Titta på den här bilden. Noga. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna ta ett sådant här kort! Vad som är det märkvärdiga? Jag och Vilda spårar, och bredvid mig går en lugn, lös och glad Daisy!! Hon, som är så het på spåren att inte tio vilda hästar kan hålla henne. Plötsligt kan hon följa med som bonushund! Vad som hänt? Jag tror att det är min konsekventa belöningsträning som gett resultat. Jag har verkligen uppmärksammat och belönat passivitet. Men ibland blir jag orolig också - tänk om det helt enkelt är ett ålderstecken??

På söndag var jag helt slut!! Problemet med mig är att när jag är helt slut så längtar jag ut i skogen, så det blev liksom lite träning ändå... Tänkte bara lägga ett kort spår åt Vilda och sedan ta en prommis. Väl på plats blåste detså kraftigt att jag inte kunde motstå ett litet upplet.

Hundarna fick se när jag vallade korridoren, sedan fick Vilda de två första skicken. Alla prylar låg lite högt för att underlätta att de skulle få dem i vind. Inga problem, fullt ös ut, fullt ös in, bra avleverans, inget gnäll när hon satt uppbunden. Ingen tvekan inför skick två heller, väldigt positivt.

Daisy fick ta de följande två, samma där, väldigt fint arbete. Ett lyckat upplet.

Sedan fick Vilda sitt spår. Samma där, inga konstigheter. Det var förarspår plus lite kort liggtid. Väldigt sug i spåret. Anmärkningsvärt var hennes störningstålighet! Hon brydde sig inte om att Daisy gick med, inte heller att jag fick ropa på henne ett par gånger. Hon struntade också fullkomligt i att Bertil sprang bredvid och fotograferade! MVG!

Återigen bara en slutpinne, jag ska snart börja ha flera och jobba med principen "bingopinne".

     Spårpinne är gott!!

Sammanfattning: fredag spårade vi. Vilda fick ett av sina hittills få icke-förarspår. Ca 150 meter, lätt böj, ut på en kraftledningsgata, bara spårslut. Spårade som vanligt ganska hett men mindre slagigt. Bara en pinne, en vanlig spårpinne som slut.

Okomplicerat och rätt lyckat.

Budföring: Körde fyra sträckor, de första två gick finfint (förutom att hon fortfarande tycker det är småtrist att komma till mig!). Andra skicket från mig till Mattias blev det tvärnit! Då upptäckte hon vad spännande det luktade bredvid vägen (Stackars Edgar med förstoppning hade suttit och klämt en stund var femte meter och droppat blod). Perfekt träningstillfälle, iofs. Jag talade om för damen att luktar på blod gör man inte när man tränar, Mattias blev lite extra skojig och vips sprang hon sträckan igen, åt båda håll.

Tandvisning: Utan problem.

Lördag: Vilda stod på klippbordet en stor del av dagen. När vi kom tillbaks till Ultuna övergav jag Katti & Edgar en stund för att träffa Elin och träna lite lydnad med henne. Efter Fredas genomkörare så fick även Vilda prova appellydnaden. Det gick verkligen över förväntan. Hon borde ju ha varit supertrött! Men det var (tror jag?) hennes premiär med någon som dirigerade. Jag kunde inte märka att hon brydde sig alls. Momenten gick som förväntat, möjligen en bättre apportering än jag trott, bra störningstålighet (bredvis oss höll en familj på att packa flyttbilen, inga problem!), fullt ös på inkallning, läggande, fin kontakt i fria följet men lite svajig position, bra tandvisning & budföring, ok hopp.

Fredag-lördag blev annorlunda! Skulle spåra med Katti & sedan bada Vilda, på lördag var det dags att åka ner till Lina för klippning. Men under spårningen blev Edgar sämre och sämre. Ett kalasande på älgben hade resulterat i en rejäl förstoppning! Vi gjorde ett försök med paraffinolja och mikrolax, men utan resultat. Till slut var det bara att ge upp och åka ner till Ultuna. Klockan fyra på natten var vi färdiga där, då var Edgar röntgad, men fortfarande förstoppad. Beslutades att vi skulle försöka en dag till med vätska och paraffinolja, annars inläggning. Vi fick sova över hos Elin och hann slumra några timmar innan det var dags att åka till Åkersberga.

