I dag har det mest blivit mental träning för Vilda. Först åkte vi upp till bruks och fikade. Hon tycker fortfarande att det är lite läskigt där och håller koll så det inte kommer några andra hundar. Hoppar helst in i bilen. Men om man gör någonting aktivt med henne så köper hon det. Däremot märker jag att hon är allmänt skvättig däruppe, reagerade på ljud från vägen som hon aldrig gjort förr. Så kvällens skotträning var enkel att välja bort - ska inte skapa några onödiga rädslor, tack! På väg från bruks somnade bebis, så då gjorde vi ett stopp i skogen. Förutom en liten promenad så körde jag uppletande. Eftersom jag har gjort pinsamt många misslyckade uppletanden (för att jag lagt dem på för svår nivå), så bestämde jag mig för tat testa en ny variant. Vilda fick följa med mig ca 50 meter ut. Vallade en smal korridor, 5-10 meter. Därute satte jag henne på kommando, och så fick hon se hur jag kastade ut fyra prylar runtom henne. Alla blev rätt väl dolda i riset. Sedan tog jag med henne in till stigen och skickade ut henne. Perfekt metod! Hon var jättetaggad, tvingades använda näsan när hon kom ut på djupet, gjorde jättefina ingångar och behöll intensiteten alla fyra föremålen. Egentligen borde jag bara ha skickat henne tre gånger, men hon gick så bra och jag hade en nödplan om hon skulle misslyckas med fjärde föremålet. Nödplanen behövde jag aldrig använda. Hon hittade allt, snabbt och snyggt. Lite extra roligt eftersom jag valt lite svårare föremål: två i hårdplast, ett i mjukplast och bara ett mjukt.

Senare på kvällen var vi ut och snitslade tävlingsspår med klubben. Vilda och Daisy fick följa med. Dessutom så gick en yvig och springglad vorstehhane med oss. Eftersom han var totalt ointresserad av Vilda var han rena terapin för henne! En stor "glufs" som man kunde spana in i lugn och ro!

Okej, dags att styra upp verksamheten igen!

Det har tävlats mycket på slutet, men träningsmässigt ser det värre ut. Åtminstone på lydnadsfronten. Det är svårt att hinna med fyra grenar och det syns. Ren lydnadsträning tycks helt ha försvunnit ur min agenda på slutet. Inte bra!

Jag har vridit och vänt på hur jag vill prioritera, och kommit fram till följande:

Jag prioriterar upp söket i höst och till våren, ja, så länge det funkar med bebis helt enkelt. Om jag inte blir helt sänkt av höstens inplanerade tävlingar. Det innebär att agilityn och lydnadslydnaden helt läggs på is från och med nu (nå, kommande helg, eftersom Vilda ska tävla agility då). Enstaka repetitioner av slalom och kontaktfält, ja, men inte mer än så. Sedan plockar jag nog upp agilityn igen i vinter, på ridhusträningen. Treanmomenten är inte heller någon brådska. Har ju testat flera - sättande, vittring, hopp-apport, längre avstånd till rutan och alla känns greppbara. Fjärren är värst, men den kan jag väl fortsätta med på köksgolvet. Fem minuter i köket konkurrerar ju inte med någon annan träning.

Spåret blir också nedprioriterat. Någon enstaka gång då och då på underhållsnivå, om skogstid finns men sökgrupp saknas eller liknande. I spåret gäller det att få in skogspinnarna och fortsätta snitsla för att undvika felbeteenden.

Uppletande måste återinföras. Här måste jag skärpa mig och grunda momentet ordentligt. Gäller också att jag kommer ihåg vilken nivå Vilda är på och inte lägger upp för svåra övningar. Grundprincip just nu: lägga ut betydligt fler föremål än hon behöver hämta in.

I söket måste jag få till dolda figgar. Träna mer på tomslag, våga lägga in många tomslag på rad särskilt i lätt terräng. Träna tävlingsmässigt så att figgen ligger ute redan från början. Träna ingångsfiggar. Träna stående och öppet sittande figgar. Fortsätta jobba på djupet!

Ja, någonting åt det hållet...

I dag fick Vilda spåra igen. Taskigt nog så fick hon ett lägrespår även denna gång, lika långt, lika lång liggtid och främmande spårläggare. Enda skillnaden var att jag experimenterade lite med pinnarna. Lade tre apporter tidigt i spåret - och valde att ha naturpinnar, vilket jag inte tränat med på en evighet. Smala små rönnpinnar. Sedan apportfritt ända till slutet, som var hennes favvo-leksak.

