I går hade vi ett väldigt givande möte på klubben om sök. Vi (dvs vår lilla sökgrupp) hade bjudit in en sökdomare, för att reda ut lite vad domaren vill se (och inte se!) i sökrutan. Vi fick massor av goda råd och saker att tänka på - så nyttigt när man försöker skapa sig en målbild inför tävling.

Dessutom gick han igenom lite hur upplägget för inlärning med vindsök kan se ut, och jag pratade kort om tänket bakom poppar. Gick dessutom igenom hur jag tänker kring stighållarens och figgarnas uppgift i samband med popp. När man väl är i skogen är det så lätt att man missar någon del i instruktionerna, därför är det bra att ta det i lugn och ro med alla en gång.

Sammantaget blev det en väldigt bra kväll, tycker jag! Tror att alla fick med sig massor hem.

Innan teoripasset så körde jag lite med Vilda. Det blev i stort sett samma som sist. Externbelöning på distans i olika varianter (göra ett par moment innan belöning, göra inkallning i riktgning från belöningen etc) och jag var även nu väldigt nöjd med resultatet. På agilitybanan blev det inte så mycket gjort, men vi repeterade slalom, tränade att par högerslalom och så fortsatte jag mitt projekt "fri-shaping" av kontaktfält. Jag tror verkligen mer och mer på shaping för inlärning på Vilda. Hon är en naturlig shapinghund, har väldigt lätt för att prova olika saker. Dessutom är det ett sätt att få henne att han hjärnan med från början!

Igår blev det ett minipass på klubben. Tänkte först börja med baklängeskedjning av lydnadsettan. Planerar ju ett par tävlingar i maj-juni. Samtidigt vill jag kunna använda riktig externbelöning i fortsättningen när jag tävlar, så jag bytte strategi. Tränade enkla ettanmoment (ställande, apportering, hopp) med externbelöningen en bra bit bort. Lite förvirrande, tyckte pudelfröken i början och började i stället snurra runt och leta efter bollen på mitt "varsågod". Men rätt snabbt fattade hon galoppen. Lite mer träning på det här, så! Tycker hon är samlad och lugnare med den här typen av belöning. Blir hon alltför lugn får jag väl överraska med en kastad boll mellan varven! Hitta farten i fröken brukar ju inte vara så svårt.

Tog fem minuter på agilityplanen också. Körde 12-pinnars slalom. Gick i stort sett bra, men visst gjorde hon slarvfel några gånger. En sak som är tydlig med henne är att hon blir stressad om man springer med för nära. Hon har ju lärt sig slalomet med 2x2-metoden, och jobbar således väldigt bra självständigt. När jag kommer upp bredvid henne vill hon att det ska gå snabbare, och börjar slarva. Bra grej att komma ihåg att träna på! Ingångarna sitter hyggligt bra, men inte vid ren högerhandling. Fortsätta träna.

Ett par korta hinderkombinationer och, otroligt nog, några kontaktfält blev det också!

Slog mig ned vid datorn och kikade på hur många gånger jag hunnit träna Vilda med poppar. Bara sex gånger innan vintervilan! Med tanke på att det var hennes starka vilja att försöka spåra sig fram till figgen som gjorde att jag bytte metod, så måste jag säga att jag tycker att det hänt väldigt mycket på dessa få popp-tillfällen. Nu sedan snön försvann har vi kört tre gånger till. Visst plockar hon fram spårbeteendet ibland (t ex första slagen igår), men hennes sökmönster har i stort ändrats kraftigt till det bättre.

Tror på att fortsätta ungefär som igår (men med lyckade första-skick!), bryta henne när hon 90-gradersvinklar, köra enstaka oretade skick och försöka hålla nere storleken på popparna. Men nu väntar jag med spänning på vad min Skåne-coach ska säga, eftersom jag till slut lyckats få ordning på en liten sökfilm!

Hade med mig sonen ut i härliga vårvädret. Myste med fika, trevligt sällskap och hundpromenader. Allt som allt blev det fem avkopplande timmar i skogen. Höglöpande Vilda fick 8 skick.

Skick 1 - meningen var att Vilda skulle få en ljudpopp, jag har ingen aning om hon hörde någon eller inte. Men hon verkade fokuserad så jag släppte henne. Hon drog iväg, och vinklade 90 grader vänster med ca 10 meter kvar till figgen... Jag gjorde ett försök att bryta henne, men lyckades inte och vips var hon vid stigen med slangen i munnen. SUCK!