Där trollade Lina fram en jättevacker pudelflicka ur all vinterpäls! Efter avslutad klippning så blev det åter djursjukhuset. Efter många timmars väntan blev det klart att Edgar skulle läggas in. Han fick stanna när jag och Katti vid niotiden på kvällen tuffade hemåt Söderhamn.

Trots detta har jag hunnit med en hel del träning! Bl a passade jag på att hälsa på Elin medan stackars Katti väntade på sin tur på Ultuna. Vi körde igenom appellydnaden med Vilda och Freda. Och så har vi ju spårat. Och så har jag hunnit med lite mer... Men det får jag skriva mer om sedan, solen lyser och jag måste ut! :0)

Körde ett snabbpass på klubben.

Rutan: duktig matte, bara fyra skick! Eller var det fem..? I rutan alla gånger, lite skiftane position, hamnade rätt innan belöning varje gång. Jag varierade avståndet men körde alla skick utan target. Måste fundera på belöningskriterier, ska läsa på och fundera lite.

Hopp: testade 70 cm (Vilda ska hoppa 65 cm i högre/elit) och det fungerade med tre meters ansats. Men hon tyckte det var besvärligt att hoppa så högt och , vips, kom hon på att man kan springa bredvid! Så nu gäller det att köra mängdträning på låg höjd. Jag vet i alla fall att ansatsen är ok.

Stegen: Vilda hade en allvarlig fallolycka när hon bara var tre månader. Jag kom på att den kanske satt spår och att stegen är ett presumtivt problem. Testade därför av den idag, men lilla glada Vilda knallade bara rakt över, glatt mumsandes falukorv!

Fot, ingångar mm: kort träning, helt ok. Försöker vänja henne vid långa sträckor utan belöning i fria följet. Har återgått till moderna ingångar, vilket förstås förvirrar henne (och mej!) lite.

Läggande: kändes riktigt bra.

Slutade tidigt, ilade iväg till bruks innan jag hämtade sonen på dagis. Hade bestämt mig för att köra rutan och träna hopp över hinder.

När jag stannade med bilen så såg jag en fågel som satt på lydnadsplanen. En närmare titt visade att det var en liten rovfågel, är inte så bra på att artbestämma dem, men en rovfågel var det. Jag hann tänka tanken att den var väldigt orädd, innan jag såg att det rörde sig under hans fötter! En liten fågel hade blivit tagen, och låg nu och försökte kämpa sig loss. Mitt blödiga jag ville genast springa ur bilen och hojta, mitt förståndiga jag insåg att rovfågeln nog också måste äta - samt att risken var överhängande att bytet redan var illa skadat, vilket skulle innebära att jag stod där med en trasig liten fågel. Kompromissen blev att jag försiktigt klev ur bilen, då lyfte rovfågeln med sitt byte i klorna. Det blev ingen räddning i sista sekunden för den fågeln.

Väl på planen satte jag upp rutan. Vilda var snabb, men tveksam i position. Ofta väljer hon att gå bakom kon. Jag växlade mellan att ha target och köra utan. Tyckte att hon har förstått ganska väl vad momentet handlar om.

Att minnas för mig: Inte nöta för många repetitioner!! Tror jag körde 20 gånger igår, alldeles för mycket. Sista gångerna var Vilda lite tveksam i starten, vilket jag borde ha noterat mycket snabbare och brutit. Dumt, dumt. Nästa gång ska jag köra max tre skick!

Hopp över hinder: Bra uthopp med target, men - hon springer inte ända till targeten! Stannar en halvmeter framför, så momentet, elelr snarare belöningen, blir lite konstig. "Hopp" - hon susar iväg, hoppar, men i stället för att få belöning så stannar hon framför target, tittar på mig, backar lite, kommer på targeten, och, voila, där komemr belöningen. Hmmm, inte bra.

