I dag skulle Vilda ha tävlat lägre sök. Men eftersom hon inte klarade att markera heldolda figgen på veckans genrep, så beslöt jag mig för att stryka mig. Det är inte schysst mot hunden att begära att hon ska klara saker på tävling som hon inte är tränad för. I söket kan det dessutom göra hela situationen pressande för hunden. Den hittar en figge som den inte markerar, och får därför gå en massa extra tomslag. Plus att jag tror att det skapar en konflikt i hunden, att ha hittat men inte lyckats lösa situationen och få göra påvis.

Men så hade jag kompisar som skulle tävla lägre spår, och fick veta att det var återbud där och inga hundar på reservplats. Så jag tog en chansning och kollade med tävlingsledaren om de ville ha fler tävlanden. Och tänk, det ville de! Vi fick komma med trots att vi anmälde oss dagen före. Verkligen bussigt!
Spårmarkerna var fina. Till kanske hälften gick de genom gles tallskog med vitmossa. Resten var över ett kalhygge som inte var alltför knöligt. Däremot var det nog rätt krävande för hundarna, varmt i luften och så kändes backen torr. Vilda blev betydligt tröttare i dag än vid lägrespåret förra veckan. På slutet hade hon en snygg, rosa slips! Men spårarbetet gick fint. Vi missade bara första pinnen och hade fullt på upptaget. Det känns så härligt att spåra med Vilda nu. Hennes arbete i spåret är begripligt och jag kan läsa henne. Inte alls samma yra donna som för ett år sedan!

Efter mycket om och men bestämde jag mig för att låta henne springa budföringen, trots förra tävlingens obehagliga upplevelse med skott i lilla hundörat. Vilda tittade på skytten flera gånger under sträckan, men visade inga tecken på att väja eller tveka i budföringen.

Lydnaden för övrigt var väl inget att skryta över. Men några konstiga nollor som förra tävlingen behövde vi inte drabbas av. Hon var helt klart rejält trött, men kämpade på. Jag vågade inte låta bli att dra upp henne lite extra före lydnaden, och jag vet inte ens med facit i hand om det var rätt. Nu gjorde hon lite smådumheter, men samtidigt så var hon ju med i matchen hela programmet. Hade jag lagt henne lägre före start så kanske hon hade börjat sega? Hon fick i alla fall leka med sin externbelöning, se mig stoppa undan den i barnvagnen och sedan springa och ta den när programmet var slut. Linförigheten var riktigt snygg, tyckte jag. Hade hon låtit bli att smånagga mig i benet så hade vi nog fått ett riktigt bra betyg där!     Tjuvstartade på framförgåendet, dessutom låg hon på som en siberian husky, men det köper jag. Några tecken på tvekan som sist, när hon "gick in i väggen", fanns inte. På krypet skötte hon sig bra till 95 %, men var rejält hög en kort stund så jag var lite rädd för att vi till och med skulle nolla. Hade varit synd på ett f ö rätt hyggligt kryp. Nu fick vi en femma. Apportering var det den vanliga visan... Skrutthund! :0)

Resten gjorde hon riktigt hyggligt, om än med ovanligt mycket slarv och med sämre stuns än en utvilad Vilda presterar. Till saken hör också att det var soligt och rejält varmt när vi körde lydnaden. Nästan alla hundar var rejält påverkade.

Efter lydnaden följde en nervös väntan. Att jag hade uppflyttningspoäng totalt var jag säker på, men frågan var om de skulle vara rätt fördelade. Och ja, den här gången höll det hela vägen! Vi fick fina 500,5 poäng och vann!

Duktiga, fina lilla Vilda är nu klar för högre spår. Men det blir definitivt inte förrän nästa år!

Något jag måste ta med mig från den här tävlingen är att träna hennes uthållighet ännu mer. Hon är stark, men efter ett rätt svårt (tror jag) spår och med lite värme på det så fick hon verkligen plocka fram sina sista krafter på lydnadsplanen. Med lite mer spårträning, större rutin på olika underlag etc så ska hon inte behöva bli så trött av ett lägrespår. Träna, träna..!