Spårupptaget gick fint. Själva spårarbetet också, åtminstone initialt. Några mysko stopp gjorde hon där hon kollade av blåbärsriset mycket noga. Hoppades att spårläggaren kanske ätit blåbär, men nix. Så någon form av vilt sniffade hon nog efter. Dock fortsatte hon spåra utan problem. Pinnarna ignorerade hon i stort sett. Jag fick stötta henne alldeles för mycket. Bra att veta, hädanefter ska jag bara träna på naturpinnar. Är ju ändå det som gäller i elit, och kan hon hitta en liten rönnpinne så lär hon utan problem markera de vanliga spårpinnarna. Sedan fuskade hon på ett ställe, vindade in spåret och genade helt enkelt. Lätt att förstå varför, kalhygge och kraftig vind, men ändå... På tävling hade det garanterat kostat oss en pinne. Med ett par hundra meter kvar så lyckades jag stupa som en fura - rakt ner i backen med en smäll. Vet inte vad jag fastnade i. Men förutom att det gjorde rejält ont så fick jag en stubbe eller gren med full kraft in mot knäet, som snabbt svullnade upp. Fick halta mig fram resten av spåret. Vilda spårade jättefint och hade inga problem med orken. Ett roligt spår med en hel del terrängskiften. Men ändå, vilket facit: dålig pinnplockning, en rejäl genväg och ett trasigt knä. Nu har jag knäskydd på och hoppas verkligen på snabb läkning. Hade velat köra sök i veckan men nu är det knappast möjligt. Kanske träna några dolda figgar, bara...

Tänka på inför fortsatt spårträning:

- fortsätta snitsla spåren noga till vardags när jag tränar

- klicka in naturpinnar och bara köra sådana

- låta spåret ligga på underhållsnivå, satsa järnet på söket nu och inte känna mig stressad att spåra. Släng ut ett när du har tid, typ...

- däremot komma ihåg att börja träna lite uppletande igen! En evighet sedan sist. Och förhoppningen är ju att jag ska kunna tävla högre i någon gren till våren, i alla fall. Eller senast till hösten. Då behövs ett bra uppletande!

Skogspromenad med svampplockning med barnen och Vilda. Men hallå, hon har fått storhetsvansinne efter helgens sök! Kan själv, behöver inte lyssna på matte alls... Fick ägna 75 % av promenaden åt att återföra sessan till jorden, sista halvtimmen var harmonisk och trevlig. Pjuh!

I dag fortsatte kursen för Mette. Första passet var en ca 100 meter lång bana. Nu i platt terräng, med andra svårigheter i form av blötområden, korsande stigar etc men i stora drag rätt lättsprungen för Vilda. Tanken var att Mette skulle planera den, men jag var rätt bestämd på att jag ville ha figgarna på djupet och avsluta med en hitte i varje hörn. F ö var det fria händer. I dag kände jag mig mycket tryggare med att inte veta var figgen fanns. Vilda var så laddad och fokuserad. Hon gjorde jättefina skick och hade som mest tre tomslag i rad. Hela söket var riktigt grymt! Jag var enormt nöjd efteråt. Så inför eftermiddagens pass kände jag mig inte det minsta nervös. *suck* Fel av mig! För sista passet blev helgens sämsta. Vilda gjorde flera grunda pytteslag, vek tidigt, strulade... Men allt i rasande tempo och med enorm bjudning, så det handlade inte om bristande motivation eller ovilja att jobba. Nu ska jag ärligt säga att vi gjorde det lite svårt för henne också, skickade genom ett rätt tätt buskage som hon klarat fint på förmiddagen men som fick henne att komma av sig nu. Med facit i hand skulle hon förstås ha haft figge därbakom. Jag tror - om jag ska gissa vad som gick fel, att hon redan visste att det var tomt på djupet där. Det var en tydlig sidvind och hon hade varit ut fint på djupet skicket innan. Så hon tyckte nog att hon visste... Mette valde att låta mig ta undan henne och sedan lägga sig bakom buskaget för att ge henne belöning, och avsluta söket där. Jag hade hellre velat ha en figge på fullt djup. Jobbat sig genom snåren hade hon redan gjort, det var att fortsätta rakt ut på andra sidan som hon fuskat med. Jag hade också velat fortsätta köra lite fler skick, Vilda hade massor av energi kvar. Men nu fick hon lämna skogen lite "snuvad på konfekten", och det behöver ju absolut inte vara fel!

Kom ihåglista från lägret, att träna på:

- Att jag inte vet var figgarna ligger (kan ju ändå ge instruktioner om max antal tomslag etc).

- Mitt eget beteende på stigen!! Kanske borde börja filma..?

- Köra tävlingsmässigt, att figgarna ligger ute från början.

