Tillägg till dagens blogg: Jag har dragit en slutsats!    Se längst ner i bloggen, efter min beskrivning av gårdagens sök.

Tränade i alla fall ikväll, och eftersom mannen följde med tänkte jag att han kunde passa på och filma ett sökskick. 

Vi gjorde det enkelt för Vilda med en smal korridor i stället för full ruta. Däremot så fick hon ingen synretning alls. Hon fick vara med och valla rutan, sedan fikade vi, gick ett valpspår med Flatte-bebisen Molly, och sedan tog jag Vilda raka vägen från bilen till söket. Det är roligt att se vilken förväntan hon trots det har! Och det är ganska självklart för henne att det är den vallade rutan som är intressant. Husse vill hon förvisso heja på, men släpper direkt.

Tyvärr klarar jag inte av att redigera ihop snutten med själva skicket och snutten med påviset, så det får ligga som två separata filmer. Jag är i alla fall nöjd, hon går ut fint utan retning, drar lite åt höger men det tycker jag är okej. Man kan ju undra om jag valde rätt plats att skicka från? Jag vill ju vara noga med att hon ska täcka kanten/hörnet i upplet – vilket jag tror hon kanske börjat greppa. Då ska jag väl inte skicka henne mitt i korridoren… Sannolikt var det ”rätt” av henne att dra mot kanten. Blir glad över att hitta sin figge, markerar och påvisar fint.

Sedan gjorde vi ett skick till, som egentligen var emot mina principer. Vi använde nämligen samma korridor och samma figge, så vill jag helst inte göra. Nu låg hon betydligt närmare stigen. Det var roligt att se Vilda. Hon valde helt bort Bertil, som stod halvvägs ut i rutan och filmade. Men han stod i jämnhöjd med figgen, så när hon fick vittring gjorde hon en snabbcheck av honom, släppte snabbt och letade vidare. Men vad hon hade svårt att hitta! Hon hade vittringen, letade intensivt i området precis till höger om figgen, men fick verkligen hålla på en stund. Då var det roligt att se att hon höll i, använde näsan bra och inte övervägde att ge upp. När hon väl hittade blev det en bra markering och ett bra påvis.

Avslutningsvis hade jag lagt ett ängsspår. Tyvärr kom det folk och gick där under liggtiden. Vilda jobbade bra, men fick kämpa ordentligt på ett par ställen där det nog var mycket störande vittring. Jag hade smygit in en spetsvinkel som hon klarade hyggligt. Missade en pinne men tog skogspinnen som låg som slut. Godkänt, men inte mer. Nästa gång blir det skogsspår. Lydnad hade jag planerar men energin tog slut (hos mig, inte Vilda!) och klockan blev mycket för sonen, som också var med. 

Och här kommer den utlovade slutsatsen:

Jag har ju funderat en hel del på hur jag ska gå vidare med söket. Utvecklas, men inte skynda på för mycket etc. När man ser klippet från skick två tycker jag svaret blir rätt uppenbart - självklart ska jag dra nytta av min erfarenhet från räddningen och börja köra svårare legor! Springa kan Vilda, figurantintresse har hon, håller i och fokuserar gör hon - men hon är oerfaren på olika typer av legor och terräng. Så nu är det sluttränat på flyget ett tag! (Eller, iofs inte, finns en hel del bra "skyttediken" där som man lätt kan täcka och ha dolda figg under...)  Nu gäller det bara att ha lagom svårighetsnivå, och att ha tänkt igenom hur man ska göra om hon inte hittar.

Det är grymt nyttigt att blogga sin träning, dels för att man tvingas tänka igenom vad man gör och varför, dels för att man ibland tycker att det blir tråkigt med all text och vill lätta upp med en filmsnutt och - vips- ser en massa saker som man inte sett innan. Och, inte minst, tack vare kommentarer och synpunkter man får!

Efter en dag med hällregn lugnade det ner sig mot kvällen och övergick till sparsamt duggande. Vi var fyra tappra sökhundar och en liten valp som träffades (Edgar, Loke, Nike, Vilda och Camillas söta nytillskott Selma).

Edgar fick ett aktiveringsskick, men eftersom kroppen sätter stopp för honom så nöjde sig Katti där.

Nike, Loke och Vilda fick fyra skick var, med varierande upplägg.

