Yes - vi gjorde det! Vilda är uppflyttad till högre sök!

Jag skulle kunna skriva en roman om tävlingen, men ska hålla det kort! I den ordning som momenten kördes:

Platsliggning med skott: Kom på innan att jag glömt bort den där detaljen att skytten faktiskt rör sig bakom hundarna. Som om det skulle spela någon roll... Vilda låg hur stabilt som helst. Betyg 10.

Budföring med skott: En tveksammare start än jag är van (jodå, hon galopperade direkt, men började med en rätt samlad galopp för att sedan öka. I vanliga fall exploderar hon liksom från första steget!) Jag hann bli lite osäker men hon gjorde en elegant budföring och belönades med betyg 10.

Lydnaden:

Efter den, i Vildas perspektiv, lite försiktiga budföringen blev jag osäker. Var hon trött? Hade jag kört henne för hårt? Tävlade lydnadstrean två dagar innan och körde i princip en hel lägresöks-tävling på träningen dagen innan. Så, jag gjorde det jag vet att jag inte ska. Drog upp henne med boll innan. Alltså...    Huuur många gånger har jag gjort det misstaget för att jag inte litat på att Vilda ska hålla? Och hur ser verkligheten ut? Har hon en enda gång gått ner sig under ett lydnadsprogram? Svar: nej. Alltså är det en usel taktik. Och jag vet det. Men den sitter tydligen djupt inne i amygdala på mig och spökar... Nåja, Vilda tyckte att det var toppen! Och hon kändes faktiskt rätt balanserad ändå, inte övertaggad. Men en lustighet: två dagar tidigare, när vi tävlade lydnadstrean, så nollade hon sättandet för att hon ställde sig i stället. Nu på uppvärmningen satte hon sig varenda gång jag sade ligg!!    Gissar att det har med kroppsspråk och omedvetna dk:n att göra. Ganska frustrerande!

Nå, till tävlingen:

Linförighet 8,5  (I stort jättebra, men hon kunde bara inte låta bli ett par hopp. Och ett gnag i byxben...)

Framförgående 7,25  (lite het som alltid)

Läggande  0  (alltså, jag gjorde en halvhalt, sa ett väldigt högt och övertydligt ligg, och hon satte sig ändå! Rev i ett till ligg nästan omedelbart och då sjönk hon ner...)

Inkallande  9,75  (ena domaren anmärkte på "avslut", vet faktiskt inte vad hon gjorde som inte var ok. Inget jag märkte)

Krypande  7,5 (något hög, dk vid sättande)

Apportering  6,25  (där kom det där apporteringstjafset igen. Surt!! Lek o trams)

Hopp 10 (...och värd varenda poäng!)

Nu blev jag nervös på allvar! Lydnaden var klar, nu visste jag att 6,5 + 7 i söket skulle räcka för uppflyttning. Och det är ju ett mycket måttligt betyg. Dessutom såg sökskogen bra ut, vädret var optimalt med mulet och lagom svalt, lagom mycket vind. Och jag drog inte ens startnummer ett utan startnummer fyra! Fixar vi det inte i dag så fixar vi det aldrig, typ... Den känslan hade jag ända tills de tre första ekipagen kom tillbaka med besvikna miner. Tre ekipage jag har den största respekt för som inte fixat det... Hjälp!

Parentes: Vilda är en ljuvlig hund att ha med sig på tävlingar. Särskilt märkbart på långa brukstävlingar som är uppstyckade i massor av olika delmoment. Hon varvar nämligen ner totalt i bilen, ligger utsträckt och sover och möter en med en gäspning när man kommer och hämtar henne.  Inför söket blev jag lite stressad (hört den förut...) av hennes lugn. Tänk om hon är trött? Om hon inte orkar? Om hon inte vill? Om hon gäspar på startlinjen..? Men så fort jag satte på henne sökgrejerna så var det som att slå på en strömbrytare! Superladdad och började vinda. Jag kände mig så trygg med henne när vi gick fram till starten. Men sedan...

Vilda körde sitt eget race från början till slut. Brutal-sök. Vilda västern-sök. Kan själv-sök. Kalla det vad ni vill! Men de första minutrarna svettades jag ymnigt och önskade att jag var någon annanstans. Det var svårt att få ut henne på motvindssidan (det är tomt matte - ska jag leta folk eller ska vi hålla på och tramsa??) och på medvindssidan drog hon en redig repa som jag inte ens försökte kalla in henne från. Typ ingen idé... Men jag fortsatte hålla gott mod och trots att hon gjorde ungefär alla fel man kan göra på en söktävling, så gjorde hon också någonting väldigt bra: hon letade figg med extremt hög motivation, högt tempo och bra näsa! Som plockade alla figgar! Jättefina, stabila påvis och inget strul med den heldolda figgen. Dessutom fick vi till några "riktiga sökskick" under en period, med fullt djup, framslag, fungerande inkallning och allt, så jag fick visa att vi faktiskt kunde samarbeta lite i alla fall... Jag tror (är så nervös på tävling, plus att min hund plockade figgen rätt lpngt fram i rutan) att figgarna låg på typ 40 meter, en på vardera sida, och sista på 60-70 meter. Lite ovanlig placering och framför allt väldigt stressande att lämna starthörnen utan att ha hittat figge! När domarna skulle meddela betyg så var det en lååång lista på saker de dragit för, och jag kunde bara hålla med. Men vi fick 6,5 + 7, precis det vi behövde!!

Hade jag haft startnummer ett i söket, så hade vi aldrig blivit uppflyttade. Då hade jag tappat allt självförtroende efter de första skicken och börjat pressa Vilda. Nu visste jag att rutan var tuff och var faktiskt rätt duktig på att stötta min hund. Känns ju skönt att få vara nöjd med sin egen insats också, för en gångs skull. Jag brukar inte vara någon klippa på tävlingar!