Bilden är "fejk", dvs inte från i dag utan från en av våra första sökträningar! Hur i hela friden lyckades jag förresten kombinera ihop den där outfiten..?

I dag blev det “bara” sök. Orsak: Vi har kört hårt i fem dagar, flera av dem med både sök, uppletande och lydnad. Dessutom var det stekande hett och sol i dag. Under de förutsättningarna så räcker det väldigt bra med “bara” sök!

Vilda fick fyra skick:

Ett och två var likadana som tidigare, hon fick gå med ut och plantera figgarna. Valde att lägga dem på olika sida vägen. Vilda var fokuserad, sprang rakt och med högt tempo och intensitet. Däremot var hon lite tveksam i markeringen. Tog och släppte rullen, tvekade innan hon gick in. Men sammantaget två fina skick. Tredje skicket blev lite tokigt. Hon fick en popup. Såg väldigt fokuserad ut innan, men när hon väl kom ut så såg hon ut att väja lite, tyckte kanske att det varit ett “spöke” som studsat runt i skogen,… Men det fina i kråksången var att hon jobbade ut och löste situationen, hittade och markerade figgen. Skick fyra var en “vanlig” planterad figge, norsk variant (utgång bakom legan). Nu tappade Vilda rullen på vägen in, och kom in utan den. Antagligen för att jag ropade på henne väldigt intensivt i syfte att få till ett framslag. Hon brukar annars stanna och plocka upp rullen igen om hon tappar. Nu “tjatade” jag nog in henne medan hon höll på att leta. Vid påviset plockade hon upp rullen igen och hade med den ut till figgen!

Sammanfattning, plus: stort figurantintresse, raka, fina skick, bra påvis, högt tempo, bra fokus. Minus: Lite osäkrare i markeringarna, lite “slapp i munnen” med rullen.

Åtgärd: Komma ihåg att be figgarna hålla i rullen, så hon får kampa loss den. Även träna “markeringsövningar”, sök i riktigt lätt terräng där jag verkligen ser vad som händer. Fortsatt apporteringsträning.

Har fått ett bra träningsförslag av Kim, hur jag ska jobba vidare.

Måste ännu en gång strö rosor över sökgruppen, som bestått av Martti med Kim (SBCH), Kim med Styx (flera sökcert, kvalad till Norska Mästerskapen i sök i augusti), Gunilla med Gorm (certpoäng elitsök, dessutom är ju Gunilla ägare till Puh och Binks!), Maria med Fang (elitspår, vet faktiskt inte vad han tävlar i söket?) och, till och från, även Cefeus-Pia själv med söknybörjaren PimPim.

Varför var sökgruppen så bra?

1. Hög kompetens med kloka analyser och bra upplägg.

2. Otroligt generös attityd till mig som nybörjare i söket. Vi fick gott om söktid, nybörjarhunden var inget man “klarade av med lillfingret” utan hon fick verkligen jobba på utifrån sin kapacitet. Alla var med och engagerade sig, hjälpte mig att planera bra övningar, utvärderade, stöttade med problemlösning. Jag fick också hjälp att lägga upp en träningsplan för hennes fortsatta utveckling. Särskilt tack där till Kim och Martti, som varit med från första till sista skicket, hela tiden med samma engagemang. Det är inte varje dag en liten pudelnybörjare får sådana erfarna mentorer!

3. Positivt och bra figurantarbete.

4. Inte ett enda ont ord om Vilda - bara uppmuntran och en skönt positiv attityd. Inget man som pudelägare tar för givet bland framgångsrikt brukshundsfolk!

5. Allmänt hundvänlig attityd, positiva träningsmetoder. Om en övning går mindre bra så skyndar man sig inte att skylla på en “dålig hund“, utan då ifrågasätter man om man verkligen valt rätt övning.

Martti och Kim på påviset. 

Fortsatt Cefeusläger. Sitter nu, onsdag morgon, och ska sammanfatta gårdagen. Det får gå fort, för snart ska jag vara i skogen på ett nytt sökpass! 

Sök: Vilda fick fem skick. De tre första i lätt terräng, samma upplägg som igår (fick följa med ut och plantera figgen, gå ut och in i båge, sedan skicka ett rakt skick där det inte fanns någon vittringsstig). Sprang säkert, högt tempo, fin markering med lösrulle. Har även smugit in framslag. 