För Vildas del var jag inspirerad av gårdagens lyckade upplet, så jag bestämde mig för att testa ungefär samma upplägg i sökrutan. Vi vallade av en hel appellruta, lade sedan en figge i vardera av de bortersta hörnen. Vilda fick en synretning i att det var sök, dvs fick se figgarna lämna bilarna/gruppen, men fick inte följa med upp till rutan och se var de gick ut. Tanken var ju att se om hon skulle gå på den riktning jag angav. I skogen var det i princip vindstilla, så någon med-/motvindssida kunde jag inte erbjuda henne.

Hennes förväntan var jättehög när vi gick ut i skogen och hon stack iväg som en kanonkula direkt när jag skickade iväg henne. Hon sprang inte spikrakt, men hon slog väldigt lite. Gjorde en liten avstickare på slutet. Men hon var aldrig mer än max tio meter från den teoretiska ”raka linjen” och hon jobbade sig direkt ut på djupet. Hittade figgen, tog rullen, men tyckte sedan att hon skulle pussas lite eftersom det var Katti som var figurant…      Lite hejarop från matte och vips var hon inne med rullen. Påviset körde jag med okopplad hund.

Nästa figge – jag riktar upp henne 180 grader åt andra hållet på stigen för att ta nästa hörn.  Hon tittar ut i skogen, sticker iväg (rakare den här gången), rakt på figge, tar rullen och kommer in. Så snyggt! Dessutom visade det sig senare att det var en lega som flera hundar fick svårt med, det var en rejält djup grop så jag gissar att vittringen spred sig dåligt.

Nu fick två figgar till smyga iväg och gömma sig, ingen synretning. Placering blev de andra två ruthörnen. Trean fick hon leta efter en liten stund, men hon var återigen duktig på att gå ut på djupet, målmedveten, högt tempo. Var in mot stigen och vände, men gav inte upp och kom till matte för att få hjälp… Letade sig i stället ut igen – och hittade! När det gäller rakheten så sprang hon initialt väldigt rakt och fint. När hon inte hittade så höll hon sig inom en korridor på ca 5-7 meter och letade. Dvs – framför matte finns figgen! Markeringen satt jättefint, påviset gjorde jag dumheten att köra kopplat. Ska man inte göra med turbohund! Höll på att vricka fötterna därute, men det löste sig…

Sista figgen: Vilda kändes lite tveksam innan men hade ändå fokus ut mot rutan. Skick – hon sprang tio meter, stannade, tittade på mig. Jag gav nytt sökkommando, hon såg ut att tänka ”jaha, du menar alltså på allvar att ännu fler har lyckats gå vilse i den här skogen??” och stack iväg. Fick figgen direkt och gjorde en jättefin markering. Stor belöning i skogen, stor gruppbelöning på stigen efteråt.

Tankar efteråt:

-         Ett helt otroligt bra sök för en hund som tränar sök för fjärde(!!) gången i sitt liv. Högt tempo, näsan påkopplad, markeringen med lösrulle funkar finfint, stort figurantintresse och jättemotiverad. Dessutom springer hon hyggligt raka skick…

-         Tror att hennes tidigare erfarenhet av uppletande bidrar till att hon greppar detta så fort.

-         Blir väldigt imponerad av hennes förmåga att omfokusera. Ute hos figge får hon först godis, sedan lek. Och då kampar hon loss rejält! Men sedan kan hon släppa det, och när jag riktar om henne till nästa skick, ja, då ligger allt fokus på det.

-         Hur, hur, hur ska jag fortsätta jobba i söket med henne? Att jag valt att lägga in markeringen direkt är ett medvetet val, så vill jag göra med Vilda. Men resten? Nu märker jag ingen avmattning i tempo eller söklust, men jag vill inte belasta henne så hårt att det börjar komma sådana tendenser heller. Hur ser en ”lagom” träning ut för henne? Egentligen har jag ingen brådska eller behov av att rusa fort fram. Samtidigt så vill jag heller inte fastna på en nivå långt under vad hon klarar, det blir ganska tråkig och  bortkastad träningstid. *kliar mig i huvudet*  Ska jag bromsa för att man ska? Eller ska jag fortsätta jobba framåt med henne, och bara vara uppmärksam på signaler på överbelastning??