Jisses, vilken dag!

I dag tävlade vi i Hälsingeklövern, en inofficiell lagtävling mellan brukshundklubbarna i Hälsingland. Tanken från min sida var att miljöträna lite, men framför allt få en träning under tävlingslika förhållanden. Ska ju tävla sök om tio dagar, och det är så trist att spricka på lydnaden om söket går bra. Fröken VildaHilda lade ju sig till med ovanan att flippa på apporteringen i fjol...

Men dagens lydnad visade helt andra problem!

Vi fick betygen

Linförighet 7 + 7,5  (något hoppig, pos, dk)

Framförgående 7 + 6,5  (ryck ut, drag i kopplet)

Platsläggande 8 + 9 (sent ner med fronten)

Inkallande 10 + 10

Krypande 8 + 8,5 (lite långsam början, dk vid uppsättande)

Apportering  9 + 8,5 (lite lek vid gripande)

Hopp 10 + 10

Totalt 211 poäng. Vi avstod platsliggningen (riskerar inte påflugen hund och/eller strul med skotten för en inofficiell tävling). Om jag lagt henne och hon fått en tia (som hon brukar) hade vi haft 261 poäng och kommit tvåa av 17 hundar! Men nu gjorde jag inte det...

Hennes lydnad, då? Ja, inledningen kändes katastrofal. Jag hade ingen hund med mig vid linförigheten! Hon var taggad men ofokuserad. Känner igen det från de senaste tävlingarna och har grubblat massor på vad det beror på, utan att hitta en rimlig förklaring. Motiverad är hon så det räcker! Fot kan hon! Men i dag tror jag att jag knäckte nöten, för beteendet blev så tydligt. Jag tror att jag tränat för lite hela program med fritt följ, så det har förvandlats till ett transportmoment för henne. Hon går hela tiden och försöker lista ut vilket moment vi är på väg till! T ex  - är vi på väg till hindret? Nehej. Ska vi göra ett framförgående? (Det testade hon faktiskt idag, började dra iväg och jag fick väsa i ett rejält dk för att få in henne i position!). Hela tiden med grym förväntan! Om min teori är rätt så borde det funka att köra rejält med lite längre ff-program det första vi gör när vi kommer till klubben. Jag kör hårt med det fram till tävlingen, så får vi se!

Framförgåendet inte mycket att säga om, jag kör med samma kommando som på framåtsändande och då ska man ju gasa järnet ut, inte konstigt att hon gör det nu också. Det poängavdraget tar jag så gärna. Att läggandet var segt visste jag faktiskt inte, tror att hon reagerar snabbt men är lite trög på slutet? Onödigt! Krypet var tydligen tekniskt jättefint i dag. Domarna tyckte att jag gick lite för sakta inledningsvis, sedan fick jag ta till ett dk för att sätta upp henne. Men jag var verkligen nöjd med hennes kryp i dag. Det finns hopp! :)

Apporteringen var bra, helt utan tendens att dra med apporten. Lite klappade hon till den i samband med gripandet, men det såg mest ut som att det råkade bli i samband med inbromsningen. Nöjd!! Hoppet var helt enkelt toppen!

Lägger in en film, tyvärr bara filmad med mobil men ändå något. AVstår från att visa er fotgåendet!   

Efter tävlingen hända två saker. Bakgrund till den första: när vi kom till tävlingsplatsen var Vilda halvfjantig. Hon tyckte det var jobbigt med de andra hundarna, gruffade lite men var rätt okej. Jag hade henne ute så mycket som möjligt (trots bebis) i den ständiga kampen att få henne att lita på mig (nejdå Vilda, ingen hund kommer att bita dig). Eftersom jag misslyckats med det vid två tillfällen så kan jag förstå Vildas bristande förtroende för mig där.
Det kändes jättebra och innan dagen var slut hade jag en kolugn hund. Vad händer då? En hund(höll på att skriva en svordom här, men det är ju osnyggt) kastar sig mot Vilda och försöker nypa henne. Han/hon kommer så nära att hon nuddar Vilda, som kastar sig åt sidan samtidigt som jag rycker undan henne. Och nej, Vilda utmanade inte, hon tittade inte ens på hunden. Och nej, vi gick inte jättenära, hunden kastade sig ut i full koppellängd. Blev så arg och ledsen, uppgiven, sur - allt på en gång. HUR ska jag någonsin kunna få Vilda cool med andra hundar när det hela tiden händer nya incidenter?  Tycker så grymt synd om henne. 

Nå, i detta sura-ledsna tillstånd kommer jag till bilen, packar in hunden, hämtar barnvagnen - och inser att jag inte bara låst in hunden, utan även bilnyckeln i bilen. Bingo, typ... Tror inget jag sade de närmsta fem minutrarna passar att skriva i en blogg. Övervägde starkt att krossa en ruta. Men med osannolik tur och rätt människor runt omkring så lyckades vi efter en halvtimme (som kändes evighetslång, särskilt med tanke på att solen gassade på bilen och Vilda satt därinne, utan minsta fönsterglipa som kunde släppa in luft) få upp framdörren på bästa biltjuvs-manér! Sedan var det bara att gasa hemåt, snabbstäda och svida om till ettårskalas för min goa, fina dotter!