullt djup... De första skicken blev det mycket matande! Men tänk, sedan hände något! Behövde plötsligt bara ett omskick. Och - inget! Och inget igen! Och sedan kom till och med framslagen frampoppande... :) 

Vilda avslutade rutan med ett helt felfritt slag på motvindssidan (i mina ögon i alla fall!). Fullt ös rakt ut på djupet, ca 20-30 meters framslag och tillbaka. Ut på andra sidan och gjorde ett precis lika fint alg, inklusive framslag, där. Då smugglade vi ut en figge en liten bit från stigen så hon fick hitta honom på ingång. Kändes som ett perfekt avslut, och jag tror att hela övningen var en jättefin inlärning för henne. Och för mig - tänk, att jag vågar skicka henne en hel ruta tom! Och vågar gå in och peta i hennes tomslag! Ger mig själv en klapp på axeln för det!  :D