Ikväll skulle Vilda få lite lågtempad träning, umgås med ett par hundar och bara mysa i skogen. Det blev rätt bra. Hundarna funkade hon finfint med. Sedan var min plan att jobba vidare med naturpinnar i spåret, avklippta små rönnpinnar. Hon skulle få ett kort spår, ca 300 meter icke förarspår med fyra pinnar + leksaksslut. Under liggtiden så skulle jag göra en pinnstig. Susanne lade ut ett spår åt mig, och jag gick den lilla pinnstigen. Det skulle jag inte ha gjort! Hur många fel kan man klämma in på en liten, liten pinnstig..? Först missade jag att märka ut den, så jag fick fnula runt i skogen och leta mikroskopiska små rönnpinnar. När jag väl lyckades så bestämde jag mig, av oklar anledning, för att låta Vilda frispåra! Hallåååå - hur tänkte jag då? En hund som är van vid sök och uppletande och har en raketmotor i rumpan? Hur tror ni det "spåret" såg ut? Nå, efter mycket om och men lyckade jag få Vilda att förstå vad jag menade, och hon letade tag på fyra-fem pinnar. Mer i form av just uppletande än spår, men okej då.

Spåret var däremot långt över förväntan! Hon fick ett tävlingsmässigt spårupptag, som hon tog klockrent. Sedan ett småklurigt spår med terrängskifte ut på ett hygge och riktigt bråtig mark. SPårarbetet var snabbt men fokuserat och det var en fröjd att "åka" efter henne. Första pinnen missade hon, men sedan plockade hon faktiskt de följande tre. En klar förbättring! Dessutom var det roligt att se att hon markerade dem med stigande intensitet. Ett genombrott. När spåret var slut efter 300 meter låg hennes favvo-pipdjur där som spårslut. Men hon såg mest besviken ut över att det redan var färdigjobbat... Måste försöka få till fler spår!