Skick två - synlig popp. Igen- trodde Vilda sett den. Nu springer hon ut bara ca 25 meter innan hon tar ett varv 90 grader vänster. Nu fick jag spunk! Bestämde mig för att hon inte skulle få hitta och sprang efter henne i rutan. Först tänkte hon strunta i mig, men matte såg väl så bestämd ut att hon till slut kopplade på öronen... Tack och lov hade sambon stängt av filmkameran när jag älgade runt där med värsta 9-månadersmagen och försökte få stopp på min ivrigt letande lilla odåga! Tog tillbaka henne till stigen, gick ut ca 10-15 meter i rutan och skickade om. Tyvärr ingen kamera på då heller, men nu gick Vilda spikrakt ut och hittade. Bingo!! Måste börja nöta mer svåra inkallningar med henne, men tror att hon lär sig en del på detta också. Det är andra söket i rad som hon faktiskt gått spikrakt på omskick.

Skick 3-4. I stort okej, vad jag minns. Lite väl stora poppar, men nu ville jag inte chansa. Skick 5 oretat, jätterakt och fint skick. Vid återgången från ett av skicken missade jag helt att en man med stor svart hund kom och gick på stigen och befann sig mitt i gruppen! Vilda blev rätt förskräckt vid upptäckten och skälde ut hunden, men jag tycker hon förtjänar ett plus för att hon hyggligt lätt kunde släppa det och sticka ut på nästa skick.

Skick 6 helt ok men efter stor popp.

Skick 7 oretat, rakt och fint.

Skick 8 tog hon på vind, fick direktbelöning med favvo-leksaken hos figgen.

Sammanfattning:

Dagens plan var att hålla nere antalet skick. Märkte på Vilda igår att hon var lite tröttare än vanligt, dessutom har mina två löpande damer knappt sovit en blund i natt, de har haft fullt upp men att uppvakta varandra... Tanken var att börja med 2-3 skick med tydligt stöd av poppar, för att sedan lägga in ett par oretade skick rätt tidigt medan hon fortfarande var pigg.

Så blev det: Eftersom skick 1 o 2 gick åt pipan så sparde jag länge med fler oretade. Är grymt missnöjd med 1 o 2, men såhär efteråt liiite nöjd med tvåan i alla fall eftersom jag lyckades bryta, skicka om och då fick ett rakt fint skick med utdelning. Jättenöjd att hon fixade de oretade skicken på slutet. Väldigt glad över hennes uthållighet, hon jobbar på med samma höga tempo hela tiden. Trots att hon borde vara rätt mentalt slut vid de sista skicken så är det egentligen dem hon gör snyggast. Duktig tös! När man tittar på filmerna så ser man också att hennes svårighet att gå rakt ibland (och då pratar jag inte om när hon gör sina 90-graderssvängar, utan när hon ibland gör mer av en böj) är starkt terrängberoende. Och det är väl rimligt, så liten som hon är så tycker jag inte att det är konstigt att hon får svårt att hålla en spikrak väg när det kommer en massa stenbumlingar i vägen som skymmer sikten.

Svarade på en fråga om uppletande på ett forum och insåg att det var väääldigt länge sedan jag kollade av Vilda i ett ensamt upplet. Har kört en del aktivering med henne och Daisy och då vallat en ganska smal korridor och varvat hundarna. Då har Vilda utan problem gått ut på fullt djup, ganska rakt och fixat 4-5 skick. Men hur fixar hon ett "vanligt" uppletande? Dags att kolla av var hon står!

Sagt och gjort. Planen var att valla av en hel ruta, men köra en skicklinje mitt på baslinjen och där lägga fyra föremål på varierande djup, för att uppmuntra henne att jobba rakt ut framför mig. Har ju en vag minnesbild av att det var en rejält svag punkt i fjol när vi höll på... Hon for runt i rutan lite huller om buller... Vilda fick sitta kvar i bilen medan jag vallade. Sedan gjorde jag några apporteringar med henne för att försöka undvika "sök-läge" på damen.

Matte, varför sitter du på backen med en pipande kamera..?

Äh, tydligen inget man ska bry sig om, jag gör som vanligt ändå!