- Figge på ingång efter tomslag (men inte för ofta!).

- Närafigge med djupfigge utanför.

- Dolda (förstås...).

- Starter. Lugna, lugna, lugna henne. Mata massor av godis...

- Om hon går ut för grunt eller viker, följ med henne ut dit hon vek och skicka om.

- Ta hjälp av gruppen om det behövs för att få in henne på inkallningarna...

- Transportera figgen framför, då är hon lugnare på transporten.

- Variera terrängen mer.

Kommer inte på mer just nu...

Inte för att jag hade haft tid att filma ändå, men... Rackarns vad jag är stolt över min lilla hund! Vi har varit på sökkurs i Ockelbo för Mette Klaevenes hela dagen (fortsättning imorgon).

Sökrutan var häftig men tuff - jämfört med vad vi brukar träna, i alla fall. Som ett V, där vi gick längst därnere och figgarna påfallande ofta låg längst däruppe. Så nog fick hundarna jobba!  Vi körde två pass, det första lade vi upp själva och det andra planerade Mette. Jag hade planerat ett tomslag på Vilda på första passet, det blev två då hon missade en figge men hade gjort ett så fint slag att vi köpte det som tomslag. Pass två hade Mette som sagt planerat, och jag fick inget veta. Extremt stressande! Men Vilda jobbade järnet och gick väldigt fint hela tiden - nästan!

För det var ett par saker som inte var bra. Men jag börjar med det som fungerade:

+ Raka, fina skick (långt över min förväntan, enligt mig kan inte min hund springa så raka fina skick som hon gjorde gång på gång i dag)

+ Fina framslag (också långt över förväntan, framslag nästan hela tiden. Det kan hon ju inte heller..?)

+ Konsekvent bra djup (med risk att vara tjatig - långt över förväntan, tycker annars att hon brukar slarva med djupet?!)

+ Mjölksyratålig . Skulle så gärna vilja ha på film när hon klättrade "rakt uppför"... Duktiga!! (...och ja, även det över förväntan. Har verkligen inte tränat sådan terräng - lutningen i Olberget är ingenting i jämförelse).

+ Fina markeringar (som väntat, för det brukar hon faktiskt ha!)

Men, så till det som jag ska plocka med mig hem:

+ Första skicken på vardera sida var rena kaoset. Jag fick ett kort stopp, Vilda sprang inte dit hon skulle, mycket strul. Fick där god hjälp i analysen. Vilda är jättetaggad inför söket, varvar upp lite för mycket och har helt enkelt inte hjärnan på de första skicken. Inte konstigt att det blev tokigt sist vi tävlade, när jag dessutom drog upp henne med pipleksak innan... *suck* Mettes råd är att vid träning mata ner henne med godis innan, tänka igenom förberedelserna för att ha henne så lugn som möjligt. Jag gör ju gärna tvärtom, vill så gärna att hon ska vilja att jag bara laddar på... Behövs INTE med Vilda, och det vet jag ju så förbaskat väl egentligen. Men vågar ändå inte lita på det. Till pass två gjorde jag det i alla fall, och då gick hon ut jättefint även på första-skicken. Men då hade hon ju också rusat av sig det värsta...

+ Andra sökpasset, med banan som Mette lagt. Där fick Vilda gå mycket tomt på den brantaste sidan, och gjorde enormt fina tomslag. Det märkliga som händer då är att jag blir jättestressad av att hon inte får belöning för sina fina tomslag, så jag blir mer och mer forcerad på stigen. Tappar fokus, känner mig stressad, ligger på 200 i puls och lägger ner all annan tankeverksamhet än "hon måste få en belöning snart!!!". Och, mycket riktigt, de två-tre sista skicken blir hon jättetveksam, går ut dåligt och jag får skicka om henne. Vad var det jag sa! Fått gått för hårt, tappat motivationen. Eller...? Nu fick Mette bryta mig, "sätt ner hunden, så jag får prata med dig!". Och så förklarade hon att Vildas tveksamhet kommit efter att jag börjat stressa upp, och sannolikt berodde mer på att hon blev osäker av mitt konstiga beteende än på att hon inte ville jobba mer. Därefter fick jag skicka Vilda igen och tänk, nu när jag varvat ner och försökte bete mig som vanligt, så sköt hon iväg som en kanonkula igen! Det var extremt nyttigt att se! Och så otroligt bra att det hände i en träningssituation. Ska jag kunna tävla i söket så måste jag få kontroll på mina egna nerver och mitt sätt att skicka henne. Annars får hon inte en ärlig chans.