De sista två skicken fick hon när de andra hundarna hade kört. Nu lite tuffare terräng (andra sidan mittstigen). Det var tydligt  att hon fortsatte ha drag till den sida av stigen som vi tränat på tidigare! Följde med och planterade figge, ändå lite osäker ut men löste det. Sedan fick figge flytta fram i rutan medan vi gick tillbaka till stigen. Hon fixade det också, men sprang hela skicket lite snett bakåt så till slut kom hon på figgens spår och kunde följa det sista biten... Nåja, i stort ändå lyckat. 

Uppletande: Äng, kraftig vind, fyra föremål på linje i rutans ena ytterlinje. En synretning på ett föremål, sedan tog jag undan henne. Jisses, vad hon sprang! Fullt ös på alla föremålen. Stannade och bytte en gång - trots att jag tjöt som en stucken gris och sprang ifrån henne... Nå, det var ju ändå bara en gång! De andra apporterade hon in så fint. Var imponerad av hennes motor. Efter en hel dag i skogen med sök, sedan ett rejält lydnadspass, så var det ändå full fart och gott fokus på uppletet. Härligt!

Lydnad: 

Budföring - fick tips att de mottagaren ta hunden fot när man kommer fram och hälsar. Testar det nu. Lyxigt att kunna träna budföring med ny mottagare varje dag! 

Framförgående - körde genom en minigrupp på två personer, funkade fint (trots att  det var två favoriter i gruppen, Elin o Gunilla!).

Rutan - körde med target. Lustigt nog placerar hon sig då nästan perfekt i rutan, trots att hon skippar att stämpla targeten! Hmmm. Är det mig hon går på? Vittring/synretning? Ska testa... Gjorde i alla fall tre-fyra toppenfina skick. 

Läggande/ställande u gång - ibland toppen ibland frågetecken... Dåligt genomtränat. 

Fot - jodå. 

Platsliggning - känns stabilt. 

Nä, nu väntar skogen!

Har haft en grymt rolig och lärorik dag i skogen med Cefeus-gänget. Kört både sök, uppletande och en mini-lydnad (bara platsliggning och budföring!). 

Är otroligt nöjd med Vildas prestation, hon har sprungit raka, fina skick i högt tempo och med fina markeringar. De övriga i sökgruppen har gett oss massor av tips om hur vi kan planera träningen framöver. Också roligt att få så positiva omdömen om sin hund! Nu har jag fått lite mer självförtroende med mig, och bestämt mig för att vi visst kan köra söket! Med rätt konditions- och sökträning ska vi nog kunna ta oss upp en bit i klasserna också. 

Nu har jag också fått se hur de som kommit riktigt långt tränar sina hundar och hur man kan lösa olika typer av problem. Ska försöka skriva mer om det när jag får tid och ork, om inte annat så för mitt eget minnes skull! Lite lustigt dock att de inte körde med pop-uper, jag som just bestämt mig (lite mot min magkänsla) för att det nog får bli sådana ändå. Dags att ändra sig igen..? 

Samma sak i uppletandet. Vi fokuserade på att hämta flera föremål på rak linje. När Vilda ville hitta alla innan hon kom in, fick jag testa med att gömma mig för att få bättre ingångar och "tvinga" henne att sluta byta föremål. Fungerade finfint. Roligt att se hur många skick hon glatt fixade utan att gå ner sig i intensitet. 

Längtar redan till i morgon...   

Måste bara börja med en bild från gårdagens kennelträff: 

Står på två ben (som alltid!) gör Vilda. Närmast kameran är hennes pappa, härliga Star, och bakom skymtar kullbror Prime, som också ägs av Stars matte Kerstin (som också är fotograf). Fler bilder pch en filmsnutt, samt blogg om deras träning etc, finns på http://kerstinopudlarna.bloggagratis.nu/ 

Jag lånar en bild till, på hela gänget: 

Lina, som är uppfödare, sitter längst fram i randigt linne. Jag tror att det är Prime hon har i sitt knä, och en hand på Sam från A-kullen. Längst bak i blå tröja är Gunilla med Binks (också A-kull). Prime, Rocco (längst till höger i bild), Lowe (längst till vänster på bänken, matte i vitt linne) och Nicke (sitter på bänken, pussar mamma Spookies öra) är alla kullsyskon till Vilda. Snoddas, längst till v'nster, är från A-kullen. 