Två funderingar kring lösning: en variant är att justera avståndet till targeten. Vilda stannar nu spontant ca 3 meter från hindret. Kanske räcker det? I så fall har jag plötsligt kommit långt i momentet!! Ska lägga upp hinderhöjden nästa gång och se vad som händer.

Variant två, som jag ska göra i vilket fall, är att köra lite separat target-träning. Nu när jag tränat rutan så har det varit lite avdressyr på targeten, har hon stått bra i rutan men inte trampat på target så har hon fått belöning ändå. Kanske det som går igen i hoppet - med viss rätta!

F ö så körde jag bara ett par minuter fot, försöker att inte gå som en ostkrok och Vilda börjar vänja sig! Gjorde också enstaka inkallningar. Jag håller på och lägger om ingångarna (klant-jag!) men Vilda verkar köpa det. Ja, hon är ordenligt positiv, för nu kan man ju "stämpla" matte i bara farten!

Inne på kvällen fick hon hämta tungen ett par gånger (fortfarande bara ettkilos) och gjorde det jättefint, med högburet huvud och viftande svans. Hon behöver inte göra några ingångar eller så med den, inte heller gå mer än ett par meter. Men jag tror det är nyttig teknikträning.

Och så körde vi även lite fotpositioner inne på köksgolvet.

Så blev vår träningsdag igår, lite nytt huvudbry, som alltid!!

Första kvällen med värme! Ut på flyget med Simon, Katti, Mattias och Edgar.

Efter det förra, lite snurriga och ganska pinnlösa spåret blev jag osäker på hur min spårträning egentligen sett ut på slutet i höstas. Då var det skönt att kunna gå tillbaks i bloggen och kika! Insåg snabbt att Vilda alltid föredragit de små spårpinnarna framför slutapporten. Ska nog sluta ha långa pinnar i spåret ett tag. Såg också att jag fått fint resultat genom att knyta fast spårpinnar. Bestämde mig för den taktiken i dag:

- ängsspår (äntligen snöfritt, då slipper jag dessutom få med mig en hel julgran hem i pudelpälsen!)

- där det ändå finns en del småsly, så jag kan snitsla.

- liten pinne som slutapport, binda fast den

- längd ca 150 meter

När jag gått ut halva spåret hördes ett vrål från bilen: "MAMMA, JAG ÄR KISSNÖDIG!" Det blev till att lägga sista halvan av spåret joggande!

Under liggtiden körde jag budföring, för första gången med Mattias som mottagare. Vilda var så ivrig att hon tjuvade till honom! Roligt att se hennes förstjusning i momentet. Körde även en tandvisning. Sist fick faktiskt Simon vara mottagare i ett par budföringar, det blir en kompromiss mellan min önskan om bra tävlingsträning och min önskan om en hundintresserad son!

Spåret gick fint, Vilda spårade med riktigt låg nos och väldigt motiverat. Det jag undrar över är hennes extremt slagiga spårstil, hon går som en dammsugare i små, täta zickzacksvängar. Totalt avviker hon kanske en halvmeter från spårkärnan, men hon gör det hela tiden. Typ. Hmmm.

Spårpinnen högg hon glatt och blev extra taggad när den satt fast. Bingo!

Gårdagen började med kursen i tävlingslydnad. Jag har gjort en ganska usel debut på den kursen. Första tillfället var vi bortresta. Andra tillfället hade jag missat, fick tack vare FB reda på det en timme efter kursstart. Kastade mig iväg, dåligt förberedd, och kom inramlandes mitt under teorin. Dessutom regnade det intensivt, så prestationen på planen var väl inte heller så imponerande.

I går var det så dags för tillfälle tre. Vi delades upp i två grupper, den ena fick börja med hopp, den andra med att visa upp sitt självvalda moment. Jag och Vilda började i hoppgruppen.