Kan i alla fall stolt säga att Vilda fick mycket beröm i dag och nog gjorde bra reklam för pudelrasen!  Gullungen! :0)

Lyskväll med goda vänner på besök i helgen, tenta i tisdags. Det har inte blivit någon träning alls på sistone! :0) Men nu var det dags!

Började dagen med ett sökpass i Stormorshäll. Finns en stig uppför berget där som vi hade som mittstig. Blir rätt rolig och varierad terräng. Vilda fick sex skick med figge på varje. Kanske hälften låg på fullt djup. Jag tycker att hon jobbade jättefint. Det enda jag har att klaga på är att hon gör små korta stopp ibland. Inte så att hon frågar mig, utan det är mer som att hon väljer strategi! Kan jag se figgen? Kan jag höra honom? Eller finns det spårvittring någonstans? Om svaret på de tre föregående är nej, får jag väl fortsätta springa... Typ så!

På kvälleb var jag en av två ansvariga för fria agilityträningen. Vi byggde bana. Hade planerat en agility klass 1-bana av Kenth Svartberg, men pga många nybörjare så valde vi att korta ner banan och skippa gungan mm. Totalt 15 hinder. Vilda gick fantastiskt bra med Hanna, inte fullt så bra med mig! Jag hinner verkligen inte med! Dessutom kanske jag måste köra Vilda själv i tävlingen hon är anmäld till i Bollnäs. Hjälp!

Det enda sorgliga i kväll var att Vilda var ordentligt strykrädd utanför agilitybanan. Sist vi var på klubben fick hon rejält med stryk av en annan hund, fruktansvärt obehagligt. Den bara ruskade och vägrade släppa taget. Vilda skrek och skrek. Tack och lov var ägaren nära och fick upp käften på sin hund till slut. Men minnesbilden hos Vilda var stark, det märktes ikväll.

Lydnad blev det ingen ikväll, men väl häromdagen. Körde en kortis med kryp, framförgående, fot, apportering. I krypet gäller det att få till starten, med lite otur kan hon lätta där. Annars är jag väldigt nöjd. Tränar nu att göra en inkallning före krypet. Dels för att ordningen är så på tävling, men mest för att "tagga" henne lite och provocera henne... :0)  I framförgåendet nöter vi att gå sakta. Fot körde vi rätt planlöst sist. Apporteringen, där tränar vi gripanden. Belönar korrekta, säger vänligt men tydligt nej om hon plockar fram tassarna... Kör en del gripanden av metallen också.

Planering just nu: sökläger i helgen! Agilitytävling nästa helg. Söktävling helgen efter det. Sedan blir det vilohelg för Vilda, och efter det är nog tävlingssäsongen slut..? Kanske klämmer in ett till lägresök, ska bestämma mig efter helgens läger.

I dag var vi i Glössbo. Lättsprungen terräng. Planen var att Vilda skulle få gå lite tomslag, för att få upp självförtroendet. Samtidigt så ville jag bilda mig en uppfattning om jag ska våga anmäla henne till tävling om tre veckor. Så vi gjorde en tävlingsruta, ca 100 meter lång, med figgarna enligt följande: Figge 1 i första högra hörnet. Figge 2 mitt på vänstra sidan. Figge tre i bortre högra hörnet.

Skicken då? Tja, lite vilda västern...

Skick ett, högra hörnet: ut jättefint men vek av lite för tidigt och missade figgen. Jag bestämde mig för omskick (tveksam om det var rätt beslut, hade kanske varit bättre att köpa det som tomskick). Då vindade hon in utgångsspåret och sprang så fint ända fram... *suck* Skick två, vänstra hörnet, så vindade hon in figgen som låg i mitten av rutan och markerade den. Helt okej, jag har bestämt mig för att ha filosofin att hon får dra i rutan. Men sedan måste hon kunna gå ut och täcka av området hon missat. Så medan vi gjorde påviset på figge två, smög figge ett ut igen och lade sig i vänstra hörnet, för att hon skulle få belöning på att gå ut rakt framför mig. Tyvärr klantade jag till det och skickade henne mot fel snitsel!! Men hon gick ut fint på djupet och gjorde till och med ett litet framslag, så skicket blev hel ok, även om hon inte fick den förstärkning som jag hade tänkt. Nästa skick, höger sida: ut halvvägs i rutan, slog framåt en rejäl bit, jobbade sig sedan ut i rutan och letade på där tills hon hittade figgen i bortre högra hörnet...

Så, tja, rörigt blev det, men jag kände mig nöjd med att honletade fint och var väldigt motiverad. Dessutom hade hon massor av energi och arbetslust kvar när hon var färdig, så om inte annat får jag se det här som en motivationshöjande övning!