I dag tog jag en tur till Mohed och smög in på ett hörn på Cefeus kennelträff! På programmet stod lydnad. Jag började med en helt tävlingsmässig budföring - och min hund fattade ingenting! Den enda som möjligen förstod ännu mindre var jag! Hon gillar budföring, vi har tränat hyggligt ofta på sistone - vad, vad, vad var så annorlunda att hon inte ens greppade momentet?? 

Analysen slutade i att det antagligen sitter i överlämnandet av belöning. När vi tränar så brukar jag, slentrianmässigt och dumt, lämna över belöningen till mottagaren när Vilda är med. Hon är alltså fullt medveten om att en korvbit precis bytt ägare... Nu, när vi körde tävlingsmässigt, fanns ingen sådan retning. Efter ett par misslyckade, med lite tjat åtminstone enstaka hackigt genomförda, skick, så gick jag till mottagaren med korv. Och tänk, då sprang lilla fröken sina sträckor i full fart! 

Åtgärd: genast sluta överlämna belöning när hon ser. Köra några gånger att vi hälsar, jag och Vilda går iväg, efter halva sträckan ropar mottagaren på henne och visar att han/hon har en boll. På så vis bygga upp en förväntan att även en person som inte luktar korv är värd att ha kvar i minnet! 

Senare på kvällen gjorde jag en ny budföring. Jag lämnade inte över någon belöning, men mottagaren var extremt välkänd (Elin!).För att göra det svårare gick jag ut i höggräs och skickade henne, så hon såg inte mottagaren när hon fick kommandot. Men nu var det inga problem. (Dels känd mottagare, dels redan gjort momentet samma dag och sist men inte minst, tittat när Binks sprang precic innan). Ännu en träning som gett aha-upplevelser! 

F ö körde jag igenom lydnadsettan, helt okej. Ställandena börjar funka. Körde en platsliggning också. Fröken var lite nosig men f ö stabil. Dock förstår hon inte ligg när det är platsliggning i grupp! Hmm, antingen betonar jag helt annorlunda eller så har hon för låg förväntan på belöning. Får alltid ge dk där. Träna...

Framförgåendet var bättre i dag men fortfarande lite tveksamt. Ska backa bandet lite och börja markeringsgå sträckan igen för att stötta henne. Känns ändå ganska bra. 

Sist men inte minst blev det en kvällspromenix med Binks & Gorm. Mysigt!

I dag var det äntligen dags - kennelträff hos Vildas uppfödare Lina i Åkersberga! Hon har haft två kullar och båda var inbjudna. Några var ju gamla bekanta, Gunilla (Puh:s ägare) med Binks från A-kullen, som jag träffat till och från genom åren, senast i maj på pudellägret. Kerstin med Star (Vildas pappa) och Prime (kullbror), som jag haft en hel del kontakt med via nätet, så det känns som att vui känner varandra! Det var verkligen roligt att äntligen få träffa den lilla flocken verkligheten. 

Över huvud taget gillade jag valparna, det var många stora personligheter där. Det är också en skön känsla att kunna släppa en flock på tiotalet hundar och det bara fungerar. 

Träningsmässigt körde jag budföring med Vilda, provocerade henne lite och ställde mig ca 10 meter bakom hindren och skickade... Men den störningen fixade hon. Sedan blev det en ruta, som jag nog gjorde för svår med tanke på hur länge det var sedan vi körde momentet. Hmm, ska komma ihåg att börja träna den igen. Steg ett - börja med att repetera target några gånger. Sedan rutan, på nära håll för att få tillbaka ingång rakt framifrån. Sedan köra hela rutor på längre avstånd. Nu sprang hon glatt till rutan men gick in från sidan, flackade lite i position och var allmänt "ostadig" i momentet. 

Platsliggning gjorde vi också, där låg Vilda hur stadigt som helst. Däremot vill hon inte gärna lägga sig! Blir alltid dk på platsliggning i grupp. Hmmm...!

Supernyttigt för Vilda att få leva "flockliv" en dag! Och roligt för matte att få prata hund,kika på släkten och träffa alla trevliga människor! Ser fram emot fler pudelträffar!

I dag fick jag mig en riktig näsbränna! Men vi ska börja i rätt ordning...