Sedan var det skarpt läge. Skickade Vilda, hon sprang ut rakt och fint, hittade ett av de djupa föremålen nästan på en gång och kom in superfint. Puh!

Skick två gjorde hon en lov och kollade av rutan, vek sedan in och fokuserade letandet framför mig, hittade och återigen en fin ingång. Så långt allt väl, är ju enkelt det här... Trodde matte!

Skick tre på samma linje - ut, leta, in tom. Omskick. Ut, leta över hela rutan. In tom. Sedan körde jag en rad skick som alla var rätt katastrofala. Något gick hon faktiskt rakt och fint ut, men lyckades inte få någonting i näsan i alla fall. Något skick spårade hon baske mig vartenda vallningsspår i hela rutan (och de var många!), fick tack och lov ingen utdelning för det heller. Till slut, när hundstackarn försökt i en halv evighet och började se rätt trött ut, fattade matte att det var läge att ge upp. Tog med mig Vilda lös och gick sakta, sakta rakt ut i rutan för att ge henne en chans att få vittring på föremålen. Och se, nu var lilla näsan med bättre. Hon plockade det första efter mycket stor tvekan. Visade att hon hade den, men tvekade att gå och ta den. Tror det var mitt fel, jag hade lagt föremålet högt så hon var tvungen att stå på bakbenen för att nå. Men när hon i början av uppletet markerat en hög snitsel, hade jag förklarat för henne att "nej gumman, dem ska vi inte bry oss om". Så möjligen trodde hon inte att höga prylar "gilldes"? Fjärde och sista var det tvärtom, så fort hon fick lite, lite vittring på den så vek hon dit och jobbade järnet för att hitta.

Äntligen är Ru funnen! Nu var jag väl duktig, matte?! (Ja, Sessan, det var du verkligen!!)

Lärdom av detta: 1. När, när, när ska jag lära mig att hundar faktiskt blir ringrostiga efter att ha vilat en hel vinter?

2. Ha en bättre plan för vad jag ska göra när det inte blir som jag har tänkt mig!!

3. Nästa uppletande: samma upplägg som i dag MEN redan efter första tomslaget koppla Vilda, gå med henne i ett U runt linjen med utlagda föremål så hon får en chans att vinda in dem, sedan gå tillbaka till stigen och skicka om. Överväga att valla minikorridorer i uppletanderutan (á la Järverud).

Sedan blev det en minilydnad. Eftersom hon löper så fick hon vänta till nästan alla andra hundar åkt hem från klubben. Körde lite hopp, ett par apporteringar, stegen och rutan. Var rätt nöjd med alla momenten, även om Vilda var märkbart mindre laddad än vanligt. Löpet? Helt slut efter uppletandet? 

Skönt med en hund som för ovanlighetens skull tog det lugnt på stegen!

Lite väl långt fram i rutan, men jag köpte det. Svårt att veta exakt när man ska vara nöjd i rutan-träningen!

Boll på G och Vilda är beredd!

Just det, en sak till hann vi med. Budföring. Jag var noga med att inte låta Vilda se någon godisöverlämning, och så passade vi på att göra en rejält lång sträcka, ca 100 meter. "Va??" sa Vilda!

Det tog ett antal omskick innan hon sprang iväg. Hon som brukar älska budföring! SKickade henne totalt tre gånger, och visst blev det bättre. Men inte bra. Jag stod som ett frågetecken. Sedan körde en kompis sin hund, med samma fenomen. Då först förstod jag hur avståndskänsliga hundarna är i budföringen. I mitt huvud så har jag tänkt att "kan hunden så spelar det väl ingen roll om sträckan är 50 eller 100 meter". Fel, fel, fel!!! Avrundade med att låta Vilda springa två budföringar till, nu på 50 meter, och då var det fullt ös igen!

Lärdom: Såklart att ha en stegringsplan  för sträckan!!

I dag var det spårdags. Mannen och sonen följde också med ut i skogen, de tränade på att cykla utan stödhjul medan jag och Vilda spårade! Vilda hade sin nya, fina spårsele som egentligen är en dragsele. Tack vare den slipper hon låta som en halvkvävd höna när hon ligger på i spåret... På bilden nedan är hon precis på väg ut på spårupptaget, har fått vittringen i näsan och väntar bara på att tjatiga matte ska säga varsågod! Gjorde ett ca 20 meters upptag. Riktningsbestämningen gjorde hon bra.

