Igår hade jag planerat ett lydnadspass med Vilda, men fick ett rejält bakslag i kroppen och trötthet efter att ha tagit ut mig maximalt de senaste dagarna. Innan jag somnade på soffan klockan sju hann jag i alla fall köpa en ny spårsele åt Vilda (hennes tredje). Nu blev det en riktig dragsele, svindyr, men det kan det vara värt om jag därmed får en hund som kan andas och spåra samtidigt!

Sedan körde vi en minilydnad, fortsatte jobba operant med rutan. Det fungerar fortfarande bra, men jag funderar på om jag ska lägga in externbelöning med godis i stället för att bara köra boll. Hon blir lite väl "glad i hatten" av bollen, vilket gör hennes hjärnkapacitet begränsad efter ett tag. Ett pass med tvåanfjärren hann vi också med. Tycker den fungerar skapligt men int eklockrent. Nu hade jag bara bollen med som belöning, och behöll den själv i stället för att lägga den bakom. Som ett brev på posten kom då att hon satte sig framåt. Med minskat avstånd så gjorde hon rätt igen. Men uppenbart är momentet långt ifrån färdigt, även om man kan lura sig själv att tycka det ibland...