Började eftermiddagen med skott + lydnad på bruks. Eftersom apporteringen blev kaos efter förra skott-tillfället så hade jag bestämt mig för att bara kasta ett föremål den här gången. Tre skott, föremål på sista. Vilda satt uppbunden under tiden. Såg hur lugnt och fint ut som helst. Hon går inte heller upp i stress av att jag slänger föremålen, sitter bara fokuserad som den värsta retriever! Nå, jag sköt, kastade, packade lugnt ihop mina saker och gick tillbaka till henne. Skickade - och visst sprang hon iväg! Fullt ös, hittade leksaken - men hade inte en tanke på att komma in med den! Nu blev jag riktigt upprörd! Inte så jag visade henne det, lockade och pockade och fick till slut in henne. Men hallå, en hund som apporterat in föremål spontant sedan åtta veckors ålder ska väl inte plötsligt börja bete sig som den värsta slyngel! Nå, jag får helt enkelt se till att komma igång med upplet-träningen igen, ska bli spännande att se hur hon beter sig där!

Körde sedan igenom en lydnadsetta hyggligt tävlingsmässigt (men var ensam, ingen som kommenderade). 

Linförighet: ok, men en hel del slarvfel. Beter sig fortfarande riktigt bra i språngmarschen! Tränade att köra ettganska långt program och sedan belöna under en lång raksträcka. 

Läggande: körde hela momentet, såg riktigt bra ut. 

Inkallning: Bra tempo, lite tveksamt på slutet (väntade väl på var belöningen skulle dyka upp!)

Ställande: Jomen faktiskt, nog fick hon till ett par ställanden som åtminstone skulle ha gett poäng på tävling. Men inga tior, precis!

Apporteringen: snygg! 

Hopp: snyggt!

Platsliggning gjorde vi inte, eftersom vi var ensamma. 

Framförgående: repeterade eftersom det var så länge sedan, och visst märktes det. Hon var lite osäker i starten, men gick sedan rakt och fint. 

Åkte sedan hem och hämtade Daisy, shoppade med mig en kaffe och mjukglass från McDonalds. Planen var en skogspromenad, sedan ett upplet, och avslutningsvis en ännu längre prommis. Jag hade hittat en ny, härlig skog som jag ville undersöka. Det första som hände var att vi sprang på en älg! Daisy tycker att älgar är för stora djur, så hon låtsades inte se den. Vilda gruffade lite misstänksamt och blev överlycklig när jag kallade in henne... Fortsatte gå. Och gå. Hela tiden enligt min princip att promenerar gör man i terräng, inte på stigar. Konstaterade hur olika vegetationen var på olika skogsskiften. Bestämde mig för att gå tillbaka och köra uppletet innan hundarna blev för trötta, det var rätt varmt och Vilda galopperar ju hela tiden... Vände, gick några hundra meter och - kom fram på en grusväg! Vad i hela friden kom den ifrån?? Började fundera och bestämde mig för att jag nog visste vilken väg det var. Men lite obehagligt kändes det, då hade jag ju lyckats gå runt och förbi bilen... Knallade på. Längre och längre. Inte en bil, inte en vägskylt - och absolut inte ett spår efter asfaltsvägen jag trodde att jag skulle komma ut på, eller min bil. Bara en massa timmerhögar. När ska man egentligen vända? Till slut var det bara att inse - jag var helt vilse! Jag, som har så gott självförtroende i skogen och "alltid" har en fungerande kompass! Nu hade jag inte en susning om var jag befann mig (därav rubriken till dagens blogginlägg!). Efter ytterligare en rejäl promenad, två hundar med tungor som slipsar och en synnerligen urdrucken kaffemugg så hörde jag ett ljud i skogen. Någon röjde sly någonstans! Jag tog sikte på ljudet och plötsligt klev en man fram ur buskarna! "Skrämde jag dig?" Nej, jag blev jätteglad! Var i hela världen är jag?! Fick en vägbeskrivning och en trekvart senare var jag tillbaka vid min bil. Något upplet blev det inte... 

Men nu har jag lärt mig en läxa (för ett tag i alla fall!). Tänk om inte grusvägen varit där - hur långt in i skogen hade jag fortsatt då innan jag anat att jag var fel?? Antagligen minst en halvtimme - timme till, jag är ju rätt envis...

Så, att komma ihåg: Mobiltelefonen ska vara i fickan, inte i bilen!

På nya marker kan det vara idé att vara koncentrerad, och inte kika på älgar, rovfåglar, skogstyper och bara lita på "magkänslan". Typ. 

Nu är Vilda nybadad inför morgondagens kennelträff och bara en fråga återstår: varför växer den oanvändbara pälsen på rumpan dubbelt så fort som den värdefulla pälsen på hals och huvud? Kan pudelpälsar retas??