Spåret var drygt en timme gammalt, "mellanlångt", dvs ca 5-600 meter. Sex pinnar. Lite trixigt med terrängbyten, störningar och övergångar, men lätt på så sätt att det var många rakor och snälla vinklar. Första pinnen efter ca 100 meter. Nu glänste Vilda verkligen! Från att knappt ha tid med pinnar till att markera varenda en! Jag hade glömt klickern men körde med mitt "muntliga klick" som är ett kort "ja!". Hon var så duktig! Var det någon pinne som var svårlokaliserad så jobbade hon verkligen på att hitta den. Sedan körde hon sin egen uppfinning - när jag sa "ja" och kastade köttbullen, så släppte hon pinnen, slukade köttbullen och skyndade sig sedan att plocka upp pinnen och komma in med den för att få mer köttbulle... Duktiga, duktiga!

Själva spårandet var som vanligt ganska högintensivt, men betydligt bättre än förra gången. Hon var inte så slagig i spåret. Inga tapp. Däremot så blev hon osäker en gång när jag tyckte hon slog lite väl mycket och bromsade henne.

"Vadå? Ska jag inte spåra nu, eller??" Efter kanske 20-30 sekunder så återupptog hon spårandet och höll sig då fint i spårkärnan.

En orsak till att hon var mer balanserad i spåret tror jag var att jag tänkte till lite idag! :0)  

Förra gången tränade jag ju bl a rutan under liggtiden, och det är ett rätt högintensivt moment. Nu använde vi liggtiden till en liten promenad, sedan till fika och avslappningsträning. Betydligt bättre om man vill få sin ivriga tös i rätt stämningsläge!

När vi spårat färdigt så passade jag på att köra några riktigt långa budföringar med husse som mottagare. Superskoj, sa Vilda och sprang tills tungan nästan släpade i backen!

Igår hade jag planerat ett lydnadspass med Vilda, men fick ett rejält bakslag i kroppen och trötthet efter att ha tagit ut mig maximalt de senaste dagarna. Innan jag somnade på soffan klockan sju hann jag i alla fall köpa en ny spårsele åt Vilda (hennes tredje). Nu blev det en riktig dragsele, svindyr, men det kan det vara värt om jag därmed får en hund som kan andas och spåra samtidigt!

Sedan körde vi en minilydnad, fortsatte jobba operant med rutan. Det fungerar fortfarande bra, men jag funderar på om jag ska lägga in externbelöning med godis i stället för att bara köra boll. Hon blir lite väl "glad i hatten" av bollen, vilket gör hennes hjärnkapacitet begränsad efter ett tag. Ett pass med tvåanfjärren hann vi också med. Tycker den fungerar skapligt men int eklockrent. Nu hade jag bara bollen med som belöning, och behöll den själv i stället för att lägga den bakom. Som ett brev på posten kom då att hon satte sig framåt. Med minskat avstånd så gjorde hon rätt igen. Men uppenbart är momentet långt ifrån färdigt, även om man kan lura sig själv att tycka det ibland...

Vi börjar i söndags. Sök, samma ruta som veckan innan, men nu hade jag gett mig katten på att få in fler skick (=acceptera sämre terräng och direkt närhet till parkeringen i början). Tyvärr var det sjukdom i gruppen så vi blev bara tre personer. Hade tack och lov walkietalkiesarna med. Vi gjorde en noggrann planering av rutan, märkte ut skickpunkter och legor i förväg för att ändå kunna få till fina skick. Det kändes tämligen vindstilla, men under söket insåg jag så småningom att vi nog hade en ganska rakt och snyggt motvindsdrag på den ena sidan.

Strategin för dagen var: många skick, hitta på varje, mycket stöd (poppar) för att lyckas med föregående punkt! Hade fipplat hemma och kortat in remmen på hennes fastrulle, så jag hängde på den igen också. Men träningen var bara med lösa. Hade funderat på kopplade påvis, men dels blev det mycket gå ändå eftersom vi var få som vallade, dels var terrängen för stenig för att jag skulle våga. Vill inte ramla på magen nu!!

Vänster sida: Jag hade jättesvårt att se popparna, men Vilda visade med hela sitt kroppsspråk att hon hade figgen inför vartenda skick. Insåg till slut att det nog var lite vind ändå och att hon helt enkelt löste uppgiften med nosen. Fina skick, hittade varje gång utan strul. Dessutom så gjorde hon vid flera tillfällen jättefina framslag in med rullen – jippi! Det allra sista skicket vindade hon in figgen redan på vägen tillbaka till stigen, roligt att se hur hon jobbade.