Jag har inte tränat så mycket hopp med henne. Återhopp, dvs typ lydnadsettan-hoppen, är dock inget problem. Hon har ju stadgan att lämnas sittande, och hoppa gillar hon. Ingångarna har jag lyckats få till. Så det ser helt okej ut. Däremot så är hon tveksam vid uthopp, plus att jag redan från början vill befästa att hon ska långt ut innan hon sätter sig. Jag började med boll, att kasta den som belöning på andra sidan. Fungerade ganska bra, men det fanns fortfarande en del tveksamhet på kommandot, plus att avståndet på andra sidan blir rätt slumpmässigt. Jag hade också tagit med mig targetplattan. Jag har en tanke att lägga den på andra sidan hindret för att nöta in ett "rätt" avstånd. Med den på plats blev Vilda mycket säkrare. Hon var fokuserad, svarade på startsignal, flög över hindret och stämplade plattan. Väldigt lyckat, helt klart kommer jag att fortsätta träna hopp på det här sättet. När hon har trmapat på targeten kastar jag boll som belöning, sedan försöker jag få henne att ta vägen över hindret tillbaka med bollen. Tjuvtränar lite hoppapportering!   

Efter fikat bytte vi grupper och jag skulle träna rutan, som var vårt egenvalda moment. Jag ville dock inte lägga för mycket tid på den, mest för att jag tycker att fotgåendet är ännu viktigare. Men, vi började med rutan. Roligt var att se Vildas entusiasm redan när jag plockade fram rutan ur bilen! Hon studsade som en känguru bredvid mig hela vägen ner till planen. När vi skulle visa momentet så började jag med target - fullt ös ut, stämpla, belöning. Nästa skick gjorde jag utan target - fullt ös, rätt position, belöning! Skick tre försökte hon stanna för tidigt, mellan de främre konerna. När belöningen uteblev studsade hon in på rätt plats direkt. Så duktig!! Och med så skön, positiv, full fart - livet är stenkul-attityd! Sedan bröt vi.

Fria följet har mognat mycket på henne. Däremot fick matte underkänt - "går som en ostkrok" sa instruktören, och dessvärre så måste jag ge honom rätt! När jag sträckte på mig så blev nog själva fria följet inte sämre, tvärtom inbillade jag mig att det blev lite mer stuns i det (eller så var det bara för att jag inte såg lika bra längre!). Däremot så förstod inte Vilda någonting vid halterna! Så här brukar det inte se ut matte! Som ett levande frågetecken stod hon och frågade mig vad hon skulle göra! Jaja, det är bara att vara tacksam för att vi fick det här påpekandet nu, ju fortare jag kan jobba bort min krokposition desto bättre. Det är farligt att bara träna själv hemma på köksgolvet. F ö tror jag Kjell var rätt nöjd med hennes fot, positionen är rätt bra och hon har engagemang och fin kontakt. Nå, nej, nu överdriver jag. Eller inte. Hon har fin kontakt, men jag tycker att hon släppte lite i några svängar mm. Men i stort bra. Värt att tänka på också vilken ny situation det var för henne!

Instruktörerna vi har på kursen, Lisa och Kjell, passar mig som handen i handsken. Jag tycker att de har många kloka synpunkter och det är verkligen roligt att jobba moment med dem. De är också väldigt genomtänkta i detaljer. Synd att jag missat så mycket i kursen, skulle gärna ha dem som bollplank alltid!

F ö så blir det en hel del väntetid på kursen. Det passar mig utmärkt! Dels gillar jag att kika på andra ekipage och höra vilka råd de får, dels så är jag rätt duktig på att utnyttja väntetiden! Vilda är ju en väldigt energisk och intensiv hund. Hon har redan skaffat sig höga förväntningar på allt roligt som ska hända när vi kommer till klubben eller ut i spårskogen. Det känns därför toppen för mig att det blir vilotid mellan aktiviteterna. Igår var hon fantastisk. Fast flera av de andra hundarna var lite pipiga och "på", så lade hon sig lugnt på backen och kopplade av. Nyttigt och viktigt!!  (Som ni förstår så är även passivitet att utnyttja väntetid för mig!).

Dessutom passade jag på att träna tandvisning, tror det var 5-6 personer som hade kikat på Vildas tänder innan dagen var slut. Jag vill att hon ska känna igen momentet, "jaha, nu ska de in och kika på tonsillerna igen", så att hon känner sig helt trygg i det när vi väl ska tävla. Mycket positivt var att hon redan verkar ha klurat ut det. Med en liten suck accepterade hon lugnt att sitta kvar och blängde sedan uppfodrande på mig. I hennes värld så ingår köttbulle efter avslutad titt i momentet!

Ett par korta platsliggningar klämde vi också in. Korta avstånd, korta liggtider, inga problem.

Och så fick jag till en budföring med en tjej som Vilda inte känner. Lilla råttan sprang gärna till tjejen, men tänkte inte gå tillbaks till matte!     Ett positivt fel i budföringssammanhang, tycker jag, och kände mig väldigt nöjd med övningen.

Sammanfattningsvis en toppendag på kursen. Vi var där i fyra timmar och jag njöt varenda sekund! Eftersom jag är en total nörd så firade jag detta med att hämta sonen och åka ut i skogen och lägga ett spår...

Vilda fick ett ca 150 meter långt, med ett par böjar och bara slutapport. Givetvis började det regna under liggtiden. Det bekom varken sonen, som glatt studsade runt i vattenpölarna, eller Vilda. Men jag började känna mig lite trött! Efter en halvtimme fick det räcka med liggtid! Vilda spårade med riktigt låg näsa, bara små slag i spåret och väldigt koncentrerat och fint. Slutpinnen tog hon. Nu hade jag tänkt till - inget spårslut utan bara en vanlig apport fick hon. Detta eftersom hon älskar att leka med de vanliga apporterna, medan slutet är lite för stort och tråkigt. Så när hon hittade sin apport fick hon komma in och visa upp den, få bacon (vadå skämma bort...) och sedan fortsätta leka med den. Vilket hon gjorde i säkert 20 minuter. Sonen vägraed åka hem innan vi lekt skattjakt, så vi blev kvar i skogen en stund (och ja, det regnade fortfarande!).

Väl hemma konstaterade jag att halva skogen följt med oss hem i Vildas ben. Bet i det sura äpplet, trasslade bort kvistar, badade, blåste och borstade benen så nu ser hon riktigt okej ut igen!

Var duktigt trött - och nöjd! - när jag gick till sängs!

Glömde en sak till som var så underbar igår: känslan att vara på en hundklubb, med flera kurser på gång samtidigt, och utan problem kunna distansbelöna Vilda med boll etc - och inte för en sekund vara orolig för att hon ska gå ur hand. För det mesta struntade hon helt i omgivningen, det var bara hon, jag, uppgiften och belöningen som existerade. Men inte riktigt hela tiden. Vid ett par tillfällen blev hon nyfiken på en annan hund, började springa dit, men minsta inkallning från mig så tvärbröt hon och kom tillbaka i fullt ös. Det kändes som att vara där med Daisy, inte med en tiomånadersvilde!

I morgon är jag upptagen med annat så Vilda får vila. I kväll är det också fullbokat., men efter jobbet finns det en liten stund över! Tänker ta med sonen och Vilda till klubben och köra framför allt två moment: rutan och hoppet. Detta för att jag har fått en så fin start på rutan att jag inte vill vänta för länge innan nästa träningstillfälle. Hoppas att hon ska komma ihåg det hon gjorde senast, och hitta positionen så fint som hon gjorde då.

Sedan tänkte jag hårdjobba på uthopp - target för att få säkra starter i hopp över hinder, samt bestämma en "rätt" position på andra sidan hindret som Vilda ska inta. Funderar på tre meter, men det kanske är onödigt långt..? Hmm, får testa lite.

Eftersom sonen kommer med så blir det också lysande tillfälle att träna budföring, Simons favoritmoment näst efter hundkurragömma!

Har jag tur så dyker det upp fler träningssugna, då plussar jag på lite platsliggning och tandvisning...

Lördag vila, söndag tävlingslydnadskurs, om vädret är fint kanske jag plussar på med ett spår. Och någonstans kommer jag att smyga in lite mer tungapportering och framförgående, bara för att jag inte kan låta bli!