Höger sida – medvindssida, dålig sikt-sida, strulsida! : Skick ett, omöjligt att ha en synlig popp, körde med ljudretning (knaka med pinne). Tyvärr hade vi störning på walkietalkiesarna just då (fick in någon annan människa på tråden) så figgen hörde aldrig när jag bad om ljud-poppen. Det blev alltså ett helt oretat skick för Vilda. Positivt: Hon gick ut rakt och gjorde ett fint framslag. Negativt: Vek av lite för grunt igen. Negativt med matte: Glömde helt bort min egen plan för hur jag ska göra om hon kommer in tom… Gav henne en godis, gick tillbaka till stigen, kollade av med figgen vad som hade hänt. Eftersom hon inte fått något stöd alls så valde jag att be figgen göra ljudretningen inför omskicket – vilket är helt tvärtemot vad jag själv tror på!! Men, men… Bra gick det i alla fall…

Skick två på högersidan, samma steniga, knöliga kulle med nerförsbacke och noll möjlighet till synlig popp: gjorde en till ”bryta pinne”. Även den här gången kom Vilda in tom, efter ett helt ok framslag. Nu  hade jag kopplat på hjärnan så jag höll mig till planen. Belönade henne för tomslaget, gick sedan tillbaka till skickpunkten, följde med henne 5-10 meter ut i rutan och skickade om. Nu gick hon spikrakt och hittade figgen. Bingo!

Resten av skicken på medvindssidan var mer vanlig terräng så vi kunde köra synliga poppar. De fungerade bra. Försöker hålla popparna så små som möjligt, helst bara att man viftar med en kvist, men det är svårt i den terräng vi kör. Hela tiden en svår avvägning då en liten popp ökar risken att hunden faktiskt inte sett den. Och med Vilda ökar då risken att hon plockar fram sitt gamla spårbeteende…

En sak till som jag lade in i träningen i dag var skogslydnad, dvs att kunna gå ”här” bredvid matte även när man kör roligt sök! Hade inte tänkt göra det än, utan träna mer utanför söket först. Men Vilda spiller så mycket energi i början på sin sprallighet och nyfikenhet – upp på varenda sten, försöka få igång matte i lite lek, hoppa, studsa etc,  så jag tröttnade. Plockade fram köttbulle och klicker, och började konsekvent klicka henne när hon gick lugnt vid min sida. Medvetet valde jag att försöka hitta tillfällen när hon var tvungen att samtidigt fokusera på terrängen, jag vill inte att hon ska blanda ihop detta med ”fot”. Tyckte att hon fattade riktigt snabbt (dessutom har man ju hjälp av att de blir tröttare och tröttare!). Men jag ska absolut försöka köra detta varje gång framöver.  

Efter söket blev det en härlig, solig promenad där Vilda röjde loss ordentligt med Fasa.

På kvällen var det dags för kursavslutning på agilityn. Behöver jag säga att Vilda var lite tröttare än vanligt..? Kvällens träning var hel bana (hoppklass). Malle sprang med Vilda, och som vanligt blir jag väldigt imponerad av hur bra de fungerar tillsammans. Första loppet skippade vi slalomen, eftersom det är det enda hinder de haft problem med. Men till lopp två stod slalomet på plats, och när det låg invävt i en bana så funderade inte Vilda så mycket, utan bara tog det. Sammantaget gjorde de flera jättefina lopp, lite småstrul på enstaka hinder men nog borde det gå att starta lillfröken i någon hopp-etta i sommar… :0)

Måndag blev det ingen träning för Vilda, men väl en behövlig make-over! Nu är hon så vårig och vacker! Ska försöka plocka fram en kamera så fort som möjligt…

Plan för nästa sökträning: Hmm. Egentligen så tror jag på en omgång till med mängdträning – poppar och /eller vindstöd så att chansen att lyckas blir stor. Kanske smyga in ett eller två oretade skick i mitten och se vad som händer..? Fortsätta jobba på fina transporter och, om terrängen tillåter, kopplade påvis. 

Planen de närmsta dagarna är att få in ett spår, samt att fortsätta köra operant ruta. Kanske